Budarlivet och tankar om vinterträning

Jag har nu betat av min första "hela" arbetsvecka här i Stockholms innerstad. Känns kul, proffsigt och ansvarsfullt på samma gång. Förutom de senaste två dagarna då jag dragits med en vidrig huvudvärk har timmarna flugit fram. Hela tiden nya mål och grejer på gång. Trots att vi r inne i en ganska lugn period rent arbetsmässigt blir det oftast en del adrenalinpåslag runt lunchtid när matbeställningarna haglar och maten ska levereras i tid. Det är ingen riskfri arbetsmiljö direkt. Det är trångt, hetsigt och aggressivt. Inte helt olikt det jag pysslar med i normala fall dvs. tävla.

Cykelbud som träningsform

Att köra 7-11 mil 5 fem dagar i veckan i innerstan är ganska speciellt i sig. Det är en väldigt onaturlig träningsform rent teoretiskt. Praktiken är dock en helt annan. Jag märke ganska snabbt att jobbet som cykelbud var betydligt intensivare än jag först trott. Min bild av ett lågintensivt malande dagarna i ända slogs till spillo redan första timmen på dag ett då jag skulle skugga en kille som heter Shane. Shane är några år äldre än mig, kör fixecykel utan bromsar, har aldrig kört en cykeltävling i sitt liv, och är sjukt snabb. Jag fick mig en rejäl väckning ur höstvilan när Götgatsbacken upp till mossebacke skulle bestigas fullt ös. Att ständigt tappa fart på grund av diverse hinder såsom rödlysen, fotgängare, bilar medför att kroppen ansamlar en hel del frustration. När man sitter i en bilkö i en bil kan man (jag) ibland känna för att skrika ut frustrationen genom rutan. På cykeln låter man benen agera utlopp. Det händer många gånger per dag att jag utan speciell anledning spurtar för mitt liv efter något rödljus som förstört min fina rytm. Samma sak om du "råkar" glida ut framför ett visst fordon i fart i en t-korsning. För att visa sin överlägsenhet och makt kommer med största sannolikhet personen (gubben) i bilen öka farten och trycka sin feta kofångare mot ditt bakhjul om du inte är hängiven nog i ditt igångdrag. Råkar du dessutom glida ut innan en backe intensifieras flykten ytterligare och du kommer andas genom rumpan på krönet. Dessa naturliga anaeroba intervaller i stor kvantitet tillsammans med den aeroba grund som cykling under många timmar ger, gör jobbet väldigt komplett rent fysiologiskt.

Träningsplanen?

Dessa banbrytande upptäckter har lett till att jag har fått tänka om en del när det kommer till träningsperioden fram till februari då jag ska börja förbereda mig för tävlingssäsongen. Jag ser faktiskt inte ser någon större poäng i att trötta ut mig själv på testcykeln när jag kommer hem från en 9 timmars arbetsdag på sadeln under lågsäsongen. Skall det köras utöver vardagsköttandet får det bli under helger. Helgerna kommer jag dock hålla lugna den första delen av lågsäsongen för att inte bränna ut mig själv. Planen är väl att senare försöka komplettera budandet med lite längre tröskelintervaller eventuellt. Jag gillar egentligen att planera allt in i minsta detalj. Men jag vet av egna erfarenheter att jag inte är något vidare på att hålla tillbaka min spontanitet när det kommer till träning. Vad jag nu sitter och tänker kan ändras flera gånger om innan nyår är här. Jag hävdar att lågsäsongen är djupt överskattad av framför allt svenska och nordiska cyklister. Det är bra att cykla på vintern, punkt. Lägg energin på det som verkligen räknas och utvecklar dig, nämligen tävlingarna. Det är vad jag kommer försöka göra nästa år. En sak i taget. Nu ska jag buda under vintern, sedan kommer jag högst troligtvis känna mig ringrostig på tävlingsscenen i slutet på februari. Fine. Det kommer ta ett par veckor, sedan är man igång oavsett om jag cyklat som bud eller på en testcykel varje kväll hela vintern. Vad man dock inte får göra är att överträna sig själv. Det är nästan alltid bättre att ha lite energi till godo och speciellt under vinterhalvåret. Träningsplan? - Nej! livsplan.

Lågsäsong, nytt jobb, nytt lag. Cykelproffs på riktigt?

Det har reagerats en del på mina senaste Strava-aktiviteter. Okej! 10 mil per dag i Stockholms innerstad brukar väl inte fylla mitt flöde i normala fall... Jag har nämligen hittat drömjobbet. Cykelbud givetvis. Jag sover gott om natten och får göra det jag älskar + att jag får betalt för det också. Återstår att se om jag klarar belastningen rent fysiskt som det innebär att cykla så pass hårt och länge redan i oktober samt resten av vintern. Det är ryck och knyck hela dagarna som gäller i stan och det är en spännande och väldigt utsatt tillvaro i den täta trafiken.

Ny adress 2016

Tankarna på en ny klubbadress väcktes så sent som i april i år. Med andra ord var det inget svårt beslut att lämna UC Monaco. Att cykla som satsande U23 cyklist i sydeuropa är inget jag skulle rekommendera till någon ung cyklist. Missförstå mig inte. Jag älskar Italien. Men av andra anledningar än deras utvecklingsverksamheter inom idrott och cykel. Jag kan verkligen njuta av träningsmiljöerna, av maten och vardagslivet. Jag har lärt känna vänner för livet, lärt mig språket och bakat Gnocchi.

Efter min sejour i Belgien i somras föddes tanken om en flytt till nästa år. Jag togs om hand med passion, erfarenhet samt respekt. Det tilltalade mig mycket. Lag fanns det gott om och det gällde att sondera terrängen noggrant. Jag stod länge och velade mellan olika alternativ, men i slutändan var valet lätt och jag valde ett lite mindre lag med ett nationellt belgiskt program. Jag har även ambitionen om att krydda det redan välfyllda programmet med andra äventyr när det passar. Jag kommer ha en större frihet nästa år Tävlingsmiljön och det oerhört täta tävlingsprogrammet borde utveckla mig som cyklist och förhoppningsvis skapa förutsättningarna för en betydligt bättre säsong rent resultatmässigt. Laget Team Thielemans de Hauwre är baserat i Merchtem i Östflandern och planen är att jag ska bege mig ner till cyklingens förlovade land i februari någon gång. Blir kul detta!

Närmast kommer jag ladda tävlingsbatterierna och fokusera på att försöka bli en riktigt grym budare. Det går sakta framåt.  

Kina levererade i år också

"Hemma" i Sverige igen. Eller vad är "hemma" för mig egentligen? Har i-landsfrustration över att jag inte vet vilken bostadsort jag bör ange på facebook. Inte det minsta trött mentalt. Känns bra. Har visserligen inte cyklat så värst många meter de senaste fem dagarna sedan den 11e och sista etappen av Touren. Det finns mycket att skriva om. Helt galet mycket. Jag gick in i touren med riktig kalasform. Jetlaggad, trött, snurrig osv. Det tog ett par dagar att komma in i rytmen. Tyvärr blev jag som många andra lite krasslig redan efter tre etapper. Startade ett par etapper med en lite olustig känsla i halsen men som tur var bröt det aldrig ut riktigt ordentligt för än efter sista etappen. Jag var ganska konstant alla dagar rent formmässigt. Långsam alltså. Skulle nog med facit i hand tagit någon mer vilodag under mina veckor i Belgien och kanske vilat mer mellan blocken. Har haft influensa de senaste dagarna men kul har man ju haft även om det tar på kroppen och knoppen att tävla mycket i landsvägscykel. Vissa individer lämnar helt enkelt samvete och sammanhang på hotellet när det är dags för start. Funderar en del på hur länge jag kommer tycka att det är värt att ta alla dessa risker. Snart kommer jag se min bror göra samma sak, kanske i samma tävling till och med. Inte så jävla kul när jag tänker på det. Men man vänjer väl sig vid det också. Cyklister med olika mycket att förlora, tar olika stora risker. Jag ser mig som en "halvgalen" cyklist. Det har blivit värre och värre med ökad erfarenhet. Än så länge drivs jag av en inre eld. Men hur mycket hatar jag att förlora? Tillräckligt mycket för att våga riskera halva armen, men hela? Det vette tusan. 

Klippet nedan visar de sista 7 km av min sista tävling för året. En ganska tekniskt och smal bana för en gångs skull. Det gillar jag nuförtiden. Håller mig till höger i bild från början till slut och det visade sig dagen till ära var den "rätta" sidan då jag svängde och cyklade mig till 11:e hjul in sista högersvängen 800 meter före mål. Jag slappnade tyvärr av lite väl mycket där och släpper den dagen till ära kamerautrustade aussien Owen Gillot förbi mig på insidan. Lägger ett litet finger på bromsen när jag trycks ut och jag orkar sedan inte hålla hans hjul på det långa upploppet. 10 förbaskade wheelsuckers glider sedan om mig sista meterna in. Efter målgång blandade känslor. Riktigt nöjd med i princip allt rent tekniskt. Värt det? Direkt efteråt nej, men nu här hemma i soffan framför youtube? Ja, alla gånger i veckan. Ca 2 min in i klippet är jag nära att gå i backen då en viss serb rättfärdigade en fysisk attack mot mig. Det var obehagligt. Det ser odramatiskt ut på bild dock. 

   

Vår allt-i-allo mekaniker Jesper Andersson levererade bildmateria av toppklass från resan. Nedan följer några favoriter av dessa.       

  

  

Har lyckats förkyla mig

Ja, det blev väl inte så mycket watt att skriva hem om  den här veckan. Har sedan hemkomsten i veckan lyckats dragit på mig en förkylning och jag kommer därför avstå den tänkta Tre Berg-helgen. Trist!

Nåja, man har väl slitit lite på kroppen de senaste veckorna med 10 tävlingar på 14 dagar. har försökt ta det lite piano den här veckan men ödet ville annat. Nu hoppas jag bara på snabb kurering så att jag blir redo för fight igen. På onsdag nästa vecka ska nämligen Uppsalas stoltheter återigen ut i världen och härja. Tour of Poyang Lake (6th edition) är det som väntar med 12 saftiga etapper och ett hundratal cyklister från hela värden likt 2014. Förra årets tävling var bland det roligaste jag varit med om, så jag hoppas på en favorit i repris...

24:a i Baardegem i det ihållande skyfallet

Mycket pina och kämpande igår för 11€...

Det började redan kl 9 igår morse och höll sedan i sig 12 timmar till. Start av cykeltävling kl 15.00 och den var tyvärr inom cykelavstånd. Så sent som möjligt rullade jag iväg från Buggenhout mot Baardegem och jag var väl plaskblöt efter cirka 1 km. Ankommer sedan 40 min innan start och det var väl inte en minut för sent.. 

Banan idag var ganska knixig med en hel del sväng och betong. Även lite backar för ovanligheternas skull. Nästan 12 mil och 15 varv med premier varje varv som jag i vanlig ordning inte hade koll på. hur som helst kändes ju benen toppen senast jag stod på linjen och jag gick in med viss optimism. 

Nästan all glädje försvann väl efter ca 1km då jag får ett ganska rejält bakhjulssläpp ute på en större väg. Det tråkigaste av allt var att släppet kom på rak väg i ett igångdrag... Inte långt senare är jag nära på att fälla en snubbe i en kurva då bakdäcket släpper på nytt. Jag glider bak i gruppen och rullar i snigelfart genom alla svängar de första varven. Efter varje sväng täpper jag den 10 meters lucka som bildats. Jag känner starkt för att bryta tävlingen men fortsätter trots allt åka med ett tag till...

Med cirka halva tävlingen gjord och mycket kraftspill där bak bestämmer jag mig för att antingen kliver jag av tävlingen, eller så slutar jag gnälla som en liten unge och gör det bästa av racet. Jag väljer det senare alternativet och jag börjar delta i tävlingen mer och mer ju längre vi kommer. Jag lär mig vilka kurvor som börs ta det lugnt i osv. lyckas minimera förlusterna något och jag kan gå med lite "billigare" ut ur kurvorna. Med 5 varv kvar att köra börjar jag attackera. En tremannagrupp gick iväg halvvägs in i tävlingen och andra konstellationer kommer och går utan framgång. Med 4 varv kvar tror jag faktiskt att jag lyckats skaka av mig klungan med hjälp av ett par andra. Tycker vi kör på bra men efter bara 1 km sätter det sig nån jävel där bak i klungan och äter in gapet. Jag attackerar i backen upp mot mål ett par gånger till och den sista gången spricker det av likt den första gången och återsamlas inte långt därefter. Blir sedan kontrad av David Desmecht från Veranclassic Ekoi och tre stycken andra går med där. Jag är bergsäker på att den gruppen skall köras in likt de hundratals tidigare försöken men givetvis stannar det av fint i klungan och så var de borta! 

In mot spurten är det lite rörigt, jag försöker för en gångs skull hålla mig lite kall och placera mig aningen bättre än senast. Tack vare min avvaktande körning missar jag fyra ströåkare som tar sig iväg med ca 1 km kvar. Försöker klippa igång i målbacken men det bitar som vanligt inge vidare för mig på upploppet. In på 24e plats och än lever drömmen som topp 10... 

Om man ska hitta något att glädjas åt så skulle det väl vara att jag slog ett ganska saftigt effektrekord igår med 298 NP i nästan 3h. Satsade friskt de sista varven vilket jag är nöjd över med tanke på att jag hade planer på att bryta hela tävlingen mer än en gång.  

En grej till, Köp inte däcket Vittoria rubino slick. Glidvalla för cykling. Dagens tips från östflandern. 

Kaos igår i Oordegems 1.12B Kermis...

Glas på vägen, regn, blåst samt gatstensbacke upp mot mål var vad som väntade de ca 90 tappra som ställde upp till start i Oordegem under gårdagen. Fast det visste vi ju inte då...

Starkt fält igår med ett gäng conticyklister, några heltids "kermismonster", ex proffs mm. 22 varv och totalt 110 km skulle avverkas. Mycket starka vindar i startfållan och jag bestämde mig för att vara med från skotten i dagens tävling för att undvika ett nytt fiasko likt lördagens race i Vinkt... Planen gick väl sådär minst sagt. Benen kändes bra. Riktigt bra faktiskt. Men när "rätt" gäng stack iväg i gatstensbacken efter ett par varv satt jag på fel sida och stirrade. Det gick ganska snabbt upp för mig att jag nog kunde hälsa min topp 10 placering ajöss om jag inte lyckades brygga upp till gruppen de kommande varven medans den fortfarande var inom synhåll. Jag försökte därför brygga gruppen med ett gäng maximala ansträngningar. Ibland i sällskap. Jag kom upp halvvägs en gång med en cyklist från Veranclassics. Men vi dog stenhårt både två och fick ge oss. Ingen från klungan lyckades brygga gruppen utom en cyklist. Christophe Van Cauwenberghe. 100% kermiscyklist som delvis försörjer sig på att cykla och vinna kermislopp. Ett monster enkelt uttryckt. Van Cauwenberghe lyckas givetvis brygga upp till gruppen. Ingen aning om hur det gick till men vips så var han där uppe och jag där bakom... 

Det hade nu gått strax under timmen av tävlingen och snitteffekten var uppe och snuddade 270 watt för mig här. Jag började känna mig väldigt väldigt tung mentalt och i ungefär samma veva började regnet falla tungt över de leriga betongvägarna utanför Oordegem. Där framme började Cauwenberghe och co dunka på rejält och luckan växte. Regnet tilltar ytterligare när vi blir oväntat stoppade av kommissarien ute på en åker. En okänd förbrytare, troligtvis bondläpp. Har spridit ut glasbitar över hela vägen. Ut ur kvastbilen skuttar tre gubbar i hatt ut med kvastar (vad annars) i händerna. Efter 10 min missär släpps vi åter iväg. först utbrytningen och sedan vi. Leran skvätter i ansiktet och biter sig in i kläderna så där permanent som bara lera kan göra. Livet kändes väl inte helt på topp här skall jag erkänna. Vi blir omdirigerade till ett mindre varv och tävlingen kortas ner med ca 3 mil. Jag kände mig totalt kass redan innan stoppet och hade därför mer att vinna på det än tvärtom. Jag bestämde mig därför för att försöka göra det bästa möjliga av situationen om man ändå är här. Det prövades en del från vår grupp på de sista småvarven men inget gav frukt. Vår grupp minskades stadigt och även där framme verkade folk droppa. Tillslut var vi inne på sista varvet och efter att jag bråkat lite med en belgare satt jag rätt bra placerad in mot målbacken i pavé. tyvärr stannade fältet av ganska rejält med ca 1 km kvar. Jag fick panik och istället för att vänta ut lite grann så valde jag att dra igång det hela tidigt. För tidigt skulle det visa sig. "Aj då, det var visst 500 meter kvar här..." Jag hade troligtvis vunnit på att hålla igen i spets. Men istället blir det ett fint uppdrag till någon jag hatar som plockar hem 12:e plats och själv faller jag som en sten i backen och hoppar in på en 30:e plats. Inte helt nöjd kanske. 

Sammanfattningsvis så hade jag troligtvis de bästa benen i år under gårdagens tävling. Mycket kraft och lite syra. Känner att jag kan göra skillnad i tävlingarna från spets på ett annat sätt än tidigare. Nästan 300 NP idag under 1h och 35 min trots att jag tyckte mig ha en hel del bensin kvar i tanken vid målgång. Dricker inte speciellt mycket vatten och äter oftast en gel under tävlingarna men har inte fått det minsta kramp under mina sju tävlingar här i Belgien. Det känns fint just nu. Men det finns flera nackdelar med att vara klen under så lång tid som jag varit. Man tränar inte sig själv till att försöka vinna cykeltävlingar om all energi går åt till att försöka överleva hela tiden. Ju nu känns det som om jag eldar för kråkorna en hel del och hela situationen att kunna styra racet en aning känns ganska ovan. Jag tror det är oerhört viktigt att våga gå ner en nivå i sitt tävlande när benen av olika anledningar inte svarar som man vill. Att få båda delarna är bra för självförtroendet men även för din praktiska erfarenhets skull.
 

"Tjock", men något snabbare cyklist än tidigare...

    

Orkade inte brygga upp!

Nej det var väl satan att jag inte kunde vara lite starkare. Otroligt lättåkt bana idag gjorde tävlingen lite mindre plågsam än igår. 120km där 100 km bestod av att jag satt i klungan. Resten var lite mer intressanta så jag hoppar direkt till de sista kilometerna.

Bakom 4 st som körde om trofen idag så hade två killar kastat loss och de hade knappt 100 meter lucka till klungan där jag sitter. Jag tvekar lite, men bestämmer mig för att försöka brygga dessa två. Trots att det stannar av bakom känner jag väl ganska omgående att "det här kan bli lite kämpigt.." Fortsätter dock köra på och tuggar styrlindan. Jag kommer ikapp såpass att jag bara har 20-30 meter upp men de samarbetar tyvärr ganska bra där framme. Jag ser en lång-smal belgare komma gapandes bakifrån. Istället för att slå av och spurta in på rullen fortsätter jag och trycka på och döda mig själv. Naivt troende om att den där snubben, han kommer minsann smyga om sådär trevligt, vända sig om och kolla så att det är ok med mig innan han drar i 50 km/h de resterande 2 km till linjen där topp 10 är ett faktum.

Så blir såklart inte fallet då snubben bara skoningslöst stöter av mig. Till min förtvivlan stannar det av rejält där bak. Det som inte får ske har skett. Vi har nu endast 2km till mål och jag får en ytterst liten energikick när vi svänger in i medvinden. Fortfarande stadiga 50 meter upp och 50 meter ner. Med 1 km kvar börjar jag få rejäl panik då gruppen framför ser ut att kunna hålla. Själv ser jag inte alls ut att hålla då jag är stum som ett kylskåp. Det kommer upp en snubbe och vi går runt några gånger. 500 meter innan linjen är vi inkörda och gruppen framför håller undan och tar 5e-7e plats.

Var väl inte jättefräsch in över linjen..

I den totalt livsfarliga spurten genom ett bostandsområde i medvinden sliter jag mig in i främre delen av klungan. Runt 20-30 plats totalt skulle jag säga istället för den 14e plats jag fick officiellt... Nåja. Färska 17€ på kontot tackar man ju inte nej till. Snart kan jag väl pensionera mig!