Bra start..

Tjena alla monsterdiggare.

Morgondagen blir en intensiv rackare så jag vågar inte utlova någon blogg. Kanske. Jag har tävlat idag och ska tävla imorgon också plus att jag tänkte cykla till och från 14 milaren och kanske få till ett riktigt legendpass.

Tävlade med psykopatglasögon idag. De fyllde sitt syfte idag helt klart och speglade väl mitt humör också. Startade dagen med god moral även om benen kändes ganska kassa när jag värmde upp. 200 meter efter masterbilen gasat på gick jag på attack och sedan var jag inte i klungan speciellt mycket mer. Första varvet var vi loss fyra stycken. Vilade mig i några kilometer i klungan och när nästa grupp körts in skickade jag på igen och fick med mig en ny trio. Vi fick snabbt sällskap av ett litet gäng och vi körde på ungefär så snabbt som gruppen klarade av. Kände mig ansträngd men stabil. Tog mycket ansvar i gruppen. Ville iväg från klungan till varje pris och helt ärligt så brydde jag mig inte speciellt mycket om jag skulle tröttna lite på slutet. Jag vill köra hårt och känna mig aktiv på tävlingarna i första hand.

Efter ett antal varv kommer en liten grupp ifatt bakom. Gruppen består av i stort sett alla starka som inte redan satt med i utbrytningen. Verkade lovande redan här. Vad som inte var lika lovande var åskmolnen som drog in över Grimbergen. Hatar regnet så in i helvete just nu. Jag hatar att känna mig orolig i svängarna. Äcklig belgisk betong, pavé och släta gatstenar. Ingen hit i blöta förhållanden.

Inte långt senare börjar det droppa och sen vräker det ner ett tag för att sedan regna till och från resten av eftermiddagen. Jag försöker att hålla moralen hög då jag trots allt redan är i utbrytning och bara behöver gå runt i en mindre grupp till skillnad från de bakom. Vi tappar ungefär 3 km/h i snitt i med regnet och jag känner mig ineffektiv runt banan. I solen känner jag mig effektiv och taggad. Vi är 15 stycken i gruppen och vi går in i tempomode* (Första delen av en utbrytning kör man alltid som in i helvete för att bygga upp lucka till klungan, när klungan är tillräckligt långt bakom sänker man farten). Glasögonen åker ner i bakfickan och jag känner mig inte ett dugg cool längre.  

Livet leker

När vi är typ halvvägs går lagets monster Kristoff iväg solo i några varv. Jag ser tillfället att slippa dra lite till skillnad från dittills då. En jävla miss skulle det visa sig. Rule number one när du tävlar i regn: Ligg långt fram. Även om det handlar om en 15 manna grupp. Vi passerar banans pavéavsnitt och jag slirar mig över det men tappar någon meter i efterföljande kurva. Nästa sväng är av model betong/plattor/kant. Jag tvingas chansa lite men vågar inte lägga ner cykeln utan fortsätter ut i gruskanten. Luckan är 10 meter. Jag kör allt vad jag har men kan inte ta mig tillbaka. Kör hårt i ett varv ungefär innan jag ger mig. Tappar grupp på grupp och bryter ganska snabbt. Riktigt irriterad är jag. Värdelös förlorare. FAN i h-vetes j-a s-t. Lagledare som står och glor. Fruktansvärt irriterande. De fattar ingenting ändå. Skiter i dem. Sitter och tjurar en stund i bussen innan jag kommer ut lugn igen.

Inte jag på bild men det var det här man hade att jobba med idag. 

Var för övrigt påväg mot ett riktigt effektrekord idag då jag snittade 300 watt innan jag klev av tävlingen. Var inte slut fysiskt på långa vägar men mentalt kom jag ur balans när regnet kom. Hade liksom kassa ben inledningsvis i tävingen också men slet mig igenom och ur den perioden. 353 watt räckte inte för att komma tillbaka till tätgruppen. Man är ju inte hur stark som helst. Tur det så man slipper köra bra varje tävling man ställer upp i. Nu är det en ny dag imorgon och då ska jag gå loss igen. Sen är det bara att packa väskorna och flyga hem för en månad. Ska bli såååååå jäkla kul på alla sätt och vis faktiskt.

Dammat av kermisbenen, svenskar i klungan, nattcykling osv

Jag har tampats med lite moralproblem den senaste tiden. Längtar hem. Till familj och tävlingar. Träningsmoralen har varit god men har haft svårt att längta efter belgisk racing efter senaste gången två benskrap på 10 minuter. I söndags skulle jag tävla, var det tänkt. Jag var slarvig och glömde mobilen hemma. Cyklade 20 km till där jag i princip var säker på att finna starten enkelt. Dagen till ära var den belägen lite utanför orten och efter 50 minuters snirklande i Wolvertems utkanter la jag ner. Gasade hem till Buggenhout och stack ut på långpass istället. Var så frustrerad att tävlingshjulen fick sitta på.

Som tur var fick jag en ny chans igår. Jag tog tåget på egen hand. Start 18.00 ca 35km hemifrån. Motivation allmänt låg vid avfärd. I kön till inskrivning träffar jag på Jonas Orset och blir på bättre humör. Oslomål och poyang lake minnen fungerar som motivationshöjare. Därmed var kvällens väskpassare utsedd även om det inte var Jonas personligen. Han skulle ju tävla. Jag blev som vanligt grymt bra mottagen. Fick en massa godis bland annat. En anledning till moralsviktandet innan start hade att göra med vädret. Det såg riktigt mörkt ut vid start och några droppar föll också under racet men till 90% fick vi tävla på torra vägar. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag ville hitta på i tävlingen. Jag vill få med mig en bra känsla hem till Sverige så attacker stod högt på önskelistan. Efter 4 km är en duo iväg med liten lucka. Jag följer min första attack. Två andra och jag. Benen känns bra. Vi kör in duon och bildar en grupp. Ett par till kompetenta åkare kommer upp och vi sätter fart och håller undan i 15 km. Kastar ett getöga på garmin och ser 320 snitttwatt första 20 minuterna så bestämmer mig för att chilla lite. Efter en stund går jag upp och kör lite mer, vilar igen osv. När jag kommer ner till klungan sätter jag nästan gelen i halsen då jag ser Upsala CKs röd-vit-svarta dress dyka upp. Det visar sig vara den gamle kanonen Jan Mattsson. Marcus Linder är också med. Det betyder alltså årsbästa i antalet svenska deltagare i belgisk tävling !

Nån typ av grupp går iväg efter 4-5 mil. Läget känns hopplöst men i ett nafs är de alla inkörda med 3 mil kvar att cykla och nu blir det åka av igen. Jag försöker med det jag har. Jag är inte starkast men helt ok. Det är ett par cyklister som aldrig tycks lämna topp 10. Jag tar micropauser mellan mina försök. Vi kommer iväg med lite grupper men de håller aldrig någon längre stund. Det krävs en extraordinär grupp för att hålla undan idag och flera contilag vill ha en spurt idag och håller fart i tät. Trist. För mig som inte har någon spurt. Om alla starka jävlar gav sig fan på det hade det lätt kunnat gå iväg en mindre grupp igår. Vi går ut på sista varvet. Med 4 km kvar att köra skickar jag på. Det stannar av en aning och jag är solo. Jag ger det en chans. Måtte man bara vara cancellara nu tänker jag medan effekten droppar. Från runt 400w ner till tröskel på 340w. Soloräden håller knappt en kilometer innan jag är inkörd och kontrad. Den gruppen blir ganska snabbt inkörd den med och spurten är ett faktum. Försöker hålla mig framme men har inte speciellt mycket kräm kvar. Planen är att försöka gå in topp 30 och gå hem med en liten slant men upploppet är långt och blåsigt. Benen är sega. Duger till attacker men inte till spurt. Ingen överfart. Rullar in 52:a. Nöjd förlorare. Jag hade kul och benen var okej. Moralhöjare.

Köpte en enkelbiljett på tåget med en tanke om att samla lite mer mil genom att cykla hem. Då regnet såg ut att hålla sig borta så bestämde jag mig för att köra på det. Kolla kartor är ju för fegisar så jag körde lite på chans. 21.00 rullade jag från målplatsen. Hela äventyret finns att skåda på STRAVA men vad som skulle kunna tagit typ 75 min tog istället 1 timme och 50 min. Jag gjorde en kostsam miss i Mechelen och hamnade för långt norrut. Kanaler överallt. Med 5 km kvar att köra var det i princip helt mörkt men det gick strålande fint trots det. Kl 22.44 checkade jag in på mitt rum. Det var först när jag lev av cykelskrället som jag kände hur trött jag var. Stirrig och handlingsförlamad. Men nöjd. Över förväntan stark på vägen hem. Jag var väl ingen raket direkt men uthålligheten och grunden finns där i alla fall. Försökte köra över 200w där det gick att cykla och kunde öka på något sista 30 minuterna. En halv marsbar blev energiintaget efter tävlingen så jag lär ju inte bränt speciellt mycket kolhydrater där i skymningen.

Nu väntar en (kanske två) race i helgen innan jag flyger hem på måndag.

Lite träning och övrigt käbbel

Jag dammade av kort-kort intervallerna för första gången på två år igår. 3x10 min med 15"-15" resp 30"-30" var planen. Optimistisk plan. Den höll inte. Redan fem minuter in i den fösta 10:an led jag nåt så hemskt.. 2x10 minuter basta. Att hitta en väg utan hinder under 10 minuter är inte alltid det lättaste i Flandern men cykelbanan längs med floden Schelde funkade helt ok igår även om det inte är Äppelbo väg 45 vi talar om. Sjukt bra grejer de där kort-korta intervallerna. Snabb återhämtning, det är nyckeln till mycket inom landsvägscykel och framför allt för oss som dåliga på allting. Jämförde snittet under seten med den två år yngre Hannes. Den två år yngre Hannes brukade snitta mellan 270-280 watt under 10 minutarna. Det var mitt första år i elit och för det mesta gick det åt helvete om man bortser från den dagen jag tog KOM i baggbobacken utanför Falun och första 13 milen på SM kinnekulle där jag satt topp 25. Dagens om än lite förkylda Hannes körde 321 watt på första och 311 watt i snitt under andra blocket. Kul att se. Även om det inte bör komma som någon överraskning. 2014 var jag supernöjd om jag tog mig i mål överhuvudtaget på ett kermislopp och 2016 kör jag för att vinna även om jag inte gjort det än.

Dräglande stum vinglar jag hem till Buggenhout och tar en kaffe på local-puben. Snackar fotboll. Tvingas in i samtalet. Belgarna tror Sverige slutar trea i gruppen under fotbolls-EM. Vi är överens. De var schyssta. Hade gärna sett ett koppel på hunden bara, och att jag hade blivit lämnad ifred. Jag var inte sugen på öl heller.

Själv i huset. Känns tomt. Tittar först Dauphine Libere på fransk TV där Froome vägrar att ställa sig upp förrän alla andra har blottat sig. Bara Richie Port klarar av att gå med tillslut. Coolt tycker jag. Älskar stjärnor som levererar. Inga jävla skrällar. Nej tack. Skarvar i Dophine Libere med Gudfadern. Det slutade med DNF. För mig del, för lång film.

På kvällen fotbollen. Premiär. Såg mest fram emot Zara Larsson på invigningen men matchen var också bra. Det slutade med att jag hejade på Frankrike. De blir ju så ledsna annars. Tokpatrioter som de är. Äckliga stridsplan med färggas på invigningen. Sjuuuuukt imponerande.

I skrivande stund sitter jag och funderar på när jag ska orka sticka ut på mitt väckpass. Har börjat ogilla väckpass mer och mer sedan jag kom till Belgien. Det saknar syfte eller åtminstone har ett tråkigt sådant. Förbereda mig inför morgondagens tävlingscomeback. Det känns som om jag har varit borta svinlänge. Typ ett halvår från tävlande. I verkligheten har det gått sex dagar. Det är inte lätt det här med att vara cyklist på heltid. Sponsorerna förväntar sig "stordåd" imorgon. Jag tänker mer på SM just nu och hur kul det ska bli att komma hem. Skulle vara ännu trevligare om man dessutom kunde göra något mer resultat innan dess...



   

Blandat

Idag fyller jag 21 bast. Nu var det sagt.

Födelsedagen har hittills börjat tip topp. Jag är halt efter kraschen i söndags och jag är dessutom förkyld. Annars rullar det på bra. Den 20:e juni beger jag mig hem till Sverige för sommarlov så det återstår inte så värst mycket här i Belgien innan dess. Mina kanske största mål för säsongen är redan avklarade men det betyder ju inte att det inte skulle sitta fint med en till pallplats eller en seger nu under den andra halvan av säsongen.

Sedan jag skrev sist har jag hinnit riva av tre starter till här i flandern. Alla 1.12B kermis. Jag hade riktigt fina ben dagen efter tisdagens race i Schellebelle. Jag var aktiv racet igenom men hamnade lite mittemellan tyvärr. Fick beröm av cyklisterna i tävlingen men publiken kom fram efteråt och undrade hur jag kunde vara så kass och bara vara 29:a i mål!? Det är inte lätt det där att vara publik.

Vilade torsdag men tog nya tag redan på fredagen där det var GP-lopp i västflandern. Häftig inramning med galet mycket spurtpriser. Spurtpriserna ger jag fullkomligt fan i. Jag är ute efter kontrakt och kontrakt får man genom slutresultat och eller offensiv cykling. Jag provade att ta det 100% chill första 40 km av 110. Jag vet att det mycket sällan går iväg en avgörande grupp så tidigt den här tiden på året. Taktiken visade sig vara klockren för dagen då det var samlat efter fyra mil. Trots detta hatade jag varje minut första timmen. Att bara se grupper gå iväg och köras in och sitta maktlös långt bak i klungan. Efter 40km tog jag mig planenligt upp i fältet och började vara med på riktigt. Lite fräschare ben än vanligt då jag kunde åka med på 220 avg watt. Andra delen av tävlingen snittade jag 275 watt. Tyvärr missade jag en stor grupp i slutet trots snålandet inledningsvis. Hade väl inga toppenben direkt och med tre varv á 3 km kvar av tävlingen bestämde jag mig för att försöka köra in gruppen. Det var en fruktansvärt kasst samarbete i det som var kvar av klungan. Attacker avlöser varandra och allmänt stök och bök. Jag vill bara inte gå i mål i en andragrupp. Skiter lite i resultatet. Tar några ordentliga förningar och får även hjälp av några andra med liknande tankesätt. Med 1km kvar tar jag min sista förning, vi är nära nu och jag faller igenom lite och låter alla wheelsuckers ta den sista luckan. Med 500 kvar har vi anslutit. Jag sitter långt bak och är dessutom trött(!?). I mål 54:a. Skitlopp...

Söndag

I söndags var det nytt race utanför Antwerpen. Jag kände mig inte heller idag speciellt bra i benen. Det kanske hade sina förklaringar i med att jag blev sjuk på kvällen. 65km hann jag köra innan jag sladdade omkull i en rondell i regnet. Påväg till målområdet kraschade jag igen, nu ännu värre på spårvagnsrälsen. Misär. Gled flera meter med benet mot den grusiga asfalten. Böjde växelörat, slet sönder min fjärde styrlinda för året, slet sönder tempodräkten...

Söndag innan regnet och kraschen

Nu är jag ganska klen generellt. På söndag är det ett viktigt hemmarace med laget i Wolvertem. Det vill man ju inte missa... Eller bör inte missa rättare sagt. Jag skulle aldrig tävla med halsont i ett sånt här lugnt skede av säsongen men det bör inte vara någon fara att bli bra tills dess. Har bestämt mig för att när jag blir frisk, damma av mina gamla juniorintervaller igen som uppladdning inför SM. 15-15 och 30-30 intervallerna. Intressant det där att jag designade intervallprogram för sex år sen som jag återupplivar idag. Det är on point. Återhämtningen mellan anaeroba insatser är A och O i landsvägstävlingar. Det är först på senare år kort-kort intervallerna blivit riktigt populära bland proffscyklister. Jag är ganska säker att jag där för sex år sen hämtade min inspiration från någon artikel i cykeltidningen kadens skriven av Fredrik Ericsson. Jag brukade läsa artiklarna om träningslära om och om igen där på Stora Lundbyvägen i Sorunda. Inte nog med att jag brukade plåga mig själv med kort-kort intervallerna utan jag var även flitig med att lägga in dem i brorsans träningsplanering. De gav bra form då och kommer göra det nu också.      

Tre senaste tävlingarna

Tiden går fort när man har syra. Jag har hunnit med tre starter sedan min pallplats i Merelbeke förra veckan. Ingen av dem har bjudit på någon fullträff men dock en DNF! Den kom i söndagens interclubtävling utanför Bryssel. Regnet öste ner, banan var livsfarlig och bromsarna tog inte. Jag bröt efter typ 4 mil efter krasch nummer 9 för dagen öppnat upp en fin lucka i klungan i utgången på en hal kurva. Jag hatar att DNF:a. Jag hatar det mer än jag hatar cykelbaneparkerade taxibilar i sthlm innerstad. Men i söndags var det rätt beslut. 

Torsdag förra veckan körde jag bland annat tillsammans med flanderns nye terminator Marcus Svensson i Drongen utanför Ghent. Bra fält och stenhård tävling. Jag försökte vara med på så mycket som möjligt och lyckades faktiskt etablera en liten grupp i loppets slutskede. Jag blir tyvärr utspelad av mina utbrytare och tvingas i skam vänta in klungan igen. Väl i klungan går Jaco (australiensiska landslagsgruppen stationerad i europa) upp och kör in utbrytningen och vi spurtar tillslut om det så med facit i hand spelade det inte så stor roll. 

Från gårdagen i Schellebelle. Slitigt.

Igår var det race och idag är det nytt race. Jag känner mig seg som fan. Behöver spurta mer igen på träningarna. Återigen var målet en utbrytargrupp. Jag hade gärna sett att vi stack iväg omgående och höll hela vägen in. Sen skulle jag solo attackera från utbrytningen likt merelbeke fast solo då. Sen skulle jag vinna osv osv. Jag var med på allt som rörde sig första varven. Lite väl mycket för jag blev trött(?!). I tävlingens mittenskede hade jag en enorm mental svacka då jag missade en bra grupp. När jag ryckte upp mig med 4 mil kvar körde vi in alla i utbrytningen utom två. Återigen en australiensare i tät. Sista varvet var vi loss med tio och det såg ut som om vi skulle göra upp om sista pallplatsen men sen sa det bara pang och så var klungan eller det som var kvar av klungan ikapp igen. Det slutade i en galen spurt med mycket svängar. Bra för mig som inte kan spurta. Jag tog mig in 20:e plats. Rätt nöjd med det med tanke på att jag led något fruktansvärt och täppte oändligt antal luckor. Framför allt luckor i bakre delen av tävlingen vilket tar på psyket så det är inget jag rekommenderar. 

     

I eftermiddag är det dags igen! Nya fräscha konkurrenter och jag. Kanske kan jag ha lite tur och komma iväg i en mindre grupp idag och förbättra 20:e platsen från igår.

