Krampens återkomst

Kaossäsongen håller i sig!

Då jag inte skrev något om förra helgen kommer några rader här. Det var Sverigecup i Halmstad med 165 km runt fina bokskogen uppe vid Galgberget. Första tävlingen sedan Östfold med snabba ben vilket var uppfriskande. Tyvärr matchade inte mitt självförtroende formen den här helgen och jag fick täppa en hel del luckor då jag såklart låg för långt bak. Aldrig några problem annars och tävlingen såg ut att kunna bli riktigt bra för min del då det mesta gick snett efter ca 9 mil. Först krampryck och inte långt därefter, pang! Det var det 10 000 kr DT-hjulet... Med ekerbrott och kramp förstår ni själva att det var kört. Tur att man har ett grymt härligt lag som kan få en på bra humör igen!

Nu till helgen. Inte heller den helt odramatisk. I fredags var det dags för GP på Arlanda test track. En bilracingbana som inte helt otippat är belägen vid Arlanda. 36 km pang pang väntade. Litet men bra startfält, ej att förakta.

Benen har känts riktigt fina sedan halmstadhelgen men som ni vet brukar inte alltid det ge utdelning för författaren av bloggen.

Med gott självförtroende öppnade jag lite försiktigt tävlingen med ett par soloattacker. Därefter lyfte ett klippblock av hämningar och jag hade mitt livs form. I ungefär 35 min tills min vansinneskörning tog ut sin rätt. 35 min är ändå ganska lång tid och jag hann ha roligt både 5 och 6 gånger i olika grupper. Attack - utbrytning - bli trött sedan börjar kretsloppet om på nytt! I laget var dagen extra lyckad då super-david spurtade in som 3:a bakom Erik Wallén och Ahlstrand. Staffan och Marcus var även de topp 10. Jag rullade in som siste fullföljande men jag har ju upplevt tråkigare stunder på cykeln än detta så att säga. Aldrig har jag känt mig så snabb på platten som jag gjorde i fredags.

Nu till gårdagens Falkenlopp som även det var en händelserik historia. Det ska ju inte gå FÖR lätt här i livet...

Självförtroendet på topp, vädret på topp, benen på topp. Planen var att INTE låta grupper utan innehavande UCK:are gå loss. Planen lyckades också mycket bra då jag och David hyfsat enkelt kunde bevaka täten i början. Farten var ganska hög första milen med snitt på 46. Jag satt med i en handfull grupper innan den riktiga utbrytningen gick. Efter nån/några mil går utbrytningen alla väntat på och Kalle "breakaway" Zander sitter givetvis med där! Inte långt senare har David lyckats brygga upp till den och vi sitter därmed med 2 av 5 gubbar i tät. Det enda jag behövde göra var att göra det jag har gjort så bra större delen av säsongen och det att cykla långsamt. Dock framme i täten den här gången. Och med snabba ben är det ännu roligare. Valhall och falköping stod för farthållningen och känslan var att det inte gick jättefort framme i täten. Vi satt hur som helst nöjda då 2/5 är precis så mycket vi kan begära. Halvvägs in i loppet får jag en mycket otrevlig känsla i höger lår. Jag vet vad som väntar men låtsas inte om det. Försöker dricka/äta massor. Varför ska detta ske nu? Varför kommer aldrig krampen när benen är värdelösa? Lidandet går ganska snabbt och jag tvingas stanna på ett krön och tror knappt att det är sant. Ser klungan rulla iväg och en ev. succé förvandlas till helvete inom loppet av några sekunder.

Så det var det! Kampens återkomst är ett faktum och den kom tillbaka tillsammans med formen antar jag. Finns högst troligt ett samband mellan formen och min krampbenägenhet. Får jag välja mellan dåliga ben och bra ben med kramp väljer jag ändå det sistnämnda, men det skulle sitta jäkligt fint med lite medgång nu!