Sista rycken

I torsdags tävlade jag i Baardegem. Hur det gick förra året kan ni läsa om här, för jag har varit här förut. Lite mindre rutinerad och med lite sämre pang i benen men gick ifrån tävlingen med en 24e plats som jag var nöjd med då vill jag minnas. I år var vi både fler och bättre. Så fort banan lutar uppåt det minsta vallfärdar starkingar från hela regionen. Banan är rätt kul. Mycket sväng och korta backar. Jag hade hoppats på lika bra ben som förra veckan i Puurs men tyvärr tränade jag lite väl hårt nära inpå racet och hade en uppåtgående trend loppet igenom. Det kanske låter bra tänker ni, men i kermislopp kan man inte ha en dålig start. 20 pers av de bästa var redan borta när mina ben började vakna till sista timmen och efter den lite grisiga inledningen var väl benen inte sådär överdrivet bra i slutet heller. Man slutar ju inte tävla bara för att resultatet är åt helvete dock. Försöker alltid tävla hårt hela vägen in för utvecklingens skull. Är jag i en femmannagrupp och vi tävlar om 35e plats försöker jag gå loss solo osv. Jag slutade 41 av de 86 som kom till start.

Försöker lämna klungan

I med min nya tävlingsrutin får jag lite mer dötid än vanligt. Det är nästan så jag kryper på väggarna ibland men åtminstone är det alltid med en positiv känsla i kroppen jag ger mig iväg på racen. Eftersom jag kände mig seg på tävlingen i Baardegem tog jag två lugna dagar innan väckpasset till nästa tävling som var Denderhoutem igår. Jag är rätt krispig i kroppen idag. Det blev över 175km igår totalt varav 12 mil tävling. Av någon anledning arrangerades det fyra stycken 1.12 tävlingar i samma område. På en måndag. Jag hade under 30 km färd med hojen till samtliga. Jag valde den hårdaste banan, och motståndet skulle det visa sig.

 

I det stora hela starkare körning från min sida tack vare vilan dagarna innan, men inte riktigt där jag vill vara benmässigt. Inledde rätt starkt och lyckades faktiskt sitta med i vad jag trodde skulle bli dagens grupp. Vi var tio tycken, de bästa åkarna och jag då. Tim De Troyer från Verandas Wilems var så satans stark. Ville bara avlida varje gång han var uppe. Antar att fyra proffssäsonger talar för sig här. Jag tycker vi kör jävligt fort men rätt som det är så kör den lilla klungan in oss igen redan efter 5km. Efter den persen tar jag ett par steg tillbaka taktiskt och får betala för mina äventyr i ett par varv där jag sladdar lite stundtals. Återfår fattningen en aning men benen räcker inte till att gå upp och stöta fältet igen. Det är nu det kommer ske. Vi har kört över 7 mil och vi är samlade. Inget kermis i september slutar i klungspurt. Jag tvingas se efter mig själv och släppa tanken på att sitta med i förstagruppen. Tjugo stycken lämnar mycket riktigt oss andra bakom sig. Vi fortsätter att mala på. Släpper inte av gasen så mycket. Där framme spricker det av i smågrupper och vår klungan splittras också upp rejält. Framför allt på sista varvet. Jag är lite starkare igen och hamnar i en femmannagrupp som kör om 26e plats. Jag försöker såklart stöta hela vägen in och det slutar som oftast med att jag är helt död på upploppet men Irländaren Angus Fyffe är ännu tröttare och jag blir bara näst sist i gruppen på en 29e plats. Trött idag igen!?

Vill så gärna avsluta säsongen med en fullträff men jag måste hitta tillbaka till formen jag hade i maj om det ska kunna gå vägen på ett ärligt sätt. Jag mår jävligt bra och är motiverad som aldrig förr, men jag måste börja snitta höga watt igen på racen. Märker så tydligt när jag är stark då snitteffekten på kermisloppen gärna går över 265watt och i maj med Mackan svensson var jag uppe och tuggade 281 watt i snitt under 12 mil i Oosterzele. Igår var inte min sämsta dag i livet men att köra 253 watt räcker inte om man inte är under 170cm lång och superaero. Kanske måste jag börja tortera mig själv med lite mer kort-kort intervaller igen? Det är i alla fall planen.