Sidor

måndag 6 juli 2015

Tour du pays Ronnais - Helgen i ugnen

Ja herregud vad varmt det blev tillslut. hade över 40 snitt under helgens tävlingar. Temperaturen alltså.

3 dagars etapploppet i Roanne inleddes under fredagen med ett stads GP på 67 km. Start 20.00 för ovanlighetens skull. Endast 38 grader vid start. Två flaskor och langning var det som gällde. Efter mardröms-GPt på Sollerön i färskt minne var jag lite nervös på startlinjen då det som varvad cyklist löper stor risk att inte få starta övriga tre etapper.  Franska nationella eliten på plats och just det. Varvet mätte 1,5km..

Glädjande nog visade sig oron vara hyfsat obefogad större delen av de 40 varven. Hade inga som helst problem med igångdragen och allt kändes lätt och fint. Ett tag undrade jag om toppformen anlänt på riktigt eller om watten bara var låg och det visade sig bero på det sistnämnda. Såg två normalt starka lagkamrater bryta ihop i värmen. Det tog fart ute på varvet då och då men det var inte fören efter 60 min som saker och ting började ta emot en smula för mig. Vattnet tog av någon anledning slut i rasande takt. Med 15 varv kvar fanns inget mer att tillgå och för en krampkänslig person som jag är detta ingen höjdare. Jag tog mig igenom 14 varv men kunde inte riktigt gå med i tempoväxlingen på sista varvet vilket ledde till tapp av rulle och sedemera fart och motivation. Rullade in på en stabil 90 någonting där inte helt nöjd efter att ha släppt förbi mig ett 40 tal i min värld sämre cyklister.


Dagen därpå bjöd på ett utmattningsrace utan dess like. Start 12.30 istället för 20.00 vilket betydde att 40 graders gränsen passerades med marginal. Rhone Alpes fina gröna kullar lyste brandgula och vinden stod stilla. Innan racet hade min mekaniker förfasats sig över min sadelposition (långt fram för den som inte la märke till det på SM) och tyckte det verkade som en bra idé att skjuta bak den med en gång. Jag gav honom mitt godkännande direkt med en gjuten bortförklaring i åtanke...

16 mil skulle avverkas med ett stycke höjdmeter. 2100 om man ska vara exakt. Jag kände väl mig riktigt sjuk och illamående i inledningen. Sadelpositionen kändes skit klungan snabb. Ca 10 km in i etappen kommer dagens första lilla stigning och här tar det fart. Jag har innan backen tagit mig fram lagom långt och tar rulle på två i normala fall stensäkra kort: min egen lagkamrat Matteo Draperi samt Maxime (eller matheu) Le Lavandier. Matteo ser tyvärr ganska uppgiven ut och jag tror knappt mina ögon när detta fysiska fenomen bara rasar i klungan likt en rullade sten. Jag går med Lavandiers hjälp med nöd och näppe med en hyfsat stor andragrupp över krönet och vi kan sedan ansluta till täten. På krönet mår jag så jävla dåligt. Vet inte vad jag ska ta mig till i hettan men med är jag fortfarande. Tvälingen rullar sedan på upp och ner i omgångar. Jag känner hur benen blir bättre och bättre för varje meter och avancerar en del i hårda partier. När jag efter ca 40 min vänder mig om är i stort sett halva klungan borta och endast en lagkamrat skymtar i svansen på klungan (trevlig syn).

Ungefär där börjar min eviga jakt på vatten. Med dryga 90 min körda stannar tävlingen av efter att utbrytningen gått iväg och jag har nog aldrig varit så sugen på vatten. Tycker mig se alla andra lags langarne precis hela tiden under loppet. Jag börjar likt gårdagen få krampkänningar och tänker väl att där var min helg över. Jag räddas faktiskt av den kuperade terrängen ute på banan och den lugna körningen i klungan. I klättringarna har jag nästan aldrig kramp av någon anledning. Får äntligen en flaskjävel efter dryga 60 km och den sipprar ner ganska enkelt. Gör sedan en hemsk med nödvändig grej, tar en tjock gel i 45 graders värme och torr mun. Vi rullar vidare i makligt men kontrollerat tempo. Efter dryga 90 km går vi in i etappens längsta stigning på ca 10 km. Den är inte speciellt brant men satan vad varmt det blev där inne i klungan. Börjar bli riktigt riktigt yr i huvudet och när farten höjs i den aldrig utplanande backen känner jag hur kraften rinner ur mig lite grann. Cyklister och servicebilar huller om buller. Publiken jagar på cyklisterna. Hamnar likt SM i en rätt lovande grupp i karavanen med ett fyrtorn till holländare, TT-guden Sebastien Fayard från Team Pro Immo och ett par till. Bingo för mig. Tyvärr splittras vi upp ganska mycket innan vi når det riktiga krönet och det slutar med att Fayard försvinner i fel riktning för mig och ett par försvinner i rätt riktning dvs bakåt. Jag får med mig holländaren och två flaskor från bilen. Jag får dock känslan av att jag redan innan backen låg ca 3 flaskor mindre än idealt. Terrängen rullar på efter en kortare utförskörning och jag påpekar för min kompanjon att jag känner mig trött i benen och att om han inte vill fortsätta ensam så får vi sänka tempot. Det slutar med att en gammal gubbe i vägkanten suktar mig med en 1L flaska kall bedoin. Så var den saken biff. Holländaren får glatt fortsätta på egen hand. Jag kör ner jätteflaskan i bakfickan. Den når fan upp till nacken. Känner mig som vanligt lite som en motionär på fikarunda när jag åker runt på franska DN1 tävlingar med en skruvkorksflaska i ryggfickan. Efter 20 min har jag lyckats svepa den. Kollar bakåt och ser Maxime Le Levandier komma åkandes med en annan TT-gud från chile. Jag går tacksamt in på rullen där och får även en flaska av Maxime som undrar om jag ska gå i mål idag. Jag svarar att det hade jag tänkt. Benen kommer sakta med säkert tillbaka i de mer lättåkta partierna och vi kommer ikapp en annan cyklist från Team pro Immo som kan ansluta till vår lilla grupp. Med ca 30 km kvar av etappen känns det riktigt bra i benen igen. Allt verkar så hoppfullt och fint när bakhjulet punkterar. Grattis.

Luften går inte bara ur bakhjulet och allt känns hopplöst när Maxime mumlar något om reservhjul. 100 meter längre fram bakom en kurva ute i skogen står CC Etupes mekbuss och väntar på mig. Jag får ett bakhjul och kastar mig sedan iväg efter min förlorade grupp. Jag tvingas köra på ganska hutlöst i ett antal kilometer innan jag återansluter efter insidenten. Just när jag tror mig ha tagit min sista förning i vinden för dagen får hela gänget för sig att bryta i målbyn. Jag tvingas köra de sista 25 desperata kilometerna solo. Släpar mig i alla fall tillslut i mål och kan lägga mig gräset ca 30 min efter vinnaren och på 55:e plats.


Som belöning för mödan får jag tillsammans med Nikita från laget köra de två avslutande etapperna på söndagen. 8,5 km tempo samt ett till backigt linje på eftermiddagen. Helt plötsligt ligger jag näst på tur att åka ur tävlingen då den nedre halvan av fältet inte finns kvar längre. Kvar finns bara de jobbigt snabba typerna och jag. Dagen inleder med min paradgren, tempo. Jag dundrar in klart sist i fältet på min linjecykel och jag kan äntligen börja ladda om för den sista etappen.

Riktigt töntig i tempohjälm.


Start kl 14 och vi behöver inte ha västarna på oss i fållan idag heller! Efter en lång fransk master tar det fart ut den lilla byn. Tävlingen inleds med att de starkaste för dagen omgående visar var skåpet ska stå. Åtta stycken går iväg och jag sitter väl inte fryser direkt på 300 snittwatt. Låt dem åka för f-n...

St Etiennes lila-gula tröjor rullar upp i tät för att kriga för sin tröja. Jag och Nikita sätter oss topp 20 och myser. Jag hinner prata en hel del också vilket alltid är kul. Vi kör stadigt uppför men jag behöver aldrig gå över tröskel någon längre stund vilket var skönt. Jag startar etappen med en flaska i ryggfickan vilket var ett smart val. Jag hinner aldrig ge mig själv någon större vätskebrist innan det blir åka av i loppets hårdaste stigning halvvägs in. Jag sitter rätt placerad, jag äter vidrig gel och jag dricker bra. Men likt förbannat kan jag inte följa de bästa i Frankrike idag heller. Stigningen inleds likt de tidigare ganska lugnt. Ca 4 km in i backen smäller det till då arrangörsklubben Roanne får för sig att offra halva laget. Jag och många med mig blir rejält tagna på sängen då vi går från 20 till 28 km/h i backen. jag försöker plåga mig själv så gott det går. Klungan är ett sträck med hål i. Inte heller denna stigning är mycket mer än 5% men den tar fan aldrig slut. Blir passerad och passerar. En efter en droppar de gula Roanne cyklisterna från tät. Inte långt senare går repet för mig. Det blir 5-10 meters lucka upp till andragruppen på ca 15 man bakom förstagruppen. I det här läget har loppet under våren med störta sannolikhet varit över för min del. Men den här eftermiddagen händer något annat. Just när jag ska ställa mig upp för att kräma ur det där sista ur de brutalt manglade benen får jag ny energi. I med två växlar och hittar oanade krafter. Turbon tar mig tillbaka till gruppen framför och jag kilar bokstavligen in hjulhelvetet i cyklisterna framför. Ber till gud att plågan ska ta slut, att jag ska få höra det underbara ljudet av allas växlingar till storskivan. Det sker inte. Tvärtom får SC Dijon för sig att försöka brygga upp till förstagruppen igen och där satt spiken i kistan. Bom. Jag försöker såklart säkra min topp 50 genom att köra solo sista biten in men blir tvingad av banan av min sportdirektör. Tack för det!!

Kanske är det lite väl mycket begärt att jag ska kunna klättra med de bästa redan nu min första säsong här nere. Vad vet jag, men vad jag faktiskt vet är att mitt nya träningsprogram vilket innebär mer tid på stranden och mindre i sadeln ger resultat. Genom att köra ifrån större delen av laget i helgen har jag även förhoppningsvis kört mig in i en riktigt stor cykeltävling lite senare i juli. Mer om det senare.

För er som faktiskt läste hela inlägget vill jag bara be om ursäkt för att ha försakat ex antal minuter av era liv. Men det lär bli mer av den här varan framöver. Andra halvan av min säsong ser riktigt spännande ut och motivationen är god! Då är det trevligt att cykla...


       

5 kommentarer:

  1. Håller med Öijer - underbar läsning. Fortsätt skriv och lycka till!

    SvaraRadera
  2. Instämmer, kul läsning och sjuuukt jobbigt :)

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet och bra cyklat!

    SvaraRadera