Min tredje UCI start i år skulle äga rum på Marmortävlingen i västra Toscana. Trots regionförflyttningen endast ca 2h i bil från mitt lilla hem förutom på hemvägen då vi blev sittande bakom en trafikolycka i 90 minuter på Autostrada Riviera dei Fiori.
Tävlingen i sig var väl som de senaste månadernas tävlingar för min del dvs. löjligt hård. Om jag ska dra en jämförelse kan jag väl säga att det igår krävdes 20 watt mer av mig i snitt än U6 cycle tours GP, bara för att sitta med klungan. Det ska även tilläggas av gårdagens tävling var 16 mil lång med väldigt mycket sväng och nollwatt. Om vi nu inte ska ta och jämföra äpplen och päron så krävdes det 70 watt mer i snitt igår än Härjaetappen på vårt kära U6 i elitklassen.
Om vi ska ta det från början så inledde jag tävlingen med ganska tunga ben. Solen stekte på bra och temperaturen översteg 30 grader en hel del gånger under varvet. Vi skulle ta oss an "marmorbacken" fyra gånger. Den var 5 km lång men ganska snäll. Framför allt var det stekhett på de vita vägarna. Kände redan in första gången i backen att jag led lite väl mycket. Tyckte ändå jag hade läget under kontroll då olyckan inträffar. I en av två tighta tunnlar i backen lyckas någon pappskalle såklart krascha. Den bakre fjärdedelen (min del av klungan idag, för er som inte redan listat ut det) tvingades stå still i ett tiotal sekunder. När man ligger på gränsen till att avlida är ett saftigt igångdrag på 3 min ingen höjdare. Jag blev faktiskt väldigt förvånad att man kunde ha det jobbigare än vad jag redan haft de inledande milen. Lyckades väl sitta kvar på strängen i backen hela vägen upp och väl där var klungan inte långt framför så jag gick upp och chansade lite utför och vi kom ikapp. Utförskörningen var ganska teknisk inledningsvis något som jag gillar och är ganska bra på i jämförelse med många konstigt nog. När vi väl kom ut på de breda vägarna igen (fortfarande lätt utför) blev jag fruktansvärt sugen på att dricka. Snabbt upp med flaskan och tog en rejäl klunk. Jag antar att jag släppte 5 meter till framförvarande cyklist. En riktigt dålig idé skulle det strax visa sig då det tog hus i helvete och klungan drogs ut. Fem meter blev 15 och innan jag hann ta det riktigt på allvar fann jag mig själv i början av karavanen. Jävligt onödigt. Efter 7 km "a bloc" och en hel del misslyckade bryggförsök kommer det en liten backe som jag kan maxa mig ikapp i från karavanen. Utbrytningen har gått inte långt tidigare men som vanligt låter man inte den få någon vidare tid. Fick äntligen dricka och äta lite gel. Tog mig upp en bit i klungan och fokuserade på hjulet framför. Det var ett flertal tillfällen som man undrar hur det är möjligt att köra så fort. +500 watt i 30 sekunder på hjul i utgången av kurvorna och det är nätt och jämt man håller sig kvar. Väl på väg in i backen andra gången nu med ca 6 mil körda försökte jag väl mest motivera mig själv för tortyr. Det droppade rejält med folk första halvan av backen som är lite brantare. Jag själv har ofta lättare att sitta med när lutningen är större. Sista kilometern av backen är betydligt flackare och här blev det jobbigt. Led något fruktansvärt rättare sagt. Cyklist på cyklist tappar hjulet en bit framför och efter ett par-tre täppningar var det godnatt. Hamnade i karavanen utför och försökte döna på så gott det gick då det i "teorin" skulle kunna stanna av lite i klungan. Högst oväntat stannade det inte av ett dugg och inte fick jag med mig några gruppettokompisar heller. Jag förstod snart varför endast 40 cyklister tog sig i mål förra året. Inte långt efter klungan öppnar organisationen upp vägarna för allmänheten och då banan går på ibland enkelriktade vägar mot trafik var det mycket mycket svårt att cykla en tävling. Då jag så innerligt hatar att sitta i bussen och vänta som DNF:ad så fortsatte jag själv i några mil till mina lagkompisars stora nöje. Efter 11 mil klev jag av och anslöt till övriga 120 cyklister i skaran DNF.
Det var faktiskt kul att tävla idag hur konstigt det än kan låta. Jag måste väl bara inse att jag inte kan sitta med i klungor som kräver 4wkg i snitt mer än ett par timmar i dagsläget. Som ren cyklist kan man kanske inte förvänta sig en 70 extra watt över en vinter. Jag orkar dock både mer och längre i år än 2014 så vad jag behöver är väl tålamod och fler hårda cykeltävlingar helt enkelt. Skulle vara enormt skönt om min chef någon gång kunde fatta vilken nivåökning jag ställt mig själv inför i år och att det hade varit högst onormalt och misstänkt om jag suttit med täten 16 mil på gårdagens tävling.
måndag 18 maj 2015
onsdag 13 maj 2015
Bryter lite ny mark i labbet
VO2max-test idag på Monacos centre medico sportif. Senaste gången jag plågade mig med masken var i mitten på december för fem månader sen. Hade en ganska seg känsla i benen efter helgens tävlingar och jag vet att min effekt hållit sig ganska stabil sedan i vintras då jag historiskt sett varit i konstant medelform likt en gubbe rent fysiskt. Form för mig handlar mer om huvudet än om benen.
I vintras slog vi fast att jag precis som väntat har en bedrövlig nyttjandegrad och bra syreupptag. Med en tröskel på 320 watt och VO2max på 5,057 L (79,4 ml/kg/min).
Idag stod det klart att jag lite oväntat höjt VO2max ytterligare och har i princip samma effekt som tidigare. VO2max är nu uppe på 81,8 ml/kg/min. Med andra ord har jag lyckats med det omöjliga. Officiellt sett har jag nu alltså försämrat min nyttjandegrad likt en juniorjävel. Var ska detta sluta?
I vintras slog vi fast att jag precis som väntat har en bedrövlig nyttjandegrad och bra syreupptag. Med en tröskel på 320 watt och VO2max på 5,057 L (79,4 ml/kg/min).
Idag stod det klart att jag lite oväntat höjt VO2max ytterligare och har i princip samma effekt som tidigare. VO2max är nu uppe på 81,8 ml/kg/min. Med andra ord har jag lyckats med det omöjliga. Officiellt sett har jag nu alltså försämrat min nyttjandegrad likt en juniorjävel. Var ska detta sluta?
måndag 11 maj 2015
Tour du Chablais
Banprofilerna talar lite för sig själva den här helgen. Jag och fem andra monegasker kom till start i 2015 års Tour du Chablais. Personligen har jag känt mig lite snabb i veckan så det var med en lättare optimism jag anlände till Alperna i fredags. Den optimismen försvann väl efter sisådär 9 mil in på den första etappen då jag drabbades av expresskramp efter den hårda inledningen. Precis som förra veckan kände jag mig riktigt spänd och stressad i musklerna redan innan start vilket inte är ett bra tecken för mig. Så länge muskelfibrerna höll ihop kändes det rätt bra. Kunde gå med bra uppför även om jag grät en skvätt här och där. Inte något överdrivet stort startfält på plats med 120 st men med en väldigt hög lägstanivå. Framför allt Team Pro Immo, CC Etupes och AG2R visade var skåpet skulle stå. Med inte allt för munter min fick jag snällt vänta in en bakomvarande grupp på etapp 1 och vi körde sedan tillsammans hela vägen in. Efter 12 mil släppte min kramp lite grann och jag kunde börja mosa lite. Vi gick in med ganska god marginal till maxtiden men som helhet ett stort misslyckande då jag inte kan ta i som jag vill för tillfället.
Tidigt på söndag morgon var det dags igen men den här gången ett litet tempo på 12 km i en seg backe. Det var väl efter lördagens målgång som saker och ting började dala ytterligare för mig. Fick av olika anledningar inte i mig tillräckligt med mat efter lördagens etapp och heller inte på söndag morgon då tiden inte riktigt räckte till. Gick in i tävlingen med en ganska deffad kropp så det fanns liksom inte så mycket att ta av. Anledningen till att tiden inte räckte till innan tempot söndag förmiddag var att jag bara sov 5h. Ni fattar galoppen...
Magisk omgivning i trakterna kring Abondance. |
Trots misärförberedelserna kände jag mig förvånansvärt opåverkad. Snabbt gick det såklart inte. Klämde ur mig mäktiga 4,9 w/kg i de 24 min tempot varade. Försökte peppa kroppen med mycket gel och annat men det var ganska långt ifrån mina mer normala 5,4 w/kg. Jag + 1/3 av det kvarvarande startfältet hamnade utanför tidsgränsen då tempocyklarna ven genom dalen senare på förmiddagen. Organisationen påstod att vinden vände till de senare startandes fördel. De var därför snälla nog att låta alla starta eftermiddagens linje i alla fall.
Att jag mot all förmodan skulle få köra eftermiddagens linje fick jag veta 30 min innan avfärd mot startplatsen. Trött på alla äckliga gels hade jag ätit en ganska grön lunch med mycket grönsaker. Inställd på en bussresa hem senare på kvällen. Det blev tyvärr samma visa återigen. För att kunna prestera något överhuvudtaget var jag tvungen att återigen tvinga i mig gels, syltmackor och annan lättsmält energi.
När mastern gick och min fulla flaska sportdryck flög av en 1 km kände jag väl lite för att ge upp. Av någon anledning kände jag mig ganska snabb den inledande timmen. Kunde sitta med högt i klungan och försökte gå med i utbrytningen. Det fick bära eller brista. Eller bära och sedan brista kanske man ska säga. Efter ca timmen började jag känna mig ovanligt trött vid lägre effekt och inte långt därefter kom krampen som ett brev på posten.
Det blev en väldans massa negativa rader det här. Det är först nu dagen efter med lite perspektiv som jag förstår hur mycket fel saker och ting egentligen gick vid sidan av själva tävlingen. Om man ska försöka hitta något positivt med mina prestationer på cykeln just nu så skulle det väl vara min klungkörning som har tagit ett par rejäla kliv. Det känns dessutom som om jag har graverat in den högre nivån i mitt undermedvetna så att den stannar där. Nu väntar några härliga dagar hemma i Bordighera! På onsdag är det dags för säsongens andra fystest med laget. Blir intressant och kul som alltid...
fredag 1 maj 2015
Slakten i Tortona
Efter en otroligt välbehövlig vecka hemma i Sverige var det idag dags igen. dvs. för att ha jätteont i benen. Det är väl så kul! Vi höll till i området kring staden Tortona i Piemonte. 16 mil lång till en början platt tävling sedan backig. Misstänkte redan timmarna innan start att det skulle bli en hård historia för omväxlingsskull då det blåste halv storm på de piemontesiska slätterna.
Startfållan del 1. (del 2 och den riktiga tävlingen startade ute på ett blåsigt fält några kilometer därifrån) |
240 galningar var föranmälda till spektaklet men som tur var dök bara 180 av dem upp vilket är fullt tillräckligt på en italiensk nationell tävling. Har man tävlat i Italienska icke UCI klassificerade tävlingar förstår man varför. Kombinationen av vårdslöst beteende, bristande teknik, stress, dåliga och smala vägar leder mer eller mindre alltid till kaos. Dagens tävling var dock så pass utslagsgivande att kaoset upphörde relativt snabbt och vi hann nog bara med 4-5 vurpor de inledande två milen.
2x25 km platt inledde tävlingen. Larvigt hög fart i medvinden och total kalabalik i kantvindspartierna. Jag kände mig väldigt spänd innan tävlingen av någon anledning men redan efter några minuter släppte det lite då jag för en gång skull kände mig lite stark och efter omständigheterna säker i klungan. Kantvind är inget italienarna kör speciellt ofta vilket märktes. Det var bara att smita in i vägkanten och njuta stundtals. Första varvet var samlat men på varv två fick storlagen Colpack, Zalf mf för sig att köra på lite i kantvinden. Efter 10 minuter lugnar det ner sig igen men när jag vänder mig om är en stor del av klungan borta och jag sitter topp tre (bakifrån sett tyvärr).
Vi smiter förbi ut på varv två. Jag finns tyvärr inte med på bilden. Däremot tre monegasker. |
Känner mig lite illamående och bestämmer mig för att tvångsäta lite syltmackor. Vi ska precis börja ta oss an backe nummer ett när klungan bakom återansluter. Lyckan blev kortvarig för den gruppen. Kände att jag hade läget under kontroll medan vi slingrade oss upp för kullen. ca tre kilometer totalt över fält och ängar. Kantvind + backe är en ansträngande kombo. Kände dock att jag inte var sådär superpigg. Inledningen hade tagit ut sin rätt. Vattnet börjar ta slut. Som vanligt har man ingen aning om var vår langare står placerad. Dagen till ära har han hittat ett extremt hårt kantvindsparti i en slakmota. Ta flaska fanns inte på kartan. Väl över krönet gäller det att inte slappna av. Jag slappnade heller inte av men det spelade mindre roll idag. Av mina många svagheter som cyklist finns det en förmåga som sticker ut lite extra. Kantvindskörning. Det finns egentligen bara en sak jag är sämre på och det är den extremt udda kombinationen av extrem kantvind och utförskörning...
Det tog inte lång tid innan fälten öppnade sig runt omkring oss. Återigen ut i diket och kämpa men den här gången i 70 km/h. När du kör så pass fort och upplever att du inte får något vindsug kan livet kännas lite svårt. Groparna i vägkanten dyker upp med jämna mellanrum. Bakhjulet lyfter. Du kör ner i gruset osv.
Bakom mig återfanns följebilarna. hade nog klarat mig kvar i tätgruppen ett tag till om jag inte missat lite i en sväng. Tvingas täppa en lucka strax innan en ny kurva. Känner mig stel som en pinne i benen. Efter nästa sväng växer luckan ute på fälten. Jag och ett par andra tvingas ge oss samtidigt. Jag får en riktigt elak kramp i vänster baksida lår ganska omgående. Den gör ont som fan rent ut sagt. Får skrika ex antal gånger på mina följeslagare att INTE ligga ute i vägkanten och dra. Känner mig som en motionsgruppsledare. En riktigt stel och stum sådan med dålig watt. Vi håller 50+ i det lätta medlutet men där framme gick det ju uppenbarligen minst lika fort. Tar en gel med mineraler i och krampen försvinner ett tag. Efter en hel del turer i karavanen ger vi upp matchen i nästa backe efter ca 8 mil. Mina "polare" bryter givetvis. Vad annars? Jag fortsätter ett varv till innan även jag sätter mig i målområdet och beklagar situationen med de övriga brutna cyklisterna. En timma senare har det korats en vinnare i den 15 man stora tätklungan och topp 50 tog sig i mål idag...
Luca Pacioni var ohotad idag. Hyfsat starkt kört. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)