Sidor

måndag 30 mars 2015

Criterium de Monaco

Hemmatävling. Viktig sådan. Inte nödvändigtvis rent idrottsligt, men med samtliga sponsorer och andra viktiga personer med intressen i vårt lag på plats var det endast seger som gällde. Det var ett laddad lag innan start. Alla var oerhört sugna på att visa upp sig och det gav tillslut resultat idag också.

Då vi ställde upp med på pappret fältets starkaste lag låg bollen helt klart hos oss på förhand. Vi förväntades styra tävlingen. Att vi hade ett mindre rugbylag på plats gjorde uppgiften lite enklare. Vi skulle köra 50 varv på en 1,35 km lång varvbana runt i Monacos hamn. Första tävlingen med igångdrag i år för mig. Kändes svenskt.

Varv 2 och kvällens första utbrytning etablerad. Vi satt med stadiga 5 man av 8. Kändes stabilt. 
hade problem med pedalen i starten och inledde tävlingen i de bakre regionerna inledningsvis. Det var dock ingen fara på taket, då vi var väl etablerade i allt och lite till i täten. Hade inga större problem att ta mig fram idag heller likt förra helgen. Fint är det.

Matteo gav sig iväg på ett tidigt äventyr. Typ en timme för tidigt. 
Matteo gav sig iväg med lite sällskap då loppet stabiliserat sig efter dryga 15 min körda. Vårt starkaste kort givetvis. Testade benen lite halvvägs in i loppet där jag hämtade in en flyende estländare bland annat. Ställde av mig själv en aning. Tvingade i mig en gel och försökte bedöma läget. Vi hade fortfarande hyfsad kontroll på täten men vissa började bli lite trötta. Själv kände jag mig rätt trött utan att ha jobbat ett skvatt. Tog mig ändå fram till täten och försökte göra lite nytta. Efter ett varv släppte den tunga känslan en aning så jag stannade där en liten stund.













Tog till alla knep. Luckan till Matteo minskade stadigt. Höll mig ständigt på andra rulle och lät en massa stackare en och en köra sig trötta. Tyvärr körde dem flesta ganska fort och långt innan de blev trötta. Kändes lite oroväckande. Matteo kör sig slut i en dödsdömd utbrytning. Emil cyklade med bruten arm och övriga i laget är bergsgetter. Tror inte publiken förstod hur bräckligt läget var. Laget fortsatte dock att jobba hängivet. Checkade läget med Emil för säkerhetsskull. Efter ett tiotal varv blev jag väldigt fikasugen. Kände mig färdigjobbad. Överlät jobbet till övriga. Hur det skulle sluta hade jag ingen aning om. Matteo hämtades in kort därefter. Ny grupp bildades. Spenderade slutet av tävlingen där jag inledde. Det hela slutade i något typ av spurt. Matteo och Emil tog storslam med Första och andra plats. Kvällen räddad. Alla nöjda. Mer lättnad än glädje faktiskt. Simply the best.



           
 

tisdag 24 mars 2015

Den mörka helgen i alperna del II

Dagen efter cuptävlingen utanför Lyon bar det av öster ut. Loppet Transversale Des As med avgång i Saint-Vulbas med målgång uppe i bergen med en ganska intressant andra halva. 


Var fast besluten om att försöka sitta med i utbrytningen idag. Fick mycket riktigt jobbet att ta hand om första halvan av loppet. Ett riktigt självmordsuppdrag. Försökte tänka bort 10 kilometers backen efter 70 km och bara göra jobbet och sedan fick det gå som det går. Typ. 

Även idag bjöds det på motstånd. AG2R mönstrade 8 pers och fältet idag var betydligt större än under lördagen med närmare 150 på start. Redan när man klev ur teambilen vid startområdet kunde man ana vartåt det bankade. 6 grader, snålblåst och duggregn. Försökte att inte tänka på hur det skulle kännas på 900 meters höjd. Lyckades värma upp lite grann. En bra start. Humöret var inte direkt på topp. När vi äntligen fick rulla iväg lyckades jag tagga till lite grann. Satte mig topp 10 under mastern och sedan var vi igång. Första 5 km bjöd på vilda västern i tät. Kunde nöjt konstatera att vi lyckades täcka av i stort sett allt inledningsvis. Kände mig inte direkt supersnabb men hade åtminstone modet och självförtroendet att ta mig fram samt vara med och skoja. Efter 40 min stabiliserar sig loppet då en liten grupp gått iväg. Spurtaren Simone från laget sitter med och mitt uppdrag avklaras faktiskt redan där. Jag faller ner i klungan och börjar ladda för backar. Äter lite honungsmackor, dricker vatten osv. 



Sitter och har det hyfsat bra i några mil innan regnet börjar ösa ner. Vi kommer in på lite småvägar och genast blir livet lite jobbigare. Vi passerar några 4 minuters backar. Spinner upp för dem utan att behöva förta mig allt för mycket. AG2R kontrollerar klungan och det går stundtals lite halvfort i kantvinden. Efter dryga 6 mil börjar jag tänka på backar mm. Känner mig ganska stel i benen och kroppen. Försöker ta mig fram så långt som möjligt men lite vurpor och annat i rondellerna före backen dödar moralen lite grann. Vi går in i backen med över 100 pers kvar i klungan. Försöker hålla mig intill Nikita och Cismondi inledningsvis. Nikita försvinner framåt täten och verkar ha pangben. Vi har hela tiden haft som plan att spara Matteo, Cismondi och Victor till avslutningen. Victor punkterar strax innan backen men kommer ikapp igen. Första kilometerna är relativt snälla med ca 3-4%. Känner mig fortfarande riktigt stel och dricker mycket vatten trots att vi kör uppför. Efter ca 3-4 km tar det fart. Lutningen går upp mot 5-6% och vi kör in utbrytningen där Simone faller igenom som en sten. Känner mig krampbenägen. Sakta men säkert håller tävlingen på att glida mig ur händerna. Folk faller av bakåt. Mer och mer luckor att täppa. Den ena efter den andra faller av. Kör slalom och bara väntar på att krampen ska hugga tag i mig. Precis när jag är på väg att bli avställd känner jag hur blodet strömmar tillbaka i benen lite gran. Prövar att ställa mig upp och det funkar helt okej. Hoppet tänds, och benen känns inte lika stela längre. Kör lite mer slalom mellan cyklister och kommer in på hjul igen. Benen blir bättre och bättre ju längre upp vi kommer. Efter 10 km uppför planar backen ut en aning och vi kommer ut på högplatån. Kvar i tät finns nu ca 40 cyklister där vi i Monaco sitter med hela 5 cyklister! Jag börjar äta gel och dricker ännu mera efter backens slut men känner att den stela stumma känslan i benen börjar komma tillbaka. Ute på fälten börjar dessutom en massa jobbiga starka typer attackera. Ryckigt tempo är inte direkt det bästa om man har kramp. Det blir bara värre och värre ute på åkrarna. Börjar huttra lite. Blöt och kall. Känner att det bara är en tidsfråga innan det är kört. Spiken i kistan blir en brant 2 minuters stigning där jag tvingas sluta cykla helt och hållet. Bilen kommer upp och jag får skrika åt dem att åka vidare och hjälpa de andra i kampen om segern. Blir stående i flera minuter i backen och ser grupp på grupp passera. Tillslut lyckas jag så smått släpa mig upp för backen. Väl över krönet slår inkylan till och jag börjar desperat leta efter en följebil. Jag har en enorm tur och får hoppa in i vår minibuss som har langat. Att köra klart ytterligare en timme fanns inte på kartan. Hoppar skakandes in i bilen. "Haha 2,5 grader varmt ute" skojar Lucas pappa. jag var väl inte lika road just då. Vi åker till en ny langningsplats och jag lyckas byta om. Dagen är räddad.           

Jag i slutet av tätgruppen.

Tätgruppen i slutet av backen.
Väl i målbyn Hauteville-Lompnes får vi sedan se Matteo gå in på 4:e plats efter en spurtstrid i en mindre grupp. I andra klungan går ironman of Ukraina Nikita in som 14e. Cismondi klappa tyvärr också ihop i kylan och kom in lite senare. En given topplacering för honom i ett annat väderläge. För första gången i år var det en mycket nöjd chef efter målgång och det kändes kul. Även om det aldrig är kul att bryta på grund av kramp när man sitter i tätgruppen med 3 mil kvar. Men jag vet ärligt talat inte vad man ska göra när man kommer svettig ur ett ösregn i kortbyxor och armvärmare ut på ett fält med 2,5 plusgrader och snålblåst. Hoppas på tvåsiffriga plusgrader nästa helg i Monaco :-)

Det har sammanfattningsvis varit en givande helg. Det har verkligen lossnat lite i min klungkörning och jag gör överlag mer nytta nu än för en månad sen. Känns jäkligt bra. har mycket outnyttjad kapacitet på det området.    

måndag 23 mars 2015

Alperna från den mörka sidan

Dimma, smog, regn och kyla var vad som välkomnade Monegasquerna i fredags kväll. I lördags gjorde jag premiär i franska cupen och igår körde vi en större nationell tävling. Båda i trakterna runt Lyon.

Båda tävlingarna kördes väl i de sämsta tänkbara av väderförhållanden. Start och mål på hyfsat hög höjd nära alperna.

Matteo och Lucas laddade för utförsstart.
Lördagen var på förhand klart hårdast rent profilmässigt då det i princip aldrig var platt. 10 km upp, 10 km ner varje varv ett antal gånger. Endast 60 anmälda. De monstren som ändå stod på startlinjen var dock inte vilka som helst. Utöver ett gäng backar, regn och starka cyklister bjöd även lördagen på andra små hinder. Någon högst oansvarig/dum person hade dessutom hällt/spillt bensin på ett tiotal ställen utmed varvet. Varav 90 % befann sig i utförskörningen, i kurvor. Detta var jag i princip ovetande om innan start. "det finns lite olja på vägen på ett ställe" var väl det jag fick som info på teammötet.

Att stå och vänta på en stenhård cykeltävling i iskyla och spöregn i kortbyxor är normalt sett ingen höjdare. Inte heller denna dag var det speciellt trevligt. När vi äntligen släpptes iväg i missärvädret släppte lite av ångesten. Trots vädret kände jag mig bra inledningsvis. Hann/ville väl inte direkt värma upp något innan vilket var lite dumt men det kändes helt ok. Följde chefens order och gick upp i topp 10 för att plocka attacker. Första 5 km var ganska ansträngande. Jag och 10 andra fick en liten lucka efter några minuter. Det såg ganska lovande ut så jag gick upp och maxande i 30 sek för att sedan märka att en jävel från Team Pro Immo hade bryggat min grupp med klungan på hjul. Föll tillbaka ett 20 tal cyklister för att vila upp mig lite inför backen som skulle komma efter utförskörningen. Detta var ett högst opassande tillfälle att falla bak. Redan i första skarpa kurva kommer oljeparti nummer ett. Efter oljeparti nummer sex är klungan i molekyler. Vissa skiter helt enkelt i tävlingen, andra ser sin chans. Jag gör väl något mellanting. Efter 10 min utför är jag själv. Har 30 sek upp till en liten liten tätklunga på ca 20 pers med några andra stackare däremellan. Sätter upp delmål. Lägger mig med handlederna på toppen av styret och maxar. Ser inte så bra. Smutsigt iskallt vatten stänker med jämna mellanrum in i mina ögon. Tycker mig närma mig något. Det följer en kilometer av plattkörning innan backen börjar. Första halvan av backen ligger på stadiga 7% i ca 9 min för att sedan bli mera rullande. Går in i backen halvt spyfärdig. Försöker att inte tänka på vad AG2R kan tänkas hitta på där framme. Jag anar att det inte går galet fort då de kör brett. Hoppet tänds i dimman. Kommer ikapp lite ströåkare. Lägger in ett sista dödsryck och ca 1 km in i backen kommer vi ikapp den lilla tätgruppen. Glädjen blir kortvarig. AG2R skickar upp en jobbig jävla get i täten. tvingas fortsätta på 350+ watt fast jag sitter inne i en grupp. Och backen. Den fortsätter, fortsätter och fortsätter. Bara en sväng till. "Allez allez!" 




Känner hur jag sakta men säkert bränner av min tändsticksask. Tror i min dumma fantasi att jag är safe när vi passerar mål för första gången. Backen planar ut. Det stretchas ordentligt. Vill inget annat än att sluta trampa. Ser till min fasa hur en brant knäppa uppenbarar sig. Snubben framför tappar all livsgnista. Jag skickar på det sista jag har i några sekunder till men tvingas vika ner mig ganska omgående. Har sedan väldigt, väldigt ont i benen i några minuter. 

Cismondi tappade rejält i utförskörningen. Håller hela backen själv jämt tempo med tätgruppen för att sedan återansluta efter krönet. Nästa varv kunde inte ens bergakungen av Cuneo komma ikapp då han punkterade i början av backen.
Jag spenderar 10 minuter in och ut hur karavanen. Det ser lovande ut ett tag men oljebacken krossade mina förhoppningar ute på varv 2. Fortsätter sedan ett tag till med en trio. Med ett varv kvar blir vädret om möjligt ännu sämre. Mina två kamrater väljer att hoppa av och jag hade varken modet eller viljan att skjuta upp vår bilresa österut för lite soloäventyr.

Francois Bidard sträcker armarna i den gråa skyn efter 2000 höjdmeter på 10 mil.
Det var väl inte direkt muntra miner i Monacobussen under kvällsmötet. Över halva laget avställda för gott i utförskörningen efter 5 km. Matteo körde dock som vanligt starkt och körde in som 5:a. 

Rapport från gårdagen kommer imorgon!    

   

måndag 2 mars 2015

Lite bilder från gårdagens självplågeri

Innan start, rutinmässig briefing på italiensk-franska. Endast en person i laget har glasögonen på hjälmen. Där har de suttit sedan teampresentationen efter nyår. Jag har väl inga direkta planer på att plocka ner dem heller.

En himla massa backar. Upp och ner osv...

Ute på varv två och även här var det åka av. Vi har redan tappat en hel del cyklister på första varvet men uppenbarligen skördade även varv två en hel del offer. Svårt att få grepp om hur många som åker av när man har fullt upp att cykla som en jävla galning.
Martinez bryggar utbrytning i apex. 

























Utbrytningen varv två.
Någon minut senare. La Pomme Marseille håller ställningarna i vår grupp med lite tvåminuters backspurter. Det sög.


























söndag 1 mars 2015

Grand Prix De Montauroux


Ja, vilken dag. Minst sagt uttömmande. Över förväntan, men samtidigt under. Oklart helt enkelt.

115 km backig fransk cykeltävling stod på programmet. Vi var väl ca 120 stycken på startlinjen. Solen sken idag. Korta ärmar och glädje. Eller inte mycket till glädje alls för min del innan start faktiskt. Det kändes mest jävligt jobbigt. BMC UCI TEAM MTB ställde upp med fullt manskap idag. Likaså mannen på bilden ovan. För er som inte redan har listat ut det, heter han Miguel Martinez. Han har bland annat vunnit VM, OS i mountainbike och kört Tour de France. Han är en sån där cyklist från den gamla "goda" tiden. 90 tal såklart(!) Förutom att bara avskräcka med sin blotta närvaro besitter han även ett par brutalt deffade ben. Såna där man man blir trött av att bara titta på innan start.

