La Turbie, påväg till Antibes för intag av distanspizzan!
Då var det helg igen! Fort har det gått, och jag har väl hunnit med både det ena och det andra. Det ena är att cykla och det andra äta. Nej, lite annat också men det gäller att prioritera rätt. Veckan började med en mycket blött tur till Albenga och tillbaka på ca 5h. Det regnade 99,9% av turen. Konstigt nog även inne i tunnlarna vilket är lite speciellt för en nordbo. Då temperaturen höll sig på stadiga 15+ var passet någorlunda lätt att genomföra till trots.
Resterande del av veckan har faktiskt bjudit på uppehåll. Har cyklat en del längs Franska Rivieran samt plågat mig lite i Coll d'Madone.
Kanske den finaste delen av hela kusten, området Cap Ferrat /Beaulieu sur-mer mellan Nice och Monaco.
På lokala äventyr med bergsbyn Perinaldo i solljuset. Lyckligt ovetande om vad som komma skall!
Igår bestämde jag mig för att ge mig ut på en liten upptäcktsfärd på lokala småvägar. Höll mig konstant ett par mil hemifrån och trots det tog rundan 4,30h. Med ett sänkt lufttryck och glatt humör tacklade jag allt från vertikala uppförsbackar till de mest avlägsna byar.
Självklart inkluderade rundan ex antal felkörningar. En av dem blev lite mer kostsam än de andra. Jag tar helt enkelt fel väg vid ett vägskäl. Efter 5 min passerar jag en olivgård (olivgård Nr 156 i ordningen). Hör hundar skälla. Inte särskilt konstigt då i stort sett alla markägare har hundar plus det faktum att alla hundar hatar mig när jag är ute och cyklar i mina röda Upsala CK-kläder. Inser i panik att hundarna springer fritt och hinner precis svänga runt i en serpentin innan de hinner ifatt mig. Det tar inte lång tid innan de fattade var jag tagit vägen och en av dem droppar 1-2 meter och landar bredvid mig påväg ut ur kurvan. Hinner peta upp kedjan på storskivan och lägger in min kanske bästa attack någonsin. Huggtänderna viner i luften men missar precis. Drar upp farten till 45 blås och inser att serpa nr2 och 3 kommer tätt! Med lite däcksläpp och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar på vägen och hundarna vänder tillbaka. Tror här att läget är under kontroll men vägen jag hamnat på är en dead end road. Efter 5 minuters svärande börjar jag se över alternativen. Ingen människa i sikte. Ingen alternativ väg. Jag bestämmer mig för att smyga tillbaka så tyst jag kan med cykeln som vapen. har ju trots allt en jävligt sliten och spetsig storklinga att ta till. Precis innan stunden är inne räddas jag av en bonde som av någon anledning ska frakta ett litet träd förbi olivgården. Han visar sig vara hur snäll som helst och låter mig sitta på rulle förbi gården. Hundarna skäller men bonden skäller bara tillbaka genom bilrutan och efter ex antal stopp kan jag äntligen lämna denna olivgård bakom mig. För första och sista gången kan man tänka sig.
Inväntar duellen. (Silvertejpen på styret har inte med storyn att göra)
Skön återkomst. Pasta Carbonara och ett stycke Gazzetta på stamcaféet.
Kylan börjar lite lätt smyga sig in över Rivierans inland. Vet inte om jag börjar anpassa mig efter klimatet här nere men jag kör i alla fall både arm, benvärmare och öppen vindväst konstant nu för tiden trots att temperaturen säkert kommer upp i +20 grader även utan solens hjälp. Vet redan nu att det kommer bli ett helvete att försöka cykla distans när jag kommer hem över jul så därför tänkte jag passa på att vila så mycket som jag klarar av utan att ha ihjäl någon under de två veckorna på hemmaplan.
Fram tills dess kommer jag försöka fortsätta gnugga på med grundträningen. Perioden efter jul är dagsläget lite oklar men jag återkommer så snart jag kan. Jag är dock säker på att nästa år blir ett bra år på ett eller annat sätt.
