Sidor

onsdag 28 september 2016

Proffsbenen håller i sig...

Ibland presterar man bättre, oftast inte. Nu har jag haft finben två tävlingar i rad! Med en sen födelsedagsfest i Leuven färskt i minne eller inte begav jag mig iväg till Kemzeke nära holländska gränsen idag för cykla lite på ett varv ihop med 62 andra galningar. Det blåste på rätt friskt i dagen till ära. Det är sånt vi gillar, vi sega åkare. Vinden jämnar ut effekten ni vet...

35 km hann jag velocipeda idag innan tävlingen ens startat. Tog det lugnt, givetvis. Rullade även ett varv runt banan så vi var nog uppe i närmare 45km totalt innan tävlingen verkligen startade. Kände mig inte sådär supersnabb där halvtimmen innan (vilket jag i och för sig inte var under själva racet heller bara det att jag kunde cykla halvfort länge) Jag kom inte ens upp över 1000w idag, det behövdes liksom inte. Jag släppte några luckor första delen av racet men har man bara tillräckligt bra ben är det bara att tugga på lite så kommer man in i hjulet igen. Jag var väl hyfsat aktiv inledningsvis, igen. Bara det att jag var hopplöst ur tajming, igen...

Påväg till Kemzeke var jag väl så pigg... 166km totalt idag.


Hann väl vara loss i lite olika grupper kortare stunder men när dagens separation inträffade spelade jag korten fel. 26 snubbar kom iväg efter typ knappa timmen. Klart det håller tänker ni men så lätt är det normalt inte att få en 26 mannagrupp att samarbeta hyfsat. Att få några att dra dedikerade förningar i en sån grupp är normalt sett ganska svårt. Vem vill jobba dedikerat för att sedan riskera att bli nummer 26? Ekvationen gick inte ihop för mig detta plus att vi satt med hyfsat mycket vad jag trodde var snabba åkare. När det spricker i en klunga sådär har man ofta två alternativ, antingen attackerar du fullt, du tar ansvar för jakten själv direkt. Om du har is i magen droppar du ner rejält i klungan, har du flyt i ett sånt skede KAN det bli så att ni som klunga ändå kör in gruppen framför och du kan dessutom göra allt detta utan att lyfta ett finger. Du har mycket ryggar som skydd osv. 

Med ovanstånde i tanke valde jag alt två idag. Det var fel val. När gruppen framför har etablerats har du igen två val. Typ samma scenario men den här gången får man vara riktigt korkad om man INTE går på attack med de benen jag hade. Har man en skitdag vill man bara gå i mål och kan vara nöjd med det men idag hade jag resultat i sikte. Jag attackerar eller följer nån stark, minns inte riktigt. Vi närmar oss en aning med lucka bakåt när nån tokig wallon får för sig att brygga solo. Riktigt korkat. Normalt sett är han ett monster kör i U23 laget Etixx men idag är inte hans dag. Vi kör in honom igen samtidigt som vi körs in av "klungan". Strax efteråt tar jag en förning ute på en kantvindssträcka. Växlar åt sidan men ser att det är 20 meters lucka. Jag känner mig lite frustrerad av situationen så jag kör 5km solo. Det är inte smart alls (egentligen) men jag bryr mig inte så mycket om jag blir 27a eller 60e idag. Benen bara går. De kan trycka hårt länge och jag kan sluta trampa en sekund så är de lika pigga igen. Jag återhämtas, går iväg med ett gäng, vi återhämtas, jag går solo igen. Tillslut efter mycket om och men får jag sällskap av en rutinerad belgare med inte mindre än 15 topp 10 placeringar i år. Det skulle jag ha... Nu är det inte mycket kvar av klungan och jag förstår att om jag kan gå loss från den utan att ens veta om det att det här troligtvis kan hålla. De ser uppgivna ut där bak. Bara ett tiotal kvar. Jag och Bart Tribout som han heter kör på och det är så det hela slutar för min del. Väl i spurten om plats 27 är det typ Kittel vs en sköldpadda. Jag har ingen som helst chans att slå Bart i spurten men det spelar mindre roll. Jag snittade 283w i de 2h20min som loppet varade. Det var utan att plocka ut det där absolut sista kolhydraterna också. Vi hade ingen chans att köra in förstagruppen och bakom var läget lugnt... 



