Eller "fondo lento" som det egentligen heter eller brukar kallas. Båda helgens dagar har jag spenderat med den lokala cykelklubben och dess cyklister i olika åldrar ink en superduperitaliensk direttore sportiva som framför allt ser efter de yngre utefter vägarna. Mycket bra för mig då jag förutom sällskap får möjlighet att träna min italienska. Helgen bjöd på 70 resp 85 km i mestadels lugnt tempo och finväder halva helgen med kortbent och 20+.
Tyvärr avslutades dagens pass ganska dramatiskt då junioren Mattia av okänd anledning kraschade på cykelbanan i närheten av Sanremo. Den hade inte varit så värst dramatiskt om han inte hade haft ett par Oakly radar på sig. Ena kanten av glasögonen skar in ett ganska djupt sår i tinningen och blödningen var ganska kraftig till en början. Vi försökte lugna ner honom och ringde ambulans. Som tur var verkade ingen större fara skedd då till och med jag kunde förstå vad han sa där sittandes på backen stundtals. Några stygn på Ospitale Sanremo lär det helt klart bli tal om dock. Ganska ovanligt med glasögon som hugger in i skallen men värt att tänka på kan jag tipsa om.
Några bilder från de senaste strålande dagarna här nere på Riviera dei fiori:
T.v: Emilio Veci, Champione nazionale d'italia. Hyfsad titel även om det var något år sedan och i ungdomsklass.
Efter två dagar av MISÄR VÄDER, med 10-15 grader utan sol. Vid lunchtid idag sprack det äntligen upp och eftermiddagen bjöd då på ett par timmar med lite backintervaller i kort-kort vilket alltid är trevligt såhär en bit in i november.
Just nu kör jag i princip bara två typer av pass, det ena är ett lugnt sådant och det andra i min favvobacke "Salita gozo" där jag brukar släpa mig upp ett par gånger åt gången. Det är viktigt med fint väder när man ska ta sig an "Salita goza" då bakhjulsspinn nästan är en garanti även vid torrt underlag. 15-16% i snitt på 1,5 km gör att du ibland vill springa in i buskarna och gråta men det är förbannat bra träning, inte bara för benen.
Sedan bloggpausen i somras har det hänt både det ena och det andra. För att göra en lång historia kort så har jag gjort en punktlista.
# Har kört en deltävling av swe-cup på 53-11
# Har kört min överlägset häftigaste och största tävling någonsin.
# Bor sedan några dagar tillbaka i Bordighera på den italienska rivieran
Från och med nu kommer förhoppningsvis inläggen dugga lite tätare här på bloggen då jag har en del tid över. Det är ju dock ingen garanti när det gäller mig.
Om jag ska börja med avslutningen av de svenska tävlingarna så var jag hyfsat nöjd med avslutningen. Till skillnad från misärvåren kunde jag vara med och cykla lite på tävlingarna och inte strula till det en massa.
I mitten på oktober fick jag och mitt lag Upsala CK chansen att köra etapploppet Tour of Poyang Lake. 11 etapper + ett endagarslopp med 2 vilodagar. Jag hade inte speciellt stora förhoppningar på tävlingen innan då jag aldrig tävlat utanför be-ne-lux området tidigare. Jag förstod kanske att arrangören var ganska tät eftersom de påstod sig kunna betala hela resan ink flyg, boende, mat, transport mm. Loppet var inte UCI utan stod utanför kalendern. Riktigt höga prissummor. Nedan finner ni en proffsig film som Kalle klippt ihop med bra översikt!
Det hela visade sig vara ett totalt ofattbart stort och dyrt arrangemang av världsklass. Lätt min häftigaste upplevelse på cykeln någonsin! Publikantalet överstig några gånger 200 000 på en och samma etapp!
