Sovit på saken

Lite mer tankar om gårdagen.

Så jävla kul att benen var starka igår. Jag har ju haft en fin känsla ett tag nu och både wattmätaren och tidtagaruret har visat på stora framsteg men det är ju ändå tävling som räknas. Allt annat är ju totalt oväsentligt. Jag gläds nu betydligt mer över min fart på cykeln än mina taktiska missar under gårdagen. Känslan av att vara precis samma person som 2015 men ändå inte. Att helt plötsligt sätta sig i en Ferrari när man åkt omkring med en Fiat under större delen av förra säsongen. Allt går så jävla lätt. Aldrig behöva plocka ut sig nämnvärt för att sitta kvar på hjulet framför i kantvinden, hela tiden veta att man kan peta i en hel del växlar till om de nu skulle behövas. Kontroll över läget. kontroll inom vissa ramar såklart då jag tex inte klarade att ställa av hela klungan i den där slakmotan på varv två igår men ändå. För Fabian Cancellara hade mina ben varit ett nedköp men för mig är det rena drömmen. Har man befunnit sig nere i skiten upplevs kontrasterna enorma. Kul med vindar och backar när man är stark. Allt som kan tänkas göra tävlingen hårdare är på plus. Att ha lidandet i sina egna händer...    

Finns det något mysigare än att dra på sig en kragjacka och rulla på de flandländska åkrarna dagen efter en tävling? Regnet vräkte inte ner mer inte långt därifrån. Det regnade diagonalt också. Gjorde mig inte ett smack idag och jag rullade nästan tre mil runt grannbyarna Merchtem, Londerzeel och Malderen. I början kändes benen som sirap men i slutet kändes dem lättare. Bra grejer. Imorgon har jag tänkt bränna av ett lite längre pass. Hoppas på mindre regn.  

Avklarad tävlingspremiär

21 februari och jag är igång! Riktigt skönt. Fick med mig framför allt ett jättepositivt besked idag och ett gäng mindre bra. Om vi ska börja med det roliga så var det sättet jag trampade idag. Om vi ska ta det mindre roliga grejorna så kan jag rada upp dem här: 

Mentalt inte med i leken

Taktisk katastrof

Dålig tajming

nonchalant

Otur...   

Har vill jag vara med.

Vi tar det från början. Dagens tävling var årets första tävlingshelg i Belgien och av någon anledning inleddes racet med en obligatorisk "träningsrunda" på 9 mil på två led. Ganska trist tryckte Hannes.

Redo för 9 mil klungcykling. Jippieeeeee. 

Efter sisådär 2-3h "träning" återvände vi till startplatsen och fick 10 min att byta om till race. Sju mil med lite backar och sånt väntade och det blåste på riktigt hårt ute på fälten! Vi drog iväg och jag var väl först och främst inställd på hur mina nya ben skulle kännas efter alla goda tecken under försäsongen. Benen kändes som tur var ungefär lika bra som jag hade kunnat hoppas. Jag satt behagligt ute i strängen bra bit under tröskel och kunde ta mig fram när plats gavs. Igångdragen på 80 procent. Fanns alltid en-två växlar till.  Efter ca 7km tog jag mig fram till tät och tänkte väl blanda mig i racet lite mer på riktigt. Jag ser Veranclassic åkaren (i grönt till vänster på bilden) resa sig upp och ladda på men min kropp är som förlamad. En liten grupp går iväg ute på åkrarna. Jag sitter nästan precis bakom när detta sker och förstår efter några sekunder att segern nog smet iväg där. Frustrerande. Sätter in en stöt ganska omgående men klungan följer på ett led. Jag avvaktar ett ögonblick igen och ser grupp nummer TVÅ gå iväg mitt framför nosen. Jag stöter, klungan följer. Så var dom borta...

En  minut på 600 watt. 

Moralen går ner en aning efter varv två. Jag får galna idéer och kör alldeles för mycket alldeles för länge. Det är kul att kunna dra sönder och dra hårt i spets. Kul men meningslöst. Trött blir jag tillslut också. Efter att jag lyckats missa en tredje grupp är vi tilllslut bara 7st kvar i min grupp. Före/efter kalla det vad ni vill. Vi var nånstans på banan! Vi blir avplockade med placering som man får om man inte är jättedålig utan bara lite kass. I bästa fall går man i mål på riktigt men tävlingar som idag var det bara 11 av 70 st som fick göra det. Jag fick placeringen 30. Sådär kul. Bra uppvaknande och det var ett viktigt race av den anledningen. Fantastisk känsla i benen. Mycket få stunder jag behövde gå 100% idag när det inte var självförvållat. Vilket det i och för sig var rätt ofta. Om en vecka börjar allvaret och då är det 150km interclubtävling som väntar. Spännande.   

