Om vi ska ta det från början så inleddes racet med lagtempo på fredagen á 22km. Det var en mental utmaning helt klart. Inte så mycket under själva tempot utan mest innan. Jag har aldrig tävlat i lagtempo innan och är inte speciellt förtjust i tempo över huvudtaget. Jag och Hannes Forsby körde dessutom utan tempocyklar. Ansvaret las på Fåglum senior + junior och Lucas Eriksson att dra runt oss. Vi slutade tillslut 22:a av 27 landslag. De tre gick runt inledningsvis och det flöt på okej första halvan av racet, andra halvan tappade vi fåglum junior och jag gick på rött lite för lång tid i samband med det och tvingades hålla igen Marcus i tät några gånger men tillslut skymtades flamme rouge och det hela var över efter 29 minuter och 52 sek och 330 snittwatt. Lagtempot var inget direkt mål för oss så resultatet var lite sak samma. Vi var två minuter down på Norge tillslut och det var väl ingen evighet.
Det riktiga racet startade redan samma eftermiddag. Etapp två mätte 125 km. Typ. Totalt en mil på bro och väderleken var allmänt misärartad med storm och kraftiga mängder H2O. Jag kan lätt säga att det var den överlägset hetsigaste och nervösaste klunga jag nånsin kört i. Det var styren i arslet mest hela tiden. Och krascher. Första milen öppnade vi rätt hårt och redan efter fem kilometer la sig folk framför i en sväng, jag genade över en gräsmatta när britten framför också går omkull. Jag tappar typ tusen positioner och sedan rullade det på sådär. Efter en stund öppnar sig himmelen. I samband med ett spurtpris vurpar folk för ovanlighetens skull och bromsarna har tappat allt. Jag studsar mig igenom kraschen helskinnad med en jävla tur men tvingas klicka ur foten för andra gången i tävlingen. Det blir sedan en plågsam förning för att komma ikapp tätklungan igen men det var generellt väldigt varierad intensitet så man fick ju inte ge upp så lätt.
Vi passerar över bron efter typ 4-5 mil och det blev slutet för den dittills hyfsade känslan jag hade i mina ben. Efter den forceringen kände jag mig mest stel och kass. Efter 8 mil blir det kantvindskörning vilket spräcker upp hela skiten. Det är luckor långt framför mig och inte mycket att göra åt i det skicket jag befann mig i. Jag bildar en grupp med Forsby och Alex fåglum. Totalt ca 15 pers. Av någon anledning även Michael Carbel Svengaard från Stötling group. Vi sammarbetar lite kasst och vill mest ta oss till mål och det gör vi! Jävlar vad kalla vi är på vägen hem! 99:e plats.
Sista etappen mäter 18 mil. Det är vågor i vattenpölarna ute på den fuktiga parkeringen när vi skuttar ner till frukostbuffén. Franske mekanikern är som tagen ur en gammal film. Han har mustasch och svär högt medans han filar på en av de där feta franska Lookramarna. Efter totalt 60 minuter av frukostätande XL gör vi oss redo för dagen. Jag känner mig på gång och laddad. Mer än 40 km bro på dagens etapp. Inget regn i sikte utan bara vinden som spökar. Starten går men vi kör rätt lugnt första timmen idag till skillnad från första linjeetappen. Inte lika hetsigt i klungan heller. Det är några gånger som man får bita i lite men jag sitter fint ute i rätt kant av vägen när detta sker. Det spricker lite grann men jag stressar inte utan låter andra stackare dra ikapp oss igen. Bra grejer.
Första milen bro är i medvind och vi bara cruisar i 50 blås. Efter 40 km entrar vi en riktigt fet bro. Jag är beredd på kantvinden men kan ändå inte göra något åt det. Hela fältet slås i spillror och vi går ut i vingar över hela den trefiliga vägen. Jag är i grupp tre, återigen tillsammans med Alex och Hannes plus lite alla möjliga nationer. Det ser ganska tufft ut efter 10km. Jag bestämmer mig för att ge det jag har i gruppen. Kanske det sista man gör liksom. Benen känns fina men det går inte speciellt fort för gruppen i stort och vi är inte många som går runt. Just när hoppet släcks stannar det av framför i tätgruppen och vi samlar ihop oss igen. De följande 2 milen går rätt lugnt igen. Man bara laddar för nästa pärs. gör sig redo mentalt och efter 9 mil är det äntligen dags igen!
