Italiano

Forna lagkamrater på ett rullpass längs havet.   

Äntligen fick man sätta fötterna på italiensk mark igen. Det var inte igår det, utan närmare fem och en halv månad sedan. Jag, brorsan och mamma spenderade fem dagar i min gamla hemby Bordighera längs italienska Rivieran. Inte så överdrivet många dagar att spela på utan det blev intensiva dagar med stort cykelfokus. De senaste fyra-fem månaderna har jag inte gjort annat än att buda och jag var högst osäker på hur kass jag skulle vara i de långa backarna. Med mina nymoddade skor, ett bra mycket bättre igångdrag samt 6-7kg mer i vikt tog vi oss an en lokal 14km stigning redan dag ett... Sällskapet jag hade med mig bestod huvudsakligen av brorsan men även ett par timmer med mina gamla team-mates som ni ser på bilden ovan. Brorsan Erik är inget dåligt sällskap nuförtiden och framför allt inte i branta, långa backar... Han utvecklas i hisklig takt just nu och jag hade inte mycket förhoppningar till att kunna matcha honom i mitt nuvarande tillstånd.

Man kan väl säga att jag hade både rätt och fel. Eriks fart uppför var som väntat ganska brutal men det som förvånade mig mest var mina egna budarben som inte bara levererade en gång utan alla dagar!
¨
Gick ut optimistiskt dag ett men skackningen kom aldrig! Istället anlände toppen och väl uppe anade jag att min snitteffekt under de 40 minuterna det tog upp borde landat kring ca 340 watt. Kul bara det men någon rekordtid var det nog inte att tänka på... så gick åtminstone analysen på toppen av berget uppe i San Romolo. Erik satt på mitt hjul hela vägen upp. Chocken kom istället när jag rattade in garminfilen i datorn och ser att jag tryckt 349 watt. Mer än förväntat minst sagt men den verkliga chocken var ändå att jag inte bara slagit mitt gamla KOM utan totalt krossat det med 2-3 minuter. Jag har alltså tryckt ca 40 watt mer än jag tidigare kunnat trycka...

Hm... skumt och sjukt var vad jag tänkte där efter dag ett. Vi var bara tvungna att testa imorgon igen...          

Dag två mötte vi upp ett par gamla monegasker och rullade med dom i ca 2-3h innan vi skulle ta oss an en brantare och kortare backe än gårdagen. Polarna tyckte jag blivit tjock (surprice) och jag tyckte att dem skulle ta och BLI lite tjockare så att de skulle kunna hänga med mig uppför... :-D

Erik pep iväg som ett jävla skott i backens branta inledning på över 10%. Jag tog mitt eget tempo och lyckades hålla honom inom räckhåll inledningsvis. Med ca halva backen kvar kände jag mig väldigt väldigt stum och jag var påväg att ge upp hoppet. Jag väljer att satsa allt på ett kort och tok-köttar ett par minuter med målet att skrämma honom så pass mycket att han tappar moralen och väggar... Det funkar relativt bra och med ett par hundra meter kvar får han en chock när bergshästen närmar sig bakom. Jag pepprar på med 700 watt sista 20 sekundrarna av backen och går faktiskt om sista 10 meterna tack vare gruskanten. Mindre glad brorsa men jag tyckte det var rätt så kul. En duell när den är som bäst helt klart. Jag har skrivit några rader om Verrandibacken här tidigare om jag inte minns fel. Väl hemma kan jag bocka av ytterligare ett nytt pers med nästan 50 sek på 16 min cykling och 393 fräscha watt under samma period...    




Väl inne på dag tre var hybrisen på topp om än med lite sviktande motivation och trötta ben efter all smärta de tidigare dagarna. Som avslutning på minilägret bestämde vi oss (eller jag bestämmer såklart) att vi skulle ta och riva av en liten satsning i Col d'La Madone. Jag föredrar att köra mina madone-test med start nere från Intermarche (mataffären) med mål uppe på det otvivelaktiga krönet efter ca 14km. Då Madone snittar mer behagliga 6-7% fick jag ta kommandot inledningsvis efter gårdagens seger. Bestämde innan att försöka gå för 360 watt i snitt under de ca 40 minuterna. En för knappa fyra månader TOTALT otänkbar snitteffekt över det tidsspannet. Erik godkände målet med viss tveksamhet (för sakta) men gick tillslut med på det med gårdagens missärförlust färskt i minne... Jag mosade på de första kilometerna och efter ca 10 minuter tyckte Erik det var dags att köra på lite. Jag hade ingen lust med att köra så mycket mer än 400 watt så återigen tog jag mitt eget tempo i de brantare delarna och hämtade honom en aning när lutningen gav med sig något. Tyvärr börjar jag känna mig riktigt obekväm och sliten redan efter 15 minuter. 10 sekunder blir 15 och halvvägs nära St Agnes tänker jag att nu kan den här backen dra åt helvete. När jag ska vika upp vänster skarpt i St Agens ser jag hur den prickiga bergatröjan är påväg åt helt fel håll! Jag skriker och han vänder om. Jag fokuserar på att hålla farten. Han kommer in på mitt hjul återigen och jag hör hur moralen tryter där bakom. Jag tar ansvaret för val av backe och bestämmer mig bara för att lida skitmycket sista 20 minuterna. Jag droppar flera gånger ner under 350 watt och neråt 300. Allt känns segt och ganska hemskt. "Vinden är kass", "cykeln är tung" osv. Positiv överraskning när jag anar toppen och vi drar igång slutspurten som jag tillslut plockar hem... Återigen jämsides uppför en lång backe. Ganska stökigt test allt som allt. Vi diskuterar hur dåliga vi varit uppe på toppen och ljuger lite med två fransmän. De har kört upp på 50 minuter och vi tänker väl att hoppas för fan att vi var snabbare än dem...

Madone-koma

Resultatet av lidandet blev åter igen över förväntan. Klarade inte riktigt av målet utan snittet landande på 353 och vi cyklade upp på strax under 39 minuter! PR med drygt tre minuter. Riktigt bra för mig men ännu bättre om man är 16 år gammal och kört fel...

"Vi bara MÅSTE ta en bild här..." Jag påväg ner från Madone med Peille i bakgruden där jag tävlat och kört in en utbrytning bland annat. 

Galleria. Cykeltunnel mellan Ospedaletti och San Remo.

För att sammanfatta det hela har jag alltså förbättrat mig typ 40 watt på tröskel sedan Kina i oktober. Vad har hänt sedan dess? Jag har jobbat som cykelbud fem dagar i veckan och festat på helgerna. Så kan det vara ibland och jag har inget direkt svar på varför mer än att det med all säkerhet har flera orsaker.  

Uppdatering i vintermörkret, balansen och prestationen

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Jag har haft fullt upp. Fullt upp med att ha kul och bli trött. För att sammanfatta de senaste månaderna:

Jag har bland annat...

Levererat ca 1400 bud sedan jag började jobba för Crosstown, umgåts MASSOR med mina fantastiska kollegor, träffat gamla vänner från högstadietiden i Tyresö, träffat lite nyare vänner från gymnasietiden i Falun, köpt mig en fixecykel utan bromsar, vandrat i fjällen, cyklat racer på juldagen, levererat ett par kostymbyxor till Petter Alexis, cyklat velodrom för första gången på nästan två år, ätit julbord på gondolen ja ni förstår...

Intressant det där med motivation vad som krävs för att uppnå den. Jag har inte känt mig såhär motiverad till cyklingen på flera år som jag gör just nu. Detta trots att jag sitter på sadeln säkert 30 timmar i veckan genom regn och rusk tack vare jobbet. Nej, det handlar inte om att min faktiska träningstid är mindre i år jämfört med tidigare. Den här hösten och vintern har jag hittat en balans i min tillvaro jag inte riktigt haft tidigare av olika anledningar. Skillnaden ligger i vad jag gör mellan träningspassen vilket har gett mig en hunger efter mjölksyra likt en juniorjävel just nu. Kontrasterna mellan vila och träning är större vilken gynnar båda sidor då de upplevs mer levande...

I en och en halv månad till kommer jag stanna i Sverige innan det bär av till östflandern för att sedan dunka igång säsongen i slutet av den månaden. Hoppas benen och framför allt skallen är på topp!

Tänkte försöka återkomma mer exakt hur säsongsplaneringen ser ut. Förutom Belgien hoppas jag kunna styra ihop ett och annat UCI lopp och givetvis någon trevlig utflykt till Asien... jag gillar ju Asien och Asien gillar ju mig... :-)

Cykelskorna på besök i Surte!

Jag är mycket glad över att jag med hjälp av Klas Johansson från Probikefit äntligen kunnat förverkliga en gammal dröm om att borra nya hål i mina cykelskor.

