Sidor

onsdag 30 december 2015

Uppdatering i vintermörkret, balansen och prestationen

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Jag har haft fullt upp. Fullt upp med att ha kul och bli trött. För att sammanfatta de senaste månaderna:

Jag har bland annat...

Levererat ca 1400 bud sedan jag började jobba för Crosstown, umgåts MASSOR med mina fantastiska kollegor, träffat gamla vänner från högstadietiden i Tyresö, träffat lite nyare vänner från gymnasietiden i Falun, köpt mig en fixecykel utan bromsar, vandrat i fjällen, cyklat racer på juldagen, levererat ett par kostymbyxor till Petter Alexis, cyklat velodrom för första gången på nästan två år, ätit julbord på gondolen ja ni förstår...

Intressant det där med motivation vad som krävs för att uppnå den. Jag har inte känt mig såhär motiverad till cyklingen på flera år som jag gör just nu. Detta trots att jag sitter på sadeln säkert 30 timmar i veckan genom regn och rusk tack vare jobbet. Nej, det handlar inte om att min faktiska träningstid är mindre i år jämfört med tidigare. Den här hösten och vintern har jag hittat en balans i min tillvaro jag inte riktigt haft tidigare av olika anledningar. Skillnaden ligger i vad jag gör mellan träningspassen vilket har gett mig en hunger efter mjölksyra likt en juniorjävel just nu. Kontrasterna mellan vila och träning är större vilken gynnar båda sidor då de upplevs mer levande...

I en och en halv månad till kommer jag stanna i Sverige innan det bär av till östflandern för att sedan dunka igång säsongen i slutet av den månaden. Hoppas benen och framför allt skallen är på topp!

Tänkte försöka återkomma mer exakt hur säsongsplaneringen ser ut. Förutom Belgien hoppas jag kunna styra ihop ett och annat UCI lopp och givetvis någon trevlig utflykt till Asien... jag gillar ju Asien och Asien gillar ju mig... :-)


söndag 1 november 2015

Cykelskorna på besök i Surte!

Jag är mycket glad över att jag med hjälp av Klas Johansson från Probikefit äntligen kunnat förverkliga en gammal dröm om att borra nya hål i mina cykelskor.

Fräscha klossar? - Inte direkt, men 22 mm längre bak än tidigare placering i gult.

Lågsäsongen är en utmärkt period att testa nya tekniker och material. Årets lågsäsong slår jag på stort och har gjort hyfsat radikala förändringar av min position och min cykels utformning. Det är knappast någon hemlighet att man måste satsa för att lyckas i livet. Vågar man inte ta steg ut i det okända kommer man inte nå en lika hög nivå helt enkelt. Oavsett om det handlar om att flytta tillbaka klossarna 22 mm eller nya kostvanor. För mig var valet inte speciellt svårt dock. Jag började min karriär med MTB-skor och besvikelsen var total när jag insåg att klossarna inte gick att skjuta tillbaka klossarna lika långt på mina då splitter nya Sidi-skor. De var som jag minns jättemycket bättre i övrigt. De var styvare, snyggare och skon satt mer distinkt i pedalen... Vad jag inte hade räknat med när jag köpte mina första LVG-skor var dock att jag skulle cykla långsammare och behöva lägga större press på mina vadmuskler. Jag påstår inte att man inte kan lära kroppen att prestera bra med klossen långt fram på skon. Det finns mängder av konservativa cyklister tex. söderut som inte vet annat än att pedalen skall fästas strax bakom stortån som presterar världsklass. Men faktum är att vi alla egentligen vill trampa cykel på ett annat sätt än vad de flesta cykelskor tillåter. Var brukade du ha skorna på pedalerna när du cyklade runt som barn? - Ja precis, cyklade du som barn trampade du verkligen inte med pedalen på tårna utan i hålfoten där trycket upplevdes bäst samt där benen gjorde minst ont. Istället för att gå runt och grubbla på detta har jag som sagt tagit steget ut nu. Att borra i sina 3000 kr Bontskor utan erfarenhet var dock inget jag var speciellt sugen på. Som tur var fanns det ju det en kille i Göteborg som kunde få jobbet gjort snyggt och proffsigt! Klas Johansson är lite av en expert på just detta efter sina år som tränare för Susanne Ljungskog där de tog det här med klossplacering till en helt ny nivå och byggde om skon helt och hållet för kunna trampa i hålfoten 100%.



Min modifiering är av den enklare varianten och kräver ingen påbyggnad av skon i sig utan bara tre nya hål i sulan för att fästa klossen likt tidigare. hade en ledig eftermiddag mellan lite fjällvandring och jobb där jag passade på att inviga skorna på en klassisk femmilare. Köttade på någon gång men tog det annars rätt lugnt. Kändes kanonbra från meter ett idag. Sadeln har jag dels sänkt med ca 1 cm och även skjutit fram den minst en centimeter. Mer justeringar lär tillkomma men jäklar vad kul det var att cykla idag! En dröm som går i uppfyllelse helt klart.

   

fredag 16 oktober 2015

Budarlivet och tankar om vinterträning

Jag har nu betat av min första "hela" arbetsvecka här i Stockholms innerstad. Känns kul, proffsigt och ansvarsfullt på samma gång. Förutom de senaste två dagarna då jag dragits med en vidrig huvudvärk har timmarna flugit fram. Hela tiden nya mål och grejer på gång. Trots att vi r inne i en ganska lugn period rent arbetsmässigt blir det oftast en del adrenalinpåslag runt lunchtid när matbeställningarna haglar och maten ska levereras i tid. Det är ingen riskfri arbetsmiljö direkt. Det är trångt, hetsigt och aggressivt. Inte helt olikt det jag pysslar med i normala fall dvs. tävla.



Cykelbud som träningsform

Att köra 7-11 mil 5 fem dagar i veckan i innerstan är ganska speciellt i sig. Det är en väldigt onaturlig träningsform rent teoretiskt. Praktiken är dock en helt annan. Jag märke ganska snabbt att jobbet som cykelbud var betydligt intensivare än jag först trott. Min bild av ett lågintensivt malande dagarna i ända slogs till spillo redan första timmen på dag ett då jag skulle skugga en kille som heter Shane. Shane är några år äldre än mig, kör fixecykel utan bromsar, har aldrig kört en cykeltävling i sitt liv, och är sjukt snabb. Jag fick mig en rejäl väckning ur höstvilan när Götgatsbacken upp till mossebacke skulle bestigas fullt ös. Att ständigt tappa fart på grund av diverse hinder såsom rödlysen, fotgängare, bilar medför att kroppen ansamlar en hel del frustration. När man sitter i en bilkö i en bil kan man (jag) ibland känna för att skrika ut frustrationen genom rutan. På cykeln låter man benen agera utlopp. Det händer många gånger per dag att jag utan speciell anledning spurtar för mitt liv efter något rödljus som förstört min fina rytm. Samma sak om du "råkar" glida ut framför ett visst fordon i fart i en t-korsning. För att visa sin överlägsenhet och makt kommer med största sannolikhet personen (gubben) i bilen öka farten och trycka sin feta kofångare mot ditt bakhjul om du inte är hängiven nog i ditt igångdrag. Råkar du dessutom glida ut innan en backe intensifieras flykten ytterligare och du kommer andas genom rumpan på krönet. Dessa naturliga anaeroba intervaller i stor kvantitet tillsammans med den aeroba grund som cykling under många timmar ger, gör jobbet väldigt komplett rent fysiologiskt.



Träningsplanen?

Dessa banbrytande upptäckter har lett till att jag har fått tänka om en del när det kommer till träningsperioden fram till februari då jag ska börja förbereda mig för tävlingssäsongen. Jag ser faktiskt inte ser någon större poäng i att trötta ut mig själv på testcykeln när jag kommer hem från en 9 timmars arbetsdag på sadeln under lågsäsongen. Skall det köras utöver vardagsköttandet får det bli under helger. Helgerna kommer jag dock hålla lugna den första delen av lågsäsongen för att inte bränna ut mig själv. Planen är väl att senare försöka komplettera budandet med lite längre tröskelintervaller eventuellt. Jag gillar egentligen att planera allt in i minsta detalj. Men jag vet av egna erfarenheter att jag inte är något vidare på att hålla tillbaka min spontanitet när det kommer till träning. Vad jag nu sitter och tänker kan ändras flera gånger om innan nyår är här. Jag hävdar att lågsäsongen är djupt överskattad av framför allt svenska och nordiska cyklister. Det är bra att cykla på vintern, punkt. Lägg energin på det som verkligen räknas och utvecklar dig, nämligen tävlingarna. Det är vad jag kommer försöka göra nästa år. En sak i taget. Nu ska jag buda under vintern, sedan kommer jag högst troligtvis känna mig ringrostig på tävlingsscenen i slutet på februari. Fine. Det kommer ta ett par veckor, sedan är man igång oavsett om jag cyklat som bud eller på en testcykel varje kväll hela vintern. Vad man dock inte får göra är att överträna sig själv. Det är nästan alltid bättre att ha lite energi till godo och speciellt under vinterhalvåret. Träningsplan? - Nej! livsplan.

fredag 9 oktober 2015

Lågsäsong, nytt jobb, nytt lag. Cykelproffs på riktigt?

Det har reagerats en del på mina senaste Strava-aktiviteter. Okej! 10 mil per dag i Stockholms innerstad brukar väl inte fylla mitt flöde i normala fall... Jag har nämligen hittat drömjobbet. Cykelbud givetvis. Jag sover gott om natten och får göra det jag älskar + att jag får betalt för det också. Återstår att se om jag klarar belastningen rent fysiskt som det innebär att cykla så pass hårt och länge redan i oktober samt resten av vintern. Det är ryck och knyck hela dagarna som gäller i stan och det är en spännande och väldigt utsatt tillvaro i den täta trafiken.

Ny adress 2016

Tankarna på en ny klubbadress väcktes så sent som i april i år. Med andra ord var det inget svårt beslut att lämna UC Monaco. Att cykla som satsande U23 cyklist i sydeuropa är inget jag skulle rekommendera till någon ung cyklist. Missförstå mig inte. Jag älskar Italien. Men av andra anledningar än deras utvecklingsverksamheter inom idrott och cykel. Jag kan verkligen njuta av träningsmiljöerna, av maten och vardagslivet. Jag har lärt känna vänner för livet, lärt mig språket och bakat Gnocchi.

Efter min sejour i Belgien i somras föddes tanken om en flytt till nästa år. Jag togs om hand med passion, erfarenhet samt respekt. Det tilltalade mig mycket. Lag fanns det gott om och det gällde att sondera terrängen noggrant. Jag stod länge och velade mellan olika alternativ, men i slutändan var valet lätt och jag valde ett lite mindre lag med ett nationellt belgiskt program. Jag har även ambitionen om att krydda det redan välfyllda programmet med andra äventyr när det passar. Jag kommer ha en större frihet nästa år Tävlingsmiljön och det oerhört täta tävlingsprogrammet borde utveckla mig som cyklist och förhoppningsvis skapa förutsättningarna för en betydligt bättre säsong rent resultatmässigt. Laget Team Thielemans de Hauwre är baserat i Merchtem i Östflandern och planen är att jag ska bege mig ner till cyklingens förlovade land i februari någon gång. Blir kul detta!

Närmast kommer jag ladda tävlingsbatterierna och fokusera på att försöka bli en riktigt grym budare. Det går sakta framåt.  

tisdag 29 september 2015

Kina levererade i år också

"Hemma" i Sverige igen. Eller vad är "hemma" för mig egentligen? Har i-landsfrustration över att jag inte vet vilken bostadsort jag bör ange på facebook. Inte det minsta trött mentalt. Känns bra. Har visserligen inte cyklat så värst många meter de senaste fem dagarna sedan den 11e och sista etappen av Touren. Det finns mycket att skriva om. Helt galet mycket. Jag gick in i touren med riktig kalasform. Jetlaggad, trött, snurrig osv. Det tog ett par dagar att komma in i rytmen. Tyvärr blev jag som många andra lite krasslig redan efter tre etapper. Startade ett par etapper med en lite olustig känsla i halsen men som tur var bröt det aldrig ut riktigt ordentligt för än efter sista etappen. Jag var ganska konstant alla dagar rent formmässigt. Långsam alltså. Skulle nog med facit i hand tagit någon mer vilodag under mina veckor i Belgien och kanske vilat mer mellan blocken. Har haft influensa de senaste dagarna men kul har man ju haft även om det tar på kroppen och knoppen att tävla mycket i landsvägscykel. Vissa individer lämnar helt enkelt samvete och sammanhang på hotellet när det är dags för start. Funderar en del på hur länge jag kommer tycka att det är värt att ta alla dessa risker. Snart kommer jag se min bror göra samma sak, kanske i samma tävling till och med. Inte så jävla kul när jag tänker på det. Men man vänjer väl sig vid det också. Cyklister med olika mycket att förlora, tar olika stora risker. Jag ser mig som en "halvgalen" cyklist. Det har blivit värre och värre med ökad erfarenhet. Än så länge drivs jag av en inre eld. Men hur mycket hatar jag att förlora? Tillräckligt mycket för att våga riskera halva armen, men hela? Det vette tusan. 

