Revanschen..

Ok, ingen vinst idag direkt. Saker och ting KUNDE faktiskt ha gått bättre. Men med min säsong och den senaste tidens misslyckanden kändes faktiskt gårdagens tävling som en revansch. Det kändes som att ge ett osynligt finger till min sportdirektör där han stod och såg stammade lite dumt efter målgång utan att ge någon konkret feedback. Matteo Draperi (vår kanske bästa cyklist med råge) fullