Sidor

måndag 25 april 2016

GP Affligem Classic med film

Tävlat 19 gånger hittills i år. Helt sjukt vad fort tiden går...

Valde att chilla ett antal dagar efter ZLM och det var ett riktigt svinbra beslut. Jag är stolt över mig själv haha... tre lugna dagar, tre lugna 3-4mil långa rullpass alltså. Blev ingen helvila. Sedan ett kvalitetspass med två tröskel tjugor längs cykelbanan Schelde och ett gäng spurter. Torsdag och fredag spenderade jag över 10 timmar i sadeln. Fina ben och bra moral. Blev en lokal runda med träningspolaren Kevin Dony och room mate Ana med en hel del pavé och ett solopass där jag var uppe i Zeeland och vände. Bara ett lugnt pass på lördagen innan gårdagens race i Affligem. 



GP Affligem är en riktig klassiker här i flandern med interclubstatus. Jag deltog alltså i 97:e upplagan(!). Att tävlingen har bra status märktes på startfältet då vi hade fem-sex contilag på linjen tillsammans med utvecklingslagen såsom Lotto u23. Banan var sjukt roligt och varierande för att vara belgien med ett gäng kilometer pavé och puncherbackar. Lite småkuperat hela tiden, lite kantvind men inget speciellt. Skillnaderna från nations cup förra veckan och GP Affligem var väl framför allt ytorna i klungan som var större och lite mer förlåtande. Jämnare fart överlag men med lägre toppfart. Högre snittwatt men lättare att sitta med kanske.. Det enda som sög lite igår var väl vädret. Jag ska inte sitta här och tycka synd om mig själv nu då jag såg hur det såg ut på Kinnekulle här igår morse men även vi fick utstå en del hagel och iskalla skurar. Sju grader "varmt". Jag startade med benvärmare igår. Det kanske framstår som lite amatörmässigt men för mig väger en mjukare och varm muskel tyngre än lite tyg mot kroppen. Nöjd med besultet såhär i efterhand också även om vi för det mesta cyklade i torrt väder. 


Rutin. Joeri Stellaert och Kevin Van Impe



Själva racet då, försökte sitta topp 50 första delen av tävlingen. Det lyckades jag med för det mesta. Långt ifrån perfekt kanske men hyfsat. Var med i nåt försök där nångång också. Kändes kontrollerat över krönen, pavén och kantvinden. Det var kul taktiskt spel inför dagens pavéklättring där du kunde spara massor av watt på att köra på cykelbanorna ute i kanten på vägen jämfört med mitten. Första gången upp failade jag lite och fegade ur mitt i backen. Gav mig ut i pavén och öste. Det gick ju bra det med men totalt onödigt. Både andra och sista gången upp tror jag inte jag var nere på pavén en enda gång i backen och kunde gå med täten billigt över krönet och dessutom ha lite reservwatt över om det skulle ta hus i helvete ute på åkrarna som följer. Ungefär mitt i racet går en grupp på 15 pers iväg. Det är en stark grupp. Det ser rätt kört ut för oss i klungan när TVÅ 3M cyklister lyckas krascha i utbrytningen på två olika ställen!3M är ett rätt starkt contilag och i med att de nu inte längre har någon i utbrytningen måste de gå upp och köra. Så jävla perfekt. Bara att åka med och låta dem jobba.

  
Med ungefär fem mil kvar av de 16 tittar jag ner och ser till min förvåning min flaska hängande ute i luften. Flaskstället fram har gått sönder. Så jävla typiskt att det ska ske på tävling. Jag sätter flaskan i bakstället istället och försöker räta upp det trasiga stället som hålls på plats av en skruv. Det funkar inte speciellt bra då det hela tiden viker av åt vänster och tar skrapar mot benet... Det tar typ tre mil för mig att komma på att jag kan vrida flaskstället så att det är upp och ner! Väl på plats så håller det sig så och jag kan fokusera på att tävla lite. Börjar nästan få lite väggtendenser efter 11 mil. Jag tänker att det måste vara kylan så jag äter en stenhård colabar och tar en gel. Det hjälpte markant. Med bara två mil kvar är fortfarande utbrytningen inte i sikte. Jag är helt säker på att de är borta för gått men med åtta kilometer kvar till mål så får vi helt plötsligt syn på dem. Det blir en jävla fart på klungan och man riktigt känner hur moralen höjs. Positionskampen blir lite tätare och fler blandar sig i tävlingen. Jag är inte helt säker här men jag tror ett par från utbrytningen lämnar övriga bakom sig. Med 2 km kvar jagar fortfarande 3M i tät. Jag försöker avancera och tar hjul på min enda lagkompis som finns kvar i klungan. Gianni heter han. Brukar placera sig bättre än mig i klungspurter så jag lägger mitt resultat i hans händer den här gången. Med 600 meter kvar är vi uppe på ett litet backkrön och vi har en riktigt fin möjlighet att ta en inner på cykelbanan. Tyvärr ser eller vill inte Gianni ta den möjligheten men vi vi håller placeringarna över hela upploppet. Jag går in 34:a och framför vinner en Color code cyklist med några sekunder före en ensam två tätt följt av klungan.


Är väl rätt nöjd med tävlingen i stort och känslan i benen. Men jag har bestämt mig för att våga gå för det lite mer nästa gång istället för att fega. Svårt det där. Som tävlingen blev igår stannade det heller inte av någonting innan spurten då vi hela tiden jagade någon sedan tidigare. Det kanske är för mycket begärt att jag ska orka hitta på något i ett sånt läge men jag ångrar att inte ens tanken fanns där igår. Men det ändrar vi på till nästa gång... 

Nu är det fullt fokus på UCI racen i Danmark nästa helg. Jag kör fredag, lördag och söndag. Ska bli riktigt jäkla kul det. Hoppas på svinmycket vind men sol. Och snabba ben. Och ett bra resultat. Det gamla vanliga... 

måndag 18 april 2016

ZLM Tour the story

Sådär ja, känner mig nästan normal igen efter den korta men intensiva svängen med landslaget i ZLM Roompot Tour. Jävlar vad det tog. På skallen alltså. Har nog aldrig känt mig mer "i bubblan" än under de senaste dagarna och jag tycker det funkade rätt bra. Kände mig i ett rätt bra mode under racet även om det är svårt att hålla nervositeten borta under ett sånt viktigt race som kan göra så stor skillnad för min framtid. Det är lätt att det känns som om man har allt att förlora på en sån tävling och det krävs lite hjärnkapacitet för att styra tankarna åt det positiva hållet ibland. Just nu känns det helt okej i min skalle. Jag är långt ifrån supernöjd utan sådär lite lagom nöjd. Jag gjorde väl inte bort mig men jag ställde inte heller av danskarna i kantvinden.

Om vi ska ta det från början så inleddes racet med lagtempo på fredagen á 22km. Det var en mental utmaning helt klart. Inte så mycket under själva tempot utan mest innan. Jag har aldrig tävlat i lagtempo innan och är inte speciellt förtjust i tempo över huvudtaget. Jag och Hannes Forsby körde dessutom utan tempocyklar. Ansvaret las på Fåglum senior + junior och Lucas Eriksson att dra runt oss. Vi slutade tillslut 22:a av 27 landslag. De tre gick runt inledningsvis och det flöt på okej första halvan av racet, andra halvan tappade vi fåglum junior och jag gick på rött lite för lång tid i samband med det och tvingades hålla igen Marcus i tät några gånger men tillslut skymtades flamme rouge och det hela var över efter 29 minuter och 52 sek och 330 snittwatt. Lagtempot var inget direkt mål för oss så resultatet var lite sak samma. Vi var två minuter down på Norge tillslut och det var väl ingen evighet.



Det riktiga racet startade redan samma eftermiddag. Etapp två mätte 125 km. Typ. Totalt en mil på bro och väderleken var allmänt misärartad med storm och kraftiga mängder H2O. Jag kan lätt säga att det var den överlägset hetsigaste och nervösaste klunga jag nånsin kört i. Det var styren i arslet mest hela tiden. Och krascher. Första milen öppnade vi rätt hårt och redan efter fem kilometer la sig folk framför i en sväng, jag genade över en gräsmatta när britten framför också går omkull. Jag tappar typ tusen positioner och sedan rullade det på sådär. Efter en stund öppnar sig himmelen. I samband med ett spurtpris vurpar folk för ovanlighetens skull och bromsarna har tappat allt. Jag studsar mig igenom kraschen helskinnad med en jävla tur men tvingas klicka ur foten för andra gången i tävlingen. Det blir sedan en plågsam förning för att komma ikapp tätklungan igen men det var generellt väldigt varierad intensitet så man fick ju inte ge upp så lätt.



Vi passerar över bron efter typ 4-5 mil och det blev slutet för den dittills hyfsade känslan jag hade i mina ben. Efter den forceringen kände jag mig mest stel och kass. Efter 8 mil blir det kantvindskörning vilket spräcker upp hela skiten. Det är luckor långt framför mig och inte mycket att göra åt i det skicket jag befann mig i. Jag bildar en grupp med Forsby och Alex fåglum. Totalt ca 15 pers. Av någon anledning även Michael Carbel Svengaard från Stötling group. Vi sammarbetar lite kasst och vill mest ta oss till mål och det gör vi! Jävlar vad kalla vi är på vägen hem! 99:e plats.



Sista etappen mäter 18 mil. Det är vågor i vattenpölarna ute på den fuktiga parkeringen när vi skuttar ner till frukostbuffén. Franske mekanikern är som tagen ur en gammal film. Han har mustasch och svär högt medans han filar på en av de där feta franska Lookramarna. Efter totalt 60 minuter av frukostätande XL gör vi oss redo för dagen. Jag känner mig på gång och laddad. Mer än 40 km bro på dagens etapp. Inget regn i sikte utan bara vinden som spökar. Starten går men vi kör rätt lugnt första timmen idag till skillnad från första linjeetappen. Inte lika hetsigt i klungan heller. Det är några gånger som man får bita i lite men jag sitter fint ute i rätt kant av vägen när detta sker. Det spricker lite grann men jag stressar inte utan låter andra stackare dra ikapp oss igen. Bra grejer.



Första milen bro är i medvind och vi bara cruisar i 50 blås. Efter 40 km entrar vi en riktigt fet bro. Jag är beredd på kantvinden men kan ändå inte göra något åt det. Hela fältet slås i spillror och vi går ut i vingar över hela den trefiliga vägen. Jag är i grupp tre, återigen tillsammans med Alex och Hannes plus lite alla möjliga nationer. Det ser ganska tufft ut efter 10km. Jag bestämmer mig för att ge det jag har i gruppen. Kanske det sista man gör liksom. Benen känns fina men det går inte speciellt fort för gruppen i stort och vi är inte många som går runt. Just när hoppet släcks stannar det av framför i tätgruppen och vi samlar ihop oss igen. De följande 2 milen går rätt lugnt igen. Man bara laddar för nästa pärs. gör sig redo mentalt och efter 9 mil är det äntligen dags igen!

Till och med Danskar kan släppa luckor i vingar...