  

Bruges op fiets

Styrde skutan mot huvudstaden idag. Liksom gårdagen i solsken. Sol men kallt. Det är strax under tre mil till bryssel city från min dörr och det är med belgiska mått mätt andra sidan landet...

 Passet var ungefär likadant uppbyggt där jag höll mig kring 180 - 240 watt mestadels i bocken och med inlagda spurter lite här och var för att preppa benen inför tävlingarna som kommer.

Vårsol

Glas är snyggt

Tankar om Bryssel: En fräsch och välmående stad. På ytan. Blev överraskande besviken på stadsplaneringen för cyklister som faktiskt inte ens håller Stockholmsmått. Det märks vilka som styr Bryssel och inte fan är det green pece. Snarare makt, olja och pengar. Cykelvägar ibland ocyklingsbart smala och hopplöst sammankopplade. Inte sammankopplade alls ibland. Trefiliga fyrvägskorsningar med prioriteten att få över så många motorfordon som möjligt på kortast möjliga tid. En jävligt otrevlig, ohälsosam och otrygg stadsmiljö om ni frågar mig. Nu ska jag inte gnälla mer om det. Helhetsintrycket av själva stan var trots allt riktigt trevligt men nästa besök blir nog inte by bike.  

Flandrien

Det finns inget finare än ett soligt Belgien. Just på grund av vetskapen om att det hade kunnat vara så mycket sämre...

Igår eftermiddag landade planet med mig i utanför Bryssel och jag mottogs med en hjärtlig iskall regnskur. Gårdagen hann jag med en hel del förutom att blogga då jag gjorde mig hemmastadd i huset och mötte upp Timo från laget för en liten kvällsfika. Timo är ett par år äldre en mig och är anledningen till att jag hamnade där jag hamnade inför den här säsongen. Veckorna fram till premiärtävlingen Bryssel-Opwijk den 28:e februari kommer bland annat innehålla en hel del möten med nya lagkopisar på träningar och middagar.

Idag är det måndag och just idag betydde det årets första tramptag på belgisk mark! Jag smällde av 57km idag runt Aalst bland annat. Att jag inte är mer precis än så beror till största del på att jag inte har någon koll på vart jag egentligen åkte. Jag är nöjd med att jag endast översteg planen med ca 7km och inte 70. Den som cyklat i Fladern vet  att hela regionen ser likadan ut. Det är ett myller av vägar och stenhus. Bara stenhus. Jag körde hela passet i bocken och det kändes välbehövligt. Varför träna i handtagen när man kommer tävla i bocken?

Jag försökte hålla igen en del idag och bara låta benen trampa luft ibland men det var förfärligt svårt med omgivningen och mina ben som fortsatt går som en dans. Bra moral nu helt klart och står jag ut att vänta två veckor på att få tävla? Det är frågan!

Italiano

Forna lagkamrater på ett rullpass längs havet.   

Äntligen fick man sätta fötterna på italiensk mark igen. Det var inte igår det, utan närmare fem och en halv månad sedan. Jag, brorsan och mamma spenderade fem dagar i min gamla hemby Bordighera längs italienska Rivieran. Inte så överdrivet många dagar att spela på utan det blev intensiva dagar med stort cykelfokus. De senaste fyra-fem månaderna har jag inte gjort annat än att buda och jag var högst osäker på hur kass jag skulle vara i de långa backarna. Med mina nymoddade skor, ett bra mycket bättre igångdrag samt 6-7kg mer i vikt tog vi oss an en lokal 14km stigning redan dag ett... Sällskapet jag hade med mig bestod huvudsakligen av brorsan men även ett par timmer med mina gamla team-mates som ni ser på bilden ovan. Brorsan Erik är inget dåligt sällskap nuförtiden och framför allt inte i branta, långa backar... Han utvecklas i hisklig takt just nu och jag hade inte mycket förhoppningar till att kunna matcha honom i mitt nuvarande tillstånd.

Man kan väl säga att jag hade både rätt och fel. Eriks fart uppför var som väntat ganska brutal men det som förvånade mig mest var mina egna budarben som inte bara levererade en gång utan alla dagar!
¨
Gick ut optimistiskt dag ett men skackningen kom aldrig! Istället anlände toppen och väl uppe anade jag att min snitteffekt under de 40 minuterna det tog upp borde landat kring ca 340 watt. Kul bara det men någon rekordtid var det nog inte att tänka på... så gick åtminstone analysen på toppen av berget uppe i San Romolo. Erik satt på mitt hjul hela vägen upp. Chocken kom istället när jag rattade in garminfilen i datorn och ser att jag tryckt 349 watt. Mer än förväntat minst sagt men den verkliga chocken var ändå att jag inte bara slagit mitt gamla KOM utan totalt krossat det med 2-3 minuter. Jag har alltså tryckt ca 40 watt mer än jag tidigare kunnat trycka...