Andraplatsen i Merelbeke

Vad ska jag säga. Jag är inte bortskämd med pallplatser direkt. Jag har varit på gång ett tag nu men steget upp till pallen har ändå känts relativt långt borta även om jag har varit med i tätstriden de senaste två racen. Jag har suttit med i utbrytningarna med de bästa osv. Ändå finns tvivlen där i bakhuvudet på startlinjen. När man tänker efter är det ju så jävla svårt med linjelopp på cykel. Antalet saker som kan gå fel är oräknebara. Hur vinner man ett landsvägslinje i cykel? Ingen jävla aning. Det vet du först när du gjort det. Alla tävlingar är unika etc. Det finns dock ett antal saker som ökar dina chanser när du står på startlinjen med 200 taggade belgare.      

Min gissning var att gårdagen skulle sluta i klungspurt. Jag har kört banan två gånger tidigare. Första gången var 2014 med Upsala CK. Den gången stötte jag från mastern och var loss i 500 meter solo. Sedan led jag fruktansvärt i 60 km innan jag kraschade självförvållat på ett brunnslock. Senaste gången var mars i år. Det var tidigt på säsongen och jag fick mitt första smakprov på hur det är att vara med och tävla i täten på en belgisk 1.12. Nu ett par månader senare ville jag vara med från starten och följa så många attacker som möjligt för att åtminstone ge mig själv chansen även om det skulle sluta i klungspurt. Jag höll mig mycket riktigt framme första timmen igår. Efter mängder av inkörda grupper gick det iväg ett hyfsat gäng. Det ser ut som om de är borta men jag stöter i det svaga motlutet 1 km före mål. Får med mig en liten amerikan på hjul. Jag tar en rejäl förning och han kan sedan ansluta oss uppe vid varvning. Inte helt optimalt kanske men ofta lönar det sig att använda benen tidigt i racet. Med andan i halsen visserligen men nu var dagens första utbrytning etablerad.   

Utbrytningen etablerad

Ganska omgående stod det klart att gruppen inte var något att ha. Några stycken på hjul bakom gruppen och allmänt disciplin (hej flandern). Vi fick trots detta en hyfsad lucka bakåt. Jag tänkte väl att vi kör väl på här så får vi se vad som händer. En annan sak som ruckade samarbetet i gruppen var att organisationen satt ut 25€ i spurtpris varje varv till första cyklist. Vi skulle köra 15 varv. Dum som jag var försökte jag lite halvhjärtat köra för ett par av dem. Jag torskade båda två klart. Andraplatser ger inga pengar och det kostade bara ben.  

Efter typ sex mil av 12 blir samarbetet om möjligt ännu sämre. Jag vänder mig om och ser varför då klungan är på intåg. Jag har planer på att försöka gå med i en ny grupp här men hela kroppen skriker bara "NEEEJ" när jag tar sats. Jag mår illa. Jag måste återhämta mig. Jag tvingas se en ny grupp gå iväg med flera förhandsfavoriter. Jag sjunker som en sten genom klungan. Släpper lucka på en raksträcka och tänker för en sekund att man kanske skulle ställa sig och titta på istället. Varvet senare har jag fått en flaska vatten och hämtat mig lite.

Tjafsar lite i klungan

Jag får ny energi. Tar mig upp i fältet och ser att jag har haft en jävla tur. Gruppen med starkingar är inkörda och tävlingen lever. Tillbaka på ruta ett.   

Tyvärr minns jag inte riktigt men på något vis kommer jag med i en ny utbrytning. Den här gruppen är starkare än den första och klungan är trött. Även om gruppen innehåller starka cyklister får vi även här många friåkare på hjul. Vi är bara fem-sex stycken som går runt lite mer konsekvent. Det uppstår luckor lite hela tiden och vi gör det verkligen inte lätt för oss. När vi går iväg är ca 8 mil körda och luckan bakåt ser betryggande ut. Inte heller den här gången kan jag helt hålla mig ifrån spurtprisen och kammar in ett par andraplatser till. Jag har inga planer på att sticka ifrån gruppen här. Med onsdagens misäravslutning i färskt minne vill jag först och främst vara med gruppen in i mål. Med två varv kvar multipliceras kaoset i gruppen. En liten andragrupp är på gång bakom. Jag försöker ta mina förningar och få igång gänget men det funkar inte speciellt bra. Vi är bara tre-fyra stycken som går runt. Och inte långt senare går grupperna ihop.

Jag kan riktigt känna lukten av uppgivenhet runt mig när tanken plötsligt slår mig. Vi närmar oss en 90 graders sväng. Jag laddar på och passerar den första cyklisten i gruppen på insidan och skickar direkt efter kurvan på en stöt. Sätter mig ner och kör tröskel. Kastar ett litet getöga bakåt genom mina immiga Oakleys och ser att det står still. Skönt att slippa dem tänker jag. Om än för en stund och ev kan man plocka hem 25€ vid varvning. Efter 500 meter slänger jag en till blick bakåt och ser att den här liraren smugit sig in på hjul. Bakom står det fortfarande relativt still. Jag viftar fram min kollega med armbågen och han ger mig en blick och vi kommer överens om att försöka köra på det här. Jag återhämtar mig fint på hjul. Jag kan ta hårda förningar. En sak i taget. Först sista varvningen. Vågar inte hoppas. Vi delar spurtpriset mellan oss och förstör på så sätt inte rytmen i samarbetet. Ett varv kvar. 8 km. Vi går ut på en lång äcklig raka med vinden vinande i facet. Gruppen känns närmare bakom på grund av den låga farten. Jag bli lite nojig och ger det en extra hård push innan vi svänger höger där jag stötte varvet innan. Nu är det kant/medvind in. Kommissarien i sin feta Audi kommer upp på sidan och meddelar att vi har 25 sekunder. I mina öron låter det som ingenting. Tar en extra hård push igen.        

Vi går in i sista kilometern. Nu är det lätt uppför med betong upp till mål. Förningarna tappar lite tryck. Det är lugnt bakåt. Tror jag. Tittar till en gång. Jag måste göra något innan spurten. Det finns ingen cyklist i den här regionen med en sämre spurt än mig just nu. Tyvärr drar jag igång från spets med 500 meter kvar. Det är en bra attack men med facit i hand skulle den kommit lite tidigare efter hans sista förning. Jag tar i som fan i några sekunder men han biter sig kvar på hjul. jag förstår att det är kört men ger mig inte riktigt. Jag slår av igen och väntar på att han ska dra igång. Mina ben svarar givetvis inte tillräckligt rappt och han vinner striden ganska lätt.   

Slagen

Onsdagssyra Oosterzele

Tänkte skriva några rader om mina upplevelser från gårdagen. Ställde upp på ett vanligt kermis i Oosterzele. Marcus Svensson och Linda Jacobsson var också där. Hängde med dem en del och fick även hjälp med langning av Linda under racet. Det var värdefullt en eftermiddag som igår. Skulle det visa sig.

Planen var att hålla mig cool första delen av de 12 milen. Låta de rappa utan grund köra slut på sig så skulle jag sedan gå fram och vara med på allt som rörde sig tills vinnande gruppen gick. Väl i den gruppen skulle jag göra minimalt med jobb och sen skulle jag stöta från gruppen med 1,5 km kvar och vinna solo. Sedan skulle Team Sky ringa upp osv osv. Det var planen.
Vi drog iväg. Hårt och fint. Som vanligt med andra ord. Med bara 70 startande märkte jag ganska snabbt att min plan om att "chilla" första delen inte fungerade särskilt bra. Det finns ingen klunga att gömma sig i. Antingen täppte man luckor i tät eller samma visa fast längre bak. Att täppa luckor i tät är skönare mentalt och dessutom har du mer att falla på. Problemet var väl att när man väl hamnar där bak och får slita kan det vara ganska svårt att lyfta på arslet och ta sig upp. Jag gjorde en hel del jobb där bak och såg grupper komma och gå första 40 minuterna. Med 20-25 km körda fick jag nog och tog mig fram. Inte långt senare är det Marcus som har lucka med en till åkare. Jag kommer med fart bakom och får en skön "hand-sling" av poyangkompisen Sean i tät. Jag satsar järnet och kan gå ikapp duon själv utan följeslagare. Jag står över en förning men sedan är det fullt ös.