Kl 13.15 gled vi iväg nerför de sydfranska småvägarna. Banan las om innan start och istället för 2 storvarv á 32 km + fyra små blev det tre stora och endast två små. Storvarvet var rätt kuperat, inga långa backar men sådär 3 min långa för det mesta. Jag höll mig rätt passiv inledningsvis och passade på att hosta upp lite slem. Det kändes förvånansvärt lätt för mig inledningsvis. Såg hur bland annat tre lagkamrater åkte av redan de första 32 km. Det märktes att nivån tack och lov var något lägre än de senaste etapploppet Haut-Var. Lättare att ta sig fram också vilket kändes kul. Livet kändes inte så tufft för mig de första varven idag. Trodde först att min effektmätare gått sönder så den visade 280 snittwatt första 30 minuterna. Efter ca timmen går det iväg en stark grupp i backarna. Inte en sån där grupp som "får lucka" utan en sån där som skaffar sig en lucka. Många kanoner med där. Dock ingen från laget och inte heller gamle Martinez. Inte långt efter att gruppen gått iväg försöker dock Martinez brygga solo. Ett sånt där ögonblick man i efterhand grämer sig lite över. Borde absolut försökt gå med där. Som tur är går capitano di Monaco Matteo Draperi med Martinez och de lyckas ansluta till utbrytningen på toppen. Jag och Cismondi avancerar till spets. Vi kommer överens om att vi är nöjda med utbrytningen men vi är båda osäkra på hur stor gruppen är vilket vi skulle få äta upp senare under tävlingssummeringen. Vi följer därför lite attacker som uppstår efter att gruppen gått iväg. Det ska även sägas att dödsgruppen redan var utom synhåll. Läget stabiliseras inte långt därefter. Jag, Cismondi och Simone M sitter bakom jakten och inväntar ev. försök. La pomme Marseille skickar upp ett gäng i tät. Det går väl ganska makligt ett tag tills vi kommer in backparti två på andra varvet då dem skickar upp en jobbigt jävla bergsget som ger järnet ett tag. Jag stannar i täten resten av varvet vilket väl inte var sådär jättesmart med facit i hand. ut på det sista varvet och 2 timmar körda kommer jag på att jag "kanske borde äta lite". Tyvärr kommer jag på detta lite sent och får lida lite. Nu skickar även BMC upp resten av gänget i tät och de köttar väl på. Jag tvingas gråta flera gånger i det första backpartiet trots att farten inte är närheten av de tidigare varven. Suger i mig allt jag har i matväg. Tigger mera mat av en lagkompis och dricker vatten. Jag går rejält tom på energi under det sista varvet. Med endast ett par mil kvar av loppet får jag även kramp. Tack och godnatt! Tar mig upp för målbacken i smärta och förmår mig inte cykla de sista 2 milen på lillvarvet. I efterhand var det ett dumt beslut då jag hade hamnat hyfsat högt i resultatlistan ändå.

Efter att täten splittrats i ett antal smågrupper gled Matteo till sist in som 5:a. Viktig detalj är att han spöade Martinez i en duel också. Tonerna var väl inte sådär jättemuntra i Monacolägret efter loppet. Jag förstår dem till viss del. Men vi gjorde trots allt vårt bästa och även om jag på något vis hade släpat mig med Matrinez i den där backen hade jag blivit stenväggad 30 minuter senare i vilket fall.



Synd att gå tom på energi i ett sånt här fint lopp. Snitteffekten landade på närmare 240 watt och närmare 300 NP i 2 timmar och 40 minuter. Drar så in åt helvete mycket kolhydrater i dagsläget. Det är väl i och för sig inte så konstigt när man inte äter något samt laddar upp med en kombo av rullpass och sjukdom veckan innan. Ska smyga in en triss i långpass i veckan och råda bot på det. För nästa vecka blir det åka av... nästa söndag blir det Italienskt UCI lopp. Trofeo Balestra UCI 1.12 i bergamo. Har en känsla av att det kan bli hårt.

Blev ett långt inlägg det här. Jobbigt för er. I morgon drar jag till vårt hus i Frankrike. De vill tydligen plåga mig lite med scootern i veckan inför Balestra. Vi hörs. Bounanotte. Nu ska det sovas.