Mina resultat blev bättre och bättre ju längre vi kom in i etapploppet. Den mest minnesvärda etappen och mitt bästa resultat någonsin kom på 10e etappen då jag var 18:e man på ett 65km GP lopp med en backe (ca 3,20 min in i klippet ovan). Riktigt galen etapp där 100 st varvades. Synd för mig att etappen inte räknades in i totalen då det var den enda backiga och tekniska. Jag har VISS förståelse. Känner mig som en ny cyklist efter de här veckorna och jag har börjat förstå hur mycket jag har att vinna på att få tävla mycket och ofta.
Och till sist, för några dagar sen flyttade jag ner till Ligurien där jag hyr en lägenhet till april. Det kommer bli riktigt lärorikt och så kommer jag att cykla en och annan gång också.
Håll även utkik på facebook där jag numera återfinns, och så STRAVA förstås...
Sedan jag sist skrev har jag hunnit med både det ena och det andra. Sedan SM har jag hunnit med 9 starter och dessutom i rad med avslut i lördags. Touren startade med Kortbane SM på fredagen. Inte mycket att skriva hem om för min del då jag blev varvad på en 46:e plats. Riktigt stenhård tävling om man startade långt bak i fållan. Medans jag var med i tätklungan tvingades jag köra 5 w/kg i snitt vilket ledde till att jag blev fasligt trött i benen efter ca 15 min. Körde sedan vidare i en liten grupp och kroppen kändes pigg hela racet men vi blev varvade efter 30 min och då körde vi ändå 45,5 km/h...
Lördagen bjöd på ett till härligt GP lopp i Burseryd. Hamnade i en andragrupp efter 30 min och körde in som 30:e efter mycket fint samarbete.
I söndags var det dags för Sverige-cup deltävling 2 Västboloppet. Ett riktigt hederligt gammalt lopp på en underbar bana innehållande ca 5 mils grusväg, totalt 17 mil. Tävlingen var ganska hård direkt från start och efter 45 min var vi bara 30 kvar i täten av de knappa 100 startande. Då tempot sänktes kom det ikapp många cyklister och det var väl där som mina ben sa upp sig för dagen. Fick en vidrig kramp efter 1,30h och tvingades ta ett eget tempo. Fick sällskap av ett trevligt litet gäng och allt eftersom försvann krampen och styrkan kom tillbaka. Med kanske 8 mil kvar blev jag enormt sugen på att gå i mål. Då vi befann oss på varvbana om 18 km är detta inte alls självklart då man riskerar att plockas av vid varvning. Efter mycket lidande kunde jag på slutvarvet gå solo in mot mål på en 31:a plats vilket jag är mycket nöjd med. Framför allt efter alla problem inledningsvis. Training Stress Score på 326 och 4 w/kg i normalized power över 4,30h. Jobbigast av allt var nästan känslan efter loppet och jag var nog okontaktbar ca 3h efter målgång. Ber om ursäkt i efterhand.
Med dessa pärlor i bagaget startade jag alltså U6 cycle tour på måndagen. Jag, Freddy och Jesper från laget körde tävlingen och föräldrarna fick agera langare för första gången vilket gick nästintill smärtfritt. Under måndagen kändes kroppen allmänt skit och jag inledde med en medioker 89:e plats på prologen. På tisdagen hade jag dock kanonben och formen var sedan bra resten av veckan. Tänker inte gå in på allt som hände under veckan då det kan ta hur lång tid som helst men sammanfattningsvis kan man säga att benen var bra, resultaten sådär. På sista tempot hade jag kanonben men tvingades redigera min sadelposition 2 min innan start och fick uppenbarligen inte fast den överhuvudtaget. Har aldrig varit med om något liknande och hela situationen på startrampen kändes absurd. Tänkte först bryta direkt och gå hem men det var något med tempot som lockade. Rullade av rampen sittande och väntade bara på att sedeln skulle ramla av helt. Den for fram och tillbaka och lika mycket i sidled. Var 30:e sekund rättade jag upp den med handen. Det blev som ett mantra - Rätta till sadel - gasa och så vidare. Alla åskådare måste undrat varför jag satt så förbannat lågt när jag körde tempo. Jag kände direkt att benen var bra och att jag plockade in tid på finländaren framför gjorde mig ännu mer förbannad över situationen. Med en kilometer kvar började situationen bli ohållbar men jag rullade i mål. Direkt efter mål kunde jag äntligen resa mig upp och då flög sadeln all världens. Lite kul såhär i efterhand men jag skulle inte påstå att jag var speciellt munter timmarna efteråt. Slutade ändå mitt i fältet och på något sätt slog jag nytt PR också. Jävligt tudelad situation med andra ord...
Snart är det dags igen och på fredag bär det av E4 söderut igen! Jag längtar redan efter vättern...
Detta blev min häftigaste dag på cykeln någonsin. Har aldrig tidigare upplevt ett sådant stöd och stämning som på Kinnekulle under gårdagen. Resultatet känns inte sådär jätteimponerande men jag är stolt över min prestation.
Loppet startade på toppen av backen och vi (de tänkte jag, för inte skulle väl jag ta mig 201 km..) skulle åka 15 varv x 13 km med ca 2700 höjdmeters stigning totalt. Direkt från startgrind gick det på rätt hårt utför och väl inne i backen vid första varvning gick det väldigt hårt andra halvan vilket resulterade i att vi endast var ca 25 st kvar när utförskörningen startade. Tråkigt nog för bland annat mig så sänktes tempot rejält på det här varvet och inte bara en utbrytning kom iväg utan ca 50 st kunde återansluta igen.
Här var man stum
Andra gången i backen såg lite likadan ut som den första och med tungan hängandes kunde jag på nåt sätt slita mig med täten även här. I utförskörningen var vi kanske 20 st men även här kunde rejält med folk återansluta. Utbrytningen började vinna tid och de följande varven gick lite lugnare än de första. Några gånger gick tempot upp kraftigt i sista branten vilket sved härligt i kroppen vid flera tillfällen. Sista 500 meterna av backen upp mot mål var likt en folkfest. Ett Tour de France i lightversion. Jag hör folk ropar mitt namn men man lägger bara märke till ett fåtal i stridens hetta.
Folk ramlade av tävlingen allt eftersom men jag kände mig fortfarande i någorlunda kontroll. Efter 9 körda varv går det undan ordentligt framme i täten och här blir jag riktigt jävla sliten. Hamnar bland annat med Joakim Åleheim och hans lag, Patrik Moren och senare Staffan från teamet och även Darvell. Jag kan erkänna att jag lätt hade kunnat tänka mig att bevaka topp 25 vid det här skedet men gubbarna ville uppenbarligen annat! Lagtempot gick i ett för mig alldeles för hårt tempo. Att tempot var hårt fick vi även kvitto på då vi kunde ansluta till en andragrupp innehållande bland annat Stevenson, Wengelin och kanske 5 st till. Tempot gick inte direkt ner och lagtempot fortsatte i rask takt. Hann få i mig en gel på vägen ner med 5 varv kvar men tempot var fortsatt högt. Mycket pga de rutinerade herrarna i gruppen. Jag tog några förningar här och var men satt mycket på rulle då jag började bli lite krispig!
För mig mot alla odds ser vi tätgruppen framför oss strax innan varvning för 4:e sista gången. Jag är här ganska rejält otroligt trött. Nu är vi kanske 15 st i gruppen med en handfull kvar i utbrytningen framför. Jag vet inte vem det är som trycker på i slutbranten men satan vad trött jag blir. Hinner gnälla lite över min misär till Darvell innan jag väggar STENHÅRT med 4 varv kvar. Ser Argoströjorna försvinna i folkhavet och trots det mäktigaste publikstöd jag någonsin upplevt kan jag inte råda bot på min trötthet. Väl inne på mitt fjärde sista varvet cyklar jag i koma. Nisse Penton 500 meter bakom och Marcus Linder 500 meter framför. Vi bildar en tremanna grupp och kör ett vägglagtempo.
