Sidor

måndag 29 februari 2016

Brussel - Opwijk

Tänkte skriva några rader om gårdagens tävling. Premiärhelgen i Belgien och bland de största och viktigaste racen som finns på den Belgiska amatör/U23 kalendern. 150 km små kuperat med ca 5km kessein, pavé kalla det vad ni vill. På startlinjen fanns lag som BMC devo, Lotto Belisol U23, Etixx devo samt ett gäng belgiska continentallag. Cibel, Color code, Cobla, Team 3M, Veranclassic, T-palm etc etc. listan kan göras lång. För att fylla ut leden fanns de bästa amatörlagen på plats också där lag som Van Eyck och Home solutions. Vet inte om det är mitt vassaste race hittills på pappret efter tour du Loir et Cher förra året. Kan mycket väl vara så.



Mycket har hänt sedan dess och jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig rent placeringsmässigt. Har ju onekligen känt mig i slag här under senvintern och jag har nog inte varit såhär laddad inför en tävling på länge. Hade en lite smått respektlös känsla i kroppen när jag rullade runt i fållan innan start igår och en sån känsla brukar vara nyckeln till framgång. 

Efter tre kilometer hetsig master var vi igång och stressen var på topp i klungan. Jag vet själv hur det var stora delar av förra säsongen när jag var klen. Man ligger på sin fysiska gräns hela första timmen och då marginalerna inte finns där måste man ta varje chans att spara på benen i klungan. Trycka sig fram på kanter, i mitten var som helst. Man är beredd att ta riskerna för att det är enda chansen till ett resultat överhuvudtaget när fältet är U23 världsklass. Jag kände mig ganska mätt och lite illamående inledningsvis. Jag blandande inte mig i den riktiga stressen första delen av loppet. Jag hade marginaler att spela på. Hade det varit så att någon framför släppt lucka i kantvinden när klungan gick på ett led hade jag bara kunnat vänta tills någon bakom försöker täppa luckan och gå in bakom. Vore det så illa att ingen bakom mig klarar av detta hade jag värsta värsta fall kunnat hamra i ett par växlar och maxat ikapp klungan själv. Jag kände mig otaggad på detta inledningsvis och jag befann mig lite för långt ner första 30 minuterna. Som tur var behövde jag aldrig lida något speciellt för att sitta med innan utbrytningen gick iväg. Jag åt och drack bra inledningsvis. Ställde in mig på att låta folk droppa bakåt, bara sitta med och vänta tills loppet slutskede där jag ev skulle försöka blanda mig i tävlingen var det tänkt. 

Jag i nån backe gissar jag.
Krön.


Vi rullar över lite kullar och vägarna är smala och kurvorna duggar tätt. Mycket panikbromsningar i klungan och en hel del vobbel och några mindre krascher vid avsmalningar. Min mätta känsla släpper något efter 4 mil och nu ska vi köra över tävlingens första av sex pavéavsnitt. Det hetsas lite extra mycket i utförkörningen innan och jag sitter för långt bak. Vi viker av höger och ska sedan köra nästan en kilometer hardcore pavé om avslutas med en slakmota. Jag ställer in mig på krig men farten är inte sådär ofattbart hög och jag kan sitta med utan större problem. På krönet viker vi av höger igen och kör en smal dålig väg ner genom ett bostadsområde. Strax väntar ett nytt stycke härlig gatsten. Kortare men brantare. Jag ser nu i efterhand att vi kör över 50 blås ner genom byn. Vi kommer in i backen med hög fart och jag minns att jag viker av till höger för att få fritt rum. Ner i bocken. Backen svänger höger hyfsat kraftigt. Första delen av backen är ofattbart dålig med stora gropar i pavén. Jag blir airborn i någon av dessa. När jag landar märker jag att jag har alldeles för hög fart för att kunna klara högersvängen. Istället för att bara rulla av vägen ut i skogen (som med fasit i hand varit bra mycket bättre) väljer jag instinktivt att ändå försöka  greja svängen och lägger ner cykeln. Resultatet blir att jag har så mycket studspå cykeln att jag bara dunkar rakt ner i stenarna med ansiktet + axeln i tät. Jag hinner inte ta emot mig alls och känner hur besvikelsen och smärtan tar över där i backen. Jag stapplar upp och känner hur det snurrar. Ambulansen kommer fram och jag körs till sjukan. Brevid mig sitter en holländare från BMC som tydligen lyckats vurpa i spets. Jag ser hur hans axel hänger nere vid naveln. Ett solklart nyckelben. För mig känns det som stenen sitter kvar i mitt ansikte och det bultar ganska bra.

En bild från förra årets upplaga som jag hittade på Etixx hemsida. Bilen visar Putberg med svängen jag valde att "lägga ner".

Efter ca tre timmar på sjukhuset i Asse kommer laget dit och plockar upp mig. Cykeln oskadd. Gissar att det var jag som skyddade den från de flamländska stenarna... 

Idag har jag rullat en liten sväng i solen. Armen och huvudet känns oväntat bra. Får se om jag kan vara igång igen till nästa helg. De närmsta dagarna får fälla avgörandet. RIKTIGT segt att inte få testa benen hela vägen in i kaklet igår. Det hade suttit fint med ett hyfsat resultat redan i februari men nu får jag väl bara ta nya tag. 

Avslutningsvis tänkte jag såklart berätta lite om watt. 240 watt behövde jag för att sitta med klungan under loppets första fartfyllda timme. Ungefär där brukar det ligga för mig på stora tävlingar. UCI cat 2 Frankrike, Italien och även Sverige för den delen med skandivanian race. Interclub tävling som jag körde igår rankas lägre än UCI men skillnaden är ytterst marginell. Jag vet att jag nämnde förra året att jag då klarade av max två timmar på den medeleffekten (runt 240) under tävlingsförhållanden. Förra säsongen fick jag vara glad om jag kunde sitta med två timmar i en sådan klunga men många gånger när jag var riktigt åt helvete undernärd kunde en timme räcka för att ta kol på mig. Jag har inget bevis på att jag skulle suttit med längre än två timmar igår. Jag kan bara bedöma känslan i benen och jämföra den mot hur jag kände mig i mina bästa stunder förra året. Det är natt och dag. 250 snittwatt är mina gamla 200. Det är en förbättring på typ 12% grovt räknat om jag tar med viktökningen i bedömningen. På en helt platt banan har jag nog förbättrat mig närmare 15% och på en backig bana runt 10% om man tänker sig att jag körde ca tre min fortare i tröskelbackarna nere i Italien för en månad sen. Kanske får jag chansen redan nästa söndag på liknande nivå. Hur kroppen påverkas av kraschen har jag ingen aning om. Blir mycket sittande gissar jag...


måndag 22 februari 2016

Sovit på saken

Lite mer tankar om gårdagen.

Så jävla kul att benen var starka igår. Jag har ju haft en fin känsla ett tag nu och både wattmätaren och tidtagaruret har visat på stora framsteg men det är ju ändå tävling som räknas. Allt annat är ju totalt oväsentligt. Jag gläds nu betydligt mer över min fart på cykeln än mina taktiska missar under gårdagen. Känslan av att vara precis samma person som 2015 men ändå inte. Att helt plötsligt sätta sig i en Ferrari när man åkt omkring med en Fiat under större delen av förra säsongen. Allt går så jävla lätt. Aldrig behöva plocka ut sig nämnvärt för att sitta kvar på hjulet framför i kantvinden, hela tiden veta att man kan peta i en hel del växlar till om de nu skulle behövas. Kontroll över läget. kontroll inom vissa ramar såklart då jag tex inte klarade att ställa av hela klungan i den där slakmotan på varv två igår men ändå. För Fabian Cancellara hade mina ben varit ett nedköp men för mig är det rena drömmen. Har man befunnit sig nere i skiten upplevs kontrasterna enorma. Kul med vindar och backar när man är stark. Allt som kan tänkas göra tävlingen hårdare är på plus. Att ha lidandet i sina egna händer...    


Finns det något mysigare än att dra på sig en kragjacka och rulla på de flandländska åkrarna dagen efter en tävling? Regnet vräkte inte ner mer inte långt därifrån. Det regnade diagonalt också. Gjorde mig inte ett smack idag och jag rullade nästan tre mil runt grannbyarna Merchtem, Londerzeel och Malderen. I början kändes benen som sirap men i slutet kändes dem lättare. Bra grejer. Imorgon har jag tänkt bränna av ett lite längre pass. Hoppas på mindre regn.  

söndag 21 februari 2016

Avklarad tävlingspremiär

21 februari och jag är igång! Riktigt skönt. Fick med mig framför allt ett jättepositivt besked idag och ett gäng mindre bra. Om vi ska börja med det roliga så var det sättet jag trampade idag. Om vi ska ta det mindre roliga grejorna så kan jag rada upp dem här: 

Mentalt inte med i leken
Taktisk katastrof
Dålig tajming
nonchalant
Otur...   

Har vill jag vara med.
Vi tar det från början. Dagens tävling var årets första tävlingshelg i Belgien och av någon anledning inleddes racet med en obligatorisk "träningsrunda" på 9 mil på två led. Ganska trist tryckte Hannes.

Redo för 9 mil klungcykling. Jippieeeeee. 


Efter sisådär 2-3h "träning" återvände vi till startplatsen och fick 10 min att byta om till race. Sju mil med lite backar och sånt väntade och det blåste på riktigt hårt ute på fälten! Vi drog iväg och jag var väl först och främst inställd på hur mina nya ben skulle kännas efter alla goda tecken under försäsongen. Benen kändes som tur var ungefär lika bra som jag hade kunnat hoppas. Jag satt behagligt ute i strängen bra bit under tröskel och kunde ta mig fram när plats gavs. Igångdragen på 80 procent. Fanns alltid en-två växlar till.  Efter ca 7km tog jag mig fram till tät och tänkte väl blanda mig i racet lite mer på riktigt. Jag ser Veranclassic åkaren (i grönt till vänster på bilden) resa sig upp och ladda på men min kropp är som förlamad. En liten grupp går iväg ute på åkrarna. Jag sitter nästan precis bakom när detta sker och förstår efter några sekunder att segern nog smet iväg där. Frustrerande. Sätter in en stöt ganska omgående men klungan följer på ett led. Jag avvaktar ett ögonblick igen och ser grupp nummer TVÅ gå iväg mitt framför nosen. Jag stöter, klungan följer. Så var dom borta...

En  minut på 600 watt. 


Moralen går ner en aning efter varv två. Jag får galna idéer och kör alldeles för mycket alldeles för länge. Det är kul att kunna dra sönder och dra hårt i spets. Kul men meningslöst. Trött blir jag tillslut också. Efter att jag lyckats missa en tredje grupp är vi tilllslut bara 7st kvar i min grupp. Före/efter kalla det vad ni vill. Vi var nånstans på banan! Vi blir avplockade med placering som man får om man inte är jättedålig utan bara lite kass. I bästa fall går man i mål på riktigt men tävlingar som idag var det bara 11 av 70 st som fick göra det. Jag fick placeringen 30. Sådär kul. Bra uppvaknande och det var ett viktigt race av den anledningen. Fantastisk känsla i benen. Mycket få stunder jag behövde gå 100% idag när det inte var självförvållat. Vilket det i och för sig var rätt ofta. Om en vecka börjar allvaret och då är det 150km interclubtävling som väntar. Spännande.   

  

tisdag 16 februari 2016

Bruges op fiets

Styrde skutan mot huvudstaden idag. Liksom gårdagen i solsken. Sol men kallt. Det är strax under tre mil till bryssel city från min dörr och det är med belgiska mått mätt andra sidan landet...


 Passet var ungefär likadant uppbyggt där jag höll mig kring 180 - 240 watt mestadels i bocken och med inlagda spurter lite här och var för att preppa benen inför tävlingarna som kommer.

Vårsol

Glas är snyggt


Tankar om Bryssel: En fräsch och välmående stad. På ytan. Blev överraskande besviken på stadsplaneringen för cyklister som faktiskt inte ens håller Stockholmsmått. Det märks vilka som styr Bryssel och inte fan är det green pece. Snarare makt, olja och pengar. Cykelvägar ibland ocyklingsbart smala och hopplöst sammankopplade. Inte sammankopplade alls ibland. Trefiliga fyrvägskorsningar med prioriteten att få över så många motorfordon som möjligt på kortast möjliga tid. En jävligt otrevlig, ohälsosam och otrygg stadsmiljö om ni frågar mig. Nu ska jag inte gnälla mer om det. Helhetsintrycket av själva stan var trots allt riktigt trevligt men nästa besök blir nog inte by bike.  


måndag 15 februari 2016

Flandrien

Det finns inget finare än ett soligt Belgien. Just på grund av vetskapen om att det hade kunnat vara så mycket sämre...



Igår eftermiddag landade planet med mig i utanför Bryssel och jag mottogs med en hjärtlig iskall regnskur. Gårdagen hann jag med en hel del förutom att blogga då jag gjorde mig hemmastadd i huset och mötte upp Timo från laget för en liten kvällsfika. Timo är ett par år äldre en mig och är anledningen till att jag hamnade där jag hamnade inför den här säsongen. Veckorna fram till premiärtävlingen Bryssel-Opwijk den 28:e februari kommer bland annat innehålla en hel del möten med nya lagkopisar på träningar och middagar.

Idag är det måndag och just idag betydde det årets första tramptag på belgisk mark! Jag smällde av 57km idag runt Aalst bland annat. Att jag inte är mer precis än så beror till största del på att jag inte har någon koll på vart jag egentligen åkte. Jag är nöjd med att jag endast översteg planen med ca 7km och inte 70. Den som cyklat i Fladern vet  att hela regionen ser likadan ut. Det är ett myller av vägar och stenhus. Bara stenhus. Jag körde hela passet i bocken och det kändes välbehövligt. Varför träna i handtagen när man kommer tävla i bocken?




Jag försökte hålla igen en del idag och bara låta benen trampa luft ibland men det var förfärligt svårt med omgivningen och mina ben som fortsatt går som en dans. Bra moral nu helt klart och står jag ut att vänta två veckor på att få tävla? Det är frågan!

tisdag 2 februari 2016

Italiano

Forna lagkamrater på ett rullpass längs havet.   

Äntligen fick man sätta fötterna på italiensk mark igen. Det var inte igår det, utan närmare fem och en halv månad sedan. Jag, brorsan och mamma spenderade fem dagar i min gamla hemby Bordighera längs italienska Rivieran. Inte så överdrivet många dagar att spela på utan det blev intensiva dagar med stort cykelfokus. De senaste fyra-fem månaderna har jag inte gjort annat än att buda och jag var högst osäker på hur kass jag skulle vara i de långa backarna. Med mina nymoddade skor, ett bra mycket bättre igångdrag samt 6-7kg mer i vikt tog vi oss an en lokal 14km stigning redan dag ett... Sällskapet jag hade med mig bestod huvudsakligen av brorsan men även ett par timmer med mina gamla team-mates som ni ser på bilden ovan. Brorsan Erik är inget dåligt sällskap nuförtiden och framför allt inte i branta, långa backar... Han utvecklas i hisklig takt just nu och jag hade inte mycket förhoppningar till att kunna matcha honom i mitt nuvarande tillstånd.

Man kan väl säga att jag hade både rätt och fel. Eriks fart uppför var som väntat ganska brutal men det som förvånade mig mest var mina egna budarben som inte bara levererade en gång utan alla dagar!
¨
Gick ut optimistiskt dag ett men skackningen kom aldrig! Istället anlände toppen och väl uppe anade jag att min snitteffekt under de 40 minuterna det tog upp borde landat kring ca 340 watt. Kul bara det men någon rekordtid var det nog inte att tänka på... så gick åtminstone analysen på toppen av berget uppe i San Romolo. Erik satt på mitt hjul hela vägen upp. Chocken kom istället när jag rattade in garminfilen i datorn och ser att jag tryckt 349 watt. Mer än förväntat minst sagt men den verkliga chocken var ändå att jag inte bara slagit mitt gamla KOM utan totalt krossat det med 2-3 minuter. Jag har alltså tryckt ca 40 watt mer än jag tidigare kunnat trycka...

Hm... skumt och sjukt var vad jag tänkte där efter dag ett. Vi var bara tvungna att testa imorgon igen...          