Klippet nedan visar de sista 7 km av min sista tävling för året. En ganska tekniskt och smal bana för en gångs skull. Det gillar jag nuförtiden. Håller mig till höger i bild från början till slut och det visade sig dagen till ära var den "rätta" sidan då jag svängde och cyklade mig till 11:e hjul in sista högersvängen 800 meter före mål. Jag slappnade tyvärr av lite väl mycket där och släpper den dagen till ära kamerautrustade aussien Owen Gillot förbi mig på insidan. Lägger ett litet finger på bromsen när jag trycks ut och jag orkar sedan inte hålla hans hjul på det långa upploppet. 10 förbaskade wheelsuckers glider sedan om mig sista meterna in. Efter målgång blandade känslor. Riktigt nöjd med i princip allt rent tekniskt. Värt det? Direkt efteråt nej, men nu här hemma i soffan framför youtube? Ja, alla gånger i veckan. Ca 2 min in i klippet är jag nära att gå i backen då en viss serb rättfärdigade en fysisk attack mot mig. Det var obehagligt. Det ser odramatiskt ut på bild dock. 
   

Vår allt-i-allo mekaniker Jesper Andersson levererade bildmateria av toppklass från resan. Nedan följer några favoriter av dessa.       
  


  












lördag 5 september 2015

Har lyckats förkyla mig

Ja, det blev väl inte så mycket watt att skriva hem om  den här veckan. Har sedan hemkomsten i veckan lyckats dragit på mig en förkylning och jag kommer därför avstå den tänkta Tre Berg-helgen. Trist!

Nåja, man har väl slitit lite på kroppen de senaste veckorna med 10 tävlingar på 14 dagar. har försökt ta det lite piano den här veckan men ödet ville annat. Nu hoppas jag bara på snabb kurering så att jag blir redo för fight igen. På onsdag nästa vecka ska nämligen Uppsalas stoltheter återigen ut i världen och härja. Tour of Poyang Lake (6th edition) är det som väntar med 12 saftiga etapper och ett hundratal cyklister från hela värden likt 2014. Förra årets tävling var bland det roligaste jag varit med om, så jag hoppas på en favorit i repris...


fredag 28 augusti 2015

24:a i Baardegem i det ihållande skyfallet

Mycket pina och kämpande igår för 11€...

Det började redan kl 9 igår morse och höll sedan i sig 12 timmar till. Start av cykeltävling kl 15.00 och den var tyvärr inom cykelavstånd. Så sent som möjligt rullade jag iväg från Buggenhout mot Baardegem och jag var väl plaskblöt efter cirka 1 km. Ankommer sedan 40 min innan start och det var väl inte en minut för sent.. 

Banan idag var ganska knixig med en hel del sväng och betong. Även lite backar för ovanligheternas skull. Nästan 12 mil och 15 varv med premier varje varv som jag i vanlig ordning inte hade koll på. hur som helst kändes ju benen toppen senast jag stod på linjen och jag gick in med viss optimism. 
Nästan all glädje försvann väl efter ca 1km då jag får ett ganska rejält bakhjulssläpp ute på en större väg. Det tråkigaste av allt var att släppet kom på rak väg i ett igångdrag... Inte långt senare är jag nära på att fälla en snubbe i en kurva då bakdäcket släpper på nytt. Jag glider bak i gruppen och rullar i snigelfart genom alla svängar de första varven. Efter varje sväng täpper jag den 10 meters lucka som bildats. Jag känner starkt för att bryta tävlingen men fortsätter trots allt åka med ett tag till...



Med cirka halva tävlingen gjord och mycket kraftspill där bak bestämmer jag mig för att antingen kliver jag av tävlingen, eller så slutar jag gnälla som en liten unge och gör det bästa av racet. Jag väljer det senare alternativet och jag börjar delta i tävlingen mer och mer ju längre vi kommer. Jag lär mig vilka kurvor som börs ta det lugnt i osv. lyckas minimera förlusterna något och jag kan gå med lite "billigare" ut ur kurvorna. Med 5 varv kvar att köra börjar jag attackera. En tremannagrupp gick iväg halvvägs in i tävlingen och andra konstellationer kommer och går utan framgång. Med 4 varv kvar tror jag faktiskt att jag lyckats skaka av mig klungan med hjälp av ett par andra. Tycker vi kör på bra men efter bara 1 km sätter det sig nån jävel där bak i klungan och äter in gapet. Jag attackerar i backen upp mot mål ett par gånger till och den sista gången spricker det av likt den första gången och återsamlas inte långt därefter. Blir sedan kontrad av David Desmecht från Veranclassic Ekoi och tre stycken andra går med där. Jag är bergsäker på att den gruppen skall köras in likt de hundratals tidigare försöken men givetvis stannar det av fint i klungan och så var de borta! 



In mot spurten är det lite rörigt, jag försöker för en gångs skull hålla mig lite kall och placera mig aningen bättre än senast. Tack vare min avvaktande körning missar jag fyra ströåkare som tar sig iväg med ca 1 km kvar. Försöker klippa igång i målbacken men det bitar som vanligt inge vidare för mig på upploppet. In på 24e plats och än lever drömmen som topp 10... 

Om man ska hitta något att glädjas åt så skulle det väl vara att jag slog ett ganska saftigt effektrekord igår med 298 NP i nästan 3h. Satsade friskt de sista varven vilket jag är nöjd över med tanke på att jag hade planer på att bryta hela tävlingen mer än en gång.  

En grej till, Köp inte däcket Vittoria rubino slick. Glidvalla för cykling. Dagens tips från östflandern. 

onsdag 26 augusti 2015

Kaos igår i Oordegems 1.12B Kermis...

Glas på vägen, regn, blåst samt gatstensbacke upp mot mål var vad som väntade de ca 90 tappra som ställde upp till start i Oordegem under gårdagen. Fast det visste vi ju inte då...

Starkt fält igår med ett gäng conticyklister, några heltids "kermismonster", ex proffs mm. 22 varv och totalt 110 km skulle avverkas. Mycket starka vindar i startfållan och jag bestämde mig för att vara med från skotten i dagens tävling för att undvika ett nytt fiasko likt lördagens race i Vinkt... Planen gick väl sådär minst sagt. Benen kändes bra. Riktigt bra faktiskt. Men när "rätt" gäng stack iväg i gatstensbacken efter ett par varv satt jag på fel sida och stirrade. Det gick ganska snabbt upp för mig att jag nog kunde hälsa min topp 10 placering ajöss om jag inte lyckades brygga upp till gruppen de kommande varven medans den fortfarande var inom synhåll. Jag försökte därför brygga gruppen med ett gäng maximala ansträngningar. Ibland i sällskap. Jag kom upp halvvägs en gång med en cyklist från Veranclassics. Men vi dog stenhårt både två och fick ge oss. Ingen från klungan lyckades brygga gruppen utom en cyklist. Christophe Van Cauwenberghe. 100% kermiscyklist som delvis försörjer sig på att cykla och vinna kermislopp. Ett monster enkelt uttryckt. Van Cauwenberghe lyckas givetvis brygga upp till gruppen. Ingen aning om hur det gick till men vips så var han där uppe och jag där bakom... 

Det hade nu gått strax under timmen av tävlingen och snitteffekten var uppe och snuddade 270 watt för mig här. Jag började känna mig väldigt väldigt tung mentalt och i ungefär samma veva började regnet falla tungt över de leriga betongvägarna utanför Oordegem. Där framme började Cauwenberghe och co dunka på rejält och luckan växte. Regnet tilltar ytterligare när vi blir oväntat stoppade av kommissarien ute på en åker. En okänd förbrytare, troligtvis bondläpp. Har spridit ut glasbitar över hela vägen. Ut ur kvastbilen skuttar tre gubbar i hatt ut med kvastar (vad annars) i händerna. Efter 10 min missär släpps vi åter iväg. först utbrytningen och sedan vi. Leran skvätter i ansiktet och biter sig in i kläderna så där permanent som bara lera kan göra. Livet kändes väl inte helt på topp här skall jag erkänna. Vi blir omdirigerade till ett mindre varv och tävlingen kortas ner med ca 3 mil. Jag kände mig totalt kass redan innan stoppet och hade därför mer att vinna på det än tvärtom. Jag bestämde mig därför för att försöka göra det bästa möjliga av situationen om man ändå är här. Det prövades en del från vår grupp på de sista småvarven men inget gav frukt. Vår grupp minskades stadigt och även där framme verkade folk droppa. Tillslut var vi inne på sista varvet och efter att jag bråkat lite med en belgare satt jag rätt bra placerad in mot målbacken i pavé. tyvärr stannade fältet av ganska rejält med ca 1 km kvar. Jag fick panik och istället för att vänta ut lite grann så valde jag att dra igång det hela tidigt. För tidigt skulle det visa sig. "Aj då, det var visst 500 meter kvar här..." Jag hade troligtvis vunnit på att hålla igen i spets. Men istället blir det ett fint uppdrag till någon jag hatar som plockar hem 12:e plats och själv faller jag som en sten i backen och hoppar in på en 30:e plats. Inte helt nöjd kanske. 


Sammanfattningsvis så hade jag troligtvis de bästa benen i år under gårdagens tävling. Mycket kraft och lite syra. Känner att jag kan göra skillnad i tävlingarna från spets på ett annat sätt än tidigare. Nästan 300 NP idag under 1h och 35 min trots att jag tyckte mig ha en hel del bensin kvar i tanken vid målgång. Dricker inte speciellt mycket vatten och äter oftast en gel under tävlingarna men har inte fått det minsta kramp under mina sju tävlingar här i Belgien. Det känns fint just nu. Men det finns flera nackdelar med att vara klen under så lång tid som jag varit. Man tränar inte sig själv till att försöka vinna cykeltävlingar om all energi går åt till att försöka överleva hela tiden. Ju nu känns det som om jag eldar för kråkorna en hel del och hela situationen att kunna styra racet en aning känns ganska ovan. Jag tror det är oerhört viktigt att våga gå ner en nivå i sitt tävlande när benen av olika anledningar inte svarar som man vill. Att få båda delarna är bra för självförtroendet men även för din praktiska erfarenhets skull.
 
"Tjock", men något snabbare cyklist än tidigare...
    

söndag 23 augusti 2015

Orkade inte brygga upp!

Nej det var väl satan att jag inte kunde vara lite starkare. Otroligt lättåkt bana idag gjorde tävlingen lite mindre plågsam än igår. 120km där 100 km bestod av att jag satt i klungan. Resten var lite mer intressanta så jag hoppar direkt till de sista kilometerna.

Bakom 4 st som körde om trofen idag så hade två killar kastat loss och de hade knappt 100 meter lucka till klungan där jag sitter. Jag tvekar lite, men bestämmer mig för att försöka brygga dessa två. Trots att det stannar av bakom känner jag väl ganska omgående att "det här kan bli lite kämpigt.." Fortsätter dock köra på och tuggar styrlindan. Jag kommer ikapp såpass att jag bara har 20-30 meter upp men de samarbetar tyvärr ganska bra där framme. Jag ser en lång-smal belgare komma gapandes bakifrån. Istället för att slå av och spurta in på rullen fortsätter jag och trycka på och döda mig själv. Naivt troende om att den där snubben, han kommer minsann smyga om sådär trevligt, vända sig om och kolla så att det är ok med mig innan han drar i 50 km/h de resterande 2 km till linjen där topp 10 är ett faktum.

Så blir såklart inte fallet då snubben bara skoningslöst stöter av mig. Till min förtvivlan stannar det av rejält där bak. Det som inte får ske har skett. Vi har nu endast 2km till mål och jag får en ytterst liten energikick när vi svänger in i medvinden. Fortfarande stadiga 50 meter upp och 50 meter ner. Med 1 km kvar börjar jag få rejäl panik då gruppen framför ser ut att kunna hålla. Själv ser jag inte alls ut att hålla då jag är stum som ett kylskåp. Det kommer upp en snubbe och vi går runt några gånger. 500 meter innan linjen är vi inkörda och gruppen framför håller undan och tar 5e-7e plats.

Var väl inte jättefräsch in över linjen..

I den totalt livsfarliga spurten genom ett bostandsområde i medvinden sliter jag mig in i främre delen av klungan. Runt 20-30 plats totalt skulle jag säga istället för den 14e plats jag fick officiellt... Nåja. Färska 17€ på kontot tackar man ju inte nej till. Snart kan jag väl pensionera mig!      

Ett helt gäng bilder från Criteriumet i Merchtem

Då det har varit dåligt med bilder på bloggen den senaste tiden tänkte jag försöka väga upp det hela en aning genom att publicera alldeles för många bilder på en och samma gång! 

Det här är från fredagens slakt-GP.  










Aj aj aj då


Aj aj aj aj aj aj 

Panikbryggar



lördag 22 augusti 2015

Nere på jorden igen

Nja, det där gick väl inte enligt plan direkt. Kermis i Vinkt idag. 12 mil och kantvind i stort sett hela tiden då banan gick avlångt!



Jag kände mig inte helt oväntat lite gubbseg inledningsvis, men det släppte efter ca 20 km och jag kände mig riktigt stark idag så länge vi fick vara kvar på banan. Tyvärr satt jag och sov lite grann ute i gruskanten. Redan efter 2 varv gick en grupp på sex stycken iväg och det var tyvärr en sån där grupp man drömmer mardrömmar om. Det pratades om att de tillsammans hade kört in 60 segrar bara i år. Sex stycken tröskelmoster helt enkelt. Bak i klungan tappade vi en hel del folk. Jag täppte några luckor men ingen större kris i benen idag. Jag tyckte jag hade koll på gruppen. Men efter ca 50 km håller jag blicken på killen framför lite för många sekunder och när jag väl förstår vad som sker har jag inte modet att försöka täppa 100 meters luckan solo. Gruppen stannar av och efter några varv halvhjärtat lagtempo blir vi målflaggade. Flaggan kom lite som en överraskning för mig och jag kände mig inte riktigt färdigtävlad för idag...

kantvindskörningen kändes lite ringrostig idag de första varven, men tog sig sedan. Och jag hittade ganska ofta en fin liten elak lucka nära diket när klungan gick på ett led. Det är hemskt vad elak man kan vara i den här sporten!

Resultat

Som tur är kommer det nya chanser redan imorgon då jag tävlar i Puurs över liknande distans.  


fredag 21 augusti 2015

15:e i Merchtem kermis

Körde ett 75 km långt GP-lopp ikväll i den Öst-flamska staden Merchtem. Varv på 1 km som gick i en kvadrat. Varvet innehöll förutom lite lättare gatsten även en hemsk målraka bestående av prima belgiskt betong anno 1946. Startfältet var litet men ganska kvalitativt och organisationen var mycket generös med att dela ut slantar till cyklisterna. Inte för att jag förstod när det var spurtvarv och inte, men jag hade inte så mycket med dem att göra ändå. Jag är fortfarande i stadiet att jag vill ha kvitton på att mina ben är tillbaka samt att känna att jag kan vara med och tävla i slutskedet.

Efter 10 min i fållan smattrade vi iväg utan master ut på vårt första av de 70 som väntade. Jag kände mig hyfsat bra inledningsvis och försökte ta så bra ryggar som möjligt. Efter ca 40 min ger jag mig ut på lite äventyr från klungan. Attackerna duggade tätt loppet igenom och dagens vinnare, Verandas Willemscyklisten Dies de Bont satte in ett högt nummer saftiga stötar som jag försökte undvika så gott det gick.. Efter 10-20 min av lite mer offensiv började jag må riktigt illa där i den lilla klungan. betongvägen kändes oändlig och igångdragen allt jävligare för varje varv. Höll till i de bakre regionerna och funderade på hur skönt det vore att bryta racet, åka hem 10 km och äta Speculoosmackor med mjölk. 



mot alla odds så kom målgången närmare och ju längre tävlingen led desto bättre blev mina ben. Med 5 varv kvar tog jag mig upp i gruppen lite grann men ser då till min fasa hur en lite för stor och snabb grupp stuckit iväg som vi nu jagar. Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag tror jag går all in med en attack från spets på den långa betongrakan. Man ser gruppen där framme. jag får med en kille från Team Van Eyck och han gasar på. Vi kommer ikapp en stackare från gruppen framför som lyckas släpa sig in på hjul och vi tre går runt ett varv. Med 4 varv kvar går jag upp och kör utav bara h-vete. Bingo för Van Eyckcyklisten på hjul som manar på där bakom. Vi lyckas brygga upp och nu är det tre varv kvar. Jag börjar få lite motivation tillbaka och spänner skorna. Sista varvet blir som väntat mer eller mindre ett mindgame. Jag är som vanligt lite för feg i de sista svängarna men lyckas sittspurta in som 15:e och ganska långt ner i vår grupp. 

Efter tävlingen mår jag väldigt illa. Jag mår lite mindre illa när jag får reda på att jag vunnit 20€. Men bara lite... Sammanfattningsvis hur kul som helst att cykla nu, såklart. Saker och ting har ju en tendens att vara lite roligare i medgång. Men medgång är inget jag varit speciellt bortskämd med den senaste tiden så jag tackar och tar emot. 

Imorgon, (vilket jag helst inte vill tänka på nu) väntar ett "normalt" kermis på 12 mil utanför Gent. Tågpendling ska det bli då jag inte har något annat fordon att tillgå. Nåja. De e en dag imorn å. Ber om ursäkt för mina enormt bildtunna inlägg den senaste tiden. Men det får ni väl stå ut med antar jag!  

torsdag 20 augusti 2015

Att lära sig den hårda vägen

Efter en för mig ganska turbulent tid olika projekt som ska styras i hamn så har jag äntligen hittat någon form av stabilitet igen. Både rent sportsligt och vid sidan av. Jag har lätt för att dra igång mycket saker samtidigt och jag bryter ofta ihop när saker och ting inte går som jag så desperat vill. Rent sportsligt hittade jag min stabilitet för lite drygt en månad sedan. Benen kändes som bly var jag än tog mig för. Jag kunde ha hyfsade dagar i sadeln men 90% av tiden kändes benen totalt kraftlösa och motsträviga. Hela tiden avfärdade jag också saken för mig själv. Jag kunde hitta på bortförklaringar för mig själv om varför benen inte kändes bra när jag rullade på längs Liguriens kustremsa. Hakade upp mig på små detaljer. Läget kändes ganska hopplöst tills det en dag dök upp en förfrågan från en cykelkompis jag träffade under den fantastiska tävlingen Tour of Poyang Lake i höstas om att få bila ner från Holland och hälsa på mig i Bordighera någon vecka. Sjoerd Kouwenhoven är inte vilket cyklist som helst bör tilläggas. Första dagarna gick som ett expresståg. Förutom att kämpa mig kvar på den gänglige holländarens hjul timme ut och timme in hände det något med mig under det första blocket av träning. Mina tidigare för mig så "normala" matvanor stod nu i jämförelse med min rumskamrat. Några dagar in frågade jag honom om det. Jag var ju orolig att han skulle tycka att jag var oseriös med mina kostvanor. (Jag hade ju tex ätit en pizza här om dagen..) Det visade sig efter inte allt för många sekunder att han snarare upplevt det motsatta. 

Den ena holländska kvalitetsprodukten efter den andra kom fram ur den stora team-väskan dagen efter vid det lilla frukostbordet. jordnötssmör, hagel-slag strössel mm mm. Det ena sötare än det andra. Varje dag tickade det in en väldans massa timmar och mil. Sakta men säkert hakade jag på trenden. Inte för att jag åt strössel på mitt frukostbröd direkt. Men helt plötsligt började jag äta rejäla luncher för första gången på 4-5 månader. Inte nog med det. Jag började även äta PÅ träningen. Det första tecknet på att något var på väg att hända kändes efter ca 3-4 dagar när jag fick såna där diamantben i slutet av ett långt hårt pass upp i Tendadalen. "Juste ja, det är såhär det kändes att ha bra ben" tänkte jag förnöjt för mig själv medan Sjoerd febrilt försökte tugga i sig sin sista Snelle Gelle kaka 10 meter bakom. Efter den hårda veckan fick jag kompensera lite för mödan och några dagar senare var den nya cyklisten ett faktum. Jag skojar inte när jag säger att min snitteffekt på mina lugnare och längre pass gick upp 30 watt. Känslan och lusten att köra fort infann sig plötsligt. Jag kunde nu hela spontant gå upp och mosa på lite under distanspasset mot tidigare då man endast längtat hem. Jag kände och känner fortfarande förändringen tydligt på samtliga träningar.  