66% svensk trio med jagande gruppen i bakgrunden

Jag, mackan plus okänd belgare blir jagade av en grupp. Har fullt upp med att kötta och ser inte om det är hela klungan eller bara en mindre grupp som kommer bakifrån. Vi blir inkörda men klungan är långt bakom. Vi är 12 stycken och vi kör stenhårt inledningsvis för att bygga upp luckan. Jag mår ganska illa. En annan grej som är illa är samarbetet i utbrytningen. Stötförningar och allmänt hetsigt. Efter ett par varv är luckan rejäl. Vi slår av en del men det stöts fortfarande en hel del i förningarna. Speciellt från en gubbe som heter Mario. 44 bast. Mario skulle sedan vinna racet också. Han grillade hela gruppen med sina monsterförningar under åtta mil. Att det är efterblivet att dra stötförningar även om man är starkast verkade inte bekymra honom något nämnvärt. Är man starkast kör man ändå inte fortare än gruppen och sen använder man sitt överskott till att slakta alla i slutet. Tycker åtminstone jag då. Kevin Van Impe satt även med i gruppen. Googla honom!

Mackan var ett starkt lok i gruppen också. Varken jag eller Mackan hade någon vidare koll på vad speakern vid varvning sa, men uppenbarligen var det en hel del premiespurter. Svårt det där med flamländska. Jag kände att bara vara med i vinnande gruppen räckte bra och var inte med på någon oförberedd spurt. Med 12 km kvar att köra (två varv) känns det verkligen som att jag ska vara med och köra om det idag. Jag tar en förning och ser monstermario satsa ute till vänster. Jag försöker hitta ett lämpligt hjul att följa men det blir luckor lite överallt. Jag lyckas tappa mitt hjul innan en sväng. Trött och illamående som man är tar jag en kass kurva. Jag drar igång men det räcker inte för att täppa luckan till Mackan mf som jagar Mario. Först blir jag ägd av snubben på hjul som stöter av mig. I jakten på det hjulet kör jag mig sönder och samman och blir därmed även redigt massakrerad av den sista snubben på mitt hjul. Ridå.

Inkörd.

Inte helt. Jag har lite pang kvar. Jagar gruppen i några kilometer. Efter typ 3 km är ridån total. Vi har tappat två stycken från den ursprungliga gruppen så jag befinner mig på 10:e plats. Jag ser ett par-tre stycken bakom mig på rakorna. Vet inte om det är stukade utbrytare eller jagande. Hoppas på stukade cyklister. Ganska snart står det klart att det inte är ett dugg stukade. De går ikapp mig och i spurten blir jag ultraägd. In på 13:e plats.

Trots misären i slutet så kan jag ändå bocka av en av mina bättre prestationer. Det går åt rätt håll. Fortsatt framåt. Nya effektrekord också. 279 snittwatt blev det under 113 km och 310 i NP. Förra året körde jag max 2h på 240 snittwatt i tävlingssammanhang. En rätt bra boost har jag fått till i år även om jag är lite tyngre nu än 2015. Trots siffrorna ovan var det benen som inte räckte till idag, även om man alltid kan ha mer eller mindre tur. Är man starkast behöver man inte ha lika mycket tur...

 I helgen väntar nya kermis. Aupa.