Försök till återkoppling

Ciao!

Sedan bloggpausen i somras har det hänt både det ena och det andra. För att göra en lång historia kort så har jag gjort en punktlista.

# Har kört en deltävling av swe-cup på 53-11
# Har kört min överlägset häftigaste och största tävling någonsin.
# Bor sedan några dagar tillbaka i Bordighera på den italienska rivieran

Från och med nu kommer förhoppningsvis inläggen dugga lite tätare här på bloggen då jag har en del tid över. Det är ju dock ingen garanti när det gäller mig.

Om jag ska börja med avslutningen av de svenska tävlingarna så var jag hyfsat nöjd med avslutningen. Till skillnad från misärvåren kunde jag vara med och cykla lite på tävlingarna och inte strula till det en massa.

I mitten på oktober fick jag och mitt lag Upsala CK chansen att köra etapploppet Tour of Poyang Lake. 11 etapper + ett endagarslopp med 2 vilodagar. Jag hade inte speciellt stora förhoppningar på tävlingen innan då jag aldrig tävlat utanför be-ne-lux området tidigare. Jag förstod kanske att arrangören var ganska tät eftersom de påstod sig kunna betala hela resan ink flyg, boende, mat, transport mm. Loppet var inte UCI utan stod utanför kalendern. Riktigt höga prissummor. Nedan finner ni en proffsig film som Kalle klippt ihop med bra översikt!

Det hela visade sig vara ett totalt ofattbart stort och dyrt arrangemang av världsklass. Lätt min häftigaste upplevelse på cykeln någonsin! Publikantalet överstig några gånger 200 000 på en och samma etapp!

Mina resultat blev bättre och bättre ju längre vi kom in i etapploppet. Den mest minnesvärda etappen och mitt bästa resultat någonsin kom på 10e etappen då jag var 18:e man på ett 65km GP lopp med en backe (ca 3,20 min in i klippet ovan). Riktigt galen etapp där 100 st varvades. Synd för mig att etappen inte räknades in i totalen då det var den enda backiga och tekniska. Jag har VISS förståelse. Känner mig som en ny cyklist efter de här veckorna och jag har börjat förstå hur mycket jag har att vinna på att få tävla mycket och ofta.

Och till sist, för några dagar sen flyttade jag ner till Ligurien där jag hyr en lägenhet till april. Det kommer bli riktigt lärorikt och så kommer jag att cykla en och annan gång också.

     

Håll även utkik på facebook där jag numera återfinns, och så STRAVA förstås... 

Uppdatering

Sedan jag sist skrev har jag hunnit med både det ena och det andra. Sedan SM har jag hunnit med 9 starter och dessutom i rad med avslut i lördags. Touren startade med Kortbane SM på fredagen. Inte mycket att skriva hem om för min del då jag blev varvad på en 46:e plats. Riktigt stenhård tävling om man startade långt bak i fållan. Medans jag var med i tätklungan tvingades jag köra 5 w/kg i snitt vilket ledde till att jag blev fasligt trött i benen efter ca 15 min. Körde sedan vidare i en liten grupp och kroppen kändes pigg hela racet men vi blev varvade efter 30 min och då körde vi ändå 45,5 km/h...

Lördagen bjöd på ett till härligt GP lopp i Burseryd. Hamnade i en andragrupp efter 30 min och körde in som 30:e efter mycket fint samarbete.

I söndags var det dags för Sverige-cup deltävling 2 Västboloppet. Ett riktigt hederligt gammalt lopp på en underbar bana innehållande ca 5 mils grusväg, totalt 17 mil. Tävlingen var ganska hård direkt från start och efter 45 min var vi bara 30 kvar i täten av de knappa 100 startande. Då tempot sänktes kom det ikapp många cyklister och det var väl där som mina ben sa upp sig för dagen. Fick en vidrig kramp efter 1,30h och tvingades ta ett eget tempo. Fick sällskap av ett trevligt litet gäng och allt eftersom försvann krampen och styrkan kom tillbaka. Med kanske 8 mil kvar blev jag enormt sugen på att gå i mål. Då vi befann oss på varvbana om 18 km är detta inte alls självklart då man riskerar att plockas av vid varvning. Efter mycket lidande kunde jag på slutvarvet gå solo in mot mål på en 31:a plats vilket jag är mycket nöjd med. Framför allt efter alla problem inledningsvis. Training Stress Score på 326 och 4 w/kg i normalized power över 4,30h. Jobbigast av allt var nästan känslan efter loppet och jag var nog okontaktbar ca 3h efter målgång. Ber om ursäkt i efterhand.

