Franska cupen i Vougy

Med stormvindar à la Flandren förvandlades denna på förhand ganska harmlösa bana till en sällan skådad syrafest med lidande utöver det vanliga. Vi var åter på plats i Rhone Alpes regionen, den här gången med solsken. Dock ganska kallt. Med den iskalla cupen i Duruccha för två veckor sedan färskt i minne bestämde jag mig för att köra vinterbyxor vilket var ett lyckat drag idag.

Rutinen personifierad, (Sylvain Georges) först över linjen.

Vi skulle köra 12 varv på ca 12-13 km. Mycket öppna fält och även en brant två minuters backe. Redan från start var det grusvägskörning som gällde. Valde likt förra veckans GP att ta det lite lugnare inledningsvis för att ev. kunna göra någon nytta längre fram i tävlingen. Det började bra för vår del då vi var väl etablerade långt fram. Att kontrollera en klunga i orkanvind är inte det lättaste. Det krävs stor rutin och/eller tur för att veta när det är dags att ta vind. Du ställs inför dilemmat att antingen skydda dig själv från elak vind instängd i vägkanten eller ha möjlighet till spelrum själv ute i vinden. Oftast är det omöjligt att ändra en redan inslagen väg på egen hand. Det gäller att kunna stå sitt kast i val av placering.

Jag placerade mig ur ett ekonomiskt perspektiv ganska bra på det första varvet. Detta ledde dock till att jag var oförmögen att jaga attacker då jag inte var brutal nog för att kunna slå mig fram till topp 10. Ofta gick det på ett led vilket gjorde livet lite jobbigare. Under det första varvet kom jag undan hyfsat lindrigt men satt generellt för långt bak. Ute på varv två får en grupp bestående av åtta monster en liten lucka som snabbt växer. Av någon anledning har ingen i laget lyckats gå med. Inte ens Matteo. Den sistnämnda beordrar därmed upp hela laget (bestående av bergsgetter) upp i tät för att jobba in utbrytningen. Det tar ganska lång tid innan jag lyckas ta mig fram till täten i stormvindarna. Gör vad jag kan i täten tillsammans med Nikita, Emil och Cismondi. Vid lyckas till min förvåning nästan hålla jämna steg med gruppen framför. Tappar endast ett par sekunder på de 6 km vi befann oss i tät. Efter 6 km lagtempo kommer det upp några elaka människor från Team Aix en Provance. De sätter in en lång lagstöt i ett riktigt hårt kantvindsparti med slakmota. Som tack för jobbet. Typ. Jag, Nikita och Cis faller tillsammans längre och längre bak. det gör ont. Riktigt jävla ont gör det. Klungan splittras en hel del och vi bildar en andragrupp. Vi kör järnet. Efter 5 km stannar det av i klungan framför och jag samt Nikita kan återansluta med Cismondi inte långt därefter. Det är självklart i just det tillfället man ska ta sig upp i klungan till varje pris. Jag förmår mig inte att ta i mer för tillfället. Utan håller mig/hamnar längre bak. Ut på nästa varv ska vi börja ta oss an 2 minuters backen. Arrangören har kastat in en extraslinga. En smal och brant liten väg. Det går för det mesta på ett led hela vägen till backen. Känner ganska omgående att ett avancemang i klungan inte är aktuellt.

Går in i backen bland de sista och i den tar det hus i helvete i täten. Känner mig sjukt illamående och vill helst bara lägga mig i diket. Kämpar dock vidare på lätta växlar. Spänner varje muskel i kroppen. Sick sackar mellan ännu tröttare stackare. Ser Emil, Nikita och en gammal bekant från Tour of Poyang lake i höstas Ryan Cavanagh. Lyckas nätt och jämnt väsa några väl valda ord till Emil innan jag bestämmer mig för att vrida ur det sista ur disktrasan. Lägger handlederna på styret och gråter i kantvinden medan jag desperat försöker minska avståndet till täten. Ligger mitt i vägen. Känner mig lite väl snäll mot de andra. Efter några minuter är jobbet klart och jag kan falla tillbaka. Upptäcker inte helt glatt att det inte bara är Emil och Ryan som legat på hjul utan i stort sett halva CR4R Roannes rugbylag inklusive ett par cyklister jag normalt sett betraktar som monster. Maxime Le Lavandier bland annat. Inte sådär överdrivet mycket att göra åt när man just dödat sig själv.

Väntar in Cismondi och några andra och vi fortsätter tillsammans en bit. En efter en ger upp. Som det inofficiella gruppettoproffset jag ändå är slutade det hela i vanlig ordning med att jag kör solo. Tar i alldeles för mycket med tanke på var jag befann mig i tävlingen. Bra träning? Jag försatte mig själv i transen. Jagade på varv, på varv, på varv. Benen värker, ryggen värker, armarna värker, nacken värker. Bestämde mig för att köra på sådär tills jag blev varvad vilket jag också blev med ett par varv kvar.

I det stora hela en riktig skitdag för laget då ingen gick i mål. Trodde knappt det var sant när jag såg Metteo i vägkanten med 4 varv kvar. Mina ben kändes bra idag. Alltid något. Utan det minsta till resultat. Fick mig en bra genomkörare i alla fall. 260 watt i snitt på 3 timmar och 10 min med en NP på 285 watt. Var hyfsat hungrig när jag vaknade i morse då vi i vanlig ordning inte fick något att äta efter målgången. Blir en tidig nattning ikväll.  

Au revoir