Vad ska man säga om detta då? Känner mig ganska blandad men är såklart mest nöjd. Jag skrev här tidigare att kunde jag bara få känna mig i toppform en tävling den här sista veckan så vore jag nöjd. Nu är läget så (överraskande?) att ribban höjts. Att få köra in en topp 10 innan jag beger mig hem till Sverige vore helt klart värdigt. Det är faktiskt så att jag inte kan fatta hur jag kan placera mig så pass långt ner med dem benen... Jaja. Om jag tävlar imorn är ännu oklart, det är en pågående strejk i Belgien som drabbar tågtrafiken. Kan jag inte åka iväg till västflandern imorgon kommer jag med största sannolikhet köra lite mer aeroba tröskelintervaller igen. Körde detta i söndags efter prokermesset och tror mig veta att de är en av anledningarna till dagens finben. Jag kör alltså intervaller längs floden Schelde (där man störs minst) på mellan 250 och typ 300w. Tröskeln ligger på runt 340-350w för mig på platten så det är inga disktrasepass det är frågan om. De ger mig som seg cyklist en riktigt skön känsla i benen. Givetvis måste man träna anaeroba grejer också om du ska bli snabb på belgiska tävlingar men jag tävlar redan så mycket att det enda som behövs förutom racen är just det där halvhårda. Jag körde massor av tid i den zonen (zon 3) under Italienlägret och jag tror det är effekten av det vi ser nu med några race i kroppen. Sen är det ju så att ska du bli stark på plattare tävlingar vinner du inget eller mycket mindre på att köra intervallerna i backar. Det är en helt annan trampdynamik uppför och på den här nivån har man inte råd med sånt. Det är små marginaler så vill man köra fort i Belgien, danmark, sverige osv så är det platten som gäller i regel. Allra helst bakom bil/moped men det kan vara osmidigt att få till såklart.

Om det blir tävling eller träning får man väl se imorn då. Jag kan redan nu se mig själv på stationen glad och harmonisk när tåget inte kommer...   


måndag 26 september 2016

Pro kermessad

Totalt ovetande signade jag upp till race i lördags eftermiddag i Tienen. La väl inte märke till nåt särskilt egentligen förrän jag såg Jasper De Buyst från Lotto Soudal stå och spänna dojorna en bit bort. Mötte upp lite kompisar som skulle få äran att passa ryggan och ge mig langning idag. Tre åkare och ett gäng andra. Riktigt trevliga och hjälpsamma. Hängde lite med Dillon Byrne, Adam Lewis från GB samt Max Korner från Ringerike. Kul att prata lite svensk då och då. Max gjorde förövrigt ett stört bra lopp och gick in topp 10 senare.

Pro Kermis skiljer sig från "vanliga kermis" i det att de är mellan 15 och 18 mil långa istället för 10-14 som annars är fallet. En annan liiiiiten skillnad är motståndet. Då jag endast tävlat i UCI .2 tävlingar tidigare och som bäst mot Drapac/Stölting group under Fleche du sud i våras var man ju lite mer spänd än vanligt i klungan första timmen. Det är lite skumt att gå in axel mot axel med åkare från lag som Lotto, Lotto NL jumbo, topsport vlaanderen, cofidis, Roompot orange och Giant Alpecin...

Fanns de som var starka också..

Då benen känts lite mindre övertygande på nivåerna under den senaste veckan var jag lite för passiv inledningsvis. Ville se vad som hände lite i mitt första pro-kermis. Inte slösa för mycket osv. Farten var väl ganska hög inledningsvis men benen kändes stålande bra och var aldrig i någon kris faktiskt loppet igenom. Det blåste på lite ute på ängarna och en stor separering skedde efter typ 20-30km. Jag hade precis tuggat i mig en bar och satt för långt ner. Ett okänt stort antal kom iväg och det kändes som om de var borta för dagen också vilket skulle visa sig stämma till viss del. Efter detta fick jag nog av passiviteten från min egen sida och gick på offensiven. Tempot sjönk i klungan och de bästa var i den främre gruppen. Jag missade en till grupp som kom iväg nåt varv efter den stora splitten men i nästa grupp som gick iväg satt jag med. Jag minns inte hur vi skapade den men vi hade starka åkare i gruppen ink några betalda rackare. Tog sikte på "andragruppen" och det kändes verkligen som om vi hade dem i en liten ask. Precis när vi ska göra sista pushen upp så skiter sig samarbetet totalt. För många åker snålskjuts. Vi tappar rejält med moment och det uppstår luckor överallt i kedjan. Klungan närmar sig bakifrån sakta och efter typ sju mil är vi infångade igen. Benen är fortsatt bra för min del. Får maj-vibes. Missade inte en förning under våra mil i mindre grupp och jag vet att det är precis nu det ska ske. I ögonblicket där klungan hämtar in en grupp är alltid de bästa att gå loss på. Jag stöter solo, men blir inkörd. En kilometer senare är det tre med lucka i en slakmota. Jag sitter på fjärde hjul i klungan och bestämmer mig för att försöka gneta ikapp dem. Det liksom känns att jag tar i. Benen gör lite ont, men jag är 100% confident på att benen kommer återhämta sig snabbt bara jag når upp till de andra. Jag ansluter och ett par till med mig. Vi blir typ 7-8 pers. Går ut i kantvinden. Jag får känslan av att vi står still men bakom går det ännu saktare uppenbarligen. Vi får igång samarbetet. Kör lagtempo några varv. Ser att det är folk på intåg bakom. Tror ett tag att det är klungan men det är som tur är bara ytterligare en mindre grupp. Vi blir typ 15 pers i gruppen efter att det satt sig. Jag ser till att inte missa nåt jobb i gruppen. Måste njuta riktigt ordentligt av att kunna cykla såhär igen på en stor tävling och inte känna mig kass.

Skulle tro första delen av racet


Så mycket mer händer inte i racet. Vi kör på lite halvt omotiverat och ett par varv från slutet får vi gå i mål. Jag har ingen aning om hur många som var framför. När resultatet kommer ut blir jag positivt överraskad då jag var 102:a sämst eller 48:e bäst om så vill. Om jag estimerar att hälften av de 150 startande har någon form av kontrakt i continental eller liknande betyder det i alla fall att jag slog mig in ibland dessa. Kanske att man till och med skulle kunnat gjort något ännu bättre idag om man inte varit så passiv och nojjig inledningsvis. När jag kom hem och skulle begrunda dagen på strava visar det sig att filen försvunnit från mjukvaran på nåt sätt. (givetvis första gången jag tävlar med proffs) men jag drömde i allafall inte alltihop för hittade resultaten sedan på wielerbond vlaanderens hemsida senare.

Det var intressant att tävla med proffsen. Åkstilen är annorlunda jämfört med amatörerna. Det är inte de här 1100 watten ut genom varje sväng som ibland är fallet i amatörtävlingarna. Det är en gedignare körning och då alla proffsen trösklar 5,5-6wkg. Stilen passar oss sega jävlar betydligt bättre än holländska amatörcriterium tex som kan vara rena mardrömmen för en gnetare som jag. Det var häftigt att köra i 60 blås i lätt utför kantvind. Man bara följer hjulet framför nära gruskanten och vet att nånstans där framme är det nån som kör den här farten men vinden i fejan istället för på hjul. Coolt. Om man ändå kunde göra detta oftare... Lördagen var en undantagstävling fick jag veta, där även utländska amatörer som jag själv får delta. Jag får se till att skaffa mig ett continentalkontrakt på sikt.

torsdag 22 september 2016

Träningsbalans

Tänkte skriva av mig lite idag på ämnet träning. För en gångs skull. Jag brukar inte skriva så mycket om träning i vanliga fall. Framför på grund av att jag inte tränar speciellt mycket här i Belgien... mohaha...

Det kan vara sjukt frustrerande att försöka optimera sin prestation i en så oförutsägbar och spretig sport som landsvägscykel. Ibland undrar jag varför jag inte håller på med typ löpning. Löpning måste vara bland de enklaste sporterna på planeten. Man tränar för att kunna springa så fort som möjligt på egen hand på en bestämd sträcka. Är man friidrottare är dessutom alltid underlaget desamma och banan alltid platt. Möjligheterna att optimera sin egen prestation är i det närmaste idiotsäkra. 

Cykel är dock en annan femma. Landsvägstävlingar. Linje. För nästan alla landsvägsåkare sträcker sig de fysiska kraven från tekniska varvlopp på under timmen till 7h långa bergsetapper i alperna. Någon gång under året ställs jag inför utmaningar som närmar sig sportens ytterligheter. Från Kortbane SM som kan ses som det mest anaeroba, mest explosiva tävlingen under året till bergsetappen på Fleche Du sud i våras där jag inte behövde gå över 850 watt en enda gång och harvade runt över 4h upp o ner i de luxemburgska backarna. De flesta proffs har inte råd med att vara kompletta landsvägscyklister, vilket leder till specialisering. Specialisering ger självförtroende och gör att du kommer närmare din maximala potential även om det finns all aroundcyklister som kan göra resultat i många typer av race. Som amatör/U23 förväntas du i princip behärska all typ av åkning. Oftast slutar det med att man anpassar träningen i viss mån till de utmaningar som kommer. Inga större problem med det egentligen. Problemet kommer när man ska tävla i oförutsägbara tävlingar. Tävlingar som varken är superexplosiva eller superlånga bergsetapper. Ja, jag talar om belgiska kermis...

Bergstempo, en av de mindre svåra grenarna att optimera med precision


Kuperade linjelopp, även dessa är hyfsat lätta att förutspå och förbereda sig inför
Lätt, lättare, kermis? Oförutsägbart, ojämnt och spetigt. Hoppas på det bästa och tävla så mycket som möjligt?

Belgiska kermis måste vara djävulens påfund. Tävlingarna är ofta runt 2,40h långa. Varken kort eller långt. Vädret är oförutsägbart. Det kan blåsa orkan vilket gör effektutvecklingen jämnare, det kan vara massor av svängar, massa igångdrag, mindre svängar osv. Ibland liknar tävlingarna svenska GP-lopp men ibland utvecklar de sig till rena uthållighetsrace, där hög tröskel/uthållighet väger tyngst. Hur ska man kunna säkerställa en formtopp i såna tävlingar? 

Hur cyklister i praktiken väljer att tackla problemet är lite olika men i de flesta fall handlar det om följade: 

# Tävla massor
# Hoppas på det bästa   

Jag kanske är girig här men jag skulle nog vilja kunna välja min formtopp lite mer precist än såhär? Visst, ibland kommer formtoppar. Veckor av konstant bra form. Man tävlar på och tänker inte så mycket, tids nog kommer en tuffare period. Samma jävla motstånd, samma banor men tamme fan så mycket svårare. Ibland vet man varför men oftast inte alls varför det gick bra resp dåligt. Varför körde jag över 270w på tävlingarna i slutet på maj och bara 245w igår?  

Det finns cyklister som alltid är i bra form. Åtminstone tror alla sämre cyklister det. Steven Cathoven är ett bra exempel. Han har varit proffs i över 10 år men bestämde sig för ett antal år sen att nu får det vara bra och började tävla på nationell nivå istället. 

I förrgår blev det en missad utbrytning för Stevens del men igår var ordningen återställd. Seger #17 för säsongen...

Steven är en puncher. Han kan plocka hem nästan vilket smågruppsspurt som helst mot vilka som helst. Har är även bland de mest åkstarka i Flandern med en tröskelfart många aldrig kommer kunna uppnå under denna livstid. Har man de här två förmågorna blir man svårslagen. I kombination med över 10 års proffsrutin i kroppen. Hur tränar då Stenven tänker man genast? Jag ska inte påstå att jag har träningsprogrammet framför mig, men jag vet att han varannan vecka jobbar nattskift på fabrik och hans träning går i stora drag ut på att tävla. Punkt. Har Steven alltid toppform? Svar nej. Han är så stark att även hans sämre dagar kan leda till vinster om saker och ting flyter på. 

Vi kan leka med tanken att jag nästa år lyckas förbättra mig hela 10% på tröskel. Vore högst osannolikt då jag hade en stor prestationsförbättring till den här säsongen men ändå, på tävlingen ovan var jag endast 28 sek efter Steven som vann, i klungan bakom. Kanske inte verkar vara en så stor skillnad men jag kan intyga att skillnaderna är enorma i vad man kan hitta på under tävlingens gång med Steven resp mina egna ben igår. 245 snittwatt lyckades jag kräma ur under de 11 milen. Hade inte en watt till att klämma ur mig, den dagen. En annan dag i år körde jag 270w i merelbeke, var med på alla utbrytningar av värde samt var tvåa i tävlingen. Det är en stor skillnad i känsla. Hur som helst, 10% bättre ben 2017 ! Jag har en sämre dag (likt gårdagen) men då jag blivit 10% bättre kommer jag alltså ändå trycka 270w! Jag kanske till och med skulle varit med på det här fotot där uppe. (Sist i spurten såklart men ändå). Tanken på att min sämsta dag för året skulle motsvara min bästa just nu är en hisnande tanke. Jag får nästan lust att hoppa upp på hojen nu på stört trots att det är vilodag. Det jag vill säga är bara att är man tillräckligt bra kan man vinna trots frånvaro av toppform. Kul va? Jätterolig slutsats... 

Men är det inte möjligt att kunna ha fler tävlingsdagar än vad jag haft i år där benen är nära toppskick? Jag vill verkligen tro att det är möjligt även om inte Steven behöver bry sig om det längre som avdankat proffs med familj. För trots allt vet jag att i mina bästa stunder, kan jag vara med i toppen på såna här tävlingar. Jag har ju gjort det förr och gör det med jämna mellanrum. Grejen är bara att jag vill kunna göra det oftare. Jag vill kunna välja min toppform på ett bättre sätt. Ungefär som i Italien senaste veckorna eller som ett tempolopp... 

Aerobt vs anaerobt träningsfokus: 

I med att jag varit i italien nyligen och segat till mig i bergen har jag fått ta del av för och nackdelarna med att vara stark aerob resp anaerobt tränad inför kermisloppen. Innan Italienresan var jag en annan cyklist kan man säga. Mera explosiv, ganska bra på att rensa syran från musklerna snabbt osv. Jag led också mera på tävlingarna. Benen svider hårdare i en anaerobt tränad kropp. Min form var inte kass, men jag kände att jag hade tappat i tröskeleffekt och hade svårt att driva på egen hand i tävlingarna för att skapa något. Bra klipp, sämre tröskel kan man sammanfatta det hela med. 

Två veckor av distansträning, tröskel och mediumfokus rådde bot på mitt tidigare problem. Jag förbättrade mig i tröskeleffekt ganska markant under de två veckorna. Hade fått tillbaka min grund som cyklist. Blivit en maskin. Behovet av vila minskades markant, liksom behovet av mat under träningspassen. Bättre tröskel, sämre klipp.   

När jag sedan återvände till Belgien märktes det ganska snabbt (vilket var väntat) att saker och ting nog gått lite till överdrift. Man behöver vara anaerobt tränad i Belgien för att kunna möta de krav som ställs. Framför allt som seg gnetcyklist som mig själv som inte har något gratis i det anaeroba avseendet. Vad jag märkte var dock att benen gjorde mindre ont på tävlingarna. Både igår och i förrgår. Det går även att se på bilderna från tävlingen att jag liksom aldrig spränger mig själv. Jag tappade i utgången på svängarna några gånger igår tex. Vidrigt är det. Cyklisterna bakom skriker förolämpningar i vredesmod när de täpper luckan. För två veckor sen hade tävlingen varit över för min del när en sån grej händer. Inte igår, några kilometer senare var jag uppe i täten igen på klungan, som om inget av det tidigare skett överhuvudtaget. Visst, jag var inte kapabel till att hitta på speciellt mycket, men med tanke på att det var en skitdag var det ändå en behaglig tävling. 

Jag vill inte tillbaka till mitt tillstånd innan italien. Målet är istället att försöka hitta en balans mellan förmågorna där jag tror hemligheten till bättre kermisresultat sitter. Som jag sa tidigare så önskar man ibland att man hållit på med löpning, men kanske kan man nå hyfsat långt i kompromissandet ändå. Vad har man för val? Cykel är ju trots allt hundra gånger roligare än löpning och då lär man väl bita ihop och köra...             

tisdag 20 september 2016

Från Italien tillbaka till Flandern för att göra upp...

Det var med en god motivation jag lämnade red Devils för två veckor sen. Red Devils kallas belgarnas kära fotbollslag förövrigt. Även om motivationen var på topp har jag inte haft en sådär superkänsla i benen den senaste månaden med undantag för en tävling i Puurs i slutet på augusti. Benen har känts instabila formmässigt. Där jag haft varierande känsla loppen igenom. Jag anade att lite pasta frutti di mare och mera grundtimmar skulle kunna bryta den där trenden så det var lite det som var målet med mina veckor i italien.

Ibörjan av lägret kände jag mig helt jävla novis i backarna. Den annorlunda tramdynamiken gör dig osäker och jag kände mig faktiskt som en spurtare första dagen i sadeln där jag gärna gick ut alldeles för hårt i backarna hela tiden för att sedan falla igenom. Ett typexempel på det var i Colle Langan norr om Bordighera där vi bodde. Körde ett test där efter bara nån dags träning i bergen och mycket riktigt var andra halvan ett ras utan dess like. Jag lyckades i alla fall hålla de andra tiderna bakom mig så rullade hem med KOMet men det var ingen övertygande uppvisning. "Bara" 342w klämde jag ur mig också över de dryga 36 minuterna.

På bara några dagar förändrades sedan min fysik från grunden. Jag körde nästan 370w i Col d Vence några dagar senare. Även om jag inte rådde på den rutinerade Flockharts tid var det ändå ett steg i rätt riktning. Ytterligare några höjdmeter senare slog jag på stort i Col de la Madone där jag pressade mig upp ca 90 sekunder snabbare än januarilägrets PB. Tog mig in på topp 10 genom alla tider. SOM MAN LÄNGTAT. Viktigast av allt, endast 12 sek från den rivierans secret pro "Kong Fúfú". För de som inte är update på vem den killen är rekommenderar jag verkligen den här artikeln av Café du cycliste...

-----------------------------------------------------------

Igår landade jag återigen i Flandern. Jag är här för att göra upp. En sista gång innan den här givande säsongen är till ända. Den 3:e oktober flyger jag hem för att ta semester från tävlandet. Fram tills dess ska jag tävla så mycket det går. Blir trött på skiten. För trött är jag verkligen inte just nu. Tvärtom har det infunnit sig en liten panik över säsongens stundande slut. Jag har tur som befinner mig i cyklingens förlovade land där säsongen inte slutar i mitten på september i Västmanland. Jag är mycket förväntansfull över hur mina gnetben ska stå sig här i Devils land. Jag lär inte gå in i väggen om man säger så men det hade känts lite mer confident att åtminstone KUNNA trycka fyrsiffriga watt...

