Kina levererade i år också

"Hemma" i Sverige igen. Eller vad är "hemma" för mig egentligen? Har i-landsfrustration över att jag inte vet vilken bostadsort jag bör ange på facebook. Inte det minsta trött mentalt. Känns bra. Har visserligen inte cyklat så värst många meter de senaste fem dagarna sedan den 11e och sista etappen av Touren. Det finns mycket att skriva om. Helt galet mycket. Jag gick in i touren med riktig kalasform. Jetlaggad, trött, snurrig osv. Det tog ett par dagar att komma in i rytmen. Tyvärr blev jag som många andra lite krasslig redan efter tre etapper. Startade ett par etapper med en lite olustig känsla i halsen men som tur var bröt det aldrig ut riktigt ordentligt för än efter sista etappen. Jag var ganska konstant alla dagar rent formmässigt. Långsam alltså. Skulle nog med facit i hand tagit någon mer vilodag under mina veckor i Belgien och kanske vilat mer mellan blocken. Har haft influensa de senaste dagarna men kul har man ju haft även om det tar på kroppen och knoppen att tävla mycket i landsvägscykel. Vissa individer lämnar helt enkelt samvete och sammanhang på hotellet när det är dags för start. Funderar en del på hur länge jag kommer tycka att det är värt att ta alla dessa risker. Snart kommer jag se min bror göra samma sak, kanske i samma tävling till och med. Inte så jävla kul när jag tänker på det. Men man vänjer väl sig vid det också. Cyklister med olika mycket att förlora, tar olika stora risker. Jag ser mig som en "halvgalen" cyklist. Det har blivit värre och värre med ökad erfarenhet. Än så länge drivs jag av en inre eld. Men hur mycket hatar jag att förlora? Tillräckligt mycket för att våga riskera halva armen, men hela? Det vette tusan. 

Klippet nedan visar de sista 7 km av min sista tävling för året. En ganska tekniskt och smal bana för en gångs skull. Det gillar jag nuförtiden. Håller mig till höger i bild från början till slut och det visade sig dagen till ära var den "rätta" sidan då jag svängde och cyklade mig till 11:e hjul in sista högersvängen 800 meter före mål. Jag slappnade tyvärr av lite väl mycket där och släpper den dagen till ära kamerautrustade aussien Owen Gillot förbi mig på insidan. Lägger ett litet finger på bromsen när jag trycks ut och jag orkar sedan inte hålla hans hjul på det långa upploppet. 10 förbaskade wheelsuckers glider sedan om mig sista meterna in. Efter målgång blandade känslor. Riktigt nöjd med i princip allt rent tekniskt. Värt det? Direkt efteråt nej, men nu här hemma i soffan framför youtube? Ja, alla gånger i veckan. Ca 2 min in i klippet är jag nära att gå i backen då en viss serb rättfärdigade en fysisk attack mot mig. Det var obehagligt. Det ser odramatiskt ut på bild dock. 

   

Vår allt-i-allo mekaniker Jesper Andersson levererade bildmateria av toppklass från resan. Nedan följer några favoriter av dessa.