Kinnekullehelgen

Hade verkligen tron på att saker och ting skulle börja gå min väg igen. Med snabba ben och bra väder var det som upplagt för en trendförändring. 

I fredags var det GP-time där jag blev avställd efter 20 min och varvad efter 40 min. Lite tråkigt men inte helt oväntat då jag som vanligt låg långt bak och vurporna framför avlöste varandra. Efter ett par luck täpp var syran total och jag hade egentligen inte klippet som krävdes för att ha med loppet att göra. Även detta var relativt väntat då jag enbart kört backe de senaste veckorna. 

Såklart var mitt stora mål för helgen det backiga loppet på söndagen. För vad skulle kunna gå snett? 

Söndagens 136 km började lugnt. Nästan så det hade känts lättare om farten höjts för vi kröp verkligen upp de första fyra varven. De 8 s/m vind skapade dock ett oväntat orosmoment på baksidan av varvet där jag var ganska så trött ett par gånger de första varven. Väl i backen kändes benen fullt normala och jag såg fram emot hårdkörningen som jag visste skulle komma. Skön känsla att kunna lägga sig var man vill i klungan uppför. 

Efter fjärde varvningen höjdes tempot markant i kantvinden och klungan delades till och med. Min motivation gick från 100% till 60 på ett ögonblick. Efter ca 8 min hårdkörning lyckades vi trots allt ansluta till slutet av klungan strax innan backen. Kände dock att mina ben inte var lika gott slag som tidigare varv. Det kändes som om jag trampade med en kvadrat-klinga. Ingen kordination alls och till och med lite krampkänningar. Då jag druckit en hel del mineralsaltvatten + magnesium förstod jag till en början ingenting. 

Väl inne i backen kände jag ganska omgående att kroppen svarade dåligt. Frustade som en gammal gubbe och mina lätta ben från de föregående timmarna var som bortblåsta. Såklart var det dags för lite hårdkörning just det här varvet också.. När jag ser klungan dela sig en bit framför mig rinner energin fullkommligt ur mig. Jag känner för att bryta loppet, köra ner i ett dike, sticka ut i skogen och gömma mig. jag blir passerad av i stort sett alla bakomvarande och livet känns plötsligt lika hemsk som det kännts underbart varven innan. 

Jag rullar nästa varv med Jimmy Bodin och Stevenson. Bodin vill fullfölja och mina tankar går till Henrik Öijer som aldrig skulle brutit loppet i min position. Jag tar en gel och sen en till. Sveper en liter mineralsaltvatten och känner krampen och de tunga benen rinna ur kroppen på samma sett som den uppstod. Ett varv senare börjar det kännas riktigt bra. Bodin släpper i backen med några varv kvar. Jag fortsätter solo och försöker hålla uppe snittet så gott det går. Efter ett par varvs slit rullar även jag i mål. Blir 36:a 2 min bakom närmsta klunga och 15 min efter Balck som vann idag efter utbrytning. 

Vet ärligt talat inte varför allt går åt helvete just den här våren. Det känns som nya problem alltid dyker upp. Funkar allt är banan för platt, är banan backig cyklar jag för långsamt. Gång på gång, alltid något. Samtidigt har jag bevisligen gjort stora framsteg rent fysiskt. Mina framsteg vid sidan av tävlingarna är det som håller motivationen hög men vad spelar det för roll? Halva tävlingen igår var ett pinsamt mörker ingen bryr sig ett skit om hur snabbt man cyklar mellan tävlingarna.  

Idag och imorgon blir väldigt lugna dagar så drar jag igång igen på onsdag med lite fartträning. Funderar på att köra passet med högprofilerna bara för att matcha min motionärsstämpel för närvarande. 

Vi hörs.