Sidor

måndag 20 april 2015

Långa dagarna fem i norra Frankrike

 
       
Skulle vilja skriva massor om hur otroligt häftigt det har varit att ställa upp i Tour du Loir et Cher men tyvärr är det inte därför jag kommer komma ihåg den här veckan.
  
Tjock och värdelös cyklist. En av få lyckliga stunder de senaste dagarna. Själv tillsammans med Emil Andersson utanför skottlinjen. Känslan av trygghet. 
Jag varken kan eller vill skriva mer detaljerat i dagsläget. Jag känner till sportens baksida. Nu gäller det att ta sig vidare. Bita ihop och komma igen starkare än tidigare.

måndag 13 april 2015

Trofeo citta' di Biella, fick känna på asfalt...

PK-presentation innan start.
200 galningar skulle igår eftermiddag ut på en 8 mil lång slinga där vi skulle avsluta festen med 6 varv på en kortare varvbana innehållandes både det ena och det andra. Fick som vanligt uppgiften att "ta hand" om inledningen på tävlingen tillsammans med en nyvurpad Emil och ett par-tre andra.

Hade inte fått mycket till information om banan innan start. Vet inte om det spelade in men jag kände mig väldigt nervös innan start idag. Bland motståndarna återfanns ju bara ett continentallag Team Idea och en handfull andra monsterlag från regionen. Nivån var helt klart inte lika brutal totalt sett som under min senaste vistelse i bella Italia, Trofeo Balestra.

Kände mig stel och otrygg redan i mastern idag. Efter 3 km drog vi ut på långvarvet och det var i princip bara rakt, brett och snabbt inledningsvis. Mycket nervös klunga. Lyckades väl hålla mig topp 50 för det mesta men var aldrig riktigt nära den riktiga täten. Klungan roterar snabbt och ologiskt. Svårt att hitta luckor i fältet utan att riskera hälsan. Hade väl så smått gett upp täten 20 minuter in i loppet. Över 50 i snitt och sjukt svårt att go loss. Strax därefter går en klantskalle på hjul snett till vänster framför mig. Strax vänster om mig blir en annan klantskalle skrämd av vurpan och vinglar instinktivt en meter åt höger. Precis lagom för att klippa mitt framhjul. Ser i slow motion hur asfalten kommer närmare, precis vid nedslag lyckas min tröja på något vis fastna i en framförvarande cykel. Dras därför med en bit extra på höften. Blir av någon anledning mest förbannad. När vi fått stopp på grejerna hakas jag loss från cykeln. Tröjan sprack halvvägs upp. Full av adrenalin är jag på fötter relativt snabbt. Ordet som cirkulerar i huvudet är "varför". Det hela kändes onödigt. Ser mig om efter min cykel. Förutom att växelörat böjts, handtaget vridits lite och kedjan hoppat är den i stort sett intakt. Hjulen raka. Allt det här hinner jag såklart inte uppfatta på olycksplatsen. Mekaniker-Roman kommer ut och hjälper mig upp på cykeln igen. Hinner lägga märke till att jag är sist iväg från brottsplatsen. Efter en minuts svärande på svenska kommer bilen upp till mig. Vi går upp i stabil fart. Bromsen ligger emot lite så jag får öppna upp den en aning. Hoppas att cykeln inte ska braka ihop bakom en bil i 70 km/h. Det hela går ganska smidigt tills vi kommer ikapp karavanen då det självklart smalnar av och flertalet rondeller uppenbarar sig. Efter ett par näradödenupplevelser inklämd mellan bilar så hamnar jag solo ett tag innan jag kan pressa ikapp klungan igen. Jag går direkt upp i fältet en bit men faller snabbt tillbaka igen. Försöker ta det lite lugnt och nöja mig med att bara vara tillbaka. motivationen är inte på topp. Klungan verkar ha splittrat sig i två grupper. Vi verkar trots splittringen röra oss framåt med en ordentlig fart. Inte långt senare får jag svaret då jag skymtar Team Colpacks svarta tröjor i tät. Situationen går inte ihop för mig då, men i efterhand får jag veta att gruppen framför bara är en vanlig utbrytning.

Team colpack med med kapten Edward Ravasi som är hyfsat bra uppför på tredje hjul.  


             




Sist men inte mist...
Allt eftersom adrenalinet går ner känner jag mig allt mindre sprättig i kroppen. Benen känns fortfarande okej men huvudet är inte riktigt där. Efter en timme går vi in i en slakmota på okänt antal kilometer. Sitter väl med helt okej första 5 minuterna och tror mig se ett krön längre fram. På toppen av krönet går jag sedan ut i eget spår och tar mig upp 5-6 placeringar och trycker mig in. Förbereder mig för att koppla av lite. Högst olägligt inser jag att backen fortsätter och dessutom brantar till lite mer. Sliter väl på så gott det går. Colpack är fortfarande i täten och vi kör in den stora utbrytningen. När jag redan ligger på max släpper snubben framför snabbt 10 meter och jag känner mig väl inte sådär superpigg. Det riktiga krönet kommer strax därefter. Kommer inte in på någon bil och läget känns lite hopplöst. Det börjar svida rejält i kroppen när pulsen går ner. Kör resten av varvet i en liten grupp tills vi kommer fram till start och målbyn Biella där jag kan påbörja min läkningsprocess. Vinner gör sedan Edward Ravasi som gick iväg solo på sista varvet...



Nu dagen efter sitter jag och väntar på min skjuts till lagboendet i L'escarene. Tur i oturen känner jag mig inte så svullen i kroppen. Mest ytliga sår. Vilket i det här läget är positivt för mig. Den här veckan väntar min hittills största cykeltävling. Då jag har blivit uttagen till att köra Tour du Loir et Cher med start på onsdag och förhoppningsvis målgång på söndag. Det kan bli det värsta och roligaste jag gjort på cykeln.    

tisdag 7 april 2015

Franska cupen i Vougy

Med stormvindar à la Flandren förvandlades denna på förhand ganska harmlösa bana till en sällan skådad syrafest med lidande utöver det vanliga. Vi var åter på plats i Rhone Alpes regionen, den här gången med solsken. Dock ganska kallt. Med den iskalla cupen i Duruccha för två veckor sedan färskt i minne bestämde jag mig för att köra vinterbyxor vilket var ett lyckat drag idag.

Rutinen personifierad, (Sylvain Georges) först över linjen.


Vi skulle köra 12 varv på ca 12-13 km. Mycket öppna fält och även en brant två minuters backe. Redan från start var det grusvägskörning som gällde. Valde likt förra veckans GP att ta det lite lugnare inledningsvis för att ev. kunna göra någon nytta längre fram i tävlingen. Det började bra för vår del då vi var väl etablerade långt fram. Att kontrollera en klunga i orkanvind är inte det lättaste. Det krävs stor rutin och/eller tur för att veta när det är dags att ta vind. Du ställs inför dilemmat att antingen skydda dig själv från elak vind instängd i vägkanten eller ha möjlighet till spelrum själv ute i vinden. Oftast är det omöjligt att ändra en redan inslagen väg på egen hand. Det gäller att kunna stå sitt kast i val av placering.

Jag placerade mig ur ett ekonomiskt perspektiv ganska bra på det första varvet. Detta ledde dock till att jag var oförmögen att jaga attacker då jag inte var brutal nog för att kunna slå mig fram till topp 10. Ofta gick det på ett led vilket gjorde livet lite jobbigare. Under det första varvet kom jag undan hyfsat lindrigt men satt generellt för långt bak. Ute på varv två får en grupp bestående av åtta monster en liten lucka som snabbt växer. Av någon anledning har ingen i laget lyckats gå med. Inte ens Matteo. Den sistnämnda beordrar därmed upp hela laget (bestående av bergsgetter) upp i tät för att jobba in utbrytningen. Det tar ganska lång tid innan jag lyckas ta mig fram till täten i stormvindarna. Gör vad jag kan i täten tillsammans med Nikita, Emil och Cismondi. Vid lyckas till min förvåning nästan hålla jämna steg med gruppen framför. Tappar endast ett par sekunder på de 6 km vi befann oss i tät. Efter 6 km lagtempo kommer det upp några elaka människor från Team Aix en Provance. De sätter in en lång lagstöt i ett riktigt hårt kantvindsparti med slakmota. Som tack för jobbet. Typ. Jag, Nikita och Cis faller tillsammans längre och längre bak. det gör ont. Riktigt jävla ont gör det. Klungan splittras en hel del och vi bildar en andragrupp. Vi kör järnet. Efter 5 km stannar det av i klungan framför och jag samt Nikita kan återansluta med Cismondi inte långt därefter. Det är självklart i just det tillfället man ska ta sig upp i klungan till varje pris. Jag förmår mig inte att ta i mer för tillfället. Utan håller mig/hamnar längre bak. Ut på nästa varv ska vi börja ta oss an 2 minuters backen. Arrangören har kastat in en extraslinga. En smal och brant liten väg. Det går för det mesta på ett led hela vägen till backen. Känner ganska omgående att ett avancemang i klungan inte är aktuellt.

Går in i backen bland de sista och i den tar det hus i helvete i täten. Känner mig sjukt illamående och vill helst bara lägga mig i diket. Kämpar dock vidare på lätta växlar. Spänner varje muskel i kroppen. Sick sackar mellan ännu tröttare stackare. Ser Emil, Nikita och en gammal bekant från Tour of Poyang lake i höstas Ryan Cavanagh. Lyckas nätt och jämnt väsa några väl valda ord till Emil innan jag bestämmer mig för att vrida ur det sista ur disktrasan. Lägger handlederna på styret och gråter i kantvinden medan jag desperat försöker minska avståndet till täten. Ligger mitt i vägen. Känner mig lite väl snäll mot de andra. Efter några minuter är jobbet klart och jag kan falla tillbaka. Upptäcker inte helt glatt att det inte bara är Emil och Ryan som legat på hjul utan i stort sett halva CR4R Roannes rugbylag inklusive ett par cyklister jag normalt sett betraktar som monster. Maxime Le Lavandier bland annat. Inte sådär överdrivet mycket att göra åt när man just dödat sig själv.

Väntar in Cismondi och några andra och vi fortsätter tillsammans en bit. En efter en ger upp. Som det inofficiella gruppettoproffset jag ändå är slutade det hela i vanlig ordning med att jag kör solo. Tar i alldeles för mycket med tanke på var jag befann mig i tävlingen. Bra träning? Jag försatte mig själv i transen. Jagade på varv, på varv, på varv. Benen värker, ryggen värker, armarna värker, nacken värker. Bestämde mig för att köra på sådär tills jag blev varvad vilket jag också blev med ett par varv kvar.

I det stora hela en riktig skitdag för laget då ingen gick i mål. Trodde knappt det var sant när jag såg Metteo i vägkanten med 4 varv kvar. Mina ben kändes bra idag. Alltid något. Utan det minsta till resultat. Fick mig en bra genomkörare i alla fall. 260 watt i snitt på 3 timmar och 10 min med en NP på 285 watt. Var hyfsat hungrig när jag vaknade i morse då vi i vanlig ordning inte fick något att äta efter målgången. Blir en tidig nattning ikväll.  

Au revoir