Himmel och helvete

Obekymrad och lyckligt ovetande om vad som komma skall sitter jag i målområdet uppe i La Turbie. Dagens tävling har jag lagt bakom mig sedan några timmar och nu är det återhämtning som gäller inför mitt viktigaste etapplopp någonsin. De 20 talet cyklisterna som tar sig i mål rullar in en och en framför mig, och inte långt senare är hela laget återsamlat. Jag gör mig klar för att rulla hemåt med min ryggsäck. Jag dröjer mig kvar en aning. Bara för att det är så jag alltid vill göra. Man sticker ju inte bara utan att säga hej då. Tänkte bara bekräfta för min sportdirektör att jag hoppar på bussen från Bordighera tisdag förmiddag på väg mot Aosta. Äntligen får jag ögonkontakt med honom. Han ser rädd ut. Flackar med blicken när han ser mig. Jag får en obehaglig känsla i magen. Så har han tittat på mig många gånger hittills under säsongen när han är på väg att säga något elakt. Jag får obehaget i magen. Men vet fortfarande inte om han bara är arg för min halvdana insats på dagens lopp eller något ännu värre. "Mi dispiace" börjar han. (jag beklagar). Vad skulle han ha och beklaga tänker jag, men säger ingenting. Han fortsätter, "det är omöjligt för mig att ta med en cyklist till Valle Aosta som åker av efter 10 km" orden går inte in hos mig. Utan jag hakar mest upp mig på struntdetaljerna. Jag stör mig på att han alltid ska överdriva så in i helvete åt det negativa. Inte var jag avställd idag efter 10 km. Minst 25 hade det ju gått... Allt detta hinner rusa genom mitt huvud innan polletten trillar ner. Jag tappar nästan andan över att min sportdirektör håller på att peta mig från laget mindre än 2 dagar innan startskottet. Alla mina förberedelser, mitt drömlopp, mitt blogginlägg. Allt åt helvete nu. Tillslut får jag fram en väsning. "sei matto?!" (är du galen). Han svarar, "ja, jag är galen". Jag stirrar på honom ett ögonblick, vänder mig om, och spurtar allt vad jag pallar bort från parkeringen. Bara 100 meter senare går det upp för mig vad som har hänt och jag gråter nästan hela vägen ner mot Menton. Jag har inte gråtit på ett tag och det känns skönt på något sätt. Trots att jag håller på att gå under inombords. Tänker på allt jag skulle vilja göra för att hämnas tilltaget. Bränna ner hans fina hus uppe i bergen norr om Nice, kasta honom i en fängelsehåla och slänga nyckeln etc. Väl nere i Menton slutar jag gråta och tomheten kommer. Känner absolut ingenting, och här befinner jag mig fortfarande i skrivande stund...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kl 11.30 stannar tåget i Monaco. Jag känner mig avslappnad och lugn. Jag har ryggsäcken med mig. Där ligger plånbok, jacka, handskar, nålar samt min Garmin Virb kamera som jag dagen till ära ska testa för första gången på race. Vi ska köra en regional tävling arrangerad av klubben. Tävlingen ligger lite kasst i planeringen då Giro Della Valle Aosta börjar redan två dagar senare. Ingen tävling man vill köra sig sönder och samman på vill säga. Målet för dagen för mig var väl att köra lite offensivt och ha skoj. Jag hade redan innan tävlingen tänkt ut utförskörningen Coll d'Peille som lämpligt ställa att kasta loss. Har man en specialitet, skall den utnyttjas till fullo. Jag har till min förvåning märkt att min utförskörning håller förvånansvärt hög klass i sydeuropa. Jag tycker andra bromsar sig ner för backarna. Det roliga är väl att jag själv inte på något sätt tycker att jag kör speciellt fort. Istället för att slita på UC Monacos bromsgummilager tänkte jag gå all in för att ha en bra position på krönet innan backen och sedan försöka ge mig själv fritt spår. Tanken var väl att antingen bara splittra klungan och låta en massa stackare slita för att komma ikapp igen eller i bästa fall få med mig en liten grupp med andra galningar och därmed öppna upp en lucka utan att ha dragit mer än 100 snittwatt totalt.