Fräscha klossar? - Inte direkt, men 22 mm längre bak än tidigare placering i gult.

Lågsäsongen är en utmärkt period att testa nya tekniker och material. Årets lågsäsong slår jag på stort och har gjort hyfsat radikala förändringar av min position och min cykels utformning. Det är knappast någon hemlighet att man måste satsa för att lyckas i livet. Vågar man inte ta steg ut i det okända kommer man inte nå en lika hög nivå helt enkelt. Oavsett om det handlar om att flytta tillbaka klossarna 22 mm eller nya kostvanor. För mig var valet inte speciellt svårt dock. Jag började min karriär med MTB-skor och besvikelsen var total när jag insåg att klossarna inte gick att skjuta tillbaka klossarna lika långt på mina då splitter nya Sidi-skor. De var som jag minns jättemycket bättre i övrigt. De var styvare, snyggare och skon satt mer distinkt i pedalen... Vad jag inte hade räknat med när jag köpte mina första LVG-skor var dock att jag skulle cykla långsammare och behöva lägga större press på mina vadmuskler. Jag påstår inte att man inte kan lära kroppen att prestera bra med klossen långt fram på skon. Det finns mängder av konservativa cyklister tex. söderut som inte vet annat än att pedalen skall fästas strax bakom stortån som presterar världsklass. Men faktum är att vi alla egentligen vill trampa cykel på ett annat sätt än vad de flesta cykelskor tillåter. Var brukade du ha skorna på pedalerna när du cyklade runt som barn? - Ja precis, cyklade du som barn trampade du verkligen inte med pedalen på tårna utan i hålfoten där trycket upplevdes bäst samt där benen gjorde minst ont. Istället för att gå runt och grubbla på detta har jag som sagt tagit steget ut nu. Att borra i sina 3000 kr Bontskor utan erfarenhet var dock inget jag var speciellt sugen på. Som tur var fanns det ju det en kille i Göteborg som kunde få jobbet gjort snyggt och proffsigt! Klas Johansson är lite av en expert på just detta efter sina år som tränare för Susanne Ljungskog där de tog det här med klossplacering till en helt ny nivå och byggde om skon helt och hållet för kunna trampa i hålfoten 100%.

Min modifiering är av den enklare varianten och kräver ingen påbyggnad av skon i sig utan bara tre nya hål i sulan för att fästa klossen likt tidigare. hade en ledig eftermiddag mellan lite fjällvandring och jobb där jag passade på att inviga skorna på en klassisk femmilare. Köttade på någon gång men tog det annars rätt lugnt. Kändes kanonbra från meter ett idag. Sadeln har jag dels sänkt med ca 1 cm och även skjutit fram den minst en centimeter. Mer justeringar lär tillkomma men jäklar vad kul det var att cykla idag! En dröm som går i uppfyllelse helt klart.

   

Budarlivet och tankar om vinterträning

Jag har nu betat av min första "hela" arbetsvecka här i Stockholms innerstad. Känns kul, proffsigt och ansvarsfullt på samma gång. Förutom de senaste två dagarna då jag dragits med en vidrig huvudvärk har timmarna flugit fram. Hela tiden nya mål och grejer på gång. Trots att vi r inne i en ganska lugn period rent arbetsmässigt blir det oftast en del adrenalinpåslag runt lunchtid när matbeställningarna haglar och maten ska levereras i tid. Det är ingen riskfri arbetsmiljö direkt. Det är trångt, hetsigt och aggressivt. Inte helt olikt det jag pysslar med i normala fall dvs. tävla.

Cykelbud som träningsform

Att köra 7-11 mil 5 fem dagar i veckan i innerstan är ganska speciellt i sig. Det är en väldigt onaturlig träningsform rent teoretiskt. Praktiken är dock en helt annan. Jag märke ganska snabbt att jobbet som cykelbud var betydligt intensivare än jag först trott. Min bild av ett lågintensivt malande dagarna i ända slogs till spillo redan första timmen på dag ett då jag skulle skugga en kille som heter Shane. Shane är några år äldre än mig, kör fixecykel utan bromsar, har aldrig kört en cykeltävling i sitt liv, och är sjukt snabb. Jag fick mig en rejäl väckning ur höstvilan när Götgatsbacken upp till mossebacke skulle bestigas fullt ös. Att ständigt tappa fart på grund av diverse hinder såsom rödlysen, fotgängare, bilar medför att kroppen ansamlar en hel del frustration. När man sitter i en bilkö i en bil kan man (jag) ibland känna för att skrika ut frustrationen genom rutan. På cykeln låter man benen agera utlopp. Det händer många gånger per dag att jag utan speciell anledning spurtar för mitt liv efter något rödljus som förstört min fina rytm. Samma sak om du "råkar" glida ut framför ett visst fordon i fart i en t-korsning. För att visa sin överlägsenhet och makt kommer med största sannolikhet personen (gubben) i bilen öka farten och trycka sin feta kofångare mot ditt bakhjul om du inte är hängiven nog i ditt igångdrag. Råkar du dessutom glida ut innan en backe intensifieras flykten ytterligare och du kommer andas genom rumpan på krönet. Dessa naturliga anaeroba intervaller i stor kvantitet tillsammans med den aeroba grund som cykling under många timmar ger, gör jobbet väldigt komplett rent fysiologiskt.