De senaste dagarna har bjudit på fina cykelförhållanden här nere med torr himmel och runt 20 grader. Perfekt för min riktiga "försäsongsstart" som ägde rum i helgen. Mina senaste veckor av träning kan ses som en liten bonus. 4 + 5,30 + 5,15 timmar med avrundning på blocket med ett stycke intervall på 40 min i en lokal HC stigning i Sanremo. Dagens pass kördes faktiskt i regn vilket normalt sett brukar vara uteslutet för mig. idag gick det dock förvånansvärt bra för mig både på ben och på kylfronten. Körde dagens intervall på 311 watt utan att behöva gräva min egen grav i slutet vilket kändes stabilt såhär i slutet på november.
Nu till de senaste dagarna. Lördag körde jag klubbträningen med juniorerna från Bordighera. Just idag råkade de vara backintervaller på schemat. Hade planerat för ett lugnt pass men lite backintervaller är ju alltid trevligt. Ännu trevligare var själva intervallerna då jag av någon anledning hade diamantben 3 av dagens 4 timmar med pissben den första timmen såklart. I såna här lägen finns vanligtvis två alternativ, antingen sitter man bara och väntar ut passet utan att dra på sig syra och njuter av fina ben pga. tiden på året. Man kan också köra så in åt helskotta hårt och försöker ställa av allihop i alla backar hela tiden. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än så. Ni får helt enkelt gissa utgången själva.
Söndag och måndag försökte jag få till lite mer seriösa pass med mer målinriktad effekt. Körde lugnt och fint med ett tiotal effektpeakar under passets gång. Tyvärr hade jag inte mobilen med mig i söndags då jag körde rakt norrut till Fort Central och tillbaka. Passet inkluderade även en överraskande fantastisk pizza i den franska bergsbyn Telde. Riktigt magiskt pass som avslutades med 1,30h utförskörning ner till kusten med 38 i snitt på 140 watt. Då jag var så seg på morgonen föll mörkret lagom till ankomst!
Gårdagen var inte mycket sämre den heller. Körde till Monaco och La Turbie via Sospel och Pacas inland. Gott om makalösa vyer plus ett par HC berg. Körde samma upplägg som gårdagen rent effektmässigt och det var riktigt skönt. Fick några droppar på mig men inget märkvärdigt. Jag gillar att observera Monaco-ville från ovan. Jag slipper liksom sätta min fot där rent fysiskt men man känner ändå av atmosfären.
Salita Airole heter den troligtvis hårdaste backen i Imperiatrakten för den som undrar. Hade ju fått för mig att "Salita Gozo" var No1 på det här området men idag fick jag mig en rejäl snyting. En intervall, en cyklist och en sol som av någon anledning alltid flåsar dig i nacken här oavsett säsong.
I takt till bergsbyn Airoles kyrkklockor bankade för att klockan slagit 13.00 nådde jag dödens vägg. Dödens vägg infaller ca km 1 in i backen och här lägger sig alltid en härlig klump i magen. Det jobbigaste med Salita Airole är att det finns flera partier på +30%. Det är en mycket speciell känsla av utsatthet och ödmjukhet som infinner sig i varje cyklists kropp i en sån här stigning.
På väg utför under ett av flera hjulkylar-break.
Det är förstås mycket mer spännande att köra en sån här vägg för första gången. En mer spännande blir det om du går in i backen med stor övertro på dina egna ben. Man kommer på att det där sjukt branta partiet som man just forcerat i själva verket varit ett plant parti. Man dyker runt serpenrinen ovan och förbereder sig på en härlig vila...
Med tre vilodagar i rad i bagaget bestämde jag mig i morse för att försöka ta mig upp en gång "lugnt". Kanske var det lika bra det trots misärbenen då det förmodligen inte går att köra upp så väldans många gånger till den här säsongen. Det är dock väldigt svårt att "ta det lugnt" i Salita Airole.
Väl uppe mådde jag allmänt mindre bra i kroppen till en början. Jag tog en härlig 20 min paus i solen och lät min tröja torka på ett olivträd medan jag bara satt på en sten och lät obehaget övergå i glädje innan jag styrde hemåt i riktningen nedan:
Eller "fondo lento" som det egentligen heter eller brukar kallas. Båda helgens dagar har jag spenderat med den lokala cykelklubben och dess cyklister i olika åldrar ink en superduperitaliensk direttore sportiva som framför allt ser efter de yngre utefter vägarna. Mycket bra för mig då jag förutom sällskap får möjlighet att träna min italienska. Helgen bjöd på 70 resp 85 km i mestadels lugnt tempo och finväder halva helgen med kortbent och 20+.