Hm... skumt och sjukt var vad jag tänkte där efter dag ett. Vi var bara tvungna att testa imorgon igen...          

Dag två mötte vi upp ett par gamla monegasker och rullade med dom i ca 2-3h innan vi skulle ta oss an en brantare och kortare backe än gårdagen. Polarna tyckte jag blivit tjock (surprice) och jag tyckte att dem skulle ta och BLI lite tjockare så att de skulle kunna hänga med mig uppför... :-D

Erik pep iväg som ett jävla skott i backens branta inledning på över 10%. Jag tog mitt eget tempo och lyckades hålla honom inom räckhåll inledningsvis. Med ca halva backen kvar kände jag mig väldigt väldigt stum och jag var påväg att ge upp hoppet. Jag väljer att satsa allt på ett kort och tok-köttar ett par minuter med målet att skrämma honom så pass mycket att han tappar moralen och väggar... Det funkar relativt bra och med ett par hundra meter kvar får han en chock när bergshästen närmar sig bakom. Jag pepprar på med 700 watt sista 20 sekundrarna av backen och går faktiskt om sista 10 meterna tack vare gruskanten. Mindre glad brorsa men jag tyckte det var rätt så kul. En duell när den är som bäst helt klart. Jag har skrivit några rader om Verrandibacken här tidigare om jag inte minns fel. Väl hemma kan jag bocka av ytterligare ett nytt pers med nästan 50 sek på 16 min cykling och 393 fräscha watt under samma period...    




Väl inne på dag tre var hybrisen på topp om än med lite sviktande motivation och trötta ben efter all smärta de tidigare dagarna. Som avslutning på minilägret bestämde vi oss (eller jag bestämmer såklart) att vi skulle ta och riva av en liten satsning i Col d'La Madone. Jag föredrar att köra mina madone-test med start nere från Intermarche (mataffären) med mål uppe på det otvivelaktiga krönet efter ca 14km. Då Madone snittar mer behagliga 6-7% fick jag ta kommandot inledningsvis efter gårdagens seger. Bestämde innan att försöka gå för 360 watt i snitt under de ca 40 minuterna. En för knappa fyra månader TOTALT otänkbar snitteffekt över det tidsspannet. Erik godkände målet med viss tveksamhet (för sakta) men gick tillslut med på det med gårdagens missärförlust färskt i minne... Jag mosade på de första kilometerna och efter ca 10 minuter tyckte Erik det var dags att köra på lite. Jag hade ingen lust med att köra så mycket mer än 400 watt så återigen tog jag mitt eget tempo i de brantare delarna och hämtade honom en aning när lutningen gav med sig något. Tyvärr börjar jag känna mig riktigt obekväm och sliten redan efter 15 minuter. 10 sekunder blir 15 och halvvägs nära St Agnes tänker jag att nu kan den här backen dra åt helvete. När jag ska vika upp vänster skarpt i St Agens ser jag hur den prickiga bergatröjan är påväg åt helt fel håll! Jag skriker och han vänder om. Jag fokuserar på att hålla farten. Han kommer in på mitt hjul återigen och jag hör hur moralen tryter där bakom. Jag tar ansvaret för val av backe och bestämmer mig bara för att lida skitmycket sista 20 minuterna. Jag droppar flera gånger ner under 350 watt och neråt 300. Allt känns segt och ganska hemskt. "Vinden är kass", "cykeln är tung" osv. Positiv överraskning när jag anar toppen och vi drar igång slutspurten som jag tillslut plockar hem... Återigen jämsides uppför en lång backe. Ganska stökigt test allt som allt. Vi diskuterar hur dåliga vi varit uppe på toppen och ljuger lite med två fransmän. De har kört upp på 50 minuter och vi tänker väl att hoppas för fan att vi var snabbare än dem...

Madone-koma

Resultatet av lidandet blev åter igen över förväntan. Klarade inte riktigt av målet utan snittet landande på 353 och vi cyklade upp på strax under 39 minuter! PR med drygt tre minuter. Riktigt bra för mig men ännu bättre om man är 16 år gammal och kört fel...

"Vi bara MÅSTE ta en bild här..." Jag påväg ner från Madone med Peille i bakgruden där jag tävlat och kört in en utbrytning bland annat. 

Galleria. Cykeltunnel mellan Ospedaletti och San Remo.

För att sammanfatta det hela har jag alltså förbättrat mig typ 40 watt på tröskel sedan Kina i oktober. Vad har hänt sedan dess? Jag har jobbat som cykelbud fem dagar i veckan och festat på helgerna. Så kan det vara ibland och jag har inget direkt svar på varför mer än att det med all säkerhet har flera orsaker.  

Uppdatering i vintermörkret, balansen och prestationen

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Jag har haft fullt upp. Fullt upp med att ha kul och bli trött. För att sammanfatta de senaste månaderna:

Jag har bland annat...

