Tour du Chablais

Banprofilerna talar lite för sig själva den här helgen. Jag och fem andra monegasker kom till start i 2015 års Tour du Chablais. Personligen har jag känt mig lite snabb i veckan så det var med en lättare optimism jag anlände till Alperna i fredags. Den optimismen försvann väl efter sisådär 9 mil in på den första etappen då jag drabbades av expresskramp efter den hårda inledningen. Precis som förra veckan kände jag mig riktigt spänd och stressad i musklerna redan innan start vilket inte är ett bra tecken för mig. Så länge muskelfibrerna höll ihop kändes det rätt bra. Kunde gå med bra uppför även om jag grät en skvätt här och där. Inte något överdrivet stort startfält på plats med 120 st men med en väldigt hög lägstanivå. Framför allt Team Pro Immo, CC Etupes och AG2R visade var skåpet skulle stå. Med inte allt för munter min fick jag snällt vänta in en bakomvarande grupp på etapp 1 och vi körde sedan tillsammans hela vägen in. Efter 12 mil släppte min kramp lite grann och jag kunde börja mosa lite. Vi gick in med ganska god marginal till maxtiden men som helhet ett stort misslyckande då jag inte kan ta i som jag vill för tillfället.

Tidigt på söndag morgon var det dags igen men den här gången ett litet tempo på 12 km i en seg backe. Det var väl efter lördagens målgång som saker och ting började dala ytterligare för mig. Fick av olika anledningar inte i mig tillräckligt med mat efter lördagens etapp och heller inte på söndag morgon då tiden inte riktigt räckte till. Gick in i tävlingen med en ganska deffad kropp så det fanns liksom inte så mycket att ta av. Anledningen till att tiden inte räckte till innan tempot söndag förmiddag var att jag bara sov 5h. Ni fattar galoppen...

Magisk omgivning i trakterna kring Abondance. 

Trots misärförberedelserna kände jag mig förvånansvärt opåverkad. Snabbt gick det såklart inte. Klämde ur mig mäktiga 4,9 w/kg i de 24 min tempot varade. Försökte peppa kroppen med mycket gel och annat men det var ganska långt ifrån mina mer normala 5,4 w/kg. Jag + 1/3 av det kvarvarande startfältet hamnade utanför tidsgränsen då tempocyklarna ven genom dalen senare på förmiddagen. Organisationen påstod att vinden vände till de senare startandes fördel. De var därför snälla nog att låta alla starta eftermiddagens linje i alla fall.

Att jag mot all förmodan skulle få köra eftermiddagens linje fick jag veta 30 min innan avfärd mot startplatsen. Trött på alla äckliga gels hade jag ätit en ganska grön lunch med mycket grönsaker. Inställd på en bussresa hem senare på kvällen. Det blev tyvärr samma visa återigen. För att kunna prestera något överhuvudtaget var jag tvungen att återigen tvinga i mig gels, syltmackor och annan lättsmält energi.

När mastern gick och min fulla flaska sportdryck flög av en 1 km kände jag väl lite för att ge upp. Av någon anledning kände jag mig ganska snabb den inledande timmen. Kunde sitta med högt i klungan och försökte gå med i utbrytningen. Det fick bära eller brista. Eller bära och sedan brista kanske man ska säga. Efter ca timmen började jag känna mig ovanligt trött vid lägre effekt och inte långt därefter kom krampen som ett brev på posten.

Det blev en väldans massa negativa rader det här. Det är först nu dagen efter med lite perspektiv som jag förstår hur mycket fel saker och ting egentligen gick vid sidan av själva tävlingen. Om man ska försöka hitta något positivt med mina prestationer på cykeln just nu så skulle det väl vara min klungkörning som har tagit ett par rejäla kliv. Det känns dessutom som om jag har graverat in den högre nivån i mitt undermedvetna så att den stannar där. Nu väntar några härliga dagar hemma i Bordighera! På onsdag är det dags för säsongens andra fystest med laget. Blir intressant och kul som alltid...