Vid varvning 3 varv kvar får jag en Gel av Hanna Nilsson och Åhus CK som ger mig lite energi. Jag släpper Penton och Linder bryter. Inte långt senare kommer en större gruppetto ikapp mig. Jag hänger med på platten men i backen är det gottnatt ytterligare en gång. Stannar i langningszonen likt ett motionslopp och sveper två av Mattias Wengelins liquids och en gel. Jag tar mig lite piggare uppför backen och publiken jobbar stenhårt för att få mig i mål. Näst sista varvet blir oerhört metalt och fysiskt ansträngande då jag är sist i tävlingen och riskerar att bli varvad! I backen upp mot sista varvet kör jag i en tunnel. Publikleden är täta och bildar en gata uppför målbacken. Jag vet inte hur många som skrek på mig men det är bland det häftigaste jag upplevt.
När jag går ut på sista varvet sprider sig en viss lättnad då jag med 5 min klarat mig kvar i loppet och nu kan inget stoppa mig från ett resultat. Väl i mål ska prisutdelningen precis starta och all möda värd!
Jag slutade tillslut som 47:a efter min kollaps efter 150 km. Som sagt inte jättegrymt resultat med tanke på vilken grupp jag körde med 5 mil tidigare men det spelar mindre roll en dag som denna.
Ofrivillig vila brukar det kallas. Först studentparty i 3 dagar följt av ett feberliknande tillstånd med halsont. Sammanlagt 5 dagar utan ordentlig träning. Tre för många om man frågar mig. SM är i dagsläget veckan bort och benen börjar nu så smått vakna till liv. Har jag lite flyt kommer jag ha superform om en vecka. Ofrivilliga viloperioder är inte allt för ofta de bästa formtopparna.
För att inte göra om misstaget att träna ner mig i Falu koppargruva kommer jag försöka prova på att ta vila varannan dag från och med nu. Förhoppningsvis kommer de senaste dagarnas benkross stimulera tillräckligt för att kunna ge mig formboosten jag mer än någon annan behöver!
Förhoppningarna inför SM är förutom fin form framför allt vädret är fint. Ett blött och kallt SM kan inte bli annat än en skandal! Den tredje förhoppningen handlar om själva loppet då jag på riktigt hoppas proffsen MOSAR sönder fältet från start till mål. Att sitta med i en avvaktande klunga halva loppet är inget att hoppas på. En riktig cykeltävling skall bestå att svett, slit och pina. Att ställa av folk är ingen som helst match i jämförelse med att bli avställd och trots detta kriga vidare, varv efter varv. Att göra sitt eget lopp är sportens höjdpunkt oavsett om du cyklar i tät eller sist. Vad är utmaningen i att möta publikens blickar enbart som en segrare?
Jag vet att liknande inlägg skrivits förr. 999 gånger av 1000 av en idrottare i motgång. Jag är inget undantag. När man befinner sig i flow:et och allt flyter på ägnar man sig inte åt tankar som detta. Man lever i en sorts förträngning av allt negativt. Man vet innerst inne att motgången kan stå på tur men man låtsas inte om den.
Ni ska inte tro att jag för den skull VILL bli avställd på söndag. Jag kommer likt de flesta andra försöka ställa av så många som möjligt av er. Varje cyklist efter mig är en seger. DIN smärta kommer framkalla ett välbehag hos mig och jag kommer om så är fallet troligtvis även skryta om det i Hällekis skola efteråt. Samma sak gäller om jag lyckas ta din rulle i kantvinden eller kontra din attack i motvinden. Att tävla utan fruktan kommer bli mitt främsta vapen på söndag. Jag kan knappt tänka mig en mer behaglig tävlingssituation.