Det ska vi ta reda på redan nu i eftermiddag kl 15. Cyklar till racet idag!    

tisdag 6 september 2016

Sista rycken

I torsdags tävlade jag i Baardegem. Hur det gick förra året kan ni läsa om här, för jag har varit här förut. Lite mindre rutinerad och med lite sämre pang i benen men gick ifrån tävlingen med en 24e plats som jag var nöjd med då vill jag minnas. I år var vi både fler och bättre. Så fort banan lutar uppåt det minsta vallfärdar starkingar från hela regionen. Banan är rätt kul. Mycket sväng och korta backar. Jag hade hoppats på lika bra ben som förra veckan i Puurs men tyvärr tränade jag lite väl hårt nära inpå racet och hade en uppåtgående trend loppet igenom. Det kanske låter bra tänker ni, men i kermislopp kan man inte ha en dålig start. 20 pers av de bästa var redan borta när mina ben började vakna till sista timmen och efter den lite grisiga inledningen var väl benen inte sådär överdrivet bra i slutet heller. Man slutar ju inte tävla bara för att resultatet är åt helvete dock. Försöker alltid tävla hårt hela vägen in för utvecklingens skull. Är jag i en femmannagrupp och vi tävlar om 35e plats försöker jag gå loss solo osv. Jag slutade 41 av de 86 som kom till start.

Försöker lämna klungan


I med min nya tävlingsrutin får jag lite mer dötid än vanligt. Det är nästan så jag kryper på väggarna ibland men åtminstone är det alltid med en positiv känsla i kroppen jag ger mig iväg på racen. Eftersom jag kände mig seg på tävlingen i Baardegem tog jag två lugna dagar innan väckpasset till nästa tävling som var Denderhoutem igår. Jag är rätt krispig i kroppen idag. Det blev över 175km igår totalt varav 12 mil tävling. Av någon anledning arrangerades det fyra stycken 1.12 tävlingar i samma område. På en måndag. Jag hade under 30 km färd med hojen till samtliga. Jag valde den hårdaste banan, och motståndet skulle det visa sig.

 

I det stora hela starkare körning från min sida tack vare vilan dagarna innan, men inte riktigt där jag vill vara benmässigt. Inledde rätt starkt och lyckades faktiskt sitta med i vad jag trodde skulle bli dagens grupp. Vi var tio tycken, de bästa åkarna och jag då. Tim De Troyer från Verandas Wilems var så satans stark. Ville bara avlida varje gång han var uppe. Antar att fyra proffssäsonger talar för sig här. Jag tycker vi kör jävligt fort men rätt som det är så kör den lilla klungan in oss igen redan efter 5km. Efter den persen tar jag ett par steg tillbaka taktiskt och får betala för mina äventyr i ett par varv där jag sladdar lite stundtals. Återfår fattningen en aning men benen räcker inte till att gå upp och stöta fältet igen. Det är nu det kommer ske. Vi har kört över 7 mil och vi är samlade. Inget kermis i september slutar i klungspurt. Jag tvingas se efter mig själv och släppa tanken på att sitta med i förstagruppen. Tjugo stycken lämnar mycket riktigt oss andra bakom sig. Vi fortsätter att mala på. Släpper inte av gasen så mycket. Där framme spricker det av i smågrupper och vår klungan splittras också upp rejält. Framför allt på sista varvet. Jag är lite starkare igen och hamnar i en femmannagrupp som kör om 26e plats. Jag försöker såklart stöta hela vägen in och det slutar som oftast med att jag är helt död på upploppet men Irländaren Angus Fyffe är ännu tröttare och jag blir bara näst sist i gruppen på en 29e plats. Trött idag igen!?

Vill så gärna avsluta säsongen med en fullträff men jag måste hitta tillbaka till formen jag hade i maj om det ska kunna gå vägen på ett ärligt sätt. Jag mår jävligt bra och är motiverad som aldrig förr, men jag måste börja snitta höga watt igen på racen. Märker så tydligt när jag är stark då snitteffekten på kermisloppen gärna går över 265watt och i maj med Mackan svensson var jag uppe och tuggade 281 watt i snitt under 12 mil i Oosterzele. Igår var inte min sämsta dag i livet men att köra 253 watt räcker inte om man inte är under 170cm lång och superaero. Kanske måste jag börja tortera mig själv med lite mer kort-kort intervaller igen? Det är i alla fall planen.