Tour du pays Ronnais - Helgen i ugnen

Ja herregud vad varmt det blev tillslut. hade över 40 snitt under helgens tävlingar. Temperaturen alltså.

3 dagars etapploppet i Roanne inleddes under fredagen med ett stads GP på 67 km. Start 20.00 för ovanlighetens skull. Endast 38 grader vid start. Två flaskor och langning var det som gällde. Efter mardröms-GPt på Sollerön i färskt minne var jag lite nervös på startlinjen då det som varvad cyklist löper stor risk att inte få starta övriga tre etapper.  Franska nationella eliten på plats och just det. Varvet mätte 1,5km..

Glädjande nog visade sig oron vara hyfsat obefogad större delen av de 40 varven. Hade inga som helst problem med igångdragen och allt kändes lätt och fint. Ett tag undrade jag om toppformen anlänt på riktigt eller om watten bara var låg och det visade sig bero på det sistnämnda. Såg två normalt starka lagkamrater bryta ihop i värmen. Det tog fart ute på varvet då och då men det var inte fören efter 60 min som saker och ting började ta emot en smula för mig. Vattnet tog av någon anledning slut i rasande takt. Med 15 varv kvar fanns inget mer att tillgå och för en krampkänslig person som jag är detta ingen höjdare. Jag tog mig igenom 14 varv men kunde inte riktigt gå med i tempoväxlingen på sista varvet vilket ledde till tapp av rulle och sedemera fart och motivation. Rullade in på en stabil 90 någonting där inte helt nöjd efter att ha släppt förbi mig ett 40 tal i min värld sämre cyklister.


Dagen därpå bjöd på ett utmattningsrace utan dess like. Start 12.30 istället för 20.00 vilket betydde att 40 graders gränsen passerades med marginal. Rhone Alpes fina gröna kullar lyste brandgula och vinden stod stilla. Innan racet hade min mekaniker förfasats sig över min sadelposition (långt fram för den som inte la märke till det på SM) och tyckte det verkade som en bra idé att skjuta bak den med en gång. Jag gav honom mitt godkännande direkt med en gjuten bortförklaring i åtanke...

16 mil skulle avverkas med ett stycke höjdmeter. 2100 om man ska vara exakt. Jag kände väl mig riktigt sjuk och illamående i inledningen. Sadelpositionen kändes skit klungan snabb. Ca 10 km in i etappen kommer dagens första lilla stigning och här tar det fart. Jag har innan backen tagit mig fram lagom långt och tar rulle på två i normala fall stensäkra kort: min egen lagkamrat Matteo Draperi samt Maxime (eller matheu) Le Lavandier. Matteo ser tyvärr ganska uppgiven ut och jag tror knappt mina ögon när detta fysiska fenomen bara rasar i klungan likt en rullade sten. Jag går med Lavandiers hjälp med nöd och näppe med en hyfsat stor andragrupp över krönet och vi kan sedan ansluta till täten. På krönet mår jag så jävla dåligt. Vet inte vad jag ska ta mig till i hettan men med är jag fortfarande. Tvälingen rullar sedan på upp och ner i omgångar. Jag känner hur benen blir bättre och bättre för varje meter och avancerar en del i hårda partier. När jag efter ca 40 min vänder mig om är i stort sett halva klungan borta och endast en lagkamrat skymtar i svansen på klungan (trevlig syn).