Efter ett tre veckor långt tävlingsuppehåll fick jag svaret jag hade hoppats på då jag körde min för året klart bästa cykeltävling i Bras. Vägen tillbaka började där. Jag befinner mig nu i det förädlade cykellandet Belgien där jag ska härdas ett par veckor. Jag är på gång...    



tisdag 4 augusti 2015

Revanschen..

Ok, ingen vinst idag direkt. Saker och ting KUNDE faktiskt ha gått bättre. Men med min säsong och den senaste tidens misslyckanden kändes faktiskt gårdagens tävling som en revansch. Det kändes som att ge ett osynligt finger till min sportdirektör där han stod och såg stammade lite dumt efter målgång utan att ge någon konkret feedback. Matteo Draperi (vår kanske bästa cyklist med råge) fullkomligt öste ur sig lovord efter målgång. i alla fall kändes det så för mig. Kontrasterna har varit stora den senaste tiden. Från himmel och helvete som jag skrev om senast till dagens tävling som var min klart bästa för i år. Nåja. Det är ju kul att vara lite sämre ibland då framgångarna blir desto roligare och man kan glädjas för mindre.

Liten "strappo" i början av målbacken.


Hur som helst... 

115 km GP stod på programmet igår. 5 km per varv x 25. Varvet var oerhört vackert i en provanskt rullande terräng. Jag kände väl mig lite ringrostig inledningsvis efter uppehållet. Helt ärligt gjorde jag väl inte ett skvatt första halvan av tävlingen. Vilket även var min plan. Vara före så många lagkamrater som möjligt efter 115 km. Vi tappade väl folk i ganska jämn takt första halvan av loppet. De 36 graderna kändes i kroppen. 5 flaskor lyckades jag sörpla i mig utan problem igår på dryga 150 min. Grupper går iväg och körs in om vartannat. Med ca 3 mil kvar går en lite större grupp iväg på ca 15 man och Matteo lyckas få syn på mig längre ner. Hannes!! Vai in testa, vai in testa! Upp i spets och jobba med dig...




Det var väl ungefär här tävlingen startade för mig. Med sargat självförtroende gick jag upp i spets och körde det jag hade. Efter någon minut svänger vi upp höger, går in i en slakmota. Jag går upp på 400 watt+ fortfarande sittande. På krönet vänder jag mig om och möts av en ovanlig syn. Nämligen att jag inte har någon på hjul längre. En flyende Martigues cyklist har dock tagit upp jakten och jag väntar in honom. Vi tittar på varandra i ca 3 sek och vi kommer överens om att nu jävlar ska vi brygga utbrytning. Vi går in i den ca 1 km långa målbacken tillsammans med en Pomme Marseille cyklist. Jag tar vid när vi går in i backen och jag äter sakta men säkert in utbrytningen framför som går på ett led. På krönet har vi inte långt upp och som tack för hjälpen blir jag attackerad av Marseillecyklisten. Som tur är så behöver jag bara ställa mig upp och trycka lite mer än innan för att komma in på hjulet och sedan var bryggningen ett faktum. Utan Matteo dock som i det här skedet sitter kvar i klungan bakom. Efter en stund tar jag mig upp i spets även i utbrytningen och grillar fältet när varje tillfälle ges...

Matteo lyckas med ca 15 km kvar ta sig upp till vår grupp och vi är nu ca 30 man kvar i tät. Jag fortsätter att styra fältet från spets. Kör in utbrytare, vilar en stund och sedan upp igen. Vid något tillfälle när läget blev lite svårare med kanske starkare utbrytare framför drog jag bara hårt och närmade mig dem så pass att andra kunde täppa luckan åt mig. Med 5 km kvar på toppen av målbacken är jag soppslut. jag faller igenom klungan lite grann men återhämtar mig på ganska kort tid. Börjar sakta avancera igen inför finalen då Matteo kommer med lite uppmuntringar. "Fortsätt kör, inget att spara på!". Än en gång släpar jag mig fram i fältet. Jag kör in en Hyres-cyklist. Istället för att bromsa så tänker jag att det är nog lika bra att attackera här. Så det är det jag gör. Tyvärr är gruppen lite mer alerta nu med 3 km kvar och jag får med mig strängen på hjul. Jag faller tillbaka några placeringar men med 1 km kvar kommer läget igen och jag ger allt i slakmotan. Tyvärr finns det väl inte så mycket pang pang kvar i mina ben vid det här laget. Jag kör sedan lite väl fegt in i sista målbacken. Jag blir precis passerad av Matteo och ett 20 tal andra de sista 100 meterna in över linjen. Trötthet, huvudverk och glad.


Matteo tackar och berömmer gång efter gång efter målgången. Han undrade troligen med all rätta hur lagets slagpåse den här säsongen helt plötsligt kontrollerar klungan sista timmen. Skulle jag berättat sanningen för honom och laget att det enda jag gjort annorlunda de senaste två veckorna är att göra precis tvärtemot deras råd dvs. äta en massa god mat, oftast ute, ätit glass mm skulle de ändå inte tro mig. Visst har jag tränat bra också, men det gjorde jag innan också. Eller åtminstone försökte då benen kändes som bly i stort sett dygnet runt. Det krävdes alltså en proffscyklist med en frukost bestående av holländskt strössel för att få ordning på mina ben:

Sjoerd Kouwenhoven.





  

                       

tisdag 14 juli 2015

Filmen från tävlingen i La Turbie

42 min oklippt material finns alltså nu till allmän beskådan. Det är lätt att förstora de negativa bilderna från tävlingen när man får ett sådant besked efter målgång. Jag hade faktiskt glömt en hel del från loppet i söndags. Man ligger steget före i tanken medans man tävlar och ibland går faktiskt kroppen lite på autopilot. Jag blev lite förvånad när jag ser mig själv täcka luckor och till och med sprätta till lite en gång...

jag får syra bara av att titta på sista 15 min av klippet. Jag dödar verkligen mig själv bakom det där färgglada Ceronemonstret i backen. Skulle med facit i hand satt mig där bak, druckit vatten och tvingat i mig lite gel istället.

Jag funderar ofta på om jag hade stått på startlinjen ikväll om jag kraschat mig själv lite lagom i söndags istället för att köra mig trött och släppa. Känns väldigt sunt att tänka så. Sunda tankar i en sund sport!

För er som har bättre saker för er än att titta på 42 minuter cykeltävling så har jag sammanställt en liten innehållsförteckning så att ni kan leta upp guldkornen på ett smidigt sätt:

# Hannes på attack: 5.00 och framåt en bit
# Positionering inför Coll d'Peille: 14,40
# Matteo känner på asfalten: 18,10
# Jakt nedför Coll d'Peille: 18
# Hannes kör sig trött på rulle 26 och frammåt
# Hannes blir avställd 39,29



Jag tänkte väl också att ni som tittar gärna får höra av er med frågor/kritik om ni har lust. Att jag inte borde ställt av mig själv i slutet förstår man väl kanske utan feedback... ;-)




 



söndag 12 juli 2015

Himmel och helvete

Obekymrad och lyckligt ovetande om vad som komma skall sitter jag i målområdet uppe i La Turbie. Dagens tävling har jag lagt bakom mig sedan några timmar och nu är det återhämtning som gäller inför mitt viktigaste etapplopp någonsin. De 20 talet cyklisterna som tar sig i mål rullar in en och en framför mig, och inte långt senare är hela laget återsamlat. Jag gör mig klar för att rulla hemåt med min ryggsäck. Jag dröjer mig kvar en aning. Bara för att det är så jag alltid vill göra. Man sticker ju inte bara utan att säga hej då. Tänkte bara bekräfta för min sportdirektör att jag hoppar på bussen från Bordighera tisdag förmiddag på väg mot Aosta. Äntligen får jag ögonkontakt med honom. Han ser rädd ut. Flackar med blicken när han ser mig. Jag får en obehaglig känsla i magen. Så har han tittat på mig många gånger hittills under säsongen när han är på väg att säga något elakt. Jag får obehaget i magen. Men vet fortfarande inte om han bara är arg för min halvdana insats på dagens lopp eller något ännu värre. "Mi dispiace" börjar han. (jag beklagar). Vad skulle han ha och beklaga tänker jag, men säger ingenting. Han fortsätter, "det är omöjligt för mig att ta med en cyklist till Valle Aosta som åker av efter 10 km" orden går inte in hos mig. Utan jag hakar mest upp mig på struntdetaljerna. Jag stör mig på att han alltid ska överdriva så in i helvete åt det negativa. Inte var jag avställd idag efter 10 km. Minst 25 hade det ju gått... Allt detta hinner rusa genom mitt huvud innan polletten trillar ner. Jag tappar nästan andan över att min sportdirektör håller på att peta mig från laget mindre än 2 dagar innan startskottet. Alla mina förberedelser, mitt drömlopp, mitt blogginlägg. Allt åt helvete nu. Tillslut får jag fram en väsning. "sei matto?!" (är du galen). Han svarar, "ja, jag är galen". Jag stirrar på honom ett ögonblick, vänder mig om, och spurtar allt vad jag pallar bort från parkeringen. Bara 100 meter senare går det upp för mig vad som har hänt och jag gråter nästan hela vägen ner mot Menton. Jag har inte gråtit på ett tag och det känns skönt på något sätt. Trots att jag håller på att gå under inombords. Tänker på allt jag skulle vilja göra för att hämnas tilltaget. Bränna ner hans fina hus uppe i bergen norr om Nice, kasta honom i en fängelsehåla och slänga nyckeln etc. Väl nere i Menton slutar jag gråta och tomheten kommer. Känner absolut ingenting, och här befinner jag mig fortfarande i skrivande stund...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kl 11.30 stannar tåget i Monaco. Jag känner mig avslappnad och lugn. Jag har ryggsäcken med mig. Där ligger plånbok, jacka, handskar, nålar samt min Garmin Virb kamera som jag dagen till ära ska testa för första gången på race. Vi ska köra en regional tävling arrangerad av klubben. Tävlingen ligger lite kasst i planeringen då Giro Della Valle Aosta börjar redan två dagar senare. Ingen tävling man vill köra sig sönder och samman på vill säga. Målet för dagen för mig var väl att köra lite offensivt och ha skoj. Jag hade redan innan tävlingen tänkt ut utförskörningen Coll d'Peille som lämpligt ställa att kasta loss. Har man en specialitet, skall den utnyttjas till fullo. Jag har till min förvåning märkt att min utförskörning håller förvånansvärt hög klass i sydeuropa. Jag tycker andra bromsar sig ner för backarna. Det roliga är väl att jag själv inte på något sätt tycker att jag kör speciellt fort. Istället för att slita på UC Monacos bromsgummilager tänkte jag gå all in för att ha en bra position på krönet innan backen och sedan försöka ge mig själv fritt spår. Tanken var väl att antingen bara splittra klungan och låta en massa stackare slita för att komma ikapp igen eller i bästa fall få med mig en liten grupp med andra galningar och därmed öppna upp en lucka utan att ha dragit mer än 100 snittwatt totalt.

Starten går kl 13.30. Jag var inte speciellt sugen på fartvind inledningsvis, men jag ser nu efteråt att jag faktiskt var uppe några gånger innan Peille ändå. Mina lagkamrater verkar inte direkt offra sig själva inledningsvis, även om jag hade någon av dem framför mig då och då. Vi var trots allt 8 st till start. En liten grupp går iväg omedelbart utan att vi sitter med. De får ca 30 sek de inledande kilometerna slakmota bort mot Peille. Jag placerar mig hyfsat inför min utstuderade backe. Inte helt oväntat var jag inte ensam om den planen då Aix en Provances Thomas Rostollan samt den senare vinnaren av tävlingen avancerar snabbt upp i tät innan jag hinner reagera speciellt. Jag tror jag sitter på femte rulle över krönet i Peille, vilket var lite av en besvikelse. Matteo, de två Aix en provancecyklisterna samt Ricardo Picchetta sitter framför mig. Redan i första kurvan sladdar Matteo omkull. Svärandes smiter Ricardo förbi med mig hack i häl. Backen blir lite av en besvikelse inledningsvis då den är lite för lättåkt och snabb med långa rakor mellan serporna. Jag försöker mest täppa luckorna i igångdragen första minuterna. Andra halvan är mer min stil med branter och fler kurvor i hög fart. Leo Bonifazio (Bror till lampre meridas Niccolo) kommer upp och förbi mig i sin grön-blå tröja. Vi kommer ifatt Simone i laget som jag inte är säker på hur han hamnat där. Blåser förbi och nu börjar jag hitta flytet. Picchetta gnäller lite till när jag kommer lite nära i en kurva men inte långt senare är han passerad och då var det problemet ur världen. Nu har jag bara de två Aix cyklisterna + Bonni framför mig. Jag bestämmer mig för att nu får det slutlekt på rulle om jag ska kunna få fritt spelrum innan backens slut. Kommer om alla tre någorlunda smidigt även om jag fick ropa lite på Bonni då jag passerar. Jag kan äntligen släppa loss en aning även om backen börjar närma sig sitt slut. Jag står på i de lättåkta partierna och kommer tillslut ikapp motorcyklisterna till utbrytningen och kommer i med sista sväng både ikapp och förbi. Jag ställer mig upp och "klipper igång" en aning för att brygga upp till två Aix. Även om klungan blev ett sträck och jag säkert tröttade ut fältet en del räckte det inte på långa vägar till någon större lucka. Efter mindre än minuten är klungan samlad igen och nu väntar nästa backe upp mot L'escarene...