Levererat ca 1400 bud sedan jag började jobba för Crosstown, umgåts MASSOR med mina fantastiska kollegor, träffat gamla vänner från högstadietiden i Tyresö, träffat lite nyare vänner från gymnasietiden i Falun, köpt mig en fixecykel utan bromsar, vandrat i fjällen, cyklat racer på juldagen, levererat ett par kostymbyxor till Petter Alexis, cyklat velodrom för första gången på nästan två år, ätit julbord på gondolen ja ni förstår...

Intressant det där med motivation vad som krävs för att uppnå den. Jag har inte känt mig såhär motiverad till cyklingen på flera år som jag gör just nu. Detta trots att jag sitter på sadeln säkert 30 timmar i veckan genom regn och rusk tack vare jobbet. Nej, det handlar inte om att min faktiska träningstid är mindre i år jämfört med tidigare. Den här hösten och vintern har jag hittat en balans i min tillvaro jag inte riktigt haft tidigare av olika anledningar. Skillnaden ligger i vad jag gör mellan träningspassen vilket har gett mig en hunger efter mjölksyra likt en juniorjävel just nu. Kontrasterna mellan vila och träning är större vilken gynnar båda sidor då de upplevs mer levande...

I en och en halv månad till kommer jag stanna i Sverige innan det bär av till östflandern för att sedan dunka igång säsongen i slutet av den månaden. Hoppas benen och framför allt skallen är på topp!

Tänkte försöka återkomma mer exakt hur säsongsplaneringen ser ut. Förutom Belgien hoppas jag kunna styra ihop ett och annat UCI lopp och givetvis någon trevlig utflykt till Asien... jag gillar ju Asien och Asien gillar ju mig... :-)

Cykelskorna på besök i Surte!

Jag är mycket glad över att jag med hjälp av Klas Johansson från Probikefit äntligen kunnat förverkliga en gammal dröm om att borra nya hål i mina cykelskor.

Fräscha klossar? - Inte direkt, men 22 mm längre bak än tidigare placering i gult.

Lågsäsongen är en utmärkt period att testa nya tekniker och material. Årets lågsäsong slår jag på stort och har gjort hyfsat radikala förändringar av min position och min cykels utformning. Det är knappast någon hemlighet att man måste satsa för att lyckas i livet. Vågar man inte ta steg ut i det okända kommer man inte nå en lika hög nivå helt enkelt. Oavsett om det handlar om att flytta tillbaka klossarna 22 mm eller nya kostvanor. För mig var valet inte speciellt svårt dock. Jag började min karriär med MTB-skor och besvikelsen var total när jag insåg att klossarna inte gick att skjuta tillbaka klossarna lika långt på mina då splitter nya Sidi-skor. De var som jag minns jättemycket bättre i övrigt. De var styvare, snyggare och skon satt mer distinkt i pedalen... Vad jag inte hade räknat med när jag köpte mina första LVG-skor var dock att jag skulle cykla långsammare och behöva lägga större press på mina vadmuskler. Jag påstår inte att man inte kan lära kroppen att prestera bra med klossen långt fram på skon. Det finns mängder av konservativa cyklister tex. söderut som inte vet annat än att pedalen skall fästas strax bakom stortån som presterar världsklass. Men faktum är att vi alla egentligen vill trampa cykel på ett annat sätt än vad de flesta cykelskor tillåter. Var brukade du ha skorna på pedalerna när du cyklade runt som barn? - Ja precis, cyklade du som barn trampade du verkligen inte med pedalen på tårna utan i hålfoten där trycket upplevdes bäst samt där benen gjorde minst ont. Istället för att gå runt och grubbla på detta har jag som sagt tagit steget ut nu. Att borra i sina 3000 kr Bontskor utan erfarenhet var dock inget jag var speciellt sugen på. Som tur var fanns det ju det en kille i Göteborg som kunde få jobbet gjort snyggt och proffsigt! Klas Johansson är lite av en expert på just detta efter sina år som tränare för Susanne Ljungskog där de tog det här med klossplacering till en helt ny nivå och byggde om skon helt och hållet för kunna trampa i hålfoten 100%.

Min modifiering är av den enklare varianten och kräver ingen påbyggnad av skon i sig utan bara tre nya hål i sulan för att fästa klossen likt tidigare. hade en ledig eftermiddag mellan lite fjällvandring och jobb där jag passade på att inviga skorna på en klassisk femmilare. Köttade på någon gång men tog det annars rätt lugnt. Kändes kanonbra från meter ett idag. Sadeln har jag dels sänkt med ca 1 cm och även skjutit fram den minst en centimeter. Mer justeringar lär tillkomma men jäklar vad kul det var att cykla idag! En dröm som går i uppfyllelse helt klart.