Ungefär där börjar min eviga jakt på vatten. Med dryga 90 min körda stannar tävlingen av efter att utbrytningen gått iväg och jag har nog aldrig varit så sugen på vatten. Tycker mig se alla andra lags langarne precis hela tiden under loppet. Jag börjar likt gårdagen få krampkänningar och tänker väl att där var min helg över. Jag räddas faktiskt av den kuperade terrängen ute på banan och den lugna körningen i klungan. I klättringarna har jag nästan aldrig kramp av någon anledning. Får äntligen en flaskjävel efter dryga 60 km och den sipprar ner ganska enkelt. Gör sedan en hemsk med nödvändig grej, tar en tjock gel i 45 graders värme och torr mun. Vi rullar vidare i makligt men kontrollerat tempo. Efter dryga 90 km går vi in i etappens längsta stigning på ca 10 km. Den är inte speciellt brant men satan vad varmt det blev där inne i klungan. Börjar bli riktigt riktigt yr i huvudet och när farten höjs i den aldrig utplanande backen känner jag hur kraften rinner ur mig lite grann. Cyklister och servicebilar huller om buller. Publiken jagar på cyklisterna. Hamnar likt SM i en rätt lovande grupp i karavanen med ett fyrtorn till holländare, TT-guden Sebastien Fayard från Team Pro Immo och ett par till. Bingo för mig. Tyvärr splittras vi upp ganska mycket innan vi når det riktiga krönet och det slutar med att Fayard försvinner i fel riktning för mig och ett par försvinner i rätt riktning dvs bakåt. Jag får med mig holländaren och två flaskor från bilen. Jag får dock känslan av att jag redan innan backen låg ca 3 flaskor mindre än idealt. Terrängen rullar på efter en kortare utförskörning och jag påpekar för min kompanjon att jag känner mig trött i benen och att om han inte vill fortsätta ensam så får vi sänka tempot. Det slutar med att en gammal gubbe i vägkanten suktar mig med en 1L flaska kall bedoin. Så var den saken biff. Holländaren får glatt fortsätta på egen hand. Jag kör ner jätteflaskan i bakfickan. Den når fan upp till nacken. Känner mig som vanligt lite som en motionär på fikarunda när jag åker runt på franska DN1 tävlingar med en skruvkorksflaska i ryggfickan. Efter 20 min har jag lyckats svepa den. Kollar bakåt och ser Maxime Le Levandier komma åkandes med en annan TT-gud från chile. Jag går tacksamt in på rullen där och får även en flaska av Maxime som undrar om jag ska gå i mål idag. Jag svarar att det hade jag tänkt. Benen kommer sakta med säkert tillbaka i de mer lättåkta partierna och vi kommer ikapp en annan cyklist från Team pro Immo som kan ansluta till vår lilla grupp. Med ca 30 km kvar av etappen känns det riktigt bra i benen igen. Allt verkar så hoppfullt och fint när bakhjulet punkterar. Grattis.

Luften går inte bara ur bakhjulet och allt känns hopplöst när Maxime mumlar något om reservhjul. 100 meter längre fram bakom en kurva ute i skogen står CC Etupes mekbuss och väntar på mig. Jag får ett bakhjul och kastar mig sedan iväg efter min förlorade grupp. Jag tvingas köra på ganska hutlöst i ett antal kilometer innan jag återansluter efter insidenten. Just när jag tror mig ha tagit min sista förning i vinden för dagen får hela gänget för sig att bryta i målbyn. Jag tvingas köra de sista 25 desperata kilometerna solo. Släpar mig i alla fall tillslut i mål och kan lägga mig gräset ca 30 min efter vinnaren och på 55:e plats.


Som belöning för mödan får jag tillsammans med Nikita från laget köra de två avslutande etapperna på söndagen. 8,5 km tempo samt ett till backigt linje på eftermiddagen. Helt plötsligt ligger jag näst på tur att åka ur tävlingen då den nedre halvan av fältet inte finns kvar längre. Kvar finns bara de jobbigt snabba typerna och jag. Dagen inleder med min paradgren, tempo. Jag dundrar in klart sist i fältet på min linjecykel och jag kan äntligen börja ladda om för den sista etappen.

Riktigt töntig i tempohjälm.

Start kl 14 och vi behöver inte ha västarna på oss i fållan idag heller! Efter en lång fransk master tar det fart ut den lilla byn. Tävlingen inleds med att de starkaste för dagen omgående visar var skåpet ska stå. Åtta stycken går iväg och jag sitter väl inte fryser direkt på 300 snittwatt. Låt dem åka för f-n...

St Etiennes lila-gula tröjor rullar upp i tät för att kriga för sin tröja. Jag och Nikita sätter oss topp 20 och myser. Jag hinner prata en hel del också vilket alltid är kul. Vi kör stadigt uppför men jag behöver aldrig gå över tröskel någon längre stund vilket var skönt. Jag startar etappen med en flaska i ryggfickan vilket var ett smart val. Jag hinner aldrig ge mig själv någon större vätskebrist innan det blir åka av i loppets hårdaste stigning halvvägs in. Jag sitter rätt placerad, jag äter vidrig gel och jag dricker bra. Men likt förbannat kan jag inte följa de bästa i Frankrike idag heller. Stigningen inleds likt de tidigare ganska lugnt. Ca 4 km in i backen smäller det till då arrangörsklubben Roanne får för sig att offra halva laget. Jag och många med mig blir rejält tagna på sängen då vi går från 20 till 28 km/h i backen. jag försöker plåga mig själv så gott det går. Klungan är ett sträck med hål i. Inte heller denna stigning är mycket mer än 5% men den tar fan aldrig slut. Blir passerad och passerar. En efter en droppar de gula Roanne cyklisterna från tät. Inte långt senare går repet för mig. Det blir 5-10 meters lucka upp till andragruppen på ca 15 man bakom förstagruppen. I det här läget har loppet under våren med störta sannolikhet varit över för min del. Men den här eftermiddagen händer något annat. Just när jag ska ställa mig upp för att kräma ur det där sista ur de brutalt manglade benen får jag ny energi. I med två växlar och hittar oanade krafter. Turbon tar mig tillbaka till gruppen framför och jag kilar bokstavligen in hjulhelvetet i cyklisterna framför. Ber till gud att plågan ska ta slut, att jag ska få höra det underbara ljudet av allas växlingar till storskivan. Det sker inte. Tvärtom får SC Dijon för sig att försöka brygga upp till förstagruppen igen och där satt spiken i kistan. Bom. Jag försöker såklart säkra min topp 50 genom att köra solo sista biten in men blir tvingad av banan av min sportdirektör. Tack för det!!

Kanske är det lite väl mycket begärt att jag ska kunna klättra med de bästa redan nu min första säsong här nere. Vad vet jag, men vad jag faktiskt vet är att mitt nya träningsprogram vilket innebär mer tid på stranden och mindre i sadeln ger resultat. Genom att köra ifrån större delen av laget i helgen har jag även förhoppningsvis kört mig in i en riktigt stor cykeltävling lite senare i juli. Mer om det senare.

För er som faktiskt läste hela inlägget vill jag bara be om ursäkt för att ha försakat ex antal minuter av era liv. Men det lär bli mer av den här varan framöver. Andra halvan av min säsong ser riktigt spännande ut och motivationen är god! Då är det trevligt att cykla...


       

Tour du Ronnais

Kommer jag om allt går som det ska till start till imorgon kväll. Depart är cykelstaden Roanne belägen i region Rhone Alpes västra delar med dess gröna runda kullar och berg. Förutom den fina naturen finns också här ett hederligt gammalt katergori DN1 lag i cykel med namnet CR4C Roanne om jag inte minns fel. Det är ett sånt där team som tål att åldras, och som vi svenska cyklister bara kan drömma om i dagsläget tyvärr. För att få lite perspektiv på det hela arrangerar klubben fyra cykelarrangemang innehållande sju starter för cyklister med kategori 1-4 licens i Frankrike vilket i stort sett täcker det svenska elitfältet nivåmässigt.

Nåja. Tävlingen inleds imorgon med en hemsk prolog på ca 4 km. Därefter rullar programmet på med ett kortare kuperat linje på lördagen för att sedan avslutas på söndag eftermiddag först med "contre la montre" på 14 km (detta kommer med 100% säkerhet genomföras på linjecykel för mig vilket alltid är motiverande) och sedan ett till lite backigare linjelopp på eftermiddagen. Tjohooo!!!

