Nu följer en lägesrapport. En lång jävel. Vet inte men anar det. Bloggen har jag inte haft tid med sedan mitt senaste race i Affligem 24:e april. Ett par dagar efter det packade jag min total massakerade cykelväska för sista gången. Gav den en armbågstackling för att få den att gå ihop. Hoppade på tåget tidigt onsdag morgon och styrde skutan mot Borås. Väl där spenderade jag ett par timmar hos Kalle Zander och Kajsa Persson innan vi påbörjade resan mot Danmark där tre UCI race skulle köras. Jag representerande Upsala CK. Det var kul att hänga lite med gänget igen. Själva tävlingarna var väl inte så mycket att skriva om för min del då resultaten blev DNS, DNF och 41. Efter den senaste tidens misärväder valde gamla cervelon att bråka med mig i stort sett hela helgen. Team Coop Osterhus tyckte det var störtroligt att se mig meka med cykeln mest hela dagarna i hotellkorridoren. Själv tyckte jag det var relativt tråkigt och önskade inget annat än att få sätta hela laget i diket kommande dag. Utan träning i bagaget ställde jag då upp på GP Viborg. Det kändes rätt bra i 15 mil. Sedan fick jag hammaren. Österhus hade 5 stycken med i utbrytningen och lyckades missa pallen. Kul tyckte jag. Sista dagen i danmark gick bättre för min del. Framför allt då det var helgens i särklass lättaste etapp men även med tanke på att jag hade 16 mil i benen sedan dagen innan istället för en timmes rull. Jag hann med en liten utbrytning i början för att sedan se vår utbrytning bli kontrad av dagens grupp. Säkert en-två minuters TV tid blev det i alla fall så nu är det bara att ringa team sky.
Efter 70km rullande i klungan köttade vi på lite grann i kantvinden och ställde av lite folk. Jag kände mig som hemma i gruskanten och behövde aldrig ha ihjäl mig själv för att gå med där. Vi avslutade kalaset på ett trevligt småvarv och efter en hel del styrlindatugg kunde jag gå in 41:a där. Kul avslutning på en problemfylld helg!
Sedan väntade nya friska mil i bil tillbaka till Borås. En halv dags "chill" och sedan vidare till brorsan i Skara. Vi hann både handla och äta mat ihop innan det var dags för mig att åka lite mer bil. Mötte upp FK Lucas Persson och co tidigt tisdag morgon. Dagen efter väntade första etappen av UCI 2.2 Fléche du Sud. Det var en sjukt trevligt stämning i laget under hela veckan och det har man ju lärt sig att uppskatta lite mer nuförtiden. Första etappen var ett kermisliknande kvälls GP i den lilla luxemburgska byn Kayl. Jag var med i några försök inledningsvis, hann krascha lätt i en kurva med 2 mil kvar samt hjälpa Hampus med att ta lite vind innan spurten där det också kraschades. Den här gången big time. Jag hann bromsa. Gled förbi och gled sen in på plats 54.
 |
| Inför etapp 1 Fléche du Sud. Belgare finns överallt där det vankas cykeltävling, med kameran i högsta hugg... |
Etapp två var betydigt tuffare. Med fler kilometer och fler höjdmeter. Satan vad starka alla var också. Proffstätt i klungan. Obehaglig känsla i backarna första dagen. Jag försökte vara aktiv i början av etappen men missade dagens grupp. Benen tog sig med milen och jag kände mig hyfsat bra sista delen. Vi försökte hjälpas åt lite grann i laget och det var kul. Det är kul att hjälpa cyklister som är starka och trevliga. Vi kom in på småvarven efter 11 mil och här fick jag slita arslet av mig för att gå med över krönet på varvets backe. Tog ett varv i taget och helt plötsligt var det ring i klockan. Gick in i backen med halvsyra och sen väntade fyra svåra minuter. Luckor lite överallt och en fruktansvärd smärta i benen. Klungan spräck som en pärlhalsband och jag hamnade i grupp tre. Jag kräks lite i utförskörningen men hittar nya krafter och attackerar ifrån gruppen med en kilometer kvar till mål och går in 59:a.
Etapp tre skulle ha varit loppets kungaetapp. Det var nervöst vid frukosten. Mer än 3000hm på 15 mil. Jag hade redan fått smakprov dagen innan vad grabbarna i det här racet gick för och det var nu tävlingen skulle avgöras. Trodde alla. Jag kände mig ok första kilometerna och följde ett par försök. Ett par försök räckte för att få ner mig på jorden igen. Vi kör över dagens första "backe" som inte ens räknas som backe i road book. Jag känner mig inte asstark men det är många som har ont. Vi susar ner genom södra luxemburgs bokskogar. Ingen bromsar i onödan. Alla sitter kloss. Jag med. Jag kör i landslaget. Jag tar chansen när den kommer. Jag minns en massa svart rök och skrikande bromsar. Jag hinner tänka att nu kan det nog vara så att någon cyklat in i stenmuren bredvid oss. En-två-tre cyklister faller framför och runt mig. Jag tänker för ett ögonblick att kanske kanske kan jag fixa detta. En hundradel senare släcks hoppet och jag hinner inte bromsa. Jag tror att jag landar på en person och hamnar sedan under min egen cykel. Jag öppnar ögonen kravlar mig ur cykeln. Försöker resa mig men hela kroppen värker. Jag mår illa. Bredvid mig sitter en cyklist från 3M. blodet rinner ner från tinningen och en lagkamrat skriker efter ambulans. Han är vaken. Jag tvingas sätta mig ner igen. Stirrar på förödelsen och kaoset. Kommissarien springer runt som en yr höna. Mekaniker överallt. Vår mek Dennis kommer fram. Hittar cykeln och går igenom den. Han säger till mig att cykla vidare och jag vaknar upp från chocken. Rullar iväg och tänker väl att det var slutet på mitt Fléche du Sud. Efter en kilometer ser jag täten på klungan som har blivit stoppade. Hoppet tänds, men klarar kroppen? Efter mycket om och men blir hela etappen avblåst och det var jag inte ledsen över direkt.
 |
Kroppen återhämtade sig överraskande snabbt från incidenten på ett fysiskt plan. Etapp fyra var även den en backig historia om än något lättare än den tänkta kungaetappen. Om jag hade lidit hårt tidigare i den här tävlingen var det ingenting mot den här dagen. Skulle det visa sig. Hetsigt och oroligt inledningsvis. Lite kaos överlag. Vi äntrade backarna tidigt i loppet. Tempot högt. Riktigt hårt. Efter 30 km är halva laget borta och en hyfsat stor del av klungan. Jag sitter kvar med tänderna i styrlindan. Precis när vi går över dagens första krön punkterar jag fram. Bilarna är utspridda och vi har 20:e bil. Vi byter hjulet och påbörjar jakten tillbaka. Många cyklister hinner passera mig under tiden vilket försvårar arbetet. Vad som också försvårar arbetet är banan som går genom städer, branta backar både uppför och utför. Jag tappar bilen och tvingas köra med andra cyklister mellan varven. Tappar bilar i backar. Spottar och svär. Lyckas efter nån mil komma in på en bil. Det är hårt. Vägen går sakta uppåt. "Måtte denna förbannade klungjävel stanna av snart". Nej! Jag tar mig upp i karavanen men jag ligger på max. Gör några missar tekniskt och tappar platser igen. Det går sakta åt rätt håll och jag är uppe på fjärdebil när vi viker av skarp vänster. Moralen sjunker som ett järnspett i stilla havet. En brant jävla backe. Lång. Nu gör det ont, riktigt ont. Har nu inte längre någon nytta av bilarnas vindsug. I täten kör de föll fulla järn. Jag ser klungan försvinna längre och längre ovanför mig. Vår teambil kommer ikapp mig igen. Där i sitter Lucas. Han får mig att fortsätta kriget lite till. Jag känner hur jag återfår krafterna men efter 10 sekunder är dem totalt väck. Vi är nu 70km in i tävlingen. Jag har legat på rött i stort sätt hela tiden och inte ätit en brödsmula. Jag stånkar och stönar i backen. Lucas ger mig en sticky bottle. Återigen får jag förnyat hopp i ca 10 sek. Backen bara fortsätter. Jag står upp och bänder på lillskivan. Lucas kommer ikapp igen och försäkrar mig om att det bara är en kilometer kvar till krönet. En till sticky bottle. Den är underbar. Som en kortsiktig flykt från helvetet. Ett lyckopiller med 10 sekunder effekt. Tillbaka till verkligheten. Misär. Jag har så ont. Backen planar ut en aning men