Blågul

Är sjukt nöjd och stolt nu. Igår ringde nämligen nytillträdande förbundskaptenen Lucas Persson och frågade om jag ville åka med U23 landslaget till ZLM Roompont Tour 16-17:e april. Jag sa ja! 

Att få dra på mig den där tröjan har varit ett mål för mig sedan jag började cykla. Jag har varit nära ett par gånger som junior men alltid snubblat på målsnöret. Jag behöver inte dra upp hela min livshistoria nu men ni som läst den här bloggen de senaste åren/året vet väl att min karriär inte direkt gått spikrakt. Jag har aldrig känt mig tillräckligt stark för att kunna tänka mig själv som en landslagscyklist. Det var en totalt otänkbar tanke för bara sex månader sen. Jag har haft stunder på cykeln som verkligen har gett mig hopp om att jag kanske kan cykla snabbt någon gång i framtiden, men jag har aldrig tidigare känt ett sånt gediget självförtroende med mina ben som jag har nu. Jag känner mig mogen och redo. I alla fall på det mentala planet. Jag har tagit stora kliv fysiskt till den här säsongen. De senaste veckorna har jag dessutom kunnat vara med och tävla fullt ut på stora Belgiska tävlingar och självförtroendet med grundstyrkan finns inristat i mig på ett annat sätt än tidigare. En enormt viktig pusselbit är just självförtroendet att våga ta för sig i en stor klunga och verkligen stirra de bästa åkarna i ögonen där framme och känna att det man gör spelar roll för tävlingens utgång. Åtminstone lite grann. Man får inte sätta upp mentala spärrar för sig själv i en klunga. Framför allt när man tävlar på en högre nivå. Alla cyklister i klungan är redan relativt bra på att trampa. Detaljerna i ditt mentala agerande spelar verkligen stor roll och det om något har jag lärt mig den här våren. 

Då jag haft landslaget i åtanke under åtminstone fem år har jag haft gott om tid till att fundera över hur man bäst tacklar en sådan utmaning. Nivån på racet är i raritet med det hårdaste jag någonsin kört. (Om man bortser från belgisk VWF kanske). För mig är handlingsplanen relativt enkel, och den går ut på att jag måste tackla utmaningen med säkerhet och självförtroende. Jag tänker ta min plats i den där klungan och jag kommer sätta ribban högt. Hellre river jag ut mig än att fega ur. Fega ur är ungefär det sämsta man kan göra i ett stort race. Du bryter inte ny mark i din utveckling och du har framför allt inte kul på cykeln. Ni hör ju vilket enkelt val. Nu återstår bara att gasa som fan och ha med mig ovanstående i bakhuvudet när jag fattar mina beslut. Lättare sagt än gjort, men det finns en anledning till att jag går ut med detta på förhand. Ibland behövs lite press för att få saker och ting gjorda. Jag tar pressen på ett bra sätt. Den hämmar mig inte längre. Jag har väl blivit hjärnskadad sedan tiden i Monaco, vad vet jag. 

Själva racet består i alla fall av ett lagtempo och två linjeetapper. Södra Holland är platsen och ja det kommer bli kantvind...