 |
| Till och med Danskar kan släppa luckor i vingar... |
10 km härlig bro igen. Jag försöker vara noggrann i mina växlingar i vinden. Viktigt med en bra rulle på väg upp i vingen men minst lika viktigt att hålla ett hjul på vägen ner också som bilden visar ovan. Jag tycker jag får till det rätt bra den här gången och jag tar mig över bron på under 300 watt i snitt. Återigen grupp tre men redan 5 km in över bron har vi kontroll över en stor andragrupp som inte samarbetar speciellt bra. Många starkingar från bla Polska CCC i den gruppen. Vi plockar in dem och bildar en stor andragrupp. Jag är själv i gruppen från laget. Det är så jävla kul med cykel ibland och är det något jag verkligen tycker är kul så är det samarbetet i kantvinden. Hetsen försvinner och man blir tvungen att hjälpas åt. Ett tyst gemensamt mål. Vi trummar på efter bron för att köra in första gruppen där Marcus och Lucas finns. Helt plötsligt ser jag en skylt som påstår att ett "kasseistrook" inleds. Hinner inte tänka speciellt mycket fören vi går in på en ca 2 km lång pavésektion. Tur att jag bor i Flandern då! Slappnar av och försöker hitta rytmen över vägen. Äga stenarna och visa vem som är boss. Vi fortsätter in genom feeding zone och jag är inte speciellt sugen på at lämna gruskanten. inte långt senare är vi ikapp täten och efter ett litet extra kasseistrook så stannar vi av igen. Forsby tar sig tillbaka till gruppen, själv :-) I med att det stannar av kan jag gå ner till Lucas Persson i bilen och hämta ett gäng flaskor. Jävligt nice. Forsby får en. Jag två. Jag är törstig.
Vi rullar sakta i ca 20 min och mina ben känns sådär stela igen. Vi närmar oss småvarvet med 120km körda och i något igångdrag får jag en störd kramp i insida lår utan förvarning. Vad fan händer? har inte haft kramp sedan förra säsongen liksom. Jag börjar ställa in mig på nederlag och låter inte de på hjul drabbas utan slår ut fort från kanten. Livet känns skit ett tag där när krampen helt plötsligt släpper. jag är nere vid 4-5 servicebil och börjar jaga fullt igen och efter fem minuter så är jag ikapp klungan. Den stela känslan är borta och återfinner sig aldrig mer i racet. En fyramannagrupp är loss och vi kör inte speciellt hårt i klungan. Vi kör över mållinjen och har två varv kvar att köra och typ tre mil av de 18. Australien och norge är uppe och kör i tät. Helt plötsligt blir det kantvind igen men inga vingar. Det spricker långt framför och det spricker fan lite överallt i den bakre delen. Många uppgivna uttryck. Det blir snabbt allvar och jag tvekar inte en sekund utan tar ansvaret direkt. Jag passerar ett antal cyklister och helt plötsligt är jag närmast jagande klungan. jag håller avståndet men kommer inte närmare. Jag slår åt sidan och det är bara Forsby kvar bakom. Forsby laddar på med det sista han har och lyckas ansluta åter igen. Jag håller avståndet själv och får sällskap av en ryss. Ryssen drar en förning men är tyvärr lite för stum för att göra några underverk. Jag får åtminstone återhämta mig lite och kör så långt och hårt jag kan. Pressar och pressar. Över 400 watt. Det går fan inte. Efter 5 km kommer vi in i motvinden längs med vattnet och jag fattar att läget är kört. Jag bestämmer att vi ska vänta in gruppen bakom. Det tar lite tid men de kommer där. Typ 10 man. Jag går in i gruppen i några minuter men det går för sakta. Jag går iväg från gruppen i kantvinden några kilometer senare och går med mig en Kanadensare. Vi varvar sista gången och de sista 30 minuterna av ZLM tour kör jag bara på med det jag har kvar, känner mig inte tom. Vi går tillslut i mål typ fem minuter efter klungan 92:a plats... Inte så jävla nöjd med det om jag ska vara ärlig. Men vad fan ska man göra åt det nu. Jag tappade lite fokus där i vinden och hade jag tagit mig högre upp i klungan innan hade jag kanske gått med in. Detaljerna avgör.
 |
| Bakom en Spanjor där kan man se Mackan Fåglum gå in 8:e. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar