Den mörka helgen i alperna del II

Dagen efter cuptävlingen utanför Lyon bar det av öster ut. Loppet Transversale Des As med avgång i Saint-Vulbas med målgång uppe i bergen med en ganska intressant andra halva. 

Var fast besluten om att försöka sitta med i utbrytningen idag. Fick mycket riktigt jobbet att ta hand om första halvan av loppet. Ett riktigt självmordsuppdrag. Försökte tänka bort 10 kilometers backen efter 70 km och bara göra jobbet och sedan fick det gå som det går. Typ. 

Även idag bjöds det på motstånd. AG2R mönstrade 8 pers och fältet idag var betydligt större än under lördagen med närmare 150 på start. Redan när man klev ur teambilen vid startområdet kunde man ana vartåt det bankade. 6 grader, snålblåst och duggregn. Försökte att inte tänka på hur det skulle kännas på 900 meters höjd. Lyckades värma upp lite grann. En bra start. Humöret var inte direkt på topp. När vi äntligen fick rulla iväg lyckades jag tagga till lite grann. Satte mig topp 10 under mastern och sedan var vi igång. Första 5 km bjöd på vilda västern i tät. Kunde nöjt konstatera att vi lyckades täcka av i stort sett allt inledningsvis. Kände mig inte direkt supersnabb men hade åtminstone modet och självförtroendet att ta mig fram samt vara med och skoja. Efter 40 min stabiliserar sig loppet då en liten grupp gått iväg. Spurtaren Simone från laget sitter med och mitt uppdrag avklaras faktiskt redan där. Jag faller ner i klungan och börjar ladda för backar. Äter lite honungsmackor, dricker vatten osv. 

Sitter och har det hyfsat bra i några mil innan regnet börjar ösa ner. Vi kommer in på lite småvägar och genast blir livet lite jobbigare. Vi passerar några 4 minuters backar. Spinner upp för dem utan att behöva förta mig allt för mycket. AG2R kontrollerar klungan och det går stundtals lite halvfort i kantvinden. Efter dryga 6 mil börjar jag tänka på backar mm. Känner mig ganska stel i benen och kroppen. Försöker ta mig fram så långt som möjligt men lite vurpor och annat i rondellerna före backen dödar moralen lite grann. Vi går in i backen med över 100 pers kvar i klungan. Försöker hålla mig intill Nikita och Cismondi inledningsvis. Nikita försvinner framåt täten och verkar ha pangben. Vi har hela tiden haft som plan att spara Matteo, Cismondi och Victor till avslutningen. Victor punkterar strax innan backen men kommer ikapp igen. Första kilometerna är relativt snälla med ca 3-4%. Känner mig fortfarande riktigt stel och dricker mycket vatten trots att vi kör uppför. Efter ca 3-4 km tar det fart. Lutningen går upp mot 5-6% och vi kör in utbrytningen där Simone faller igenom som en sten. Känner mig krampbenägen. Sakta men säkert håller tävlingen på att glida mig ur händerna. Folk faller av bakåt. Mer och mer luckor att täppa. Den ena efter den andra faller av. Kör slalom och bara väntar på att krampen ska hugga tag i mig. Precis när jag är på väg att bli avställd känner jag hur blodet strömmar tillbaka i benen lite gran. Prövar att ställa mig upp och det funkar helt okej. Hoppet tänds, och benen känns inte lika stela längre. Kör lite mer slalom mellan cyklister och kommer in på hjul igen. Benen blir bättre och bättre ju längre upp vi kommer. Efter 10 km uppför planar backen ut en aning och vi kommer ut på högplatån. Kvar i tät finns nu ca 40 cyklister där vi i Monaco sitter med hela 5 cyklister! Jag börjar äta gel och dricker ännu mera efter backens slut men känner att den stela stumma känslan i benen börjar komma tillbaka. Ute på fälten börjar dessutom en massa jobbiga starka typer attackera. Ryckigt tempo är inte direkt det bästa om man har kramp. Det blir bara värre och värre ute på åkrarna. Börjar huttra lite. Blöt och kall. Känner att det bara är en tidsfråga innan det är kört. Spiken i kistan blir en brant 2 minuters stigning där jag tvingas sluta cykla helt och hållet. Bilen kommer upp och jag får skrika åt dem att åka vidare och hjälpa de andra i kampen om segern. Blir stående i flera minuter i backen och ser grupp på grupp passera. Tillslut lyckas jag så smått släpa mig upp för backen. Väl över krönet slår inkylan till och jag börjar desperat leta efter en följebil. Jag har en enorm tur och får hoppa in i vår minibuss som har langat. Att köra klart ytterligare en timme fanns inte på kartan. Hoppar skakandes in i bilen. "Haha 2,5 grader varmt ute" skojar Lucas pappa. jag var väl inte lika road just då. Vi åker till en ny langningsplats och jag lyckas byta om. Dagen är räddad.           

Jag i slutet av tätgruppen.

Tätgruppen i slutet av backen.

Väl i målbyn Hauteville-Lompnes får vi sedan se Matteo gå in på 4:e plats efter en spurtstrid i en mindre grupp. I andra klungan går ironman of Ukraina Nikita in som 14e. Cismondi klappa tyvärr också ihop i kylan och kom in lite senare. En given topplacering för honom i ett annat väderläge. För första gången i år var det en mycket nöjd chef efter målgång och det kändes kul. Även om det aldrig är kul att bryta på grund av kramp när man sitter i tätgruppen med 3 mil kvar. Men jag vet ärligt talat inte vad man ska göra när man kommer svettig ur ett ösregn i kortbyxor och armvärmare ut på ett fält med 2,5 plusgrader och snålblåst. Hoppas på tvåsiffriga plusgrader nästa helg i Monaco :-)

Det har sammanfattningsvis varit en givande helg. Det har verkligen lossnat lite i min klungkörning och jag gör överlag mer nytta nu än för en månad sen. Känns jäkligt bra. har mycket outnyttjad kapacitet på det området.