Träningsbalans

Tänkte skriva av mig lite idag på ämnet träning. För en gångs skull. Jag brukar inte skriva så mycket om träning i vanliga fall. Framför på grund av att jag inte tränar speciellt mycket här i Belgien... mohaha...

Det kan vara sjukt frustrerande att försöka optimera sin prestation i en så oförutsägbar och spretig sport som landsvägscykel. Ibland undrar jag varför jag inte håller på med typ löpning. Löpning måste vara bland de enklaste sporterna på planeten. Man tränar för att kunna springa så fort som möjligt på egen hand på en bestämd sträcka. Är man friidrottare är dessutom alltid underlaget desamma och banan alltid platt. Möjligheterna att optimera sin egen prestation är i det närmaste idiotsäkra. 

Cykel är dock en annan femma. Landsvägstävlingar. Linje. För nästan alla landsvägsåkare sträcker sig de fysiska kraven från tekniska varvlopp på under timmen till 7h långa bergsetapper i alperna. Någon gång under året ställs jag inför utmaningar som närmar sig sportens ytterligheter. Från Kortbane SM som kan ses som det mest anaeroba, mest explosiva tävlingen under året till bergsetappen på Fleche Du sud i våras där jag inte behövde gå över 850 watt en enda gång och harvade runt över 4h upp o ner i de luxemburgska backarna. De flesta proffs har inte råd med att vara kompletta landsvägscyklister, vilket leder till specialisering. Specialisering ger självförtroende och gör att du kommer närmare din maximala potential även om det finns all aroundcyklister som kan göra resultat i många typer av race. Som amatör/U23 förväntas du i princip behärska all typ av åkning. Oftast slutar det med att man anpassar träningen i viss mån till de utmaningar som kommer. Inga större problem med det egentligen. Problemet kommer när man ska tävla i oförutsägbara tävlingar. Tävlingar som varken är superexplosiva eller superlånga bergsetapper. Ja, jag talar om belgiska kermis...

Bergstempo, en av de mindre svåra grenarna att optimera med precision

Kuperade linjelopp, även dessa är hyfsat lätta att förutspå och förbereda sig inför

Lätt, lättare, kermis? Oförutsägbart, ojämnt och spetigt. Hoppas på det bästa och tävla så mycket som möjligt?

Belgiska kermis måste vara djävulens påfund. Tävlingarna är ofta runt 2,40h långa. Varken kort eller långt. Vädret är oförutsägbart. Det kan blåsa orkan vilket gör effektutvecklingen jämnare, det kan vara massor av svängar, massa igångdrag, mindre svängar osv. Ibland liknar tävlingarna svenska GP-lopp men ibland utvecklar de sig till rena uthållighetsrace, där hög tröskel/uthållighet väger tyngst. Hur ska man kunna säkerställa en formtopp i såna tävlingar? 

Hur cyklister i praktiken väljer att tackla problemet är lite olika men i de flesta fall handlar det om följade: 

# Tävla massor

# Hoppas på det bästa   

Jag kanske är girig här men jag skulle nog vilja kunna välja min formtopp lite mer precist än såhär? Visst, ibland kommer formtoppar. Veckor av konstant bra form. Man tävlar på och tänker inte så mycket, tids nog kommer en tuffare period. Samma jävla motstånd, samma banor men tamme fan så mycket svårare. Ibland vet man varför men oftast inte alls varför det gick bra resp dåligt. Varför körde jag över 270w på tävlingarna i slutet på maj och bara 245w igår?  

Det finns cyklister som alltid är i bra form. Åtminstone tror alla sämre cyklister det. Steven Cathoven är ett bra exempel. Han har varit proffs i över 10 år men bestämde sig för ett antal år sen att nu får det vara bra och började tävla på nationell nivå istället. 

I förrgår blev det en missad utbrytning för Stevens del men igår var ordningen återställd. Seger #17 för säsongen...

Steven är en puncher. Han kan plocka hem nästan vilket smågruppsspurt som helst mot vilka som helst. Har är även bland de mest åkstarka i Flandern med en tröskelfart många aldrig kommer kunna uppnå under denna livstid. Har man de här två förmågorna blir man svårslagen. I kombination med över 10 års proffsrutin i kroppen. Hur tränar då Stenven tänker man genast? Jag ska inte påstå att jag har träningsprogrammet framför mig, men jag vet att han varannan vecka jobbar nattskift på fabrik och hans träning går i stora drag ut på att tävla. Punkt. Har Steven alltid toppform? Svar nej. Han är så stark att även hans sämre dagar kan leda till vinster om saker och ting flyter på. 

Vi kan leka med tanken att jag nästa år lyckas förbättra mig hela 10% på tröskel. Vore högst osannolikt då jag hade en stor prestationsförbättring till den här säsongen men ändå, på tävlingen ovan var jag endast 28 sek efter Steven som vann, i klungan bakom. Kanske inte verkar vara en så stor skillnad men jag kan intyga att skillnaderna är enorma i vad man kan hitta på under tävlingens gång med Steven resp mina egna ben igår. 245 snittwatt lyckades jag kräma ur under de 11 milen. Hade inte en watt till att klämma ur mig, den dagen. En annan dag i år körde jag 270w i merelbeke, var med på alla utbrytningar av värde samt var tvåa i tävlingen. Det är en stor skillnad i känsla. Hur som helst, 10% bättre ben 2017 ! Jag har en sämre dag (likt gårdagen) men då jag blivit 10% bättre kommer jag alltså ändå trycka 270w! Jag kanske till och med skulle varit med på det här fotot där uppe. (Sist i spurten såklart men ändå). Tanken på att min sämsta dag för året skulle motsvara min bästa just nu är en hisnande tanke. Jag får nästan lust att hoppa upp på hojen nu på stört trots att det är vilodag. Det jag vill säga är bara att är man tillräckligt bra kan man vinna trots frånvaro av toppform. Kul va? Jätterolig slutsats... 

Men är det inte möjligt att kunna ha fler tävlingsdagar än vad jag haft i år där benen är nära toppskick? Jag vill verkligen tro att det är möjligt även om inte Steven behöver bry sig om det längre som avdankat proffs med familj. För trots allt vet jag att i mina bästa stunder, kan jag vara med i toppen på såna här tävlingar. Jag har ju gjort det förr och gör det med jämna mellanrum. Grejen är bara att jag vill kunna göra det oftare. Jag vill kunna välja min toppform på ett bättre sätt. Ungefär som i Italien senaste veckorna eller som ett tempolopp... 

Aerobt vs anaerobt träningsfokus: 

I med att jag varit i italien nyligen och segat till mig i bergen har jag fått ta del av för och nackdelarna med att vara stark aerob resp anaerobt tränad inför kermisloppen. Innan Italienresan var jag en annan cyklist kan man säga. Mera explosiv, ganska bra på att rensa syran från musklerna snabbt osv. Jag led också mera på tävlingarna. Benen svider hårdare i en anaerobt tränad kropp. Min form var inte kass, men jag kände att jag hade tappat i tröskeleffekt och hade svårt att driva på egen hand i tävlingarna för att skapa något. Bra klipp, sämre tröskel kan man sammanfatta det hela med. 

Två veckor av distansträning, tröskel och mediumfokus rådde bot på mitt tidigare problem. Jag förbättrade mig i tröskeleffekt ganska markant under de två veckorna. Hade fått tillbaka min grund som cyklist. Blivit en maskin. Behovet av vila minskades markant, liksom behovet av mat under träningspassen. Bättre tröskel, sämre klipp.   

När jag sedan återvände till Belgien märktes det ganska snabbt (vilket var väntat) att saker och ting nog gått lite till överdrift. Man behöver vara anaerobt tränad i Belgien för att kunna möta de krav som ställs. Framför allt som seg gnetcyklist som mig själv som inte har något gratis i det anaeroba avseendet. Vad jag märkte var dock att benen gjorde mindre ont på tävlingarna. Både igår och i förrgår. Det går även att se på bilderna från tävlingen att jag liksom aldrig spränger mig själv. Jag tappade i utgången på svängarna några gånger igår tex. Vidrigt är det. Cyklisterna bakom skriker förolämpningar i vredesmod när de täpper luckan. För två veckor sen hade tävlingen varit över för min del när en sån grej händer. Inte igår, några kilometer senare var jag uppe i täten igen på klungan, som om inget av det tidigare skett överhuvudtaget. Visst, jag var inte kapabel till att hitta på speciellt mycket, men med tanke på att det var en skitdag var det ändå en behaglig tävling. 

Jag vill inte tillbaka till mitt tillstånd innan italien. Målet är istället att försöka hitta en balans mellan förmågorna där jag tror hemligheten till bättre kermisresultat sitter. Som jag sa tidigare så önskar man ibland att man hållit på med löpning, men kanske kan man nå hyfsat långt i kompromissandet ändå. Vad har man för val? Cykel är ju trots allt hundra gånger roligare än löpning och då lär man väl bita ihop och köra...