10 km härlig bro igen. Jag försöker vara noggrann i mina växlingar i vinden. Viktigt med en bra rulle på väg upp i vingen men minst lika viktigt att hålla ett hjul på vägen ner också som bilden visar ovan. Jag tycker jag får till det rätt bra den här gången och jag tar mig över bron på under 300 watt i snitt. Återigen grupp tre men redan 5 km in över bron har vi kontroll över en stor andragrupp som inte samarbetar speciellt bra. Många starkingar från bla Polska CCC i den gruppen. Vi plockar in dem och bildar en stor andragrupp. Jag är själv i gruppen från laget. Det är så jävla kul med cykel ibland och är det något jag verkligen tycker är kul så är det samarbetet i kantvinden. Hetsen försvinner och man blir tvungen att hjälpas åt. Ett tyst gemensamt mål. Vi trummar på efter bron för att köra in första gruppen där Marcus och Lucas finns. Helt plötsligt ser jag en skylt som påstår att ett "kasseistrook" inleds. Hinner inte tänka speciellt mycket fören vi går in på en ca 2 km lång pavésektion. Tur att jag bor i Flandern då! Slappnar av och försöker hitta rytmen över vägen. Äga stenarna och visa vem som är boss. Vi fortsätter in genom feeding zone och jag är inte speciellt sugen på at lämna gruskanten. inte långt senare är vi ikapp täten och efter ett litet extra kasseistrook så stannar vi av igen. Forsby tar sig tillbaka till gruppen, själv :-) I med att det stannar av kan jag gå ner till Lucas Persson i bilen och hämta ett gäng flaskor. Jävligt nice. Forsby får en. Jag två. Jag är törstig.



Vi rullar sakta i ca 20 min och mina ben känns sådär stela igen. Vi närmar oss småvarvet med 120km körda och i något igångdrag får jag en störd kramp i insida lår utan förvarning. Vad fan händer? har inte haft kramp sedan förra säsongen liksom. Jag börjar ställa in mig på nederlag och låter inte de på hjul drabbas utan slår ut fort från kanten. Livet känns skit ett tag där när krampen helt plötsligt släpper. jag är nere vid 4-5 servicebil och börjar jaga fullt igen och efter fem minuter så är jag ikapp klungan. Den stela känslan är borta och återfinner sig aldrig mer i racet. En fyramannagrupp är loss och vi kör inte speciellt hårt i klungan. Vi kör över mållinjen och har två varv kvar att köra och typ tre mil av de 18. Australien och norge är uppe och kör i tät. Helt plötsligt blir det kantvind igen men inga vingar. Det spricker långt framför och det spricker fan lite överallt i den bakre delen. Många uppgivna uttryck. Det blir snabbt allvar och jag tvekar inte en sekund utan tar ansvaret direkt. Jag passerar ett antal cyklister och helt plötsligt är jag närmast jagande klungan. jag håller avståndet men kommer inte närmare. Jag slår åt sidan och det är bara Forsby kvar bakom. Forsby laddar på med det sista han har och lyckas ansluta åter igen. Jag håller avståndet själv och får sällskap av en ryss. Ryssen drar en förning men är tyvärr lite för stum för att göra några underverk. Jag får åtminstone återhämta mig lite och kör så långt och hårt jag kan. Pressar och pressar. Över 400 watt. Det går fan inte. Efter 5 km kommer vi in i motvinden längs med vattnet och jag fattar att läget är kört. Jag bestämmer att vi ska vänta in gruppen bakom. Det tar lite tid men de kommer där. Typ 10 man. Jag går in i gruppen i några minuter men det går för sakta. Jag går iväg från gruppen i kantvinden några kilometer senare och går med mig en Kanadensare. Vi varvar sista gången och de sista 30 minuterna av ZLM tour kör jag bara  på med det jag har kvar, känner mig inte tom. Vi går tillslut i mål typ fem minuter efter klungan 92:a plats... Inte så jävla nöjd med det om jag ska vara ärlig. Men vad fan ska man göra åt det nu. Jag tappade lite fokus där i vinden och hade jag tagit mig högre upp i klungan innan hade jag kanske gått med in. Detaljerna avgör.    

Bakom en Spanjor där kan man se Mackan Fåglum gå in 8:e.



måndag 11 april 2016

Blågul

Är sjukt nöjd och stolt nu. Igår ringde nämligen nytillträdande förbundskaptenen Lucas Persson och frågade om jag ville åka med U23 landslaget till ZLM Roompont Tour 16-17:e april. Jag sa ja! 

Att få dra på mig den där tröjan har varit ett mål för mig sedan jag började cykla. Jag har varit nära ett par gånger som junior men alltid snubblat på målsnöret. Jag behöver inte dra upp hela min livshistoria nu men ni som läst den här bloggen de senaste åren/året vet väl att min karriär inte direkt gått spikrakt. Jag har aldrig känt mig tillräckligt stark för att kunna tänka mig själv som en landslagscyklist. Det var en totalt otänkbar tanke för bara sex månader sen. Jag har haft stunder på cykeln som verkligen har gett mig hopp om att jag kanske kan cykla snabbt någon gång i framtiden, men jag har aldrig tidigare känt ett sånt gediget självförtroende med mina ben som jag har nu. Jag känner mig mogen och redo. I alla fall på det mentala planet. Jag har tagit stora kliv fysiskt till den här säsongen. De senaste veckorna har jag dessutom kunnat vara med och tävla fullt ut på stora Belgiska tävlingar och självförtroendet med grundstyrkan finns inristat i mig på ett annat sätt än tidigare. En enormt viktig pusselbit är just självförtroendet att våga ta för sig i en stor klunga och verkligen stirra de bästa åkarna i ögonen där framme och känna att det man gör spelar roll för tävlingens utgång. Åtminstone lite grann. Man får inte sätta upp mentala spärrar för sig själv i en klunga. Framför allt när man tävlar på en högre nivå. Alla cyklister i klungan är redan relativt bra på att trampa. Detaljerna i ditt mentala agerande spelar verkligen stor roll och det om något har jag lärt mig den här våren. 

Då jag haft landslaget i åtanke under åtminstone fem år har jag haft gott om tid till att fundera över hur man bäst tacklar en sådan utmaning. Nivån på racet är i raritet med det hårdaste jag någonsin kört. (Om man bortser från belgisk VWF kanske). För mig är handlingsplanen relativt enkel, och den går ut på att jag måste tackla utmaningen med säkerhet och självförtroende. Jag tänker ta min plats i den där klungan och jag kommer sätta ribban högt. Hellre river jag ut mig än att fega ur. Fega ur är ungefär det sämsta man kan göra i ett stort race. Du bryter inte ny mark i din utveckling och du har framför allt inte kul på cykeln. Ni hör ju vilket enkelt val. Nu återstår bara att gasa som fan och ha med mig ovanstående i bakhuvudet när jag fattar mina beslut. Lättare sagt än gjort, men det finns en anledning till att jag går ut med detta på förhand. Ibland behövs lite press för att få saker och ting gjorda. Jag tar pressen på ett bra sätt. Den hämmar mig inte längre. Jag har väl blivit hjärnskadad sedan tiden i Monaco, vad vet jag. 

Själva racet består i alla fall av ett lagtempo och två linjeetapper. Södra Holland är platsen och ja det kommer bli kantvind...      


  

lördag 9 april 2016

Belgisk WVF racing - the dark side.

Sitter här i köket på Vierhuizen i Buggenhout och ugglar. Har inte varit såhär matt i kroppen efter ett race sedan någon gång under förra året. Visst är man lite mer slut om man tvingas tågpendla 2h hem efter racet som jag har gjort några gånger i Wallonien under våren här men idag kunde jag faktiskt nåla min nummerlapp i mitt eget rum. Det hör inte till vanligheterna ens i Belgien. Start och inskrivning 50 meter från dörren. Helt klart bekvämt och effektivt. Idag valde jag mellan ett vanligt 1.12B kermis i västflandern och ett litet regionalt race arrangerat av ett annan förbund (WVF) än gamla vanliga "wielerbond vlaaderen".  WVF arrangerar tävlingar mer lokalt där jag bor och har flera olika klasser under samma arrangemang. Lite mer som hemma i Sverige. Klasserna delas in i A, B, C, D, F, F+. Var kvinnor skall deltaga har jag ingen aning om för det är långt ifrån givet vilken klass man ska anmäla sig till. Malin och Ana som jag delar hus med tävlade idag i klass D.

Hade inte en susning om vad jag hade att vänta. Jag anmälde mig i A klassen. WVF tävlingarna har lite märklig status i Belgien. I princip inga vanliga tävlingscyklister kör såna här tävlingar och alla verkar se dem lite som ett träningsrace. Man kan ju på förhand anta att det skulle bli ganska mycket lättare än de UCI, interclub och 1.12or som jag kört tidigare som jag tävlar i normalt sett. Det skulle vi snart bli varse om.

Har tyvärr katastrofdåligt med bilmateria från dagens race så jag slänger upp den här från 1.12B Evergem i torsdags istället. Har var det också missär både i ben och väderformat. 40e plats slutade jag på och 56 pers slutförde racet.


10 varv och 72km totalt. Kanske 50-60 mann på linjen. Några få juniorer, ett antal gubbar och ett gäng svårdefinerade individer. Vi drar iväg och jag spelar offensivt. Går loss lite grann men blir inkörd rätt omgående. Försöker igen lite senare, samma sak. Tänker att jag ska nog ta det lite piano. Grundfarten är som en käftsmäll. Massa galningar tankade med både det ena och det andra. Det är fan inte en lugn stund. Hela tiden nya massakrar. Ut i kantvinden med fullt tryck. Jag tänker att varför kör den där snubben i tät så hårt för ingenting? Svaret är att det finns ingen taktik. Benen ska bara göra jävligt ont. Efter tokkörningen på åkern viker snubben av och belgiske WVF mästeren i A klassen dyker upp i högerkanten med dyngväxeln i högsta hugg. Benen ser ut ungefär som flanderns vägnät. Jag försöker gå med men snubben bara mal på. Tröskeln är oändligt hög. Efter ett par varv börjar jag se ett mönster. Det är ett 15 tal individer som återkommer i dessa strongman moves. En del med rätt kraftig övervikt. Hela tiden grupper iväg. Hela tiden attacker. Hela tiden attacker från ett redan skithårt tempo. Helt klart en upplevelse.

Evergem igen.


Med ett par varv kvar går det iväg en i grupp monster och jag börjar dra och jobba en del i det som är kvar av fältet. Bara dra in dom jävlarna. På sista varvet kommer jag iväg solo och får sällskap av en sjukt grov snubbe i gult. Han drar en tvåminutersförning i kantvinden som tar oss från 100 meter bakom till ca 50. Jag vrider ur rejält där efter åkern och vi lyckas ansluta till förstagruppen igen. Med en kilometer kvar är tre stycken loss men de hämtar vi in med 500 meter kvar. Jag går in 14e tillslut och kammar därmed hem 10€. Gratisdag alltså. Har fullt med spått och skit i ansiktet i mål och jag förstår varför ingen normal U23 cyklist vill utsätta sig för denna tortyr. Jag hade jävligt skoj idag, men det tar emot att bli plågad på cykeln av gubbar med mage även om en hel del var runt 25 bast också. Härliga 275 snitt wattar landade alltihop på. Tredje hårdaste racet i år alltså. Lite oväntat minst sagt. 310 watt i snitt om man bara räknar med när jag trampade (non zero avg power) och ca 1030 i max men flera peakar på över 1000 total sett. Alltså inget segt motionslopp. Bara allmänt hårt i alla zoner. Blev mycket text och nörderi i det här inlägget. I nästa vecka är planen att jag ska få plåga mig själv i lite backar då Ardenne Challange står på programmet. Det ser jag fram emot som fan. Fyra backiga tävlingsdagar. Blir ett bra test inför UCI racen i Norge om typ en månad som är ett av säsongens stora mål för mig. Hej hopp.      

torsdag 7 april 2016

Scheldeprijs beloften pics

Mäktiga foton från i onsdags. Fotograf  Glenn Hofkens 

Tävlade igår i Sheldeprijs och idag i Evergem interclub respektive 1.12B. Bilderna nedan från Scheldeprijs. Är rätt nöjd med det racet. Försökte gå iväg inledningsvis. Vi har gått om spurtare i laget och jag har ingen lust att spurta. Vill vara med och ha kul under större delen av racet. Att gå iväg under första timmen visade sig dock vara megasupersvårt då det dröjde länge innan någon grupp fick utrymme. Jag jobbade skift i täten utan framgång. Långa jävla rakor och medvindar gjorde första delen rätt seg. Det kostade på med gav inget annat än kort tid i rampljuset. Efter 40 km skulle vi dock köra småvarv inne i Shouten. Ni som såg world tour scheldeprijs vet hur varvet gick. Vi körde sex varv där gånger 16km. 2km pavé och ett ganska långt kantvindsparti längs med en kanal.



 Jag kände mig avslappnad och smidig på pavén och klen i kantvinden. Stark i övrigt på varvet. Det är ju så att man av olika anledningar känner sig oförklarigt sämre eller bättre på vissa partier i varvlopp. 10 mil in går Lotto u23 upp och skickar på längs med kanalen. Klungan splittras och 15 man har lucka ner till min grupp nr två. Hur det ser ut bakom har jag ingen aning om men gissar på minst två grupper till. Vi är tre stycken från laget i tvåan och ingen i tät. Vår galne spurtare Jelle vill att vi ska gå upp och kötta så det är vad vi gör. Vi är typ fem som går runt två från mitt lag ink mig själv då. Läget ser lite småtaskigt ut in över upploppet men någon kilometer senare börjar det bita. Tätgruppen stretar emot lite extra men det är redan för sent. Vi är 50 meter bakom nu och jag får äran att ta den sista förningen. Vi är nu tre stycken i en förstagrupp på kanske 50 st. Nu är det bara ett par varv kvar. Det är spännande och jag försöker välja rätt hjul när attackerna börjar igen. När det plingar i klockan är det Jeff från laget som har turen (styrkan) att gå med i den avgörande utbrytningen. Vi stannar av lite där bakom och vi förbereder oss för spurt. Jag försöker göra ett uppdrag själv åt Jelle. Benen känns bra och vi tar sista svängen på hjul fem. Jelle har ingen toppendag men går in 8:a i klungspurten och 22:a totalt. Team mate Jeff Martens chockar alla och tar en riktigt imponerande 11:e. Jag rullar jag in 32:a. 7:a i lagtävlingen av totalt 25 lag. Helt klart en bra dag för oss. Nu till själva bilderna...         



Finare lagpresentation

Feeding zone. Killen framför mig körde för övrigt i Canadensiska landslaget. Coolt med lönnlöv i Belgien!

Från starten?

Nånstans på småvarvet

Drinking zone
 

måndag 4 april 2016

Bilder från helgens race

Fotograf: Rita Thienpondt

Jag hade en kul lördag eftermiddag. Kör man bättre får man vara med på fler coola bilder så det får bli målet framöver. 


Igångdrag är aldrig mitt starka kort. Försöker alltid komma undan så billigt som möjligt ut ur kurvor. Det gör man bäst genom att bromsa mindre än andra samt välja rätt däck.  


Attack 

Lägga ner


Några varv senare var vi loss. Här på banans topp efter målbacken.



Målbacke


söndag 3 april 2016

Close but no cigarr

Rubriken ljuger kanske. Jag var varken tvåa eller trea i gårdagens tävling i Ottergem. Jag gjorde däremot en bra insats och kunde stämpla ut med en bra känsla i kroppen och mycket ryggdunk. Det behövde jag som fan. Jag har inte varit riktigt nöjd med mina inledande 11 tävlingar den här säsongen. Oftast har jag känt mig stark och så men jag hatar verkligen att berätta sånt när man inte är med och tävlar. Det är hur man tävlar som räknas. Punkt.

har inte lyckats hitta några bilder från racet än så här är en bild från ett distanspass med brorsan som också är nere i Flandern just nu samt min teamkompis Timo.  


