Budarlivet och tankar om vinterträning

Jag har nu betat av min första "hela" arbetsvecka här i Stockholms innerstad. Känns kul, proffsigt och ansvarsfullt på samma gång. Förutom de senaste två dagarna då jag dragits med en vidrig huvudvärk har timmarna flugit fram. Hela tiden nya mål och grejer på gång. Trots att vi r inne i en ganska lugn period rent arbetsmässigt blir det oftast en del adrenalinpåslag runt lunchtid när matbeställningarna haglar och maten ska levereras i tid. Det är ingen riskfri arbetsmiljö direkt. Det är trångt, hetsigt och aggressivt. Inte helt olikt det jag pysslar med i normala fall dvs. tävla.

Cykelbud som träningsform

Att köra 7-11 mil 5 fem dagar i veckan i innerstan är ganska speciellt i sig. Det är en väldigt onaturlig träningsform rent teoretiskt. Praktiken är dock en helt annan. Jag märke ganska snabbt att jobbet som cykelbud var betydligt intensivare än jag först trott. Min bild av ett lågintensivt malande dagarna i ända slogs till spillo redan första timmen på dag ett då jag skulle skugga en kille som heter Shane. Shane är några år äldre än mig, kör fixecykel utan bromsar, har aldrig kört en cykeltävling i sitt liv, och är sjukt snabb. Jag fick mig en rejäl väckning ur höstvilan när Götgatsbacken upp till mossebacke skulle bestigas fullt ös. Att ständigt tappa fart på grund av diverse hinder såsom rödlysen, fotgängare, bilar medför att kroppen ansamlar en hel del frustration. När man sitter i en bilkö i en bil kan man (jag) ibland känna för att skrika ut frustrationen genom rutan. På cykeln låter man benen agera utlopp. Det händer många gånger per dag att jag utan speciell anledning spurtar för mitt liv efter något rödljus som förstört min fina rytm. Samma sak om du "råkar" glida ut framför ett visst fordon i fart i en t-korsning. För att visa sin överlägsenhet och makt kommer med största sannolikhet personen (gubben) i bilen öka farten och trycka sin feta kofångare mot ditt bakhjul om du inte är hängiven nog i ditt igångdrag. Råkar du dessutom glida ut innan en backe intensifieras flykten ytterligare och du kommer andas genom rumpan på krönet. Dessa naturliga anaeroba intervaller i stor kvantitet tillsammans med den aeroba grund som cykling under många timmar ger, gör jobbet väldigt komplett rent fysiologiskt.

Träningsplanen?

Dessa banbrytande upptäckter har lett till att jag har fått tänka om en del när det kommer till träningsperioden fram till februari då jag ska börja förbereda mig för tävlingssäsongen. Jag ser faktiskt inte ser någon större poäng i att trötta ut mig själv på testcykeln när jag kommer hem från en 9 timmars arbetsdag på sadeln under lågsäsongen. Skall det köras utöver vardagsköttandet får det bli under helger. Helgerna kommer jag dock hålla lugna den första delen av lågsäsongen för att inte bränna ut mig själv. Planen är väl att senare försöka komplettera budandet med lite längre tröskelintervaller eventuellt. Jag gillar egentligen att planera allt in i minsta detalj. Men jag vet av egna erfarenheter att jag inte är något vidare på att hålla tillbaka min spontanitet när det kommer till träning. Vad jag nu sitter och tänker kan ändras flera gånger om innan nyår är här. Jag hävdar att lågsäsongen är djupt överskattad av framför allt svenska och nordiska cyklister. Det är bra att cykla på vintern, punkt. Lägg energin på det som verkligen räknas och utvecklar dig, nämligen tävlingarna. Det är vad jag kommer försöka göra nästa år. En sak i taget. Nu ska jag buda under vintern, sedan kommer jag högst troligtvis känna mig ringrostig på tävlingsscenen i slutet på februari. Fine. Det kommer ta ett par veckor, sedan är man igång oavsett om jag cyklat som bud eller på en testcykel varje kväll hela vintern. Vad man dock inte får göra är att överträna sig själv. Det är nästan alltid bättre att ha lite energi till godo och speciellt under vinterhalvåret. Träningsplan? - Nej! livsplan.