Så jävla kul att benen var starka igår. Jag har ju haft en fin känsla ett tag nu och både wattmätaren och tidtagaruret har visat på stora framsteg men det är ju ändå tävling som räknas. Allt annat är ju totalt oväsentligt. Jag gläds nu betydligt mer över min fart på cykeln än mina taktiska missar under gårdagen. Känslan av att vara precis samma person som 2015 men ändå inte. Att helt plötsligt sätta sig i en Ferrari när man åkt omkring med en Fiat under större delen av förra säsongen. Allt går så jävla lätt. Aldrig behöva plocka ut sig nämnvärt för att sitta kvar på hjulet framför i kantvinden, hela tiden veta att man kan peta i en hel del växlar till om de nu skulle behövas. Kontroll över läget. kontroll inom vissa ramar såklart då jag tex inte klarade att ställa av hela klungan i den där slakmotan på varv två igår men ändå. För Fabian Cancellara hade mina ben varit ett nedköp men för mig är det rena drömmen. Har man befunnit sig nere i skiten upplevs kontrasterna enorma. Kul med vindar och backar när man är stark. Allt som kan tänkas göra tävlingen hårdare är på plus. Att ha lidandet i sina egna händer...
Finns det något mysigare än att dra på sig en kragjacka och rulla på de flandländska åkrarna dagen efter en tävling? Regnet vräkte inte ner mer inte långt därifrån. Det regnade diagonalt också. Gjorde mig inte ett smack idag och jag rullade nästan tre mil runt grannbyarna Merchtem, Londerzeel och Malderen. I början kändes benen som sirap men i slutet kändes dem lättare. Bra grejer. Imorgon har jag tänkt bränna av ett lite längre pass. Hoppas på mindre regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar