Sidor

tisdag 28 januari 2014

Gran Canaria part IIII

Nu har fyra dagar passerat sedan viruset slog till. Jag cyklar lite varje dag men tar inte i något alls. Livet kändes ganska misär de första sjukdagarna men numera är läget ganska bra. Tror mina en timmes pass på cykeln gör skillnaden. Får i alla fall låtsas att jag tränar...


De senaste dagarna har jag i huvudsak spenderat hemma eller ute på cykeln i nån timme med undantag av söndagen då jag, Viktor Knutsson, Henrik Lundberg från uppsala och massör-Robert åkte över till Teneriffa över dagen. Vi var alla överens om att dagen innehöll det mesta och lite till!

Vi fick tag på en hyrbil och hade den hela dagen på båda öarna. Mycket bra lösning. Dagen började med uppstigning kl 06.00 för bilfärd över till andra sidan ön, närmare bestämt Agaete som vetter ut mot västkusten och framför allt mot Teneriffa. Väl på bilfärjan slog vi oss ner tog en kaffe och snackade skit. De första 5 min av båtturen var väldigt guppig minst sagt. Vi skrattade lite åt det hela då vi självklart förstod att detta omöjligtvis skulle kunna pågå i 90 min. Efter 20 min var det inte lite kul längre. Robert vinglade bort till fören och vi andra försökte hålla oss på stolarna. Efter 40 min började en lättare panik smyga sig på. Det hela blev inte bättre när jag skulle gå in på toaletten och snyta mig då alla bås var "upptagna" av spyende passagerare. När det är ca 20 min kvar är det definitivt inte alls kul. Jag får svälja varannan minut och Teneriffa kommer inte närmare! Med bara ett par minuter kvar kan inte Robert hålla tillbaka längre. Som tur var hade båten en praktisk heltäckningsmatta...              

Hell-boat alla atlantico. Det syns till och med på bilden hur "vågräta" vi är. 

 Väl landstigna och färdigspyade på Teneriffa började klättringen upp mot höglandet. Till en början var regnet och fukten påtaglig.



Men på ca 1700 meters höjd kunde man ana ljusare tider!


Och på ca 2000 meter möttes vi av en galet häftig syn!


2000 meters fallhöjd in real life är betydligt häftigare än på bild.


Väl över trädgränsen var det sedan ökenlandskap som gällde. En annan detalj som slår en är hur enormt fräscht och klart allt är på den höjden. 

  

Mt Teide 3800 meter hög vulkan med en rätt schysst fallhöjd på just 3800 meter.

Tyvärr var linbanan upp till toppen stängd pga blåsten, men bara att komma upp på platån gjorde resan värd besväret. Teneriffa är en riktigt häftig ö som jag gillar skarpt.

Då vi snirklat oss ner till ca 10 m.ö.h åt vi en god lunch på världens nyaste Hardrock Café Tenerife. Båtturen hem var betydligt bättre nu på eftermiddagen och ca 20.00 var vi tillbaka lagom till middag!



   

fredag 24 januari 2014

Gran Canaria part III

Önskar att jag hade kunnat skriva om cykling nu, men faktum är att en elak hosta gör att jag måste avvakta till vidare. Såklart skittrist och speciellt irriterande då jag har skött mig rätt bra här nere med mycket sömn, mat, vila mm. Känns inte som om tre dagar med hård träning ska vara anledningen då jag kört liknande träning de senaste 2-3 åren. Det enda positiva just nu är att det är storm ute och att jag trots sjukdom i kroppen kunnat köra hyfsat snabbt de senaste dagarna. Har helt klart märkt att benen inte svarat sådär jättegrymt sedan i tisdags. Några dagar utan cykling är inget som skadar mig på lång sikt men det är såklart botten att avstå cykling när man är på träningsläger. Hoppas nu att detta kan gå över inom ett par dagar så att jag kan vara med på sista blocket i alla fall.


Foto: Viktor Knutsson
Maspalomas egen öken i onsdags.  
 



     

onsdag 22 januari 2014

Gran Canaria part II

Vi är numera officiellt klara med första blocket av tre här nere. Efter förstadagens mangling körde jag endast 4h i förrgår. Passet bjöd på två saker: Berg och backar. Vi körde med gänget från Uppsala runt Fataga - San bartolomé och hem längs kusten där det var galen medvind. 

Foto: Viktor Knutsson
   Kände mig någorlunda snabb inledningsvis men blev sedan tokseg. Som tur var hann jag och Staffan race:a i Fataga-klättrningen. Tyckte jag hade bra tryck där men Staffan var lite väl tokbra och stötte ifrån mig i slutet. Jag gick in som delad 10:a på det segmentet vilket jag är riktigt nöjd med.

Gårdagen var desto mer händelserik. Efter en för den här resan lite väl lugn och fin måndag var det dags för äventyr igen. Allt började dock ganska lugnt då vi rullade längs västkusten mot Mogán. Där körde vi uppför en ganska välkänd testbacke på 7 km. Benen från Fataga dagen innan var tyvärr på semester de första timmarna på dagens pass. En riktig skitprestation kan man sammanfatta det med. Jag blev dock positivt överraskad när jag kom hem då jag inte var allt för långt efter ändå. Det blir revansch där kan jag säga.



Efter detta rullade vi upp i bergen. Alla var samlade och vi fyllde vatten uppe vid ett fik. Efter fiket kommer vi till ett mäktigt krön. Samma krön där jag sa adjö till Viktor Knutsson dag ett. Efter krönet kommer en 5 km lång utförslöpa med mycket sväng. Jag stannade till på krönet för att ta på mig en jacka vilket leder till att jag tappar 30 sekunder på de andra. Jag väljer att köra på lite grann för att komma ikapp. Ska jag tala klarspråk kan man säga att jag stod på jävligt mycket. Jag kommer ikapp alla de andra och vi dundrar vidare ner mot San Bartolomé. När vi kommer ner stannar vi och väntar in. Alla dyker upp utom Viktor Knutsson. Vi väntar lite till, ingen dalmas dyker upp. Man får en viss känsla av nervositet när någon inte dyker upp efter en utförslöpa med mängder av ställen att fronta med bilar och falla över räcken. Hanna åker tillbaka upp mot toppen och 3 min bestämmer jag mig för att göra desamma. Jag sätter upp ett högt tempo. När jag passerat Hanna fortsätter jag. Inget spår av människan. Jag fortsätter nu med lätthet och ganska uppjagad uppför 5 km klättringen. Där jag är nu finns bara stup och tvära kurvor. Jag ropar lite och frågar andra cyklister men ingen har lagt märke till en cyklist i grön/vit tröja och byxor. 1 km från krönet vänder jag ner med en rätt dålig känsla i magen. Möter Hanna och de andra nere i dalen och alla står och klar sig i huvudet. Vi är alltså fem vuxna som har tappat bort en annan vuxen i en nedförsbacke en solig dag utan skog eller annat runtomkring. Då ingen kan komma på vad som skulle kunna ha hänt drar vi slutsatsen att vi mycket riktigt inte förstår vad som har hänt. Då vi inte vet vad vi ska göra väljer vi att köra en varvbana som leder upp till platsen igen. Några viker av längre ner men jag, Hanna och Marcus kör varvet. På vägen hem är det ganska svårt att tänka på annat. Efter 6h rullar vi in till hotellet och ber en bön för att människan är på rummet. Som tur är var han oskadd. Det framgår sedan att Viktor varit sist i tåget in till Bartolomé och snabbt som en vässla svängt mot Maspalomas utan att någon sett detta. Det ska sägas att vi allesammans väntade vid just denna t-korsning. Det som avgjorde mysteriet var en felkörning som jag gjorde då vi körde typ 50 meter för långt... De tiondelarna det tog för mig som först i gruppen att vända räckte tydligen..
 
                                  

        

söndag 19 januari 2014

Gran Canaria part I

Nu är första dagen snart färdigupplevd och jag ser fram emot middagen om 1 h för jag är i skrivande stund rätt fikasugen. Mer om det sen.
Gårdagen bjöd ”endast” ett rullpass längs västkusten. Varför jag är lite dryg och använder apostrof är på grund av att jag cyklade med hela Saxo Tinkoff-teamet i ca 10 km. Contador, Kreuziger mf. Jag fick maxa i 10 min för att komma ikapp men det var det värt. Riktigt nice väder här ner också!


Roman Kreuziger strechar en deffad vad



Hotell Tisalaya Park by evening


Nu till dagens pass. Ett riktigt galet sådant också. Efter en fin UHT-mjölk-continental-söt frukost tog vi sikte på toppen av pyramid-ön rakt norrut. I Fatara skiljdes jag och viktor knutsson från Hanna Nilsson då hon skulle träna annat. Vi fortsatte upp och jag hann maxa både en och två gånger. Den första gången med några continental-tyskar med SRM-wattmätare och andra gången helt spontant. Kändes helt okej, inte tipp topp än.



Vi fortsatte sedan förbi San Bartolomé de Tirajana på 1000 meters höjd där de bland annat hade en fin fotbollsplan och en väldigt brant, bred bilväg. Dieselvägen var stundtals ganska hal och brant. Vi tog sedan sikte på ett fint krön på 1300 meters höjd. Väl där valde Viktor att vända ner till Hanna igen (enligt plan). Jag däremot fick toppfeber och skulle till varje pris bestiga Pico del las Nieves. Jag fortsatte själv längs de mäktiga bege-färgade murarna och regnet piskade på en del vid det här laget. Som året runt cyklande svenska var det inga som helst problem. 8*+!!!!