Vi var 183 tappra som kom till start igår. Molnigt och lagom svalt i luften. Jag körde tempodräkt och mina coola Oakley eyeshades. Jag råkade av bara farten berätta för både sportchefen och lagkompisarna är jag kände mig snabb så det var inte mycket mer att göra än att prestera. Jag kände mig dock inte speciellt pressad innan start. Jag hade faktiskt ingen speciell handlingsplan för racet vilket brukar vara ett dåligt tecken. Som så många gånger tidigare visade sig inte det stämma, men det började i vanlig ordning. Jag var passiv i klungans mitt tills stora delar av klungan var avhängd och jag befann mig i slutet. Någonstans i mitten av de 12 milen hände något med min moral som gjorde att jag började sukta efter bättre position. Tror jag såg en dryg bekant från de brittiska öarna avancera lite sådär kaxigt. Kände lågan tändas i mig en aning. Jag kunde riktigt se det där självbelåtet dryga ansiktet framför mig och nu vart det fart på kroppen. Nöjde mig inte med att frihjula utan fortsatte pressa så fort det stannade av en aning. Tog lite extra vind, hela tiden väl medveten om var personen i fråga befann sig. Det tog några varv och tillslut såg jag honom inte mer i racet. Jag glömmer bort hela grejen. Nu sitter jag rätt bra till. Kanske topp 30.

En stor utbrytning har gått iväg men har inte fått så stort utrymme. Helt plötsligt följer jag attacker i målbacken. Kevin Van Impe ett gammalt proffs är galet aktiv i några varv men verkar inte ha rätt dag. Jag är med och styr klungan i några varv. Inga försök får något större utrymme. Ett gäng fransmän går upp i spets med ett helt fotbollslag och kör in utbrytningen. Nu är det match igen. Det bästa av allt är att jag är med i den också. I stort sett varje varv är det full gas i målbacken och jag gör några såna där vidriga försök att gå loss när benen redan gör ont. Jag släpps inte iväg. Jag rullar lugnt i tät och klungan pustar ut lite bakom. Viker av höger in på en riktigt smal betongväg. Ser att jag har en norrman från Lillehammer på hjul. Precis på krönet av backen inne på betongvägen gör jag en chansning. Jag vänder mig och väser lite på svenska till norsken att hänga på nu. Jag stöter från spets i uppe i handtagen. En sån där vek bergsgets attack. Kör järnet i 20 sek och vänder mig om. Belgarna har inte fattat ett skit. Jag och norrmannen är loss. Klungan breder ut sig bakom. Vi kör på ett par minuter. Det känns skit och vidrigt. Vill bara spy. Efter nån kilometer har luckan växt bakåt och vi tillåts hitta rytmen. Så jävla nice. Norrmannen gnäller lite på att jag drar hårt uppför och så går han upp i spets och drar ännu hårdare. Jag petar i riktigt feta växlar i de lättåkta partierna. Benen är massakerade, jag känner det men bryr mig inte. Kanske kan vi hålla undan resten av varvet? Håller tummarna. Efter 7km står det klart att så inte blir fallet då vi blir bryggade av ett gäng Cibelåkare mf. Vi blir åtta stycken i tät. Klungan flippar ur och jagar in oss i målbacken drygt ett varv efter min attack. Det stannar av igen och jag skickar på en ny attack. Nu i de mer lättåkta partierna. Det är en snygg attack. Jag får med mig starka cyklister. Lite för starka tycker klungan. En kilometer senare är även den inkörd. Benen börjar mer och mer kännas som stockar men snart får man gå i mål. Ett varv senare står det klart att vi kommer spurta om det. Ca 90 cyklister är helt plötsligt med i leken nu. Jag kan inte längre kötta tillräckligt hårt för att placera mig bra. Jag tar mig igenom de sista kilometerna billigt men lyckas sitta bakom lite stök i sista svängen 200 meter från linjen. Går in 53:a. Kul race!

På onsdag ska jag köra Schelderprijs Beloften. Looking forward to it...