Med dessa pärlor i bagaget startade jag alltså U6 cycle tour på måndagen. Jag, Freddy och Jesper från laget körde tävlingen och föräldrarna fick agera langare för första gången vilket gick nästintill smärtfritt. Under måndagen kändes kroppen allmänt skit och jag inledde med en medioker 89:e plats på prologen. På tisdagen hade jag dock kanonben och formen var sedan bra resten av veckan. Tänker inte gå in på allt som hände under veckan då det kan ta hur lång tid som helst men sammanfattningsvis kan man säga att benen var bra, resultaten sådär. På sista tempot hade jag kanonben men tvingades redigera min sadelposition 2 min innan start och fick uppenbarligen inte fast den överhuvudtaget. Har aldrig varit med om något liknande och hela situationen på startrampen kändes absurd. Tänkte först bryta direkt och gå hem men det var något med tempot som lockade. Rullade av rampen sittande och väntade bara på att sedeln skulle ramla av helt. Den for fram och tillbaka och lika mycket i sidled. Var 30:e sekund rättade jag upp den med handen. Det blev som ett mantra - Rätta till sadel - gasa och så vidare. Alla åskådare måste undrat varför jag satt så förbannat lågt när jag körde tempo. Jag kände direkt att benen var bra och att jag plockade in tid på finländaren framför gjorde mig ännu mer förbannad över situationen. Med en kilometer kvar började situationen bli ohållbar men jag rullade i mål. Direkt efter mål kunde jag äntligen resa mig upp och då flög sadeln all världens. Lite kul såhär i efterhand men jag skulle inte påstå att jag var speciellt munter timmarna efteråt. Slutade ändå mitt i fältet och på något sätt slog jag nytt PR också. Jävligt tudelad situation med andra ord...

Snart är det dags igen och på fredag bär det av E4 söderut igen! Jag längtar redan efter vättern...                          

Swedish champs

Detta blev min häftigaste dag på cykeln någonsin. Har aldrig tidigare upplevt ett sådant stöd och stämning som på Kinnekulle under gårdagen. Resultatet känns inte sådär jätteimponerande men jag är stolt över min prestation.

Mäktiga bilden tagen från Henrik Öijers mäktiga blogg

Loppet startade på toppen av backen och vi (de tänkte jag, för inte skulle väl jag ta mig 201 km..) skulle åka 15 varv x 13 km med ca 2700 höjdmeters stigning totalt. Direkt från startgrind gick det på rätt hårt utför och väl inne i backen vid första varvning gick det väldigt hårt andra halvan vilket resulterade i att vi endast var ca 25 st kvar när utförskörningen startade. Tråkigt nog för bland annat mig så sänktes tempot rejält på det här varvet och inte bara en utbrytning kom iväg utan ca 50 st kunde återansluta igen.

Här var man stum

Andra gången i backen såg lite likadan ut som den första och med tungan hängandes kunde jag på nåt sätt slita mig med täten även här. I utförskörningen var vi kanske 20 st men även här kunde rejält med folk återansluta. Utbrytningen började vinna tid och de följande varven gick lite lugnare än de första. Några gånger gick tempot upp kraftigt i sista branten vilket sved härligt i kroppen vid flera tillfällen. Sista 500 meterna av backen upp mot mål var likt en folkfest. Ett Tour de France i lightversion. Jag hör folk ropar mitt namn men man lägger bara märke till ett fåtal i stridens hetta.

Folk ramlade av tävlingen allt eftersom men jag kände mig fortfarande i någorlunda kontroll. Efter 9 körda varv går det undan ordentligt framme i täten och här blir jag riktigt jävla sliten. Hamnar bland annat med Joakim Åleheim och hans lag, Patrik Moren och senare Staffan från teamet och även Darvell. Jag kan erkänna att jag lätt hade kunnat tänka mig att bevaka topp 25 vid det här skedet men gubbarna ville uppenbarligen annat! Lagtempot gick i ett för mig alldeles för hårt tempo. Att tempot var hårt fick vi även kvitto på då vi kunde ansluta till en andragrupp innehållande bland annat Stevenson, Wengelin och kanske 5 st till. Tempot gick inte direkt ner och lagtempot fortsatte i rask takt. Hann få i mig en gel på vägen ner med 5 varv kvar men tempot var fortsatt högt. Mycket pga de rutinerade herrarna i gruppen. Jag tog några förningar här och var men satt mycket på rulle då jag började bli lite krispig!

För mig mot alla odds ser vi tätgruppen framför oss strax innan varvning för 4:e sista gången. Jag är här ganska rejält otroligt trött. Nu är vi kanske 15 st i gruppen med en handfull kvar i utbrytningen framför. Jag vet inte vem det är som trycker på i slutbranten men satan vad trött jag blir. Hinner gnälla lite över min misär till Darvell innan jag väggar STENHÅRT med 4 varv kvar. Ser Argoströjorna försvinna i folkhavet och trots det mäktigaste publikstöd jag någonsin upplevt kan jag inte råda bot på min trötthet. Väl inne på mitt fjärde sista varvet cyklar jag i koma. Nisse Penton 500 meter bakom och Marcus Linder 500 meter framför. Vi bildar en tremanna grupp och kör ett vägglagtempo.

Vid varvning 3 varv kvar får jag en Gel av Hanna Nilsson och Åhus CK som ger mig lite energi. Jag släpper Penton och Linder bryter. Inte långt senare kommer en större gruppetto ikapp mig. Jag hänger med på platten men i backen är det gottnatt ytterligare en gång. Stannar i langningszonen likt ett motionslopp och sveper två av Mattias Wengelins liquids och en gel. Jag tar mig lite piggare uppför backen och publiken jobbar stenhårt för att få mig i mål. Näst sista varvet blir oerhört metalt och fysiskt ansträngande då jag är sist i tävlingen och riskerar att bli varvad! I backen upp mot sista varvet kör jag i en tunnel. Publikleden är täta och bildar en gata uppför målbacken. Jag vet inte hur många som skrek på mig men det är bland det häftigaste jag upplevt.

När jag går ut på sista varvet sprider sig en viss lättnad då jag med 5 min klarat mig kvar i loppet och nu kan inget stoppa mig från ett resultat. Väl i mål ska prisutdelningen precis starta och all möda värd!

Jag slutade tillslut som 47:a efter min kollaps efter 150 km. Som sagt inte jättegrymt resultat med tanke på vilken grupp jag körde med 5 mil tidigare men det spelar mindre roll en dag som denna.

         

Stressar fram SM-formen

Ofrivillig vila brukar det kallas. Först studentparty i 3 dagar följt av ett feberliknande tillstånd med halsont. Sammanlagt 5 dagar utan ordentlig träning. Tre för många om man frågar mig. SM är i dagsläget veckan bort och benen börjar nu så smått vakna till liv. Har jag lite flyt kommer jag ha superform om en vecka. Ofrivilliga viloperioder är inte allt för ofta de bästa formtopparna.

För att inte göra om misstaget att träna ner mig i Falu koppargruva kommer jag försöka prova på att ta vila varannan dag från och med nu. Förhoppningsvis kommer de senaste dagarnas benkross stimulera tillräckligt för att kunna ge mig formboosten jag mer än någon annan behöver!

Förhoppningarna inför SM är förutom fin form framför allt vädret är fint. Ett blött och kallt SM kan inte bli annat än en skandal! Den tredje förhoppningen handlar om själva loppet då jag på riktigt hoppas proffsen MOSAR sönder fältet från start till mål. Att sitta med i en avvaktande klunga halva loppet är inget att hoppas på. En riktig cykeltävling skall bestå att svett, slit och pina. Att ställa av folk är ingen som helst match i jämförelse med att bli avställd och trots detta kriga vidare, varv efter varv. Att göra sitt eget lopp är sportens höjdpunkt oavsett om du cyklar i tät eller sist. Vad är utmaningen i att möta publikens blickar enbart som en segrare?

Jag vet att liknande inlägg skrivits förr. 999 gånger av 1000 av en idrottare i motgång. Jag är inget undantag. När man befinner sig i flow:et och allt flyter på ägnar man sig inte åt tankar som detta. Man lever i en sorts förträngning av allt negativt. Man vet innerst inne att motgången kan stå på tur men man låtsas inte om den. 

Ni ska inte tro att jag för den skull VILL bli avställd på söndag. Jag kommer likt de flesta andra försöka ställa av så många som möjligt av er. Varje cyklist efter mig är en seger. DIN smärta kommer framkalla ett välbehag hos mig och jag kommer om så är fallet troligtvis även skryta om det i Hällekis skola efteråt. Samma sak gäller om jag lyckas ta din rulle i kantvinden eller kontra din attack i motvinden. Att tävla utan fruktan kommer bli mitt främsta vapen på söndag. Jag kan knappt tänka mig en mer behaglig tävlingssituation. 

Till sist vill jag bara till mina konkurrenter säga att jag innerst inne hoppas att ni alla har riktiga skitben på söndag.

     

Krampens återkomst

Kaossäsongen håller i sig!

Då jag inte skrev något om förra helgen kommer några rader här. Det var Sverigecup i Halmstad med 165 km runt fina bokskogen uppe vid Galgberget. Första tävlingen sedan Östfold med snabba ben vilket var uppfriskande. Tyvärr matchade inte mitt självförtroende formen den här helgen och jag fick täppa en hel del luckor då jag såklart låg för långt bak. Aldrig några problem annars och tävlingen såg ut att kunna bli riktigt bra för min del då det mesta gick snett efter ca 9 mil. Först krampryck och inte långt därefter, pang! Det var det 10 000 kr DT-hjulet... Med ekerbrott och kramp förstår ni själva att det var kört. Tur att man har ett grymt härligt lag som kan få en på bra humör igen!

Nu till helgen. Inte heller den helt odramatisk. I fredags var det dags för GP på Arlanda test track. En bilracingbana som inte helt otippat är belägen vid Arlanda. 36 km pang pang väntade. Litet men bra startfält, ej att förakta.

Benen har känts riktigt fina sedan halmstadhelgen men som ni vet brukar inte alltid det ge utdelning för författaren av bloggen.

Med gott självförtroende öppnade jag lite försiktigt tävlingen med ett par soloattacker. Därefter lyfte ett klippblock av hämningar och jag hade mitt livs form. I ungefär 35 min tills min vansinneskörning tog ut sin rätt. 35 min är ändå ganska lång tid och jag hann ha roligt både 5 och 6 gånger i olika grupper. Attack - utbrytning - bli trött sedan börjar kretsloppet om på nytt! I laget var dagen extra lyckad då super-david spurtade in som 3:a bakom Erik Wallén och Ahlstrand. Staffan och Marcus var även de topp 10. Jag rullade in som siste fullföljande men jag har ju upplevt tråkigare stunder på cykeln än detta så att säga. Aldrig har jag känt mig så snabb på platten som jag gjorde i fredags.

Nu till gårdagens Falkenlopp som även det var en händelserik historia. Det ska ju inte gå FÖR lätt här i livet...

Självförtroendet på topp, vädret på topp, benen på topp. Planen var att INTE låta grupper utan innehavande UCK:are gå loss. Planen lyckades också mycket bra då jag och David hyfsat enkelt kunde bevaka täten i början. Farten var ganska hög första milen med snitt på 46. Jag satt med i en handfull grupper innan den riktiga utbrytningen gick. Efter nån/några mil går utbrytningen alla väntat på och Kalle "breakaway" Zander sitter givetvis med där! Inte långt senare har David lyckats brygga upp till den och vi sitter därmed med 2 av 5 gubbar i tät. Det enda jag behövde göra var att göra det jag har gjort så bra större delen av säsongen och det att cykla långsamt. Dock framme i täten den här gången. Och med snabba ben är det ännu roligare. Valhall och falköping stod för farthållningen och känslan var att det inte gick jättefort framme i täten. Vi satt hur som helst nöjda då 2/5 är precis så mycket vi kan begära. Halvvägs in i loppet får jag en mycket otrevlig känsla i höger lår. Jag vet vad som väntar men låtsas inte om det. Försöker dricka/äta massor. Varför ska detta ske nu? Varför kommer aldrig krampen när benen är värdelösa? Lidandet går ganska snabbt och jag tvingas stanna på ett krön och tror knappt att det är sant. Ser klungan rulla iväg och en ev. succé förvandlas till helvete inom loppet av några sekunder.