Startlista deltagande lag:

DN1
 CR4C ROANNE…Rhône-Alpes
 SCO Dijon…Bourgogne
 ECSEL…Rhône-Alpes
CC Etupes    Franche-Comté
 Team Pro-Immo … Auvergne
SOJASUN Espoir…Bretagne

DN2
 Charvieu Chavagneux CI…Rhône-Alpes
 Bourg en Bresse…Rhône-Alpes
 VC Caladois…Rhône-Alpes
 Martigues Sport Cyclisme …Provence Creuse Oxygène
 AC Besançon…Franche-Comté
DN3
UC Aubenas…Rhône-Alpes

Hors DN
 UC Monaco
 UCI…Centre Mondial du Cyclisme

Equipes étrangères
 Belgique..CROFORD WPGA Cycling
 Belgique…EFC-ETIXX
Belgique..Profeil united cycling Team

Det här ser ut att bli lite svettigt minst sagt. "Hours DN" (utanför nationell division) betyder att vi är ett utländskt lag med fransk licens. "Equipes étrangères" antar jag är inbjudna lag utan fransk licens som säkert inte alls sugna på att inte cykla fort i helgen. 

Ett stycke banprofil av söndagens linjeetapp

Jag hoppas väl först och främst på att kunna genomföra detta etapplopp utan att halvt ha ihjäl mig själv. Sedan skulle det såklart vara kul att sitta med i en utbrytning också... Frysa ska vi i alla fall inte behöva göra överhuvudtaget då prognosen pekar på höga 30 grader i stort sett hela helgen. Tur att vi har så bra langningsorganisation i Monaco!

Rapport dyker upp här i nästa vecka så håll ut!!!      

   

Har väl cyklat SM, en lång historia lång

Nu är det väl dags för mig att vädra mina erfarenheter från helgens SM. Det är alltid en speciell känsla att ställa sig på startlinjen inför svenska mästerskapens linjelopp vet alla som provat på, men det var med låga förväntningar jag rullade in i fållan i söndags. Jag lyckades tyvärr bli lite förkyld i onsdags kväll efter att jag kört mig sönder och samman i 5 timmar. Har försökt att tänka positivt de senaste dagarna, men när jag rullade en timma i 25 km/h med syra i fredags kväll kändes det väl inte så jäkla muntert skall jag erkänna.

Inför lördagens väckpass hårdvilade jag hela dagen och körde passet sent för att optimera mitt tillfrisknande. Passet kändes över förväntan så sedan var det bara att tanka kroppen med paj och sånt!

Nu till själva loppet. 5 st klassiska långvarv på ca 35 km skulle köras ink 4 x 6 km småvarv som avslutning. Riktigt trevligt med andra ord. 190 km i strålande sol och 25 grader. Planen för dagen var väl att sitta med högt och fint inför gesundabacken varje varv för att sedan äta, dricka och frihjula resten av varvet. Första varvet bjöd inte på någon riktig hårdkörning i backen och jag lämnades i ovisshet om benens skick till en början. Det var en hel del gubbar som riktade in sig på utbrytningen under loppets första del (likt skolboken för korrekt tävlingsgenomförande). Strax innan varvning var gruppen iväg och det såg väl ut att kunna gå hem. Andra gången i Gesunda. Nu tog det fart. 410 watt i 4,30 min lyckades jag kräma ur mig. Det räckte inte riktigt. Körde i stort sett "a bloq" hela backen efter att Lindau satt in en hemskt motivationsdödande attack i backen plana första del. Tog sedan kameramannen Nystrands hjul och läget kändes hårt men stabilt tills Marcus fåglum fick för sig att skicka ut mig till höger i vinden strax innan sista branten. Det var en smart drag. Av honom skulle det visa sig. Slet mig in lite längre bak i den splittrade gruppen men stumnade rätt hårt sista metrarna. Istället för att hänga av mig själv väntade jag in en liten andragrupp som kunde ta mig tillbaka till täten. Inte långt senare var i stort sett hela klungan återsamlad och tävlingen stannade av.

Ungefär här hade jag min kanske största kris i hela loppet. Huvudet kändes tomt och benen sega. Som tur var endast en tillfällig svacka. Uppe vid andra varvning tar det lite fart då Gurra Larsson med flera trycker på lite grann. Försöker sitta bakom rätt cyklister och rullar mig tillbaka utan större beskymmer.

Tredje gången i Gesunda blir tävlingens lugnaste med min position längre upp ett skönt break i tävlingsstressen. Tredje varvet har jag i stort sett inget minne av tyvärr. Men ungefär här bör mina flaskor vatten börjat ta slut. Jag lyckades nämligen missa två raka langningar i början. Blir tillfälligt räddad av lagkamrat Galle som glider upp med en friskt immig flaska på varv 3. I klungan kör vi på/av cykling för det mesta. Då och då lite kantvindkörning men aldrig längre än någon minut i taget vilket är bra för mig. Lyckas missa tredje langningen också och solen steker på. Om jag minns rätt har det även gått iväg en andra utbrytargrupp nu bakom den tidiga.

Ut på varv fyra. Fokus innan backen. Nu blir det jobbigt för en hel del cyklister inklusive mig själv. De sista 100 meterna i backen känner jag mig väldigt väldigt stum igen. Väljer att inte plocka ut allt jag har i kroppen riktigt än utan tar rygg på några stabila ryggar. Framför Stevenson och på min rulle Landström. Väl på krönet ser Stevenson ganska rökt ut. Precis när jag ska gå om så tar Landis fart ute till vänster. Bingo. Vi har kanske 10 SEK upp till tätgruppen. Och nu jävlar bär det av nerför Gesundas branter. Lite väl hårt visar det sig snart. Jag tar fan i så jag spricker men det är inte det lättaste i 75 blås. Landis kör fruktansvärt många watt och ställer av mig strax innan kurvan nere vid stora vägen. Kan urskilja Emil Andersson bakom mig. Landis går ikapp framför och jag trycker på med det jag har. Det går inget vidare minst sagt. Emil kommer ikapp bakifrån och är snäll nog att inte ställa av mig direkt. Vi hjälps åt att ta stumma förningar. Ont gör det. Riktigt jävla ont. Vi är påväg ikapp en gång men som ett brev på posten duggar attackerna tätt bland favoriterna. I det lilla samhället Ryssa lyckas vi tillslut ansluta. Attackerna fortsätter dugga tätt ute på e45. Håller mig envist kvar på hjulet framför och strax innan motvinden in mot sollerön går en liten grupp iväg innehållande Pierre.  Tempot går ner till rullfart och tur var väl det. Tokstum och krampig tar jag mig ner till bilen och hämtar två mycket efterlängtade flaskor. Vi rullar vidare i makligt tempo.

Strax innan varvning är vi åter igen i stort sett återsamlade då en ganska stor grupp cyklister återanslutit. Skadan var väl i stort sett redan skedd och benen kändes väl allmänt misshandlade resten av loppet. Försöker reparera de stackars benen påväg ut mot backen. Sveper ett par flaskor men med marginell success. Det är en slagen monegask som "sprätter" in i gesunda för sista gången. Försöker bara hålla mig på tröskeln backen igenom men det räcker såklart inte på ett jäkla SM i en 4 min backe... På krönet har jag med mig ett hyfsat lovande gäng slätdragsmonster i form av evighetsmaskinen Peter Carlsson, Mattias Brolin samt Emil Andersson bland annat. Vi (eller dem) tar sikte på täten i maximal fart. Själv var jag otroligt vindskygg av ex antal anledningar. Uppför känns väl rätt bra men utöver det en fruktansvärd pina. Vi kör väl på vad tygen håller bort mot Mora men luften går väl ur oss i motvinden in mot sollerön. Monster Peter, emil + Mackan Johansson gör ett tappert jobb i tät. Själv går jag fram och sänker farten vid några tillfällen bara för att jag kan.

Väl inne på solleröns småvarv brister väl mitt tålamod både en och två gånger. Då en annan wheelsucker likt mig själv först får för sig att försöka grilla vår lilla grupp framför publiken i målbacken vid ett flertal tillfällen. Väl utom synhåll tar Carlsson med co åter komandot. Som en liten final väljer tidigare nämnda cyklist att gå in bakom tättrions följebilar och grillar därmed alla utom sig själv + saboterar en tätstrid för egen vinning och en ev 51 plats. Säger till lite på skarpen och vi kan sedan fortsätta vår färd in mot mål. Eller ja, mål fick vi aldrig komma till av någon anledning. Jag får hur som helst placering 56 i mål och kan väl avhandla ett efter omständigheterna godkänt svenskt mästerskap men inte mer tyvärr. Kul hade jag i alla fall även om det kanske inte låter så i mina rapporter. Det är ju bara det att jag tycker det är så kul att må så dåligt. Det blir roligare ju tröttare jag blir. Jag fick tyvärr inte känna den där sista varvet känslan idag. Men jag försöker se framåt. Det som känns fruktansvärt hemskt just nu är väl det faktum att jag står som DNF på procyclingstats.com. En riktig mardröm...

Saknade det där sista i helgen rent fysiskt, missade lite langning med mera men använder faktiskt huvudet på tävlingarna nu. Vilket är ett framsteg. Placerar mig hyfsat bra i klungan när jag vill och kan överlåta mitt tävlingsöde till benen. Idag räckte det till nedre delen av övre halvan och jag fick vad jag förtjänade vilket känns oerhört ädelt.

DNS på sydfranska mästerskapen

Nej, sydfranskt medborgarskap innehar man väl inte. Därmed utdelades startförbud till halva UC Monaco under lördagens tävling. Kändes sådär minst sagt. Jävligt amatörmässigt att vi inte kan ha koll på såna saker.

Svartrace utan nummerlapp uppskattades faktiskt inte alls av kommissarien. Men jag fick väl ett par mil med mig hem i alla fall. Fantastisk tävling i övrigt med start och mål nordväst om Grasse. Kändes ovant att inte behöva lida för att sitta kvar i klungan. Behöver mer av den varan känner jag. Cykla långsammare alltså.

Jag hade annars sett fram emot tävlingen dels för att vi har haft ett par veckors tävlingsuppehåll och dels på grund av min nedtrappning av träningsbelastningen den senaste tiden som förhoppningsvis ska ge mig någon typ av form igen. De senaste fem månaderna har varit på tok för hårda. Jag kan inte göra annat än erkänna att jag fallit i samma grop som så många andra före mig i liknande situation utomlands. Jag kan skratta mig lycklig att jag lyckats hålla mig på rätt sida gränsen tills nu. Kan liksom inte komma ihåg senast jag hade en formtopp på tävling. Tror den senaste kom under Kinaresan i höstas. Fick inte testa mina ben fullt ut i helgen men tycker väl mig ändå kunna tyda vissa framsteg de senaste dagarna i form av pang pang. Återstår att se resultaten på tävlingarna men jag känner mig i princip 100% säker på att det här är rätt väg att gå.

Då logistik inte är syd-europas signum är det högst oklart var jag kommer köra nästa helg. Helt klart är dock att jag den 16:e juni kommer bege mig hem till  finsverige igen med Solleröloppet, SM och annat smått och gott. Ser otroligt mycket fram emot det!

 



     

Gran Premio Industrie del Marmo

Min tredje UCI start i år skulle äga rum på Marmortävlingen i västra Toscana. Trots regionförflyttningen endast ca 2h i bil från mitt lilla hem förutom på hemvägen då vi blev sittande bakom en trafikolycka i 90 minuter på Autostrada Riviera dei Fiori.

Tävlingen i sig var väl som de senaste månadernas tävlingar för min del dvs. löjligt hård. Om jag ska dra en jämförelse kan jag väl säga att det igår krävdes 20 watt mer av mig i snitt än U6 cycle tours GP, bara för att sitta med klungan. Det ska även tilläggas av gårdagens tävling var 16 mil lång med väldigt mycket sväng och nollwatt. Om vi nu inte ska ta och jämföra äpplen och päron så krävdes det 70 watt mer i snitt igår än Härjaetappen på vårt kära U6 i elitklassen.

