Hamme-Hannes

Zuidkempense Pijl

160 km
200hm
47,3 km/h
62:a plats

Så, nu var det sagt..

Nej men lite ska jag väl skriva också. Vaknade kl 5 med en svullen hals och rinnande näsa. Förkylningen kom inte som någon överraskning direkt men jag hade hopp in i det sista på att halsen skulle slippa svullna upp. Är det nånting jag är rädd för så är det att träna med halsont. Alltså träna...

Att starta en 16 mil belgisk interclub med halsont är inget jag rekommenderar verkligen inte, men anledningen till att jag inte stannade kvar i sängen igår var följande:

1. Jag hade bara lite halsont.
2. Det var för sent för laget att ringa in en ersättare.
3. Jag blev alldeles för toktaggad på att tävla efter att ha tittat på Milano - Sanremo under lördagen.

Idag vaknade jag upp ännu mer förkyld. Såklart. Men jag ångrar inte mitt deltagande trots detta. Tävlingen var kul, i alla fall sista 6 milen i mina ögon. Banan var totalt pannkaka och det var till och med lite skog vid sidan om vägen. Vi skulle först köra en större slinga inne i Holland innan vi vek ner i belgien igen för att sedan göra upp om det på ett 16km varv ggr åtta. Inte mycket sväng och inte mycket vind. Många starka lag i vanlig ordning. Behöver inte dra upp dem igen!

Ett litet collage jag hittade på Facebook.

Höll mig passiv inledningsvis. Kände av kroppen. Halsen förvärrades inte under första timmen vilket gjorde att jag bestämde mig för att köra på. Benen var såklart lite segare än vanligt men de var ungefär lika kassa hela vägen in vilket gjorde att jag på slutet kunde vara med långt fram. Tävlingens första timme är varenda jävel stark, tävlingens sista mil är det de starka som är starka, det vet alla ;-)

Tror inte något alls gick iväg under den första timmen. Inte så konstigt då vi hade 49,5 i snitt. Det var lätt som en plätt i klungan. Det passade mig och min hals utmärkt. Väl inne på småvarven går det iväg en hyfsat stor grupp på ca 15 man. BMC var inte nöjda med gruppen och höll därför fortsatt hög fart på klungan tillsammans med några andra lirare jag inte förstår mig på överhuvudtaget. Varför hjälper de till att hålla fart? Har svenska skidlandslaget börjat med cykel? Med undantag av att jag inte får tag i en enda vattenflaska på två varv känns allt bra för mig. Dålig langning, position i combo med mina enormt bekväma och hala bomullshandskar gör att flaskorna flyger all världens väg. Med fyra varv kvar tar jag av mig handskarna men då har våra langare tackat för sig. Benen känns inte så stumma och krampiga så jag tänker väl att det kan gå, vilket det också gör med facit i hand men det var långt ifrån optimalt att cykla 16 mil på två flaskor. Sista varven av tävlingen börjar jag känna mig mer och mer taggad och bekväm i klungan. Jag gillar att utnyttja cykelbanor under race och igår var inget undantag. Ute på sista varvet kan vi se utbrytarna på raksträckorna och det blir hyfsat spännande. Jag tror faktiskt vi hade kunnat komma ikapp om vi inte kraschat så in i helvete. Med 5km kvar är jag ute på cykelbanan till höger när det smäller mitt i fältet långt fram. Jag tar höger in på en bensinmack och undviker olyckan. Sedan blir det lite åka av. Jag drar ikapp gruppen med en lagkompis på hjul och benen känns rätt bra. Med 1-2km kvar smäller det en gång till men den här gången endast ett fåtal inblandade. Vi snirklar oss fram och tillbaka över vägen. Jag väljer vind och trygghet framför rulle och fara. Spruten drar tyvärr igång till höger och jag får alldeles för mycket vind i fejjan för att ha några ben kvar att spurta med. Vi hinner med en liten krasch till med 200 meter kvar innan jag rullar in över linjen på plats 62.  
                

Åkerslakt idag igen

Jag trodde inte det kunde gå hårdare än förra veckans blåskalas i Templueve. Jag hade fel!!!

Idag i den lilla wallonska byn Esplechin inte långt ifrån där jag körde för en vecka sen. Det gick uta bara helvete då och idag gick det ännu hårdare. Mycket åker och många starka på plats. Betydligt mer starkingar i 1.12B mitt i veckan såhär än på helgerna. BMC devo, cibel, color code, etixx devo, veranclassic och massa gamla smygproffs.

Cervelon o jag påväg söderut.

Här är dom! Svin.

Och igen!

Racet då. Sammanfattningsvis kan man säga att jag var alldeles för dåligt placerad i viktiga partier av banan som jag inte kände till. Jag tar för mycket vind i onödan. Vi sätter iväg ut på åkrarna och efter bara några kilometer drar 40 mann i backen hyfsat långt fram. Jag slirar mig upp på en garageuppfart men klarar mig oskadd. 20 st framför kraschen med Bmc i spets med hela laget. Full jakt på en gång men jag har tur och hamnar i en stark liten grupp och vi kan kötta ikapp relativt fort. Det ansluter en liten grupp till och vips är 70 gubbar borta ur racet.  Har blir jag alldeles alldeles för passiv. Har en dålig position när vi svänger vänster ut på åkern gud glömde. Bmc skickar på med lagtempo i tät. Jag får panga på med en herrans massa watt där och tack vare min superdåliga position spricker det framför och inte bara på ett ställe. Jag får inget skydd i vingen. Kommer frustandes upp på ett krön och får återhämta mig 30 sekunder innan vi tar vänster ut på nästa åker. Här går det kastvindar och hjulen ligger på gruskanten. Vi är spruckna i fyra grupper och jag sitter i nr tre. Skit. Vi jagar all out i ett par varv och håller grupperna framför inom synhåll. Det är alldeles för mycket tjavs och skit i gruppen. Det lackas ur och förningarna dras elakt nära kanterna ibland.

Resten av tävlingen är en dimma. Jag minns att jag tog i en massa. Grupper hit och dit. Inte vet jag. Nathan van Hoydonk från bmc såg jag inte igen i alla fall. Tyckte jag höll trycket bra enda in i kaklet idag. Det var ett ypperligt bra tillfälle att bli trött. Tror snittet landade på nästan 300 watt idag. Inte mycket chillande idag inte... Det går såklart att komma undan med mindre effekt också om man placerar sig bättre än mig men jag tror knappast grupperna framför mig tog i mindre. För att kunna relatera lite så brukade jag kunna sitta med klungan i u6 cycle tour på under 200. Helt annat race såklart och intensiteten är betydligt mer polariserad men det är som sagt 100 watt i skillnad..

Nästa tävling blir på söndag då det är dags för interclub igen. 16 mil så lite längre än vanliga 1.12b. Känner mig lite frusterad över att inte ha en aning om hur banan ser ut. Jag kan liksom inte på allvar sätta upp en handlingsplan mer än att kanske gå för bryt från start. Känner verkligen stor skillnad i benen i år och det underlättar och gör tävlingarna roligare. Men cykel handlar verkligen inte bara om det. Speciellt inte för mig. Det enda vettiga är att attackera känns det som. Det är fan kul det tillskillnad mot att sitta i en klunga och bli gammal.

Helgen

Blev lite för tight med ett blogginlägg mellan helgens race så jag väljer att skriva om dem nu istället. Körde 1.12B kermis både lördag och söndag. 1.12B kan ses som nivån under interclub tävlingarna jag skrivit om tidigare. Medelcyklisten har ett par watt mindre att trycka (oftast!!) och tävlingarna är mycket mer oförutsägbara då cyklisterna tävlar mer individuellt här. Det är den överlägset största klassen i Belgisk cykelsport och här finns det jag vet inte hur många race per att välja på. Nytt för i år är att de har infört ett "tak" på max 200 cyklister per tävling och det säger en del. Taket sattes inte utan anledning. Speciellt på våren. Det var i ett 1.12B kermis som jag 2014 körde mitt hittills största startfält på 290 cyklister.

Både lördag och söndagen bjöd på kanonväder här i flandern och cyklisterna vallfärdade till tävlingarna. De 200 platserna fylldes upp lätt som en plätt veckan innan online. Båda dagarna var förfärligt svåra att göra något kul av då bara ett 30 tal av 200 cyklister släppte klungjäveln! Ingen vind att tala om. Båda dagarna kom jag in på runt 60-70e plats i en jätteklunga. På lördagen hade jag för avsikt att spurta in bättre än så men jag visade mig vara för feg helt enkelt. På söndagen gav jag lite fan i spurten och satsade på sena utbrytningsförsök istället. Det var kul. Äntligen testa benen i skarpt läge. Underbar känsla att lämna klungan bakom sig ett varv. Det började med att jag skulle förbättra min position under söndagens race när tre varv återstod. Jag avancerade från typ 120:e plats till 10:e plats och följde min norske vän Anders Oddli i en utbrytning. Anders och Jag har rullat jämsides förr i tiden också men då i ett för en svensk mer känt sex dagars etapplopp i Västergötland...

 
Fem år och 100 tröskelwatt senare satt vi alltså i en femmanna grupp tillsammans i ett belgiskt kermis i Merelbeke. Tyckte vi såg starka ut men det visade sig att de flesta i gruppen var alldeles för trötta. Det positiva i det här var att jag var minst trött för jag ser mig själv stöta från gruppen och fortsätta solo. Jag blir inkörd igen. Jag väntar några sekunder och attackerar sedan igen. Ansluter gör ett nytt gäng. Vi blir inkörda och jag går iväg igen. Såhär håller jag på ett varv tills jag får lust att vila mig en aning. Låter mig slukas upp igen och sedan ser jag inte täten på klungan något mer den dagen då det tjocknar till någon enormt. Den ena galningen efter den andra ser sin chans att placera sig bra idag och jag väljer att avstå detta. Jag ska lämna klungan bakom mig för gott nästa gång istället. Det är där jag skulle vilja vara och har bäst chans att vinna. Tror jag. Hoppas det i alla fall. Mycket positiv känsla i benen under varvet i tät. Kände mig som kungen av flandern där ett tag. Måste tänka efter lite mer nästa gång och sätta spiken i kistan. Hitta ett starkt gäng att göra det med bara. Samt att inte vara för dålig. Framför allt det kanske...
 

GP Templeuve: Åkerslakt.

Lång dag idag! Lämnade Buggenhout i förmiddags någongång. Tåg ner till Tournai och därifrån cykel till arrangörsstaden Templeuve. Jag sitter i skrivande stund på tåget och lär inte vara hemma fören 21 tiden. En annan grej som var krävande idag var dagens race... 

Ett riktigt brutalt klassiskt belgiskt kantvindsrace deluxe. I stort sett bara öppna fält på banan och flaggorna riktigt smattrade på stängerna. Man kunde känna smaken av maxpuls långt innan start och förhågorna besvarades omgående då ett lag tydligen fick starta fem meter framför övriga i fållan. Laget var inte vilket som helst heller då det var contilaget veranclassic som hade ett fotbollslag på linjen. De satta av från skottet och visste precis var de skulle slå till. En liten grupp med hög veranclassic procent går iväg i stormen efter bara fem km. Jag ser vad som är på gång och tvekar för en gångsskull inte utan laddar på allt vad jag pallar över ett krön. Blir inte långt senare bryggad av ett litet gäng och jag tycker vi köttar på rätt bra men det räcker inte hela vägen. Det som är kvar av klungan ansluter och då har jag inte så stor lust att cykla först längre. 