Dag två mötte vi upp ett par gamla monegasker och rullade med dom i ca 2-3h innan vi skulle ta oss an en brantare och kortare backe än gårdagen. Polarna tyckte jag blivit tjock (surprice) och jag tyckte att dem skulle ta och BLI lite tjockare så att de skulle kunna hänga med mig uppför... :-D

Erik pep iväg som ett jävla skott i backens branta inledning på över 10%. Jag tog mitt eget tempo och lyckades hålla honom inom räckhåll inledningsvis. Med ca halva backen kvar kände jag mig väldigt väldigt stum och jag var påväg att ge upp hoppet. Jag väljer att satsa allt på ett kort och tok-köttar ett par minuter med målet att skrämma honom så pass mycket att han tappar moralen och väggar... Det funkar relativt bra och med ett par hundra meter kvar får han en chock när bergshästen närmar sig bakom. Jag pepprar på med 700 watt sista 20 sekundrarna av backen och går faktiskt om sista 10 meterna tack vare gruskanten. Mindre glad brorsa men jag tyckte det var rätt så kul. En duell när den är som bäst helt klart. Jag har skrivit några rader om Verrandibacken här tidigare om jag inte minns fel. Väl hemma kan jag bocka av ytterligare ett nytt pers med nästan 50 sek på 16 min cykling och 393 fräscha watt under samma period...    




Väl inne på dag tre var hybrisen på topp om än med lite sviktande motivation och trötta ben efter all smärta de tidigare dagarna. Som avslutning på minilägret bestämde vi oss (eller jag bestämmer såklart) att vi skulle ta och riva av en liten satsning i Col d'La Madone. Jag föredrar att köra mina madone-test med start nere från Intermarche (mataffären) med mål uppe på det otvivelaktiga krönet efter ca 14km. Då Madone snittar mer behagliga 6-7% fick jag ta kommandot inledningsvis efter gårdagens seger. Bestämde innan att försöka gå för 360 watt i snitt under de ca 40 minuterna. En för knappa fyra månader TOTALT otänkbar snitteffekt över det tidsspannet. Erik godkände målet med viss tveksamhet (för sakta) men gick tillslut med på det med gårdagens missärförlust färskt i minne... Jag mosade på de första kilometerna och efter ca 10 minuter tyckte Erik det var dags att köra på lite. Jag hade ingen lust med att köra så mycket mer än 400 watt så återigen tog jag mitt eget tempo i de brantare delarna och hämtade honom en aning när lutningen gav med sig något. Tyvärr börjar jag känna mig riktigt obekväm och sliten redan efter 15 minuter. 10 sekunder blir 15 och halvvägs nära St Agnes tänker jag att nu kan den här backen dra åt helvete. När jag ska vika upp vänster skarpt i St Agens ser jag hur den prickiga bergatröjan är påväg åt helt fel håll! Jag skriker och han vänder om. Jag fokuserar på att hålla farten. Han kommer in på mitt hjul återigen och jag hör hur moralen tryter där bakom. Jag tar ansvaret för val av backe och bestämmer mig bara för att lida skitmycket sista 20 minuterna. Jag droppar flera gånger ner under 350 watt och neråt 300. Allt känns segt och ganska hemskt. "Vinden är kass", "cykeln är tung" osv. Positiv överraskning när jag anar toppen och vi drar igång slutspurten som jag tillslut plockar hem... Återigen jämsides uppför en lång backe. Ganska stökigt test allt som allt. Vi diskuterar hur dåliga vi varit uppe på toppen och ljuger lite med två fransmän. De har kört upp på 50 minuter och vi tänker väl att hoppas för fan att vi var snabbare än dem...

Madone-koma
Resultatet av lidandet blev åter igen över förväntan. Klarade inte riktigt av målet utan snittet landande på 353 och vi cyklade upp på strax under 39 minuter! PR med drygt tre minuter. Riktigt bra för mig men ännu bättre om man är 16 år gammal och kört fel...

"Vi bara MÅSTE ta en bild här..." Jag påväg ner från Madone med Peille i bakgruden där jag tävlat och kört in en utbrytning bland annat. 

Galleria. Cykeltunnel mellan Ospedaletti och San Remo.
För att sammanfatta det hela har jag alltså förbättrat mig typ 40 watt på tröskel sedan Kina i oktober. Vad har hänt sedan dess? Jag har jobbat som cykelbud fem dagar i veckan och festat på helgerna. Så kan det vara ibland och jag har inget direkt svar på varför mer än att det med all säkerhet har flera orsaker.