Om vi ska ta det från början så inledde jag tävlingen med ganska tunga ben. Solen stekte på bra och temperaturen översteg 30 grader en hel del gånger under varvet. Vi skulle ta oss an "marmorbacken" fyra gånger. Den var 5 km lång men ganska snäll. Framför allt var det stekhett på de vita vägarna. Kände redan in första gången i backen att jag led lite väl mycket. Tyckte ändå jag hade läget under kontroll då olyckan inträffar. I en av två tighta tunnlar i backen lyckas någon pappskalle såklart krascha. Den bakre fjärdedelen (min del av klungan idag, för er som inte redan listat ut det) tvingades stå still i ett tiotal sekunder. När man ligger på gränsen till att avlida är ett saftigt igångdrag på 3 min ingen höjdare. Jag blev faktiskt väldigt förvånad att man kunde ha det jobbigare än vad jag redan haft de inledande milen. Lyckades väl sitta kvar på strängen i backen hela vägen upp och väl där var klungan inte långt framför så jag gick upp och chansade lite utför och vi kom ikapp. Utförskörningen var ganska teknisk inledningsvis något som jag gillar och är ganska bra på i jämförelse med många konstigt nog. När vi väl kom ut på de breda vägarna igen (fortfarande lätt utför) blev jag fruktansvärt sugen på att dricka. Snabbt upp med flaskan och tog en rejäl klunk. Jag antar att jag släppte 5 meter till framförvarande cyklist. En riktigt dålig idé skulle det strax visa sig då det tog hus i helvete och klungan drogs ut. Fem meter blev 15 och innan jag hann ta det riktigt på allvar fann jag mig själv i början av karavanen. Jävligt onödigt. Efter 7 km "a bloc" och en hel del misslyckade bryggförsök kommer det en liten backe som jag kan maxa mig ikapp i från karavanen. Utbrytningen har gått inte långt tidigare men som vanligt låter man inte den få någon vidare tid. Fick äntligen dricka och äta lite gel. Tog mig upp en bit i klungan och fokuserade på hjulet framför. Det var ett flertal tillfällen som man undrar hur det är möjligt att köra så fort. +500 watt i 30 sekunder på hjul i utgången av kurvorna och det är nätt och jämt man håller sig kvar. Väl på väg in i backen andra gången nu med ca 6 mil körda försökte jag väl mest motivera mig själv för tortyr. Det droppade rejält med folk första halvan av backen som är lite brantare. Jag själv har ofta lättare att sitta med när lutningen är större. Sista kilometern av backen är betydligt flackare och här blev det jobbigt. Led något fruktansvärt rättare sagt. Cyklist på cyklist tappar hjulet en bit framför och efter ett par-tre täppningar var det godnatt. Hamnade i karavanen utför och försökte döna på så gott det gick då det i "teorin" skulle kunna stanna av lite i klungan. Högst oväntat stannade det inte av ett dugg och inte fick jag med mig några gruppettokompisar heller. Jag förstod snart varför endast 40 cyklister tog sig i mål förra året. Inte långt efter klungan öppnar organisationen upp vägarna för allmänheten och då banan går på ibland enkelriktade vägar mot trafik var det mycket mycket svårt att cykla en tävling. Då jag så innerligt hatar att sitta i bussen och vänta som DNF:ad så fortsatte jag själv i några mil till mina lagkompisars stora nöje. Efter 11 mil klev jag av och anslöt till övriga 120 cyklister i skaran DNF.


Det var faktiskt kul att tävla idag hur konstigt det än kan låta. Jag måste väl bara inse att jag inte kan sitta med i klungor som kräver 4wkg i snitt mer än ett par timmar i dagsläget. Som ren cyklist kan man kanske inte förvänta sig en 70 extra watt över en vinter. Jag orkar dock både mer och längre i år än 2014 så vad jag behöver är väl tålamod och fler hårda cykeltävlingar helt enkelt. Skulle vara enormt skönt om min chef någon gång kunde fatta vilken nivåökning jag ställt mig själv inför i år och att det hade varit högst onormalt och misstänkt om jag suttit med täten 16 mil på gårdagens tävling.

Bryter lite ny mark i labbet

VO2max-test idag på Monacos centre medico sportif. Senaste gången jag plågade mig med masken var i mitten på december för fem månader sen. Hade en ganska seg känsla i benen efter helgens tävlingar och jag vet att min effekt hållit sig ganska stabil sedan i vintras då jag historiskt sett varit i konstant medelform likt en gubbe rent fysiskt. Form för mig handlar mer om huvudet än om benen.

I vintras slog vi fast att jag precis som väntat har en bedrövlig nyttjandegrad och bra syreupptag. Med en tröskel på 320 watt och VO2max på 5,057 L (79,4 ml/kg/min).