Tyvärr avslutades dagens pass ganska dramatiskt då junioren Mattia av okänd anledning kraschade på cykelbanan i närheten av Sanremo. Den hade inte varit så värst dramatiskt om han inte hade haft ett par Oakly radar på sig. Ena kanten av glasögonen skar in ett ganska djupt sår i tinningen och blödningen var ganska kraftig till en början. Vi försökte lugna ner honom och ringde ambulans. Som tur var verkade ingen större fara skedd då till och med jag kunde förstå vad han sa där sittandes på backen stundtals. Några stygn på Ospitale Sanremo lär det helt klart bli tal om dock. Ganska ovanligt med glasögon som hugger in i skallen men värt att tänka på kan jag tipsa om.
Några bilder från de senaste strålande dagarna här nere på Riviera dei fiori:
T.v: Emilio Veci, Champione nazionale d'italia. Hyfsad titel även om det var något år sedan och i ungdomsklass.
Efter två dagar av MISÄR VÄDER, med 10-15 grader utan sol. Vid lunchtid idag sprack det äntligen upp och eftermiddagen bjöd då på ett par timmar med lite backintervaller i kort-kort vilket alltid är trevligt såhär en bit in i november.
Just nu kör jag i princip bara två typer av pass, det ena är ett lugnt sådant och det andra i min favvobacke "Salita gozo" där jag brukar släpa mig upp ett par gånger åt gången. Det är viktigt med fint väder när man ska ta sig an "Salita goza" då bakhjulsspinn nästan är en garanti även vid torrt underlag. 15-16% i snitt på 1,5 km gör att du ibland vill springa in i buskarna och gråta men det är förbannat bra träning, inte bara för benen.
Sedan bloggpausen i somras har det hänt både det ena och det andra. För att göra en lång historia kort så har jag gjort en punktlista.
# Har kört en deltävling av swe-cup på 53-11
# Har kört min överlägset häftigaste och största tävling någonsin.
# Bor sedan några dagar tillbaka i Bordighera på den italienska rivieran
Från och med nu kommer förhoppningsvis inläggen dugga lite tätare här på bloggen då jag har en del tid över. Det är ju dock ingen garanti när det gäller mig.
Om jag ska börja med avslutningen av de svenska tävlingarna så var jag hyfsat nöjd med avslutningen. Till skillnad från misärvåren kunde jag vara med och cykla lite på tävlingarna och inte strula till det en massa.
I mitten på oktober fick jag och mitt lag Upsala CK chansen att köra etapploppet Tour of Poyang Lake. 11 etapper + ett endagarslopp med 2 vilodagar. Jag hade inte speciellt stora förhoppningar på tävlingen innan då jag aldrig tävlat utanför be-ne-lux området tidigare. Jag förstod kanske att arrangören var ganska tät eftersom de påstod sig kunna betala hela resan ink flyg, boende, mat, transport mm. Loppet var inte UCI utan stod utanför kalendern. Riktigt höga prissummor. Nedan finner ni en proffsig film som Kalle klippt ihop med bra översikt!
Det hela visade sig vara ett totalt ofattbart stort och dyrt arrangemang av världsklass. Lätt min häftigaste upplevelse på cykeln någonsin! Publikantalet överstig några gånger 200 000 på en och samma etapp!
Mina resultat blev bättre och bättre ju längre vi kom in i etapploppet. Den mest minnesvärda etappen och mitt bästa resultat någonsin kom på 10e etappen då jag var 18:e man på ett 65km GP lopp med en backe (ca 3,20 min in i klippet ovan). Riktigt galen etapp där 100 st varvades. Synd för mig att etappen inte räknades in i totalen då det var den enda backiga och tekniska. Jag har VISS förståelse. Känner mig som en ny cyklist efter de här veckorna och jag har börjat förstå hur mycket jag har att vinna på att få tävla mycket och ofta.
Och till sist, för några dagar sen flyttade jag ner till Ligurien där jag hyr en lägenhet till april. Det kommer bli riktigt lärorikt och så kommer jag att cykla en och annan gång också.
Håll även utkik på facebook där jag numera återfinns, och så STRAVA förstås...
