Sidor

måndag 14 april 2014

Sverigepremiären ur ett avhängt perspektiv

Var tro det eller ej riktigt laddad och tävlingssugen inför premiärhelgen. Formen var uppåtgående och jag kände mig snabb dagarna innan. Mycket tack vare min enormt stora självförtroendebuffert greps jag inte av panik då jag i lördags eftermiddag märkte att jag glömt mina kära bont vaypor skor i falun 40 mil norrut.

Efter lite stress-mek med klossinställningen och några minuter testkörning tyckte jag mig hittat en fungerande inställning. Oturligt nog råkar det vara så att klossplaceringen även inverkar på sitthöjden vilket jag muntert la märke till 10 min innan start. Inte mycket att gräma sig över då ingen människa i fållan sa sig ha någon insexnyckel...

Tanken var att jag skulle försöka vara lite aktiv i backen de första varven för att försöka komma ifrån klungan tidigt med en "morgongrupp". Jag beslutade mig för att hålla mig till den planen hela vägen in i kaklet trots de smärre incidenterna.

Proffsfoto: Valentin Baat 
De första varven kändes ganska normala om än dock lite frustrerande att alltid bli inkörd i utförbacken efter backen på varvet. Båda gångerna fick jag med mig en snubbe från Göteborg CT, Richard Larsén tror jag är namnet. En riktigt stark jäkel var han som ni ser. På andra varvet var jag riktigt nöjd med konstellationen då bland annat Stevenson var med. Tråkigt nog går det inte iväg folk i den backen (vilket jag borde förutsett efter förra årets tävling!). Istället var det i de sega motvindspartierna som klungan lät folk gå iväg.



Smart som jag i vanlig ordning är började jag inte ta position där förrän flera grupper redan stuckit..

Dessutom började mina vader/fötter göra riktigt ont lite överallt. Kände att stumheten från vaderna strålade upp i låren och den sega känslan blev bara värre och värre tyvärr. Motivationen gick i botten och efter ca 7 mil gjorde jag ett sista dödsryck i backen bara för att verkligen få bekräftat vad jag redan kände (jag kände mig som en elefant i backen). Med hälarna i asfalten var det bara att bryta med tankarna på nästa drag och hur jag skulle kunna cykla morgondagen eller ej.

Morgonen därpå var det dags för "vårklassiker". Östgötaloppet med blåst big time. Motivationen var låg redan innan uppvärmningen satts igång. Erik Wallén var så schysst att jag fick låna hans skor idag (körde med pappas under gårdagens lopp). Jag tänkte väl att det skadar inte att prova ett nytt par och hoppas på förbättring. Kände tyvärr redan efter 10 meter att klossarna även här inte gick att placera så långt bak som jag ville. Jag höjde i alla fall sadeln innan start den här gången vilket är ett fall framåt.

Jag började tävlingen sjukt passivt och placerade mig riktigt långt ner. Såg många obegripliga manövrar längre fram och min tillit till Sveriges elitstartfält var inte direkt på topp innan loppet...


Efter 30 min klungkörning började blåskalaset på riktigt. Kände mig inte riktigt klok som släppte efter 30 min men jag var inte ensam som tur var. Efter lite lagtempo var vi med igen och än så länge ingen skada skedd. Tyvärr dröjde det inte länge förrän skadan verkligen var skedd. Ett fält var liksom värre än något annat. jag såg 3 stora cyklister blåsa omkull ut på åkrarna och jag klarade mig med ett urklick. Det hindrade dock inte mitt framhjul att lyfta. Jag blev i stort sett parkerad av vinden. Väl ute i medvinden var klungan totalt splittrad. Jag var själv och körde ikapp gruppen framför mig efter lite hard work. Den lilla gruppen var starten på ett långt lagtempo. Jag försökte organisera gruppen lite då många tydligen ville köra själva i gruppetton. Vi kom ikapp cyklist på cyklist och cyklist efter cyklist släppte. Man kan säga att det var lite exchange hela tiden. In på småvarven hade vi fått ordning på gruppen lite grann vilket höll oss med i matchen ganska länge. Med bara 3 mil kvar var vi tyvärr bara 5 st kvar då alla andra brutit eller tröttnat. Jag kände mig ganska dassig i början av loppet men benen blev inte värre med tiden direkt. Vaderna var förstås rätt körda men det höll ihop helt ok.

Tyvärr klev vi av då darvell och co var på ingång bakifrån med bara några varv kvar! Det vi inte visste var att vi bröt som topp 40 vilket inte är pinsamt för ett heliumluftslott som jag. Det viktigaste av allt var att vi hade jäkligt kul idag. Måste varit pga alla goa gubbar i lagtempot?

Idag har jag cyklat med mina egna skor och nu leker livet igen. Det är dock ganska frustrerande att inte få visa vad man kan. Jag vet redan själv vad jag kan men det är svårare att visa detta för folk utan samma insyn i min träning. Härnäst väntar Östfold 3-dagars i Norge och kanske är det här det vänder?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar