Sidor

fredag 28 augusti 2015

24:a i Baardegem i det ihållande skyfallet

Mycket pina och kämpande igår för 11€...

Det började redan kl 9 igår morse och höll sedan i sig 12 timmar till. Start av cykeltävling kl 15.00 och den var tyvärr inom cykelavstånd. Så sent som möjligt rullade jag iväg från Buggenhout mot Baardegem och jag var väl plaskblöt efter cirka 1 km. Ankommer sedan 40 min innan start och det var väl inte en minut för sent.. 

Banan idag var ganska knixig med en hel del sväng och betong. Även lite backar för ovanligheternas skull. Nästan 12 mil och 15 varv med premier varje varv som jag i vanlig ordning inte hade koll på. hur som helst kändes ju benen toppen senast jag stod på linjen och jag gick in med viss optimism. 
Nästan all glädje försvann väl efter ca 1km då jag får ett ganska rejält bakhjulssläpp ute på en större väg. Det tråkigaste av allt var att släppet kom på rak väg i ett igångdrag... Inte långt senare är jag nära på att fälla en snubbe i en kurva då bakdäcket släpper på nytt. Jag glider bak i gruppen och rullar i snigelfart genom alla svängar de första varven. Efter varje sväng täpper jag den 10 meters lucka som bildats. Jag känner starkt för att bryta tävlingen men fortsätter trots allt åka med ett tag till...



Med cirka halva tävlingen gjord och mycket kraftspill där bak bestämmer jag mig för att antingen kliver jag av tävlingen, eller så slutar jag gnälla som en liten unge och gör det bästa av racet. Jag väljer det senare alternativet och jag börjar delta i tävlingen mer och mer ju längre vi kommer. Jag lär mig vilka kurvor som börs ta det lugnt i osv. lyckas minimera förlusterna något och jag kan gå med lite "billigare" ut ur kurvorna. Med 5 varv kvar att köra börjar jag attackera. En tremannagrupp gick iväg halvvägs in i tävlingen och andra konstellationer kommer och går utan framgång. Med 4 varv kvar tror jag faktiskt att jag lyckats skaka av mig klungan med hjälp av ett par andra. Tycker vi kör på bra men efter bara 1 km sätter det sig nån jävel där bak i klungan och äter in gapet. Jag attackerar i backen upp mot mål ett par gånger till och den sista gången spricker det av likt den första gången och återsamlas inte långt därefter. Blir sedan kontrad av David Desmecht från Veranclassic Ekoi och tre stycken andra går med där. Jag är bergsäker på att den gruppen skall köras in likt de hundratals tidigare försöken men givetvis stannar det av fint i klungan och så var de borta! 



In mot spurten är det lite rörigt, jag försöker för en gångs skull hålla mig lite kall och placera mig aningen bättre än senast. Tack vare min avvaktande körning missar jag fyra ströåkare som tar sig iväg med ca 1 km kvar. Försöker klippa igång i målbacken men det bitar som vanligt inge vidare för mig på upploppet. In på 24e plats och än lever drömmen som topp 10... 

Om man ska hitta något att glädjas åt så skulle det väl vara att jag slog ett ganska saftigt effektrekord igår med 298 NP i nästan 3h. Satsade friskt de sista varven vilket jag är nöjd över med tanke på att jag hade planer på att bryta hela tävlingen mer än en gång.  

En grej till, Köp inte däcket Vittoria rubino slick. Glidvalla för cykling. Dagens tips från östflandern. 

onsdag 26 augusti 2015

Kaos igår i Oordegems 1.12B Kermis...

Glas på vägen, regn, blåst samt gatstensbacke upp mot mål var vad som väntade de ca 90 tappra som ställde upp till start i Oordegem under gårdagen. Fast det visste vi ju inte då...

Starkt fält igår med ett gäng conticyklister, några heltids "kermismonster", ex proffs mm. 22 varv och totalt 110 km skulle avverkas. Mycket starka vindar i startfållan och jag bestämde mig för att vara med från skotten i dagens tävling för att undvika ett nytt fiasko likt lördagens race i Vinkt... Planen gick väl sådär minst sagt. Benen kändes bra. Riktigt bra faktiskt. Men när "rätt" gäng stack iväg i gatstensbacken efter ett par varv satt jag på fel sida och stirrade. Det gick ganska snabbt upp för mig att jag nog kunde hälsa min topp 10 placering ajöss om jag inte lyckades brygga upp till gruppen de kommande varven medans den fortfarande var inom synhåll. Jag försökte därför brygga gruppen med ett gäng maximala ansträngningar. Ibland i sällskap. Jag kom upp halvvägs en gång med en cyklist från Veranclassics. Men vi dog stenhårt både två och fick ge oss. Ingen från klungan lyckades brygga gruppen utom en cyklist. Christophe Van Cauwenberghe. 100% kermiscyklist som delvis försörjer sig på att cykla och vinna kermislopp. Ett monster enkelt uttryckt. Van Cauwenberghe lyckas givetvis brygga upp till gruppen. Ingen aning om hur det gick till men vips så var han där uppe och jag där bakom... 

Det hade nu gått strax under timmen av tävlingen och snitteffekten var uppe och snuddade 270 watt för mig här. Jag började känna mig väldigt väldigt tung mentalt och i ungefär samma veva började regnet falla tungt över de leriga betongvägarna utanför Oordegem. Där framme började Cauwenberghe och co dunka på rejält och luckan växte. Regnet tilltar ytterligare när vi blir oväntat stoppade av kommissarien ute på en åker. En okänd förbrytare, troligtvis bondläpp. Har spridit ut glasbitar över hela vägen. Ut ur kvastbilen skuttar tre gubbar i hatt ut med kvastar (vad annars) i händerna. Efter 10 min missär släpps vi åter iväg. först utbrytningen och sedan vi. Leran skvätter i ansiktet och biter sig in i kläderna så där permanent som bara lera kan göra. Livet kändes väl inte helt på topp här skall jag erkänna. Vi blir omdirigerade till ett mindre varv och tävlingen kortas ner med ca 3 mil. Jag kände mig totalt kass redan innan stoppet och hade därför mer att vinna på det än tvärtom. Jag bestämde mig därför för att försöka göra det bästa möjliga av situationen om man ändå är här. Det prövades en del från vår grupp på de sista småvarven men inget gav frukt. Vår grupp minskades stadigt och även där framme verkade folk droppa. Tillslut var vi inne på sista varvet och efter att jag bråkat lite med en belgare satt jag rätt bra placerad in mot målbacken i pavé. tyvärr stannade fältet av ganska rejält med ca 1 km kvar. Jag fick panik och istället för att vänta ut lite grann så valde jag att dra igång det hela tidigt. För tidigt skulle det visa sig. "Aj då, det var visst 500 meter kvar här..." Jag hade troligtvis vunnit på att hålla igen i spets. Men istället blir det ett fint uppdrag till någon jag hatar som plockar hem 12:e plats och själv faller jag som en sten i backen och hoppar in på en 30:e plats. Inte helt nöjd kanske. 


Sammanfattningsvis så hade jag troligtvis de bästa benen i år under gårdagens tävling. Mycket kraft och lite syra. Känner att jag kan göra skillnad i tävlingarna från spets på ett annat sätt än tidigare. Nästan 300 NP idag under 1h och 35 min trots att jag tyckte mig ha en hel del bensin kvar i tanken vid målgång. Dricker inte speciellt mycket vatten och äter oftast en gel under tävlingarna men har inte fått det minsta kramp under mina sju tävlingar här i Belgien. Det känns fint just nu. Men det finns flera nackdelar med att vara klen under så lång tid som jag varit. Man tränar inte sig själv till att försöka vinna cykeltävlingar om all energi går åt till att försöka överleva hela tiden. Ju nu känns det som om jag eldar för kråkorna en hel del och hela situationen att kunna styra racet en aning känns ganska ovan. Jag tror det är oerhört viktigt att våga gå ner en nivå i sitt tävlande när benen av olika anledningar inte svarar som man vill. Att få båda delarna är bra för självförtroendet men även för din praktiska erfarenhets skull.
 