Idag stod det klart att jag lite oväntat höjt VO2max ytterligare och har i princip samma effekt som tidigare. VO2max är nu uppe på 81,8 ml/kg/min. Med andra ord har jag lyckats med det omöjliga. Officiellt sett har jag nu alltså försämrat min nyttjandegrad likt en juniorjävel. Var ska detta sluta?

Tour du Chablais

Banprofilerna talar lite för sig själva den här helgen. Jag och fem andra monegasker kom till start i 2015 års Tour du Chablais. Personligen har jag känt mig lite snabb i veckan så det var med en lättare optimism jag anlände till Alperna i fredags. Den optimismen försvann väl efter sisådär 9 mil in på den första etappen då jag drabbades av expresskramp efter den hårda inledningen. Precis som förra veckan kände jag mig riktigt spänd och stressad i musklerna redan innan start vilket inte är ett bra tecken för mig. Så länge muskelfibrerna höll ihop kändes det rätt bra. Kunde gå med bra uppför även om jag grät en skvätt här och där. Inte något överdrivet stort startfält på plats med 120 st men med en väldigt hög lägstanivå. Framför allt Team Pro Immo, CC Etupes och AG2R visade var skåpet skulle stå. Med inte allt för munter min fick jag snällt vänta in en bakomvarande grupp på etapp 1 och vi körde sedan tillsammans hela vägen in. Efter 12 mil släppte min kramp lite grann och jag kunde börja mosa lite. Vi gick in med ganska god marginal till maxtiden men som helhet ett stort misslyckande då jag inte kan ta i som jag vill för tillfället.

Tidigt på söndag morgon var det dags igen men den här gången ett litet tempo på 12 km i en seg backe. Det var väl efter lördagens målgång som saker och ting började dala ytterligare för mig. Fick av olika anledningar inte i mig tillräckligt med mat efter lördagens etapp och heller inte på söndag morgon då tiden inte riktigt räckte till. Gick in i tävlingen med en ganska deffad kropp så det fanns liksom inte så mycket att ta av. Anledningen till att tiden inte räckte till innan tempot söndag förmiddag var att jag bara sov 5h. Ni fattar galoppen...

Magisk omgivning i trakterna kring Abondance. 

Trots misärförberedelserna kände jag mig förvånansvärt opåverkad. Snabbt gick det såklart inte. Klämde ur mig mäktiga 4,9 w/kg i de 24 min tempot varade. Försökte peppa kroppen med mycket gel och annat men det var ganska långt ifrån mina mer normala 5,4 w/kg. Jag + 1/3 av det kvarvarande startfältet hamnade utanför tidsgränsen då tempocyklarna ven genom dalen senare på förmiddagen. Organisationen påstod att vinden vände till de senare startandes fördel. De var därför snälla nog att låta alla starta eftermiddagens linje i alla fall.

Att jag mot all förmodan skulle få köra eftermiddagens linje fick jag veta 30 min innan avfärd mot startplatsen. Trött på alla äckliga gels hade jag ätit en ganska grön lunch med mycket grönsaker. Inställd på en bussresa hem senare på kvällen. Det blev tyvärr samma visa återigen. För att kunna prestera något överhuvudtaget var jag tvungen att återigen tvinga i mig gels, syltmackor och annan lättsmält energi.

När mastern gick och min fulla flaska sportdryck flög av en 1 km kände jag väl lite för att ge upp. Av någon anledning kände jag mig ganska snabb den inledande timmen. Kunde sitta med högt i klungan och försökte gå med i utbrytningen. Det fick bära eller brista. Eller bära och sedan brista kanske man ska säga. Efter ca timmen började jag känna mig ovanligt trött vid lägre effekt och inte långt därefter kom krampen som ett brev på posten.

Det blev en väldans massa negativa rader det här. Det är först nu dagen efter med lite perspektiv som jag förstår hur mycket fel saker och ting egentligen gick vid sidan av själva tävlingen. Om man ska försöka hitta något positivt med mina prestationer på cykeln just nu så skulle det väl vara min klungkörning som har tagit ett par rejäla kliv. Det känns dessutom som om jag har graverat in den högre nivån i mitt undermedvetna så att den stannar där. Nu väntar några härliga dagar hemma i Bordighera! På onsdag är det dags för säsongens andra fystest med laget. Blir intressant och kul som alltid...