Till sist vill jag bara till mina konkurrenter säga att jag innerst inne hoppas att ni alla har riktiga skitben på söndag.
Då jag inte skrev något om förra helgen kommer några rader här. Det var Sverigecup i Halmstad med 165 km runt fina bokskogen uppe vid Galgberget. Första tävlingen sedan Östfold med snabba ben vilket var uppfriskande. Tyvärr matchade inte mitt självförtroende formen den här helgen och jag fick täppa en hel del luckor då jag såklart låg för långt bak. Aldrig några problem annars och tävlingen såg ut att kunna bli riktigt bra för min del då det mesta gick snett efter ca 9 mil. Först krampryck och inte långt därefter, pang! Det var det 10 000 kr DT-hjulet... Med ekerbrott och kramp förstår ni själva att det var kört. Tur att man har ett grymt härligt lag som kan få en på bra humör igen!
Nu till helgen. Inte heller den helt odramatisk. I fredags var det dags för GP på Arlanda test track. En bilracingbana som inte helt otippat är belägen vid Arlanda. 36 km pang pang väntade. Litet men bra startfält, ej att förakta.
Benen har känts riktigt fina sedan halmstadhelgen men som ni vet brukar inte alltid det ge utdelning för författaren av bloggen.
Med gott självförtroende öppnade jag lite försiktigt tävlingen med ett par soloattacker. Därefter lyfte ett klippblock av hämningar och jag hade mitt livs form. I ungefär 35 min tills min vansinneskörning tog ut sin rätt. 35 min är ändå ganska lång tid och jag hann ha roligt både 5 och 6 gånger i olika grupper. Attack - utbrytning - bli trött sedan börjar kretsloppet om på nytt! I laget var dagen extra lyckad då super-david spurtade in som 3:a bakom Erik Wallén och Ahlstrand. Staffan och Marcus var även de topp 10. Jag rullade in som siste fullföljande men jag har ju upplevt tråkigare stunder på cykeln än detta så att säga. Aldrig har jag känt mig så snabb på platten som jag gjorde i fredags.
Nu till gårdagens Falkenlopp som även det var en händelserik historia. Det ska ju inte gå FÖR lätt här i livet...
Självförtroendet på topp, vädret på topp, benen på topp. Planen var att INTE låta grupper utan innehavande UCK:are gå loss. Planen lyckades också mycket bra då jag och David hyfsat enkelt kunde bevaka täten i början. Farten var ganska hög första milen med snitt på 46. Jag satt med i en handfull grupper innan den riktiga utbrytningen gick. Efter nån/några mil går utbrytningen alla väntat på och Kalle "breakaway" Zander sitter givetvis med där! Inte långt senare har David lyckats brygga upp till den och vi sitter därmed med 2 av 5 gubbar i tät. Det enda jag behövde göra var att göra det jag har gjort så bra större delen av säsongen och det att cykla långsamt. Dock framme i täten den här gången. Och med snabba ben är det ännu roligare. Valhall och falköping stod för farthållningen och känslan var att det inte gick jättefort framme i täten. Vi satt hur som helst nöjda då 2/5 är precis så mycket vi kan begära. Halvvägs in i loppet får jag en mycket otrevlig känsla i höger lår. Jag vet vad som väntar men låtsas inte om det. Försöker dricka/äta massor. Varför ska detta ske nu? Varför kommer aldrig krampen när benen är värdelösa? Lidandet går ganska snabbt och jag tvingas stanna på ett krön och tror knappt att det är sant. Ser klungan rulla iväg och en ev. succé förvandlas till helvete inom loppet av några sekunder.
Så det var det! Kampens återkomst är ett faktum och den kom tillbaka tillsammans med formen antar jag. Finns högst troligt ett samband mellan formen och min krampbenägenhet. Får jag välja mellan dåliga ben och bra ben med kramp väljer jag ändå det sistnämnda, men det skulle sitta jäkligt fint med lite medgång nu!