Starten går kl 13.30. Jag var inte speciellt sugen på fartvind inledningsvis, men jag ser nu efteråt att jag faktiskt var uppe några gånger innan Peille ändå. Mina lagkamrater verkar inte direkt offra sig själva inledningsvis, även om jag hade någon av dem framför mig då och då. Vi var trots allt 8 st till start. En liten grupp går iväg omedelbart utan att vi sitter med. De får ca 30 sek de inledande kilometerna slakmota bort mot Peille. Jag placerar mig hyfsat inför min utstuderade backe. Inte helt oväntat var jag inte ensam om den planen då Aix en Provances Thomas Rostollan samt den senare vinnaren av tävlingen avancerar snabbt upp i tät innan jag hinner reagera speciellt. Jag tror jag sitter på femte rulle över krönet i Peille, vilket var lite av en besvikelse. Matteo, de två Aix en provancecyklisterna samt Ricardo Picchetta sitter framför mig. Redan i första kurvan sladdar Matteo omkull. Svärandes smiter Ricardo förbi med mig hack i häl. Backen blir lite av en besvikelse inledningsvis då den är lite för lättåkt och snabb med långa rakor mellan serporna. Jag försöker mest täppa luckorna i igångdragen första minuterna. Andra halvan är mer min stil med branter och fler kurvor i hög fart. Leo Bonifazio (Bror till lampre meridas Niccolo) kommer upp och förbi mig i sin grön-blå tröja. Vi kommer ifatt Simone i laget som jag inte är säker på hur han hamnat där. Blåser förbi och nu börjar jag hitta flytet. Picchetta gnäller lite till när jag kommer lite nära i en kurva men inte långt senare är han passerad och då var det problemet ur världen. Nu har jag bara de två Aix cyklisterna + Bonni framför mig. Jag bestämmer mig för att nu får det slutlekt på rulle om jag ska kunna få fritt spelrum innan backens slut. Kommer om alla tre någorlunda smidigt även om jag fick ropa lite på Bonni då jag passerar. Jag kan äntligen släppa loss en aning även om backen börjar närma sig sitt slut. Jag står på i de lättåkta partierna och kommer tillslut ikapp motorcyklisterna till utbrytningen och kommer i med sista sväng både ikapp och förbi. Jag ställer mig upp och "klipper igång" en aning för att brygga upp till två Aix. Även om klungan blev ett sträck och jag säkert tröttade ut fältet en del räckte det inte på långa vägar till någon större lucka. Efter mindre än minuten är klungan samlad igen och nu väntar nästa backe upp mot L'escarene...

Här kan man ju tänka sig att en av de övriga åtta monegaskerna skulle avlasta mig lite i tät men det var av naturliga anledningar inte så intressant för dem idag. Jag tänker väl inte så mycket alls, utan fortsätter som planerat att hålla mig framme och ha skoj. Ha skoj är väl att ta i kanske. Går efter en stund med en Ceronecyklist på hjul i backen. Det som verkade så rätt till en början skulle visa sig vara en mardröm. Snubben börjar med att sätta upp ett högt konstant tempo. Efter några minuter fortsätter han bara, och fortsätter... Det... var... då... själva... fan... mumlar jag för mig själv medan klungan splittras bakom. Jag ligger inte direkt i lä bakom snubben som drar. Vi går på ett led och precis när jag tror mig sett slutet på monsterförningen lägger den jäveln sig i TT position och höjer farten ytterligare. Tillslut brantar backen till en aning. Slipstreamfaktorn minskar markant och jag är vid det här laget så totalt sopslut att jag faller genom klungan lite grann. Hänger mig kvar in i L'escarene men vet mycket väl att backen inte är slut här. Hoppas på att farten ska gå ner något i stan innan nästa knappa. det kanske den gör också men den pausen räcker inte på långa vägar för mig idag. Jag gör vad jag kan ett tag men när repet väl går försvinner mina tankar iväg till tisdagens bergstempo istället och det blir plötsligt otroligt svårt att cykla..

Tar mig sedan tillbaka till målområdet. Obekymrad och lyckligt ovetande om vad som komma skall...                    
Jag sitter just nu med två stycken underhållande 20 min filmer i 1080 HD från tävlingen som jag i detta nu försöker ladda upp på youtube så fort som möjligt. De är otroligt vackra bilder och lyckas få med både det ena och andra på film. Vackrare vyer finns knappast. Då jag helt plötsligt har hela veckan ledig så kommer ett separat inlägg upp här relativt snart hoppas jag.