Brussel - Opwijk

Tänkte skriva några rader om gårdagens tävling. Premiärhelgen i Belgien och bland de största och viktigaste racen som finns på den Belgiska amatör/U23 kalendern. 150 km små kuperat med ca 5km kessein, pavé kalla det vad ni vill. På startlinjen fanns lag som BMC devo, Lotto Belisol U23, Etixx devo samt ett gäng belgiska continentallag. Cibel, Color code, Cobla, Team 3M, Veranclassic, T-palm etc etc. listan kan göras lång. För att fylla ut leden fanns de bästa amatörlagen på plats också där lag som Van Eyck och Home solutions. Vet inte om det är mitt vassaste race hittills på pappret efter tour du Loir et Cher förra året. Kan mycket väl vara så.

Mycket har hänt sedan dess och jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig rent placeringsmässigt. Har ju onekligen känt mig i slag här under senvintern och jag har nog inte varit såhär laddad inför en tävling på länge. Hade en lite smått respektlös känsla i kroppen när jag rullade runt i fållan innan start igår och en sån känsla brukar vara nyckeln till framgång. 

Efter tre kilometer hetsig master var vi igång och stressen var på topp i klungan. Jag vet själv hur det var stora delar av förra säsongen när jag var klen. Man ligger på sin fysiska gräns hela första timmen och då marginalerna inte finns där måste man ta varje chans att spara på benen i klungan. Trycka sig fram på kanter, i mitten var som helst. Man är beredd att ta riskerna för att det är enda chansen till ett resultat överhuvudtaget när fältet är U23 världsklass. Jag kände mig ganska mätt och lite illamående inledningsvis. Jag blandande inte mig i den riktiga stressen första delen av loppet. Jag hade marginaler att spela på. Hade det varit så att någon framför släppt lucka i kantvinden när klungan gick på ett led hade jag bara kunnat vänta tills någon bakom försöker täppa luckan och gå in bakom. Vore det så illa att ingen bakom mig klarar av detta hade jag värsta värsta fall kunnat hamra i ett par växlar och maxat ikapp klungan själv. Jag kände mig otaggad på detta inledningsvis och jag befann mig lite för långt ner första 30 minuterna. Som tur var behövde jag aldrig lida något speciellt för att sitta med innan utbrytningen gick iväg. Jag åt och drack bra inledningsvis. Ställde in mig på att låta folk droppa bakåt, bara sitta med och vänta tills loppet slutskede där jag ev skulle försöka blanda mig i tävlingen var det tänkt. 

Jag i nån backe gissar jag.

Krön.

Vi rullar över lite kullar och vägarna är smala och kurvorna duggar tätt. Mycket panikbromsningar i klungan och en hel del vobbel och några mindre krascher vid avsmalningar. Min mätta känsla släpper något efter 4 mil och nu ska vi köra över tävlingens första av sex pavéavsnitt. Det hetsas lite extra mycket i utförkörningen innan och jag sitter för långt bak. Vi viker av höger och ska sedan köra nästan en kilometer hardcore pavé om avslutas med en slakmota. Jag ställer in mig på krig men farten är inte sådär ofattbart hög och jag kan sitta med utan större problem. På krönet viker vi av höger igen och kör en smal dålig väg ner genom ett bostadsområde. Strax väntar ett nytt stycke härlig gatsten. Kortare men brantare. Jag ser nu i efterhand att vi kör över 50 blås ner genom byn. Vi kommer in i backen med hög fart och jag minns att jag viker av till höger för att få fritt rum. Ner i bocken. Backen svänger höger hyfsat kraftigt. Första delen av backen är ofattbart dålig med stora gropar i pavén. Jag blir airborn i någon av dessa. När jag landar märker jag att jag har alldeles för hög fart för att kunna klara högersvängen. Istället för att bara rulla av vägen ut i skogen (som med fasit i hand varit bra mycket bättre) väljer jag instinktivt att ändå försöka  greja svängen och lägger ner cykeln. Resultatet blir att jag har så mycket studspå cykeln att jag bara dunkar rakt ner i stenarna med ansiktet + axeln i tät. Jag hinner inte ta emot mig alls och känner hur besvikelsen och smärtan tar över där i backen. Jag stapplar upp och känner hur det snurrar. Ambulansen kommer fram och jag körs till sjukan. Brevid mig sitter en holländare från BMC som tydligen lyckats vurpa i spets. Jag ser hur hans axel hänger nere vid naveln. Ett solklart nyckelben. För mig känns det som stenen sitter kvar i mitt ansikte och det bultar ganska bra.

En bild från förra årets upplaga som jag hittade på Etixx hemsida. Bilen visar Putberg med svängen jag valde att "lägga ner".

Efter ca tre timmar på sjukhuset i Asse kommer laget dit och plockar upp mig. Cykeln oskadd. Gissar att det var jag som skyddade den från de flamländska stenarna... 

Idag har jag rullat en liten sväng i solen. Armen och huvudet känns oväntat bra. Får se om jag kan vara igång igen till nästa helg. De närmsta dagarna får fälla avgörandet. RIKTIGT segt att inte få testa benen hela vägen in i kaklet igår. Det hade suttit fint med ett hyfsat resultat redan i februari men nu får jag väl bara ta nya tag. 

Avslutningsvis tänkte jag såklart berätta lite om watt. 240 watt behövde jag för att sitta med klungan under loppets första fartfyllda timme. Ungefär där brukar det ligga för mig på stora tävlingar. UCI cat 2 Frankrike, Italien och även Sverige för den delen med skandivanian race. Interclub tävling som jag körde igår rankas lägre än UCI men skillnaden är ytterst marginell. Jag vet att jag nämnde förra året att jag då klarade av max två timmar på den medeleffekten (runt 240) under tävlingsförhållanden. Förra säsongen fick jag vara glad om jag kunde sitta med två timmar i en sådan klunga men många gånger när jag var riktigt åt helvete undernärd kunde en timme räcka för att ta kol på mig. Jag har inget bevis på att jag skulle suttit med längre än två timmar igår. Jag kan bara bedöma känslan i benen och jämföra den mot hur jag kände mig i mina bästa stunder förra året. Det är natt och dag. 250 snittwatt är mina gamla 200. Det är en förbättring på typ 12% grovt räknat om jag tar med viktökningen i bedömningen. På en helt platt banan har jag nog förbättrat mig närmare 15% och på en backig bana runt 10% om man tänker sig att jag körde ca tre min fortare i tröskelbackarna nere i Italien för en månad sen. Kanske får jag chansen redan nästa söndag på liknande nivå. Hur kroppen påverkas av kraschen har jag ingen aning om. Blir mycket sittande gissar jag...