Criterium de Monaco

Hemmatävling. Viktig sådan. Inte nödvändigtvis rent idrottsligt, men med samtliga sponsorer och andra viktiga personer med intressen i vårt lag på plats var det endast seger som gällde. Det var ett laddad lag innan start. Alla var oerhört sugna på att visa upp sig och det gav tillslut resultat idag också.

Då vi ställde upp med på pappret fältets starkaste lag låg bollen helt klart hos oss på förhand. Vi förväntades styra tävlingen. Att vi hade ett mindre rugbylag på plats gjorde uppgiften lite enklare. Vi skulle köra 50 varv på en 1,35 km lång varvbana runt i Monacos hamn. Första tävlingen med igångdrag i år för mig. Kändes svenskt.

Varv 2 och kvällens första utbrytning etablerad. Vi satt med stadiga 5 man av 8. Kändes stabilt. 

hade problem med pedalen i starten och inledde tävlingen i de bakre regionerna inledningsvis. Det var dock ingen fara på taket, då vi var väl etablerade i allt och lite till i täten. Hade inga större problem att ta mig fram idag heller likt förra helgen. Fint är det.

Matteo gav sig iväg på ett tidigt äventyr. Typ en timme för tidigt. 

Matteo gav sig iväg med lite sällskap då loppet stabiliserat sig efter dryga 15 min körda. Vårt starkaste kort givetvis. Testade benen lite halvvägs in i loppet där jag hämtade in en flyende estländare bland annat. Ställde av mig själv en aning. Tvingade i mig en gel och försökte bedöma läget. Vi hade fortfarande hyfsad kontroll på täten men vissa började bli lite trötta. Själv kände jag mig rätt trött utan att ha jobbat ett skvatt. Tog mig ändå fram till täten och försökte göra lite nytta. Efter ett varv släppte den tunga känslan en aning så jag stannade där en liten stund.

Tog till alla knep. Luckan till Matteo minskade stadigt. Höll mig ständigt på andra rulle och lät en massa stackare en och en köra sig trötta. Tyvärr körde dem flesta ganska fort och långt innan de blev trötta. Kändes lite oroväckande. Matteo kör sig slut i en dödsdömd utbrytning. Emil cyklade med bruten arm och övriga i laget är bergsgetter. Tror inte publiken förstod hur bräckligt läget var. Laget fortsatte dock att jobba hängivet. Checkade läget med Emil för säkerhetsskull. Efter ett tiotal varv blev jag väldigt fikasugen. Kände mig färdigjobbad. Överlät jobbet till övriga. Hur det skulle sluta hade jag ingen aning om. Matteo hämtades in kort därefter. Ny grupp bildades. Spenderade slutet av tävlingen där jag inledde. Det hela slutade i något typ av spurt. Matteo och Emil tog storslam med Första och andra plats. Kvällen räddad. Alla nöjda. Mer lättnad än glädje faktiskt. Simply the best.