Här kan man ju tänka sig att en av de övriga åtta monegaskerna skulle avlasta mig lite i tät men det var av naturliga anledningar inte så intressant för dem idag. Jag tänker väl inte så mycket alls, utan fortsätter som planerat att hålla mig framme och ha skoj. Ha skoj är väl att ta i kanske. Går efter en stund med en Ceronecyklist på hjul i backen. Det som verkade så rätt till en början skulle visa sig vara en mardröm. Snubben börjar med att sätta upp ett högt konstant tempo. Efter några minuter fortsätter han bara, och fortsätter... Det... var... då... själva... fan... mumlar jag för mig själv medan klungan splittras bakom. Jag ligger inte direkt i lä bakom snubben som drar. Vi går på ett led och precis när jag tror mig sett slutet på monsterförningen lägger den jäveln sig i TT position och höjer farten ytterligare. Tillslut brantar backen till en aning. Slipstreamfaktorn minskar markant och jag är vid det här laget så totalt sopslut att jag faller genom klungan lite grann. Hänger mig kvar in i L'escarene men vet mycket väl att backen inte är slut här. Hoppas på att farten ska gå ner något i stan innan nästa knappa. det kanske den gör också men den pausen räcker inte på långa vägar för mig idag. Jag gör vad jag kan ett tag men när repet väl går försvinner mina tankar iväg till tisdagens bergstempo istället och det blir plötsligt otroligt svårt att cykla..

Tar mig sedan tillbaka till målområdet. Obekymrad och lyckligt ovetande om vad som komma skall...                    
Jag sitter just nu med två stycken underhållande 20 min filmer i 1080 HD från tävlingen som jag i detta nu försöker ladda upp på youtube så fort som möjligt. De är otroligt vackra bilder och lyckas få med både det ena och andra på film. Vackrare vyer finns knappast. Då jag helt plötsligt har hela veckan ledig så kommer ett separat inlägg upp här relativt snart hoppas jag.







   

fredag 10 juli 2015

Giro della Valle d'Aosta

Idag blev jag uttagen till mitt livs äventyr.

En dröm som går i uppfyllese? Inte riktigt då jag inte kände till den här tävlingens storhet när jag för första gången rullade in på Farsta simhalls parkering med min röd-vit-svarta racer av märket Ideal för 5 år sedan. Målet sedan jag började cykla har alltid varit att få köra Tour de France. På den tiden ett ganska blygsamt mål enligt mig själv då målet endast var att delta... Det är först på senare tid jag på riktigt förstått vad som krävs rent konkret för att få chansen i en grand tour. Det är faktiskt så enkelt så att om jag bara cyklar snabbare och med tyngre växlar än alla andra cyklister i avgörande partier 6 dagar under nästa vecka kan jag mycket väl komma att köra en grand tour inom ett par år. Lättare sagt en gjort?

Ja väldigt. Giro Della Valle Aosta räknas tillsammans med Tour de l'Avinir i Frankrike till världens hårdaste och mest prestigefyllda etapplopp för U23 cyklister. Loppen är miniformat av Giro d'italia och Tour de France och där endast ett genomförande räknas som en stor merit. konkurrensen är mördande. Backarna längre och brantare. Det var i det här etapploppet en ung italienare körde in sig i proffscirkusen för ett par-tre år sedan genom att vinna totalen två år i rad. Han heter Fabio Aru.

(Ovan) Alberto Contador kommer ha sitt eget utvecklingslag på plats. Ska hålla ett öga på dem...


Han var väl sig lik på den tiden också Fabio..  

Etapploppet inleds på tisdag med en prolog. Prolog är lite fel ord i mina ögon då prologen är ett 5,4 km långt backtempo på dryga kvarten. Därefter väntar fem etapper, den ena värre än den andra. Massor av höjdmeter och förhoppningsvis massor av tekniska nedförskörningar som jag gillar. Startlistan är helt klart hyfsat stark. Lite svårt för mig att jämföra detta med mitt tidigare hårdaste lopp Tour du Loir et Cher då detta är U23. Men helt klart mitt största framträdande hittills.

Exempel på hur det kommer se ut nästa vecka. Här etapp 3.  

Här är alla taggiga etapper i miniatyr. 
För mig skulle ett genomförande vara en stor seger. Så är det bara. Jag taggar inte till på orimliga fysiska mål och tänker heller inte sätta upp några större krav på min själv. Jag kan inte på laglig väg höja min fysiska kapacitet så mycket på så kort tid som krävs för att ha högre mål. Hur som helst blir backtempot dag 1 en otroligt viktig dag för mig. Det är nu dags att testa hur jag står mig mot världens bästa i en av mina bättre grenar och distanser normalt sett. Jag vet redan nu precis hur jag ska förbereda mig och jag har visualiserat det många gånger redan. Jag har satt upp en väldigt hög men inte totalt bortåt stjärorna hög måleffekt för tempot på 360 watt. Vilket ger ca 5,7 w/kg i ca 15-16 min. Skulle jag placera mig i näst sist på den effekten skulle jag vara nöjd ändå. Skulle jag dra 340 watt och placera mig i mitten skulle jag inte på långa vägar vara nöjd (eller köpa ny wattmätare). Mycket kommer bero på dagsform och saker jag inte kan råda över kan försvåra uppgiften. Det enda jag kan göra är mitt absolut bästa av det jag kan påverka, det vill säga mig själv. Jag föreställer mig känslan av adrenalinpåslag som tar bort känslan av smärta från benen de första 5 min. Jag vill känna att det svartnar för ögonen sista kilometern upp i alpbyn. Jag vill se 380 watt på mätaren första delen och tro att den är felkallibrerad positiv. Jag vill känna mig skräckslagen på startlinjen. Jagad. Kontrollerad panik. Det tror jag är nyckeln till framgång. Och må nu de där förbannade klena benen prestera den bästa effekt de någonsin gjort på tisdag nästa vecka! :-D

Nedan följer en lista över startande lag. De flesta tror jag mig ha hyfsad koll på men här återfinns även några högst oklara lag men vad de har att bjuda på lär ju visa sig ganska snabbt. Det råder dock inga som helst tvivel om att Hannes Bergström Frisk kommer ha mycket syra i benen under långa perioder nästa vecka.