Gruppen framför drygar ut en aning och vid andra varvning av 14 är luckan uppe på minuten. Klungan är inte jättestor med kanske ett femtiotal max. Vi kör fort som fan i medvinden och sakta men stenhårt i vinden. Jag får kötta på för att hålla mig kvar men läget känns ändå under kontroll. Jag känner mig lite hungrig och tvingar i mig en äcklig gel. Vi håller väl avståndet relativt konstant i några till varv. Fler och fler droppar från gruppen. Nån stark jävel är uppe och grillar. Nu släpps det luckor lite här och var i vinden och jag tvingas jaga i en mindre grupp några minuter. Återansluter. Nästa varv tar det riktigt hus i helvete och nu spricker det på riktigt. En liten elitgrupp är loss och klungan är uppdelad i fyra. Jag i den andra. Vi kör allt vad vi har. Nu måste jag gå upp och jobba igen. Trycket känns inte dåligt i benen. Men det räcker bara inte mot gruppen framför. Vi blir en grupp på ca 10 st. 

Ett varv senare är vi ganska nära gruppen framför. Jag blir lite uppspelt och drar lite för mycket. Tvingas ta en växling ibörjan av det hårdaste partiet på varvet. Det tar för lång tid för mig att droppa ner sist. Jag lägger för mycket watt. Vågar inte släppa trycket. Tillslut har nummer nio passerat mig. Nu är jag ganska kokt. Jag sliter mig in på hjul. Det är en liten jävel. Inget skydd alls. Kantvinden är total och vi kör ute i strängen. Kör över ett krön, tappar hjulet lite och är nära att ställas av men kan i backen slita mig tillbaka. Tyvärr återstår det blåsigaste partiet på hela varvet nu. Jag känner hur jag centimeter för centimeter tappar greppet. 380 watt visar mätaren. Det har den gjort länge nu. För länge. Jag tappar greppet på riktigt nu och lämnas åt mitt öde ute på åkrarna. Tomt bakåt. Jag blir också avplockad. Är du inte i täten en sån här dag blir det DNF helt enkelt. Hade behövt gått med gruppen för att kunna vara med och sloss om toppplaceringarna idag. 

Ett tjugotal slutförde loppet tillslut. "Kjempehårt ritt". Jag är varken besviken eller glad. Jag gjorde vad jag kunde. Jag fick stryck av några stycken men jag körde också ifrån större delen av fältet. Kanske det hårdaste loppet jag kört i belgien. Hisnande 280 snittwatt och 320 watt i NP. Nya tag redan på lördag i Wetteren. Jag gissar på kaos. 200 st är föranmälda och våren har kommit till Belgien.

Brussel - Zepperen

Interclub igår igen. Blåtiran på mitt vänstra öga vittnade om förra veckan som helst inte vill tänka på. Startfält ungefär det samma som då med ett gäng contilag tillsammans med de bästa utvecklingslagen 180 man på linjen. 158km från Brussel till Zepperen som ligger ca 12 mil österut. Då tävlingen gick från A till B var banan i princip omöjlig att rekognosera för mig som inte kört tidigare. Detta medförde att varje sväng och backe kom lite som en överraskning. Jag kände mig säkrare i klungan igår än förra söndagen. Premiären är ju alltid lite rostig. Efter en lång tight och stressig master släpptes vi iväg och vi satte av ganska bra som det såg ut på wattmätaren i efterhand. Målet för dagen var topp 20 och för att lyckas med det visste jag att jag skulle spela korten snålt första delen. Vi tog oss an ett antal belgiska backar, mycket sväng. Regnet började ösa ner efter några mil och däcket släppte i svängarna. Börjar bli ganska så less på hala racerdäck. Känner för att gå raka vägen och köpa ett par GP 4000s som jag vet funkar. Fyra st starka jävlar går iväg efter några mil och BMC går upp och kontrollerar klungan en aning.

Efter lite backar och massor av svängar hade vi betat av 4-5 mil. Jag undviker med några centimeters marginal en rätt vidrig krasch och känner adrenalinet en aning. Inte långt senare ska jag gå över en bred och djup betongskarv i klungan. Jag får uppenbarligen inte med mig bakhjulet tillräckligt för det går ner i skåran en aning. Jag är ganska nära en krasch här men håller mig uppe. Kände hur bakdäcket slets mot den där kanten under sladden. Försöker titta till däcket direkt men ser ingen deformering eller nåt. Tänker att där hade jag tur. Fortsätter köra men en minut senare känner jag fälgen. Upp med handen tills jag inte vågar rulla längre. Stannar, plockar av hjulet och ställer mig med hjulet i luften. Bilen missar mig! Karavanen passerar men får tillslut neutral service. Karavanen är borta. Jag försöker jaga ett tag. Fattar innerst inne att jag är körd. Idag igen. Bakbromsen tar inte på det nya hjulet med tunn fälg. Jag tas ur tävlingen bara några minuter efter min punka. Jag är väl inte på jättebra humör här och hör mig själv tacka nej till kvastbilen... Som tur är hittar jag personal från laget innan jag hunnit frysa till döds...

Jävligt dåligt slut på en missärdag. Frös massor men fick inte vara med i leken ändå. Jävla skit. Nya tag redan på onsdag i Roubaix om vädret tillåter.    



 

Brussel - Opwijk

Tänkte skriva några rader om gårdagens tävling. Premiärhelgen i Belgien och bland de största och viktigaste racen som finns på den Belgiska amatör/U23 kalendern. 150 km små kuperat med ca 5km kessein, pavé kalla det vad ni vill. På startlinjen fanns lag som BMC devo, Lotto Belisol U23, Etixx devo samt ett gäng belgiska continentallag. Cibel, Color code, Cobla, Team 3M, Veranclassic, T-palm etc etc. listan kan göras lång. För att fylla ut leden fanns de bästa amatörlagen på plats också där lag som Van Eyck och Home solutions. Vet inte om det är mitt vassaste race hittills på pappret efter tour du Loir et Cher förra året. Kan mycket väl vara så.

Mycket har hänt sedan dess och jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig rent placeringsmässigt. Har ju onekligen känt mig i slag här under senvintern och jag har nog inte varit såhär laddad inför en tävling på länge. Hade en lite smått respektlös känsla i kroppen när jag rullade runt i fållan innan start igår och en sån känsla brukar vara nyckeln till framgång. 

Efter tre kilometer hetsig master var vi igång och stressen var på topp i klungan. Jag vet själv hur det var stora delar av förra säsongen när jag var klen. Man ligger på sin fysiska gräns hela första timmen och då marginalerna inte finns där måste man ta varje chans att spara på benen i klungan. Trycka sig fram på kanter, i mitten var som helst. Man är beredd att ta riskerna för att det är enda chansen till ett resultat överhuvudtaget när fältet är U23 världsklass. Jag kände mig ganska mätt och lite illamående inledningsvis. Jag blandande inte mig i den riktiga stressen första delen av loppet. Jag hade marginaler att spela på. Hade det varit så att någon framför släppt lucka i kantvinden när klungan gick på ett led hade jag bara kunnat vänta tills någon bakom försöker täppa luckan och gå in bakom. Vore det så illa att ingen bakom mig klarar av detta hade jag värsta värsta fall kunnat hamra i ett par växlar och maxat ikapp klungan själv. Jag kände mig otaggad på detta inledningsvis och jag befann mig lite för långt ner första 30 minuterna. Som tur var behövde jag aldrig lida något speciellt för att sitta med innan utbrytningen gick iväg. Jag åt och drack bra inledningsvis. Ställde in mig på att låta folk droppa bakåt, bara sitta med och vänta tills loppet slutskede där jag ev skulle försöka blanda mig i tävlingen var det tänkt. 

Jag i nån backe gissar jag.

Krön.

Vi rullar över lite kullar och vägarna är smala och kurvorna duggar tätt. Mycket panikbromsningar i klungan och en hel del vobbel och några mindre krascher vid avsmalningar. Min mätta känsla släpper något efter 4 mil och nu ska vi köra över tävlingens första av sex pavéavsnitt. Det hetsas lite extra mycket i utförkörningen innan och jag sitter för långt bak. Vi viker av höger och ska sedan köra nästan en kilometer hardcore pavé om avslutas med en slakmota. Jag ställer in mig på krig men farten är inte sådär ofattbart hög och jag kan sitta med utan större problem. På krönet viker vi av höger igen och kör en smal dålig väg ner genom ett bostadsområde. Strax väntar ett nytt stycke härlig gatsten. Kortare men brantare. Jag ser nu i efterhand att vi kör över 50 blås ner genom byn. Vi kommer in i backen med hög fart och jag minns att jag viker av till höger för att få fritt rum. Ner i bocken. Backen svänger höger hyfsat kraftigt. Första delen av backen är ofattbart dålig med stora gropar i pavén. Jag blir airborn i någon av dessa. När jag landar märker jag att jag har alldeles för hög fart för att kunna klara högersvängen. Istället för att bara rulla av vägen ut i skogen (som med fasit i hand varit bra mycket bättre) väljer jag instinktivt att ändå försöka  greja svängen och lägger ner cykeln. Resultatet blir att jag har så mycket studspå cykeln att jag bara dunkar rakt ner i stenarna med ansiktet + axeln i tät. Jag hinner inte ta emot mig alls och känner hur besvikelsen och smärtan tar över där i backen. Jag stapplar upp och känner hur det snurrar. Ambulansen kommer fram och jag körs till sjukan. Brevid mig sitter en holländare från BMC som tydligen lyckats vurpa i spets. Jag ser hur hans axel hänger nere vid naveln. Ett solklart nyckelben. För mig känns det som stenen sitter kvar i mitt ansikte och det bultar ganska bra.

En bild från förra årets upplaga som jag hittade på Etixx hemsida. Bilen visar Putberg med svängen jag valde att "lägga ner".

Efter ca tre timmar på sjukhuset i Asse kommer laget dit och plockar upp mig. Cykeln oskadd. Gissar att det var jag som skyddade den från de flamländska stenarna... 

Idag har jag rullat en liten sväng i solen. Armen och huvudet känns oväntat bra. Får se om jag kan vara igång igen till nästa helg. De närmsta dagarna får fälla avgörandet. RIKTIGT segt att inte få testa benen hela vägen in i kaklet igår. Det hade suttit fint med ett hyfsat resultat redan i februari men nu får jag väl bara ta nya tag. 

Avslutningsvis tänkte jag såklart berätta lite om watt. 240 watt behövde jag för att sitta med klungan under loppets första fartfyllda timme. Ungefär där brukar det ligga för mig på stora tävlingar. UCI cat 2 Frankrike, Italien och även Sverige för den delen med skandivanian race. Interclub tävling som jag körde igår rankas lägre än UCI men skillnaden är ytterst marginell. Jag vet att jag nämnde förra året att jag då klarade av max två timmar på den medeleffekten (runt 240) under tävlingsförhållanden. Förra säsongen fick jag vara glad om jag kunde sitta med två timmar i en sådan klunga men många gånger när jag var riktigt åt helvete undernärd kunde en timme räcka för att ta kol på mig. Jag har inget bevis på att jag skulle suttit med längre än två timmar igår. Jag kan bara bedöma känslan i benen och jämföra den mot hur jag kände mig i mina bästa stunder förra året. Det är natt och dag. 250 snittwatt är mina gamla 200. Det är en förbättring på typ 12% grovt räknat om jag tar med viktökningen i bedömningen. På en helt platt banan har jag nog förbättrat mig närmare 15% och på en backig bana runt 10% om man tänker sig att jag körde ca tre min fortare i tröskelbackarna nere i Italien för en månad sen. Kanske får jag chansen redan nästa söndag på liknande nivå. Hur kroppen påverkas av kraschen har jag ingen aning om. Blir mycket sittande gissar jag...