Träningsplanen?

Dessa banbrytande upptäckter har lett till att jag har fått tänka om en del när det kommer till träningsperioden fram till februari då jag ska börja förbereda mig för tävlingssäsongen. Jag ser faktiskt inte ser någon större poäng i att trötta ut mig själv på testcykeln när jag kommer hem från en 9 timmars arbetsdag på sadeln under lågsäsongen. Skall det köras utöver vardagsköttandet får det bli under helger. Helgerna kommer jag dock hålla lugna den första delen av lågsäsongen för att inte bränna ut mig själv. Planen är väl att senare försöka komplettera budandet med lite längre tröskelintervaller eventuellt. Jag gillar egentligen att planera allt in i minsta detalj. Men jag vet av egna erfarenheter att jag inte är något vidare på att hålla tillbaka min spontanitet när det kommer till träning. Vad jag nu sitter och tänker kan ändras flera gånger om innan nyår är här. Jag hävdar att lågsäsongen är djupt överskattad av framför allt svenska och nordiska cyklister. Det är bra att cykla på vintern, punkt. Lägg energin på det som verkligen räknas och utvecklar dig, nämligen tävlingarna. Det är vad jag kommer försöka göra nästa år. En sak i taget. Nu ska jag buda under vintern, sedan kommer jag högst troligtvis känna mig ringrostig på tävlingsscenen i slutet på februari. Fine. Det kommer ta ett par veckor, sedan är man igång oavsett om jag cyklat som bud eller på en testcykel varje kväll hela vintern. Vad man dock inte får göra är att överträna sig själv. Det är nästan alltid bättre att ha lite energi till godo och speciellt under vinterhalvåret. Träningsplan? - Nej! livsplan.

Lågsäsong, nytt jobb, nytt lag. Cykelproffs på riktigt?

Det har reagerats en del på mina senaste Strava-aktiviteter. Okej! 10 mil per dag i Stockholms innerstad brukar väl inte fylla mitt flöde i normala fall... Jag har nämligen hittat drömjobbet. Cykelbud givetvis. Jag sover gott om natten och får göra det jag älskar + att jag får betalt för det också. Återstår att se om jag klarar belastningen rent fysiskt som det innebär att cykla så pass hårt och länge redan i oktober samt resten av vintern. Det är ryck och knyck hela dagarna som gäller i stan och det är en spännande och väldigt utsatt tillvaro i den täta trafiken.

Ny adress 2016

Tankarna på en ny klubbadress väcktes så sent som i april i år. Med andra ord var det inget svårt beslut att lämna UC Monaco. Att cykla som satsande U23 cyklist i sydeuropa är inget jag skulle rekommendera till någon ung cyklist. Missförstå mig inte. Jag älskar Italien. Men av andra anledningar än deras utvecklingsverksamheter inom idrott och cykel. Jag kan verkligen njuta av träningsmiljöerna, av maten och vardagslivet. Jag har lärt känna vänner för livet, lärt mig språket och bakat Gnocchi.

Efter min sejour i Belgien i somras föddes tanken om en flytt till nästa år. Jag togs om hand med passion, erfarenhet samt respekt. Det tilltalade mig mycket. Lag fanns det gott om och det gällde att sondera terrängen noggrant. Jag stod länge och velade mellan olika alternativ, men i slutändan var valet lätt och jag valde ett lite mindre lag med ett nationellt belgiskt program. Jag har även ambitionen om att krydda det redan välfyllda programmet med andra äventyr när det passar. Jag kommer ha en större frihet nästa år Tävlingsmiljön och det oerhört täta tävlingsprogrammet borde utveckla mig som cyklist och förhoppningsvis skapa förutsättningarna för en betydligt bättre säsong rent resultatmässigt. Laget Team Thielemans de Hauwre är baserat i Merchtem i Östflandern och planen är att jag ska bege mig ner till cyklingens förlovade land i februari någon gång. Blir kul detta!

Närmast kommer jag ladda tävlingsbatterierna och fokusera på att försöka bli en riktigt grym budare. Det går sakta framåt.  

Kina levererade i år också

"Hemma" i Sverige igen. Eller vad är "hemma" för mig egentligen? Har i-landsfrustration över att jag inte vet vilken bostadsort jag bör ange på facebook. Inte det minsta trött mentalt. Känns bra. Har visserligen inte cyklat så värst många meter de senaste fem dagarna sedan den 11e och sista etappen av Touren. Det finns mycket att skriva om. Helt galet mycket. Jag gick in i touren med riktig kalasform. Jetlaggad, trött, snurrig osv. Det tog ett par dagar att komma in i rytmen. Tyvärr blev jag som många andra lite krasslig redan efter tre etapper. Startade ett par etapper med en lite olustig känsla i halsen men som tur var bröt det aldrig ut riktigt ordentligt för än efter sista etappen. Jag var ganska konstant alla dagar rent formmässigt. Långsam alltså. Skulle nog med facit i hand tagit någon mer vilodag under mina veckor i Belgien och kanske vilat mer mellan blocken. Har haft influensa de senaste dagarna men kul har man ju haft även om det tar på kroppen och knoppen att tävla mycket i landsvägscykel. Vissa individer lämnar helt enkelt samvete och sammanhang på hotellet när det är dags för start. Funderar en del på hur länge jag kommer tycka att det är värt att ta alla dessa risker. Snart kommer jag se min bror göra samma sak, kanske i samma tävling till och med. Inte så jävla kul när jag tänker på det. Men man vänjer väl sig vid det också. Cyklister med olika mycket att förlora, tar olika stora risker. Jag ser mig som en "halvgalen" cyklist. Det har blivit värre och värre med ökad erfarenhet. Än så länge drivs jag av en inre eld. Men hur mycket hatar jag att förlora? Tillräckligt mycket för att våga riskera halva armen, men hela? Det vette tusan. 

Klippet nedan visar de sista 7 km av min sista tävling för året. En ganska tekniskt och smal bana för en gångs skull. Det gillar jag nuförtiden. Håller mig till höger i bild från början till slut och det visade sig dagen till ära var den "rätta" sidan då jag svängde och cyklade mig till 11:e hjul in sista högersvängen 800 meter före mål. Jag slappnade tyvärr av lite väl mycket där och släpper den dagen till ära kamerautrustade aussien Owen Gillot förbi mig på insidan. Lägger ett litet finger på bromsen när jag trycks ut och jag orkar sedan inte hålla hans hjul på det långa upploppet. 10 förbaskade wheelsuckers glider sedan om mig sista meterna in. Efter målgång blandade känslor. Riktigt nöjd med i princip allt rent tekniskt. Värt det? Direkt efteråt nej, men nu här hemma i soffan framför youtube? Ja, alla gånger i veckan. Ca 2 min in i klippet är jag nära att gå i backen då en viss serb rättfärdigade en fysisk attack mot mig. Det var obehagligt. Det ser odramatiskt ut på bild dock. 

   

Vår allt-i-allo mekaniker Jesper Andersson levererade bildmateria av toppklass från resan. Nedan följer några favoriter av dessa.       

  

  

Har lyckats förkyla mig

Ja, det blev väl inte så mycket watt att skriva hem om  den här veckan. Har sedan hemkomsten i veckan lyckats dragit på mig en förkylning och jag kommer därför avstå den tänkta Tre Berg-helgen. Trist!

Nåja, man har väl slitit lite på kroppen de senaste veckorna med 10 tävlingar på 14 dagar. har försökt ta det lite piano den här veckan men ödet ville annat. Nu hoppas jag bara på snabb kurering så att jag blir redo för fight igen. På onsdag nästa vecka ska nämligen Uppsalas stoltheter återigen ut i världen och härja. Tour of Poyang Lake (6th edition) är det som väntar med 12 saftiga etapper och ett hundratal cyklister från hela värden likt 2014. Förra årets tävling var bland det roligaste jag varit med om, så jag hoppas på en favorit i repris...