Andraplatsen i Merelbeke

Vad ska jag säga. Jag är inte bortskämd med pallplatser direkt. Jag har varit på gång ett tag nu men steget upp till pallen har ändå känts relativt långt borta även om jag har varit med i tätstriden de senaste två racen. Jag har suttit med i utbrytningarna med de bästa osv. Ändå finns tvivlen där i bakhuvudet på startlinjen. När man tänker efter är det ju så jävla svårt med linjelopp på cykel. Antalet saker som kan gå fel är oräknebara. Hur vinner man ett landsvägslinje i cykel? Ingen jävla aning. Det vet du först när du gjort det. Alla tävlingar är unika etc. Det finns dock ett antal saker som ökar dina chanser när du står på startlinjen med 200 taggade belgare.      

Min gissning var att gårdagen skulle sluta i klungspurt. Jag har kört banan två gånger tidigare. Första gången var 2014 med Upsala CK. Den gången stötte jag från mastern och var loss i 500 meter solo. Sedan led jag fruktansvärt i 60 km innan jag kraschade självförvållat på ett brunnslock. Senaste gången var mars i år. Det var tidigt på säsongen och jag fick mitt första smakprov på hur det är att vara med och tävla i täten på en belgisk 1.12. Nu ett par månader senare ville jag vara med från starten och följa så många attacker som möjligt för att åtminstone ge mig själv chansen även om det skulle sluta i klungspurt. Jag höll mig mycket riktigt framme första timmen igår. Efter mängder av inkörda grupper gick det iväg ett hyfsat gäng. Det ser ut som om de är borta men jag stöter i det svaga motlutet 1 km före mål. Får med mig en liten amerikan på hjul. Jag tar en rejäl förning och han kan sedan ansluta oss uppe vid varvning. Inte helt optimalt kanske men ofta lönar det sig att använda benen tidigt i racet. Med andan i halsen visserligen men nu var dagens första utbrytning etablerad.   

Utbrytningen etablerad

Ganska omgående stod det klart att gruppen inte var något att ha. Några stycken på hjul bakom gruppen och allmänt disciplin (hej flandern). Vi fick trots detta en hyfsad lucka bakåt. Jag tänkte väl att vi kör väl på här så får vi se vad som händer. En annan sak som ruckade samarbetet i gruppen var att organisationen satt ut 25€ i spurtpris varje varv till första cyklist. Vi skulle köra 15 varv. Dum som jag var försökte jag lite halvhjärtat köra för ett par av dem. Jag torskade båda två klart. Andraplatser ger inga pengar och det kostade bara ben.  

Efter typ sex mil av 12 blir samarbetet om möjligt ännu sämre. Jag vänder mig om och ser varför då klungan är på intåg. Jag har planer på att försöka gå med i en ny grupp här men hela kroppen skriker bara "NEEEJ" när jag tar sats. Jag mår illa. Jag måste återhämta mig. Jag tvingas se en ny grupp gå iväg med flera förhandsfavoriter. Jag sjunker som en sten genom klungan. Släpper lucka på en raksträcka och tänker för en sekund att man kanske skulle ställa sig och titta på istället. Varvet senare har jag fått en flaska vatten och hämtat mig lite.

Tjafsar lite i klungan

Jag får ny energi. Tar mig upp i fältet och ser att jag har haft en jävla tur. Gruppen med starkingar är inkörda och tävlingen lever. Tillbaka på ruta ett.   

Tyvärr minns jag inte riktigt men på något vis kommer jag med i en ny utbrytning. Den här gruppen är starkare än den första och klungan är trött. Även om gruppen innehåller starka cyklister får vi även här många friåkare på hjul. Vi är bara fem-sex stycken som går runt lite mer konsekvent. Det uppstår luckor lite hela tiden och vi gör det verkligen inte lätt för oss. När vi går iväg är ca 8 mil körda och luckan bakåt ser betryggande ut. Inte heller den här gången kan jag helt hålla mig ifrån spurtprisen och kammar in ett par andraplatser till. Jag har inga planer på att sticka ifrån gruppen här. Med onsdagens misäravslutning i färskt minne vill jag först och främst vara med gruppen in i mål. Med två varv kvar multipliceras kaoset i gruppen. En liten andragrupp är på gång bakom. Jag försöker ta mina förningar och få igång gänget men det funkar inte speciellt bra. Vi är bara tre-fyra stycken som går runt. Och inte långt senare går grupperna ihop.

Jag kan riktigt känna lukten av uppgivenhet runt mig när tanken plötsligt slår mig. Vi närmar oss en 90 graders sväng. Jag laddar på och passerar den första cyklisten i gruppen på insidan och skickar direkt efter kurvan på en stöt. Sätter mig ner och kör tröskel. Kastar ett litet getöga bakåt genom mina immiga Oakleys och ser att det står still. Skönt att slippa dem tänker jag. Om än för en stund och ev kan man plocka hem 25€ vid varvning. Efter 500 meter slänger jag en till blick bakåt och ser att den här liraren smugit sig in på hjul. Bakom står det fortfarande relativt still. Jag viftar fram min kollega med armbågen och han ger mig en blick och vi kommer överens om att försöka köra på det här. Jag återhämtar mig fint på hjul. Jag kan ta hårda förningar. En sak i taget. Först sista varvningen. Vågar inte hoppas. Vi delar spurtpriset mellan oss och förstör på så sätt inte rytmen i samarbetet. Ett varv kvar. 8 km. Vi går ut på en lång äcklig raka med vinden vinande i facet. Gruppen känns närmare bakom på grund av den låga farten. Jag bli lite nojig och ger det en extra hård push innan vi svänger höger där jag stötte varvet innan. Nu är det kant/medvind in. Kommissarien i sin feta Audi kommer upp på sidan och meddelar att vi har 25 sekunder. I mina öron låter det som ingenting. Tar en extra hård push igen.        

Vi går in i sista kilometern. Nu är det lätt uppför med betong upp till mål. Förningarna tappar lite tryck. Det är lugnt bakåt. Tror jag. Tittar till en gång. Jag måste göra något innan spurten. Det finns ingen cyklist i den här regionen med en sämre spurt än mig just nu. Tyvärr drar jag igång från spets med 500 meter kvar. Det är en bra attack men med facit i hand skulle den kommit lite tidigare efter hans sista förning. Jag tar i som fan i några sekunder men han biter sig kvar på hjul. jag förstår att det är kört men ger mig inte riktigt. Jag slår av igen och väntar på att han ska dra igång. Mina ben svarar givetvis inte tillräckligt rappt och han vinner striden ganska lätt.   

Slagen