Onsdagssyra Oosterzele

Tänkte skriva några rader om mina upplevelser från gårdagen. Ställde upp på ett vanligt kermis i Oosterzele. Marcus Svensson och Linda Jacobsson var också där. Hängde med dem en del och fick även hjälp med langning av Linda under racet. Det var värdefullt en eftermiddag som igår. Skulle det visa sig.

Planen var att hålla mig cool första delen av de 12 milen. Låta de rappa utan grund köra slut på sig så skulle jag sedan gå fram och vara med på allt som rörde sig tills vinnande gruppen gick. Väl i den gruppen skulle jag göra minimalt med jobb och sen skulle jag stöta från gruppen med 1,5 km kvar och vinna solo. Sedan skulle Team Sky ringa upp osv osv. Det var planen.
Vi drog iväg. Hårt och fint. Som vanligt med andra ord. Med bara 70 startande märkte jag ganska snabbt att min plan om att "chilla" första delen inte fungerade särskilt bra. Det finns ingen klunga att gömma sig i. Antingen täppte man luckor i tät eller samma visa fast längre bak. Att täppa luckor i tät är skönare mentalt och dessutom har du mer att falla på. Problemet var väl att när man väl hamnar där bak och får slita kan det vara ganska svårt att lyfta på arslet och ta sig upp. Jag gjorde en hel del jobb där bak och såg grupper komma och gå första 40 minuterna. Med 20-25 km körda fick jag nog och tog mig fram. Inte långt senare är det Marcus som har lucka med en till åkare. Jag kommer med fart bakom och får en skön "hand-sling" av poyangkompisen Sean i tät. Jag satsar järnet och kan gå ikapp duon själv utan följeslagare. Jag står över en förning men sedan är det fullt ös.

66% svensk trio med jagande gruppen i bakgrunden

Jag, mackan plus okänd belgare blir jagade av en grupp. Har fullt upp med att kötta och ser inte om det är hela klungan eller bara en mindre grupp som kommer bakifrån. Vi blir inkörda men klungan är långt bakom. Vi är 12 stycken och vi kör stenhårt inledningsvis för att bygga upp luckan. Jag mår ganska illa. En annan grej som är illa är samarbetet i utbrytningen. Stötförningar och allmänt hetsigt. Efter ett par varv är luckan rejäl. Vi slår av en del men det stöts fortfarande en hel del i förningarna. Speciellt från en gubbe som heter Mario. 44 bast. Mario skulle sedan vinna racet också. Han grillade hela gruppen med sina monsterförningar under åtta mil. Att det är efterblivet att dra stötförningar även om man är starkast verkade inte bekymra honom något nämnvärt. Är man starkast kör man ändå inte fortare än gruppen och sen använder man sitt överskott till att slakta alla i slutet. Tycker åtminstone jag då. Kevin Van Impe satt även med i gruppen. Googla honom!

Mackan var ett starkt lok i gruppen också. Varken jag eller Mackan hade någon vidare koll på vad speakern vid varvning sa, men uppenbarligen var det en hel del premiespurter. Svårt det där med flamländska. Jag kände att bara vara med i vinnande gruppen räckte bra och var inte med på någon oförberedd spurt. Med 12 km kvar att köra (två varv) känns det verkligen som att jag ska vara med och köra om det idag. Jag tar en förning och ser monstermario satsa ute till vänster. Jag försöker hitta ett lämpligt hjul att följa men det blir luckor lite överallt. Jag lyckas tappa mitt hjul innan en sväng. Trött och illamående som man är tar jag en kass kurva. Jag drar igång men det räcker inte för att täppa luckan till Mackan mf som jagar Mario. Först blir jag ägd av snubben på hjul som stöter av mig. I jakten på det hjulet kör jag mig sönder och samman och blir därmed även redigt massakrerad av den sista snubben på mitt hjul. Ridå.

Inkörd.

Inte helt. Jag har lite pang kvar. Jagar gruppen i några kilometer. Efter typ 3 km är ridån total. Vi har tappat två stycken från den ursprungliga gruppen så jag befinner mig på 10:e plats. Jag ser ett par-tre stycken bakom mig på rakorna. Vet inte om det är stukade utbrytare eller jagande. Hoppas på stukade cyklister. Ganska snart står det klart att det inte är ett dugg stukade. De går ikapp mig och i spurten blir jag ultraägd. In på 13:e plats.

Trots misären i slutet så kan jag ändå bocka av en av mina bättre prestationer. Det går åt rätt håll. Fortsatt framåt. Nya effektrekord också. 279 snittwatt blev det under 113 km och 310 i NP. Förra året körde jag max 2h på 240 snittwatt i tävlingssammanhang. En rätt bra boost har jag fått till i år även om jag är lite tyngre nu än 2015. Trots siffrorna ovan var det benen som inte räckte till idag, även om man alltid kan ha mer eller mindre tur. Är man starkast behöver man inte ha lika mycket tur...

 I helgen väntar nya kermis. Aupa.