"Tjock", men något snabbare cyklist än tidigare...
    

söndag 23 augusti 2015

Orkade inte brygga upp!

Nej det var väl satan att jag inte kunde vara lite starkare. Otroligt lättåkt bana idag gjorde tävlingen lite mindre plågsam än igår. 120km där 100 km bestod av att jag satt i klungan. Resten var lite mer intressanta så jag hoppar direkt till de sista kilometerna.

Bakom 4 st som körde om trofen idag så hade två killar kastat loss och de hade knappt 100 meter lucka till klungan där jag sitter. Jag tvekar lite, men bestämmer mig för att försöka brygga dessa två. Trots att det stannar av bakom känner jag väl ganska omgående att "det här kan bli lite kämpigt.." Fortsätter dock köra på och tuggar styrlindan. Jag kommer ikapp såpass att jag bara har 20-30 meter upp men de samarbetar tyvärr ganska bra där framme. Jag ser en lång-smal belgare komma gapandes bakifrån. Istället för att slå av och spurta in på rullen fortsätter jag och trycka på och döda mig själv. Naivt troende om att den där snubben, han kommer minsann smyga om sådär trevligt, vända sig om och kolla så att det är ok med mig innan han drar i 50 km/h de resterande 2 km till linjen där topp 10 är ett faktum.

Så blir såklart inte fallet då snubben bara skoningslöst stöter av mig. Till min förtvivlan stannar det av rejält där bak. Det som inte får ske har skett. Vi har nu endast 2km till mål och jag får en ytterst liten energikick när vi svänger in i medvinden. Fortfarande stadiga 50 meter upp och 50 meter ner. Med 1 km kvar börjar jag få rejäl panik då gruppen framför ser ut att kunna hålla. Själv ser jag inte alls ut att hålla då jag är stum som ett kylskåp. Det kommer upp en snubbe och vi går runt några gånger. 500 meter innan linjen är vi inkörda och gruppen framför håller undan och tar 5e-7e plats.

Var väl inte jättefräsch in över linjen..

I den totalt livsfarliga spurten genom ett bostandsområde i medvinden sliter jag mig in i främre delen av klungan. Runt 20-30 plats totalt skulle jag säga istället för den 14e plats jag fick officiellt... Nåja. Färska 17€ på kontot tackar man ju inte nej till. Snart kan jag väl pensionera mig!      

Ett helt gäng bilder från Criteriumet i Merchtem

Då det har varit dåligt med bilder på bloggen den senaste tiden tänkte jag försöka väga upp det hela en aning genom att publicera alldeles för många bilder på en och samma gång! 

Det här är från fredagens slakt-GP.  










Aj aj aj då


Aj aj aj aj aj aj 

Panikbryggar



lördag 22 augusti 2015

Nere på jorden igen

Nja, det där gick väl inte enligt plan direkt. Kermis i Vinkt idag. 12 mil och kantvind i stort sett hela tiden då banan gick avlångt!



Jag kände mig inte helt oväntat lite gubbseg inledningsvis, men det släppte efter ca 20 km och jag kände mig riktigt stark idag så länge vi fick vara kvar på banan. Tyvärr satt jag och sov lite grann ute i gruskanten. Redan efter 2 varv gick en grupp på sex stycken iväg och det var tyvärr en sån där grupp man drömmer mardrömmar om. Det pratades om att de tillsammans hade kört in 60 segrar bara i år. Sex stycken tröskelmoster helt enkelt. Bak i klungan tappade vi en hel del folk. Jag täppte några luckor men ingen större kris i benen idag. Jag tyckte jag hade koll på gruppen. Men efter ca 50 km håller jag blicken på killen framför lite för många sekunder och när jag väl förstår vad som sker har jag inte modet att försöka täppa 100 meters luckan solo. Gruppen stannar av och efter några varv halvhjärtat lagtempo blir vi målflaggade. Flaggan kom lite som en överraskning för mig och jag kände mig inte riktigt färdigtävlad för idag...

kantvindskörningen kändes lite ringrostig idag de första varven, men tog sig sedan. Och jag hittade ganska ofta en fin liten elak lucka nära diket när klungan gick på ett led. Det är hemskt vad elak man kan vara i den här sporten!

Resultat

Som tur är kommer det nya chanser redan imorgon då jag tävlar i Puurs över liknande distans.  


fredag 21 augusti 2015

15:e i Merchtem kermis

Körde ett 75 km långt GP-lopp ikväll i den Öst-flamska staden Merchtem. Varv på 1 km som gick i en kvadrat. Varvet innehöll förutom lite lättare gatsten även en hemsk målraka bestående av prima belgiskt betong anno 1946. Startfältet var litet men ganska kvalitativt och organisationen var mycket generös med att dela ut slantar till cyklisterna. Inte för att jag förstod när det var spurtvarv och inte, men jag hade inte så mycket med dem att göra ändå. Jag är fortfarande i stadiet att jag vill ha kvitton på att mina ben är tillbaka samt att känna att jag kan vara med och tävla i slutskedet.

Efter 10 min i fållan smattrade vi iväg utan master ut på vårt första av de 70 som väntade. Jag kände mig hyfsat bra inledningsvis och försökte ta så bra ryggar som möjligt. Efter ca 40 min ger jag mig ut på lite äventyr från klungan. Attackerna duggade tätt loppet igenom och dagens vinnare, Verandas Willemscyklisten Dies de Bont satte in ett högt nummer saftiga stötar som jag försökte undvika så gott det gick.. Efter 10-20 min av lite mer offensiv började jag må riktigt illa där i den lilla klungan. betongvägen kändes oändlig och igångdragen allt jävligare för varje varv. Höll till i de bakre regionerna och funderade på hur skönt det vore att bryta racet, åka hem 10 km och äta Speculoosmackor med mjölk. 



mot alla odds så kom målgången närmare och ju längre tävlingen led desto bättre blev mina ben. Med 5 varv kvar tog jag mig upp i gruppen lite grann men ser då till min fasa hur en lite för stor och snabb grupp stuckit iväg som vi nu jagar. Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag tror jag går all in med en attack från spets på den långa betongrakan. Man ser gruppen där framme. jag får med en kille från Team Van Eyck och han gasar på. Vi kommer ikapp en stackare från gruppen framför som lyckas släpa sig in på hjul och vi tre går runt ett varv. Med 4 varv kvar går jag upp och kör utav bara h-vete. Bingo för Van Eyckcyklisten på hjul som manar på där bakom. Vi lyckas brygga upp och nu är det tre varv kvar. Jag börjar få lite motivation tillbaka och spänner skorna. Sista varvet blir som väntat mer eller mindre ett mindgame. Jag är som vanligt lite för feg i de sista svängarna men lyckas sittspurta in som 15:e och ganska långt ner i vår grupp. 

Efter tävlingen mår jag väldigt illa. Jag mår lite mindre illa när jag får reda på att jag vunnit 20€. Men bara lite... Sammanfattningsvis hur kul som helst att cykla nu, såklart. Saker och ting har ju en tendens att vara lite roligare i medgång. Men medgång är inget jag varit speciellt bortskämd med den senaste tiden så jag tackar och tar emot. 

Imorgon, (vilket jag helst inte vill tänka på nu) väntar ett "normalt" kermis på 12 mil utanför Gent. Tågpendling ska det bli då jag inte har något annat fordon att tillgå. Nåja. De e en dag imorn å. Ber om ursäkt för mina enormt bildtunna inlägg den senaste tiden. Men det får ni väl stå ut med antar jag!  

torsdag 20 augusti 2015

Att lära sig den hårda vägen

Efter en för mig ganska turbulent tid olika projekt som ska styras i hamn så har jag äntligen hittat någon form av stabilitet igen. Både rent sportsligt och vid sidan av. Jag har lätt för att dra igång mycket saker samtidigt och jag bryter ofta ihop när saker och ting inte går som jag så desperat vill. Rent sportsligt hittade jag min stabilitet för lite drygt en månad sedan. Benen kändes som bly var jag än tog mig för. Jag kunde ha hyfsade dagar i sadeln men 90% av tiden kändes benen totalt kraftlösa och motsträviga. Hela tiden avfärdade jag också saken för mig själv. Jag kunde hitta på bortförklaringar för mig själv om varför benen inte kändes bra när jag rullade på längs Liguriens kustremsa. Hakade upp mig på små detaljer. Läget kändes ganska hopplöst tills det en dag dök upp en förfrågan från en cykelkompis jag träffade under den fantastiska tävlingen Tour of Poyang Lake i höstas om att få bila ner från Holland och hälsa på mig i Bordighera någon vecka. Sjoerd Kouwenhoven är inte vilket cyklist som helst bör tilläggas. Första dagarna gick som ett expresståg. Förutom att kämpa mig kvar på den gänglige holländarens hjul timme ut och timme in hände det något med mig under det första blocket av träning. Mina tidigare för mig så "normala" matvanor stod nu i jämförelse med min rumskamrat. Några dagar in frågade jag honom om det. Jag var ju orolig att han skulle tycka att jag var oseriös med mina kostvanor. (Jag hade ju tex ätit en pizza här om dagen..) Det visade sig efter inte allt för många sekunder att han snarare upplevt det motsatta. 

Den ena holländska kvalitetsprodukten efter den andra kom fram ur den stora team-väskan dagen efter vid det lilla frukostbordet. jordnötssmör, hagel-slag strössel mm mm. Det ena sötare än det andra. Varje dag tickade det in en väldans massa timmar och mil. Sakta men säkert hakade jag på trenden. Inte för att jag åt strössel på mitt frukostbröd direkt. Men helt plötsligt började jag äta rejäla luncher för första gången på 4-5 månader. Inte nog med det. Jag började även äta PÅ träningen. Det första tecknet på att något var på väg att hända kändes efter ca 3-4 dagar när jag fick såna där diamantben i slutet av ett långt hårt pass upp i Tendadalen. "Juste ja, det är såhär det kändes att ha bra ben" tänkte jag förnöjt för mig själv medan Sjoerd febrilt försökte tugga i sig sin sista Snelle Gelle kaka 10 meter bakom. Efter den hårda veckan fick jag kompensera lite för mödan och några dagar senare var den nya cyklisten ett faktum. Jag skojar inte när jag säger att min snitteffekt på mina lugnare och längre pass gick upp 30 watt. Känslan och lusten att köra fort infann sig plötsligt. Jag kunde nu hela spontant gå upp och mosa på lite under distanspasset mot tidigare då man endast längtat hem. Jag kände och känner fortfarande förändringen tydligt på samtliga träningar.  

Efter ett tre veckor långt tävlingsuppehåll fick jag svaret jag hade hoppats på då jag körde min för året klart bästa cykeltävling i Bras. Vägen tillbaka började där. Jag befinner mig nu i det förädlade cykellandet Belgien där jag ska härdas ett par veckor. Jag är på gång...    



tisdag 4 augusti 2015

Revanschen..

Ok, ingen vinst idag direkt. Saker och ting KUNDE faktiskt ha gått bättre. Men med min säsong och den senaste tidens misslyckanden kändes faktiskt gårdagens tävling som en revansch. Det kändes som att ge ett osynligt finger till min sportdirektör där han stod och såg stammade lite dumt efter målgång utan att ge någon konkret feedback. Matteo Draperi (vår kanske bästa cyklist med råge) fullkomligt öste ur sig lovord efter målgång. i alla fall kändes det så för mig. Kontrasterna har varit stora den senaste tiden. Från himmel och helvete som jag skrev om senast till dagens tävling som var min klart bästa för i år. Nåja. Det är ju kul att vara lite sämre ibland då framgångarna blir desto roligare och man kan glädjas för mindre.

Liten "strappo" i början av målbacken.


Hur som helst... 

115 km GP stod på programmet igår. 5 km per varv x 25. Varvet var oerhört vackert i en provanskt rullande terräng. Jag kände väl mig lite ringrostig inledningsvis efter uppehållet. Helt ärligt gjorde jag väl inte ett skvatt första halvan av tävlingen. Vilket även var min plan. Vara före så många lagkamrater som möjligt efter 115 km. Vi tappade väl folk i ganska jämn takt första halvan av loppet. De 36 graderna kändes i kroppen. 5 flaskor lyckades jag sörpla i mig utan problem igår på dryga 150 min. Grupper går iväg och körs in om vartannat. Med ca 3 mil kvar går en lite större grupp iväg på ca 15 man och Matteo lyckas få syn på mig längre ner. Hannes!! Vai in testa, vai in testa! Upp i spets och jobba med dig...




Det var väl ungefär här tävlingen startade för mig. Med sargat självförtroende gick jag upp i spets och körde det jag hade. Efter någon minut svänger vi upp höger, går in i en slakmota. Jag går upp på 400 watt+ fortfarande sittande. På krönet vänder jag mig om och möts av en ovanlig syn. Nämligen att jag inte har någon på hjul längre. En flyende Martigues cyklist har dock tagit upp jakten och jag väntar in honom. Vi tittar på varandra i ca 3 sek och vi kommer överens om att nu jävlar ska vi brygga utbrytning. Vi går in i den ca 1 km långa målbacken tillsammans med en Pomme Marseille cyklist. Jag tar vid när vi går in i backen och jag äter sakta men säkert in utbrytningen framför som går på ett led. På krönet har vi inte långt upp och som tack för hjälpen blir jag attackerad av Marseillecyklisten. Som tur är så behöver jag bara ställa mig upp och trycka lite mer än innan för att komma in på hjulet och sedan var bryggningen ett faktum. Utan Matteo dock som i det här skedet sitter kvar i klungan bakom. Efter en stund tar jag mig upp i spets även i utbrytningen och grillar fältet när varje tillfälle ges...

Matteo lyckas med ca 15 km kvar ta sig upp till vår grupp och vi är nu ca 30 man kvar i tät. Jag fortsätter att styra fältet från spets. Kör in utbrytare, vilar en stund och sedan upp igen. Vid något tillfälle när läget blev lite svårare med kanske starkare utbrytare framför drog jag bara hårt och närmade mig dem så pass att andra kunde täppa luckan åt mig. Med 5 km kvar på toppen av målbacken är jag soppslut. jag faller igenom klungan lite grann men återhämtar mig på ganska kort tid. Börjar sakta avancera igen inför finalen då Matteo kommer med lite uppmuntringar. "Fortsätt kör, inget att spara på!". Än en gång släpar jag mig fram i fältet. Jag kör in en Hyres-cyklist. Istället för att bromsa så tänker jag att det är nog lika bra att attackera här. Så det är det jag gör. Tyvärr är gruppen lite mer alerta nu med 3 km kvar och jag får med mig strängen på hjul. Jag faller tillbaka några placeringar men med 1 km kvar kommer läget igen och jag ger allt i slakmotan. Tyvärr finns det väl inte så mycket pang pang kvar i mina ben vid det här laget. Jag kör sedan lite väl fegt in i sista målbacken. Jag blir precis passerad av Matteo och ett 20 tal andra de sista 100 meterna in över linjen. Trötthet, huvudverk och glad.


Matteo tackar och berömmer gång efter gång efter målgången. Han undrade troligen med all rätta hur lagets slagpåse den här säsongen helt plötsligt kontrollerar klungan sista timmen. Skulle jag berättat sanningen för honom och laget att det enda jag gjort annorlunda de senaste två veckorna är att göra precis tvärtemot deras råd dvs. äta en massa god mat, oftast ute, ätit glass mm skulle de ändå inte tro mig. Visst har jag tränat bra också, men det gjorde jag innan också. Eller åtminstone försökte då benen kändes som bly i stort sett dygnet runt. Det krävdes alltså en proffscyklist med en frukost bestående av holländskt strössel för att få ordning på mina ben:

Sjoerd Kouwenhoven.