Italiano

Forna lagkamrater på ett rullpass längs havet.   

Äntligen fick man sätta fötterna på italiensk mark igen. Det var inte igår det, utan närmare fem och en halv månad sedan. Jag, brorsan och mamma spenderade fem dagar i min gamla hemby Bordighera längs italienska Rivieran. Inte så överdrivet många dagar att spela på utan det blev intensiva dagar med stort cykelfokus. De senaste fyra-fem månaderna har jag inte gjort annat än att buda och jag var högst osäker på hur kass jag skulle vara i de långa backarna. Med mina nymoddade skor, ett bra mycket bättre igångdrag samt 6-7kg mer i vikt tog vi oss an en lokal 14km stigning redan dag ett... Sällskapet jag hade med mig bestod huvudsakligen av brorsan men även ett par timmer med mina gamla team-mates som ni ser på bilden ovan. Brorsan Erik är inget dåligt sällskap nuförtiden och framför allt inte i branta, långa backar... Han utvecklas i hisklig takt just nu och jag hade inte mycket förhoppningar till att kunna matcha honom i mitt nuvarande tillstånd.

Man kan väl säga att jag hade både rätt och fel. Eriks fart uppför var som väntat ganska brutal men det som förvånade mig mest var mina egna budarben som inte bara levererade en gång utan alla dagar!
¨
Gick ut optimistiskt dag ett men skackningen kom aldrig! Istället anlände toppen och väl uppe anade jag att min snitteffekt under de 40 minuterna det tog upp borde landat kring ca 340 watt. Kul bara det men någon rekordtid var det nog inte att tänka på... så gick åtminstone analysen på toppen av berget uppe i San Romolo. Erik satt på mitt hjul hela vägen upp. Chocken kom istället när jag rattade in garminfilen i datorn och ser att jag tryckt 349 watt. Mer än förväntat minst sagt men den verkliga chocken var ändå att jag inte bara slagit mitt gamla KOM utan totalt krossat det med 2-3 minuter. Jag har alltså tryckt ca 40 watt mer än jag tidigare kunnat trycka...

Hm... skumt och sjukt var vad jag tänkte där efter dag ett. Vi var bara tvungna att testa imorgon igen...          

Dag två mötte vi upp ett par gamla monegasker och rullade med dom i ca 2-3h innan vi skulle ta oss an en brantare och kortare backe än gårdagen. Polarna tyckte jag blivit tjock (surprice) och jag tyckte att dem skulle ta och BLI lite tjockare så att de skulle kunna hänga med mig uppför... :-D

Erik pep iväg som ett jävla skott i backens branta inledning på över 10%. Jag tog mitt eget tempo och lyckades hålla honom inom räckhåll inledningsvis. Med ca halva backen kvar kände jag mig väldigt väldigt stum och jag var påväg att ge upp hoppet. Jag väljer att satsa allt på ett kort och tok-köttar ett par minuter med målet att skrämma honom så pass mycket att han tappar moralen och väggar... Det funkar relativt bra och med ett par hundra meter kvar får han en chock när bergshästen närmar sig bakom. Jag pepprar på med 700 watt sista 20 sekundrarna av backen och går faktiskt om sista 10 meterna tack vare gruskanten. Mindre glad brorsa men jag tyckte det var rätt så kul. En duell när den är som bäst helt klart. Jag har skrivit några rader om Verrandibacken här tidigare om jag inte minns fel. Väl hemma kan jag bocka av ytterligare ett nytt pers med nästan 50 sek på 16 min cykling och 393 fräscha watt under samma period...    




Väl inne på dag tre var hybrisen på topp om än med lite sviktande motivation och trötta ben efter all smärta de tidigare dagarna. Som avslutning på minilägret bestämde vi oss (eller jag bestämmer såklart) att vi skulle ta och riva av en liten satsning i Col d'La Madone. Jag föredrar att köra mina madone-test med start nere från Intermarche (mataffären) med mål uppe på det otvivelaktiga krönet efter ca 14km. Då Madone snittar mer behagliga 6-7% fick jag ta kommandot inledningsvis efter gårdagens seger. Bestämde innan att försöka gå för 360 watt i snitt under de ca 40 minuterna. En för knappa fyra månader TOTALT otänkbar snitteffekt över det tidsspannet. Erik godkände målet med viss tveksamhet (för sakta) men gick tillslut med på det med gårdagens missärförlust färskt i minne... Jag mosade på de första kilometerna och efter ca 10 minuter tyckte Erik det var dags att köra på lite. Jag hade ingen lust med att köra så mycket mer än 400 watt så återigen tog jag mitt eget tempo i de brantare delarna och hämtade honom en aning när lutningen gav med sig något. Tyvärr börjar jag känna mig riktigt obekväm och sliten redan efter 15 minuter. 10 sekunder blir 15 och halvvägs nära St Agnes tänker jag att nu kan den här backen dra åt helvete. När jag ska vika upp vänster skarpt i St Agens ser jag hur den prickiga bergatröjan är påväg åt helt fel håll! Jag skriker och han vänder om. Jag fokuserar på att hålla farten. Han kommer in på mitt hjul återigen och jag hör hur moralen tryter där bakom. Jag tar ansvaret för val av backe och bestämmer mig bara för att lida skitmycket sista 20 minuterna. Jag droppar flera gånger ner under 350 watt och neråt 300. Allt känns segt och ganska hemskt. "Vinden är kass", "cykeln är tung" osv. Positiv överraskning när jag anar toppen och vi drar igång slutspurten som jag tillslut plockar hem... Återigen jämsides uppför en lång backe. Ganska stökigt test allt som allt. Vi diskuterar hur dåliga vi varit uppe på toppen och ljuger lite med två fransmän. De har kört upp på 50 minuter och vi tänker väl att hoppas för fan att vi var snabbare än dem...

Madone-koma

Resultatet av lidandet blev åter igen över förväntan. Klarade inte riktigt av målet utan snittet landande på 353 och vi cyklade upp på strax under 39 minuter! PR med drygt tre minuter. Riktigt bra för mig men ännu bättre om man är 16 år gammal och kört fel...

"Vi bara MÅSTE ta en bild här..." Jag påväg ner från Madone med Peille i bakgruden där jag tävlat och kört in en utbrytning bland annat. 

Galleria. Cykeltunnel mellan Ospedaletti och San Remo.

För att sammanfatta det hela har jag alltså förbättrat mig typ 40 watt på tröskel sedan Kina i oktober. Vad har hänt sedan dess? Jag har jobbat som cykelbud fem dagar i veckan och festat på helgerna. Så kan det vara ibland och jag har inget direkt svar på varför mer än att det med all säkerhet har flera orsaker.