Så det var det! Kampens återkomst är ett faktum och den kom tillbaka tillsammans med formen antar jag. Finns högst troligt ett samband mellan formen och min krampbenägenhet. Får jag välja mellan dåliga ben och bra ben med kramp väljer jag ändå det sistnämnda, men det skulle sitta jäkligt fint med lite medgång nu!    

     

Kinnekullehelgen

Hade verkligen tron på att saker och ting skulle börja gå min väg igen. Med snabba ben och bra väder var det som upplagt för en trendförändring. 

I fredags var det GP-time där jag blev avställd efter 20 min och varvad efter 40 min. Lite tråkigt men inte helt oväntat då jag som vanligt låg långt bak och vurporna framför avlöste varandra. Efter ett par luck täpp var syran total och jag hade egentligen inte klippet som krävdes för att ha med loppet att göra. Även detta var relativt väntat då jag enbart kört backe de senaste veckorna. 

Såklart var mitt stora mål för helgen det backiga loppet på söndagen. För vad skulle kunna gå snett? 

Söndagens 136 km började lugnt. Nästan så det hade känts lättare om farten höjts för vi kröp verkligen upp de första fyra varven. De 8 s/m vind skapade dock ett oväntat orosmoment på baksidan av varvet där jag var ganska så trött ett par gånger de första varven. Väl i backen kändes benen fullt normala och jag såg fram emot hårdkörningen som jag visste skulle komma. Skön känsla att kunna lägga sig var man vill i klungan uppför. 

Efter fjärde varvningen höjdes tempot markant i kantvinden och klungan delades till och med. Min motivation gick från 100% till 60 på ett ögonblick. Efter ca 8 min hårdkörning lyckades vi trots allt ansluta till slutet av klungan strax innan backen. Kände dock att mina ben inte var lika gott slag som tidigare varv. Det kändes som om jag trampade med en kvadrat-klinga. Ingen kordination alls och till och med lite krampkänningar. Då jag druckit en hel del mineralsaltvatten + magnesium förstod jag till en början ingenting. 

Väl inne i backen kände jag ganska omgående att kroppen svarade dåligt. Frustade som en gammal gubbe och mina lätta ben från de föregående timmarna var som bortblåsta. Såklart var det dags för lite hårdkörning just det här varvet också.. När jag ser klungan dela sig en bit framför mig rinner energin fullkommligt ur mig. Jag känner för att bryta loppet, köra ner i ett dike, sticka ut i skogen och gömma mig. jag blir passerad av i stort sett alla bakomvarande och livet känns plötsligt lika hemsk som det kännts underbart varven innan. 

Jag rullar nästa varv med Jimmy Bodin och Stevenson. Bodin vill fullfölja och mina tankar går till Henrik Öijer som aldrig skulle brutit loppet i min position. Jag tar en gel och sen en till. Sveper en liter mineralsaltvatten och känner krampen och de tunga benen rinna ur kroppen på samma sett som den uppstod. Ett varv senare börjar det kännas riktigt bra. Bodin släpper i backen med några varv kvar. Jag fortsätter solo och försöker hålla uppe snittet så gott det går. Efter ett par varvs slit rullar även jag i mål. Blir 36:a 2 min bakom närmsta klunga och 15 min efter Balck som vann idag efter utbrytning. 

Vet ärligt talat inte varför allt går åt helvete just den här våren. Det känns som nya problem alltid dyker upp. Funkar allt är banan för platt, är banan backig cyklar jag för långsamt. Gång på gång, alltid något. Samtidigt har jag bevisligen gjort stora framsteg rent fysiskt. Mina framsteg vid sidan av tävlingarna är det som håller motivationen hög men vad spelar det för roll? Halva tävlingen igår var ett pinsamt mörker ingen bryr sig ett skit om hur snabbt man cyklar mellan tävlingarna.  

Idag och imorgon blir väldigt lugna dagar så drar jag igång igen på onsdag med lite fartträning. Funderar på att köra passet med högprofilerna bara för att matcha min motionärsstämpel för närvarande. 

Vi hörs.      

     

Missärhelg med något ljusare avslut

Rubriken känns ganska passande i min sammanfattning av helgen och jag ser fram verkligen fram emot att skriva av mig missären de kommande minuterna. Därmed varnar jag alla läsare som inte känner sig kapabla att läsa om individer i motvind och svårigheter.

Vi börjar med lördag.

Det kändes MYCKET bra på uppvärmningen. Jag dansade fram över cykeln. En sån där känsla av att det alltid kommer att finnas en till växel att lägga i oavsett. Jag hade målsättningen att gå runt alla 190 km med benen i behåll. Det var trots allt en mycket platt bana som inte passade mig överhuvudtaget. Det enda som passade mig var distansen. Jag gjorde även det dumma misstaget att köra alldeles för defensivt inledningsvis. Min plan var som i Norge förra veckan att chilla längre ner och låta tävlingen sätta sig.

Fail # 1: Tävlingen satte sig efter 15 mil och inte efter 30 min som planerat.
Fail # 2: Tvingades efter 10 km täppa en lucka med en 2 min all out effort.
Fail # 3: Kom fel i en kurva efter 30 km och fick täppa en till lucka med en maxning i polacksbacken.

Jag körde mig därefter så pass överjävligt stum att upploppet blev till tortyr. Hamnade i en grupp om 3 där de andra två turades om att ställa av sig själva gång på gång. Bröt loppet kort därefter.

Så det var ju sådär. Mina ambitioner matchar inte riktigt mina resultat för närvarande. För er som inte varit där så kan jag säga att det suger fett.

Vad som känns ännu dummare är att min form är exakt så bra som jag kan begära. Jag kör exakt så snabbt som vet att jag kan med en normalbra form. Jag trycker mer watt än någonsin. Jag är dessutom mer erfaren än någonsin. Jag får gång på gång stryk i resultatlistan av folk jag inte ens sett som konkurrenter tidigare.

Nu till dagens missär. Fast jag skulle vilja kalla den för en av de skönaste missärerna jag upplevt. Scandis GP körs på en 2 km HELT galen bana med en 1,30 min lång slottsbacke ink 2 st riktiga pavé avsnitt och en handfull galna kurvor. Kan vara den bästa bana jag kört.

Då jag hade gott om ilska som bränsle från gårdagen gick jag all in idag. Kom iväg hyfsat i starten (vilket för mig inte är sist) och första gången uppför slottsbacken var också den snabbaste. Efter 10 min lidande tappade jag tyvärr tätgruppen efter en kurva och hamnade tillsammans med Mats Andersson och senare Jeppe77 från Motala. Det såg rätt säkert ut bakåt till en början men efter några varv av lite för mycket hets i backe och för låg fart på platten blev vi ikappkörda av en jagande andragrupp på ca 6 st. Efter ytterligare några varv hoppade min kedja in mellan klingan och ramen på toppen av slottsbacken. Istället för att utnyttja mitt respitvarv såg jag till att få upp kedjan med våld och därefter ge järnet och försöka ta ikapp 10 sek. Planen var givetvis galant och jag ställde både av mig själv och cykeln.

Jag hamnade sedan med Preben Larsen, Krippe Kvist och teammate Jonathan Nargell. Som oftast blev jag avställd av Preben utför och körde ikapp och ibland ifrån i slottsbacken. Kände mig inte så dödsstum de sista varven så jag körde solo det sista varvet innan Wetterhall kom anslöt och dagen var slut!

Den här dagen kom jag 50 min. Dessutom på en bana som passar mig fint. Trots det lilla fallet framåt är det fortfarande kasst. Benen var såklart i fin form som vanligt nuförtiden och resultatet åt helvete. Tror jag bröt på ca 30:e plats idag.

Nya tag på Kinnekulle om 2 veckor tills dess ska det vilas, deffas och tränas bland annat. Känner mig av någon anledning väldigt laddad och tävlingssugen trots motvinden resultatmässigt. Bra det!