Jag rullade på ett tag i slakmotan, körde ner för en backe och ungefär här började det lilla äventyret kan man säga. Jag anade väldigt många ugglor i mossen då vägen såg ut att sturta ner i avgrunden. Jag ville ju upp till toppen av ön inte tvärtom…



Efter italiensk-spansk-engelsk diskussion nr1 var avslutad kunde jag glatt tacka för hjälpen och styra rakt upp igen… Inte sådär jättekul kanske men än så länge var jag relativt pigg med 1800 hm i benen.
Jag svänger efter beskrivning upp till vänster på en liten asbrant backe och bryter mig upp där. På ungefär 1600 meters höjd kommer nästa motivationssänkare då jag börjar tro att jag är på fel topp…

Spanish mountain party

Nöjd. @1950 m.ö.h

Men inte långt där senare ser jag skylten märkt ”Pico del las Nieves” och i all lycka passsar jag på att bomba lite upp till toppen och tar ett segment jag tittat ut på STRAVA kvällen innan. Ingen jättetid men dock rekord vilket är viktigt för oss i STRAVA-branchen. Väl uppe på 1950 meters höjd njöt jag av dimman i några minuter innan jag begav mig neråt. Raka vägen hem. Samma väg som jag kom var planen. Jag följer ett tåg med bilar och tänker inte på något särskilt. Ser pekande höger skylt märkt ”Las Palmas” och tänker uppenbarligen. ”-Jajjemen! Huvudstaden här var de ja!” ”Skönt med bra skyltning och allt!” Efter sisådär 500 vertikala meter genomgår jag en lättare kris. Jag stannar cykeln och bara står. Jag låter den OERHÖRT tydliga vädersträcksvisande solen värma min nacke…

Tillslut accepterar jag katastrofen och börjar gå igenom alternativen…

Jag är alltså på väg rakt norrut på en pyramidformad kraftigt kuperad ö. Jag bor däremot så långt söder ut som man kan komma i Maspalomas! Jag tittar på datorn och ser att jag klättrat 2200 hm på 3,45h. Jag fortsätter uppgivet ner för berget. Jag lägger märke till att norra sidan är betydligt finare och grönare än den södra. Jag försöker vika av så mycket som möjligt åt höger men det står fortfarande ”Las Palmas” på skyltarna. Jag viker av från vägen och åker nerför en svinbrant liten backe i hopp om att reducera skadan. Jag hittar ett par som ser ungefär lika vilsna ut som jag. Efter 3 min på italiensk-spansk-engelska kommer vi fram till att vi är vilse. Utförsbacken blir till uppförsbacke av det brantare slaget. Såklart slutar vägen en  fin vändplan och livet är då på topp.


Efter att jag forcerat tillbaka till vägskälet fortsätter jag, nu ännu muntrare nedför berget rakt norrut. Efter 30 min tar jag återigen av till höger. Mot ”Telde” jag startar italiensk-spansk-engelsk diskussion Nr3 och får då veta att jag är på rätt spår vilket känns lite bättre i benen. Efter en stund kommer jag ner i en dal. Dalen har ingen väg i sig så det blir till att köra lite mera uppför. Efter 100 hm kommer jag upp på krönet och kan då njuta av lite utförskörning av hög klass i den nu dalande kvällssolen…

Väl nere i ”Telde” irrar jag såklart bort mig igen. Nu är jag nere på havsnivå men jag tappar bort mig i ett trashigt slumområde. Jag ser en väg en bit bort som ser ut att gå söder ut så jag tar sikte på den. Där passerar en vitklädd cyklist och jag sprutar ikapp honom. Turen väder! Han är född på ön och ska till Maspalomas! Jag får guidning hela vägen. Det blir såklart inte 100 procentig kommunikation då den är på italiensk-spansk-engelska, men han berättar att han kör ironman och lite annat. Det går på rätt stadigt hela tiden och jag kan bara luta mig tillbaka på rullen.
Victór ironman-mosar 

Som tur var för mig var Victór väldigt schysst och gav mig både vatten och sportdryck medans jag blir lotsad. En riktig räddare helt enkelt. Han säger även något som får mig att haja till lite då han säger att det bara är 40 km till Maspalomas. Jag har då kört 5h och 3000 hm. I en ganska hög fart dundrar vi fram längs öken beachen i kvällssolen. Efter 6h 15 min, 3275 hm och med ett leende på läpparna kan jag nöjd konstatera att jag är hemma. Nu sitter jag här och väntar på middagen. Kanske är det 17 grader ute trots att solen gått ner. Nya tag imorgon…                                      

måndag 13 januari 2014

Camp GC

Tycker det är synd att kylan tillslut kom till Sverige. Det är ännu mer synd att kylan kom drygt 5 dagar för tidigt också. På lördag morgon åker jag tillsammans med Viktor Knutsson och Hanna Nilsson åka ner till en varm ö i Atlanten. Vi kommer vara där i 14 dagar och lägret kan innehålla spår av långdragna fysiska aktiviteter. Gärna 7h pass så man får känna på riktiga distansben som aldrig stumnar! (Alla sega cyklister därute knows what Im talking about..)