brantar till igen! Nej nej inte igen. Jag faller för tredje gången ner genom karavanen. Lucas fortsätter att elda på från teambilen. Ger mig en sticky gel också. Sticky gel har ungefär samma inverkan som de tidigare. Men jag anar slutet på tortyren. Kommer ikapp en An post cyklist. Jag vräker mig in på hans team bil. Vi kommer ut på öppna fält. Strålande utsikt. Det skiter jag fullständigt i. Karavanen bakom gruppen framför kör ryckigt. Alla är så jävla less på mig nu. De har sett mitt plågade face i 30 km redan. Jag tappar bilar. Fortsätter mata. Bilar kör om andra bilar och blockerar vägen. Jag tvingas bromsa. Det tär på psyket. Det är inte långt upp nu. Efter några kilometer öppnar det upp sig och nu får det bära eller brista. Jag ansluter till ett 20 tal cyklister där även Mackan Johansson sitter. Det är natt och dag. Här är tempot jämnt och stabilt. Jag är tillbaka i tävlingen. Om än i tredjegruppen. Jag vräker i mig en massa gel och bars. Jag har hopp om att gå med gruppen hem men är inte säker vid det här laget. ca 15 km senare känns läget lite mer stabilt. Benen svarar tack och lov bra för mig trots misären milen innan. Vi går in i en till brant hyfsat lång backe. Nu är jag pigg in i backen. Tempot är chill. Vi ska bara rulla i mål. 500 meter in i backen fastnar en stenjävel mellan däcken och bromsen. Jag flippar ur. Hoppar och stampar. Svär. Tar av hjulet och sätter på det igen. Ingen effekt. Nu blir jag riktigt jävla vansinnig men lyckas få syn på stenen. Det sitter jävligt hårt men väck ska den. BMCs teambil stannar brevid mig. Sten är borta och jag kan börja köra igen. Jag talar om mekanikern i bilen hur jävligt allting är och att jag inte skulle tacka nej till ett bilhäng. De är schyssta och hjälper mig en liten bit upp. Vi kommer ikapp ett par stora ambulanser i backen. Jag tackar BMC så hjärtligt och knuffen och börjar jaga. Det är inte superlångt upp till gruppen men jag tappade en minut pga stenen. Benen känns tack och lov hyfsade. Jag bryter mig upp för backen. Kommer ikapp Jonas Aaen Jörgensen. "hilvides Jevle bage jevel". Jag försöker utstråla nåt sorts hopp när jag kommer ikapp honom men är egentligen bara så jävla nöjd att jag har det mindre hemskt än honom. Jag går ikapp gruppen innan krönet och nu är det i hamn. Jag rullar in som 79 på etappen. Jag är kvar och är så jävla tacksam för Lucas i teambilen som är anledningen till att jag inte la mig ner i diket och dog efter sex-sju mil.
 |
| Den sista bilden, på mina Oakley eyeshades. De vilar i Oakley heaven. Jag själv, lyckligt ovetande om vad som ska hända 9km senare |
Nu var det bara en etapp kvar. Etapp fem. Vi är bara 99 st på startlinjen. banprofilen är betydligt lättare än tidigare dagar. Team Voralberg sitter på gula tröjan men det är inte avgjort på långa vägar. De sätts omedelbart på prov av tidigare Treak åkaren Alex Kirsch från Stötling. Han går iväg i ett gäng grupper och Voralberg får slita hårt för att hämta in det. Jag vill vara med i utbrytningen men såna som Alex gör det svårt genom att vara hot i GC. Jag, Hampus och Mackan sitter ändå bra med första milen och det är kul att vara med i matchen. Efter typ 20-30 km stannar vi av då gruppen framför gått. Där framme sitter bland annat en 3M cyklist med slagläge på totalen. Framför allt BMC men även drapac och Leopard väljer att jobba åt Voralberg. Vi andra kan bara sitta och vänta. Antingen spurt om seger eller en klungspurt. Med 12 km kvar har vi fortfarande 50 sek upp till utbrytningen. BMC och voralberg sliter sig medvetslösa i tät och lyckas köra i gruppen med 8 km kvar. Hampus vill inte spurta så jag bestämmer mig för att göra en halvhjärtad satsning. Jag går in på 39:e plats tillslut.
Även om det inte är Tour de France är det en jävligt go känsla att gå i mål på hårda etapplopp. två veckorna är helt klart minnesvärda. Intensiva. Första delen av säsong 2016 är nu avklarad och jag är alldeles för "mitt uppe" i allting nu för att kunna reflektera över de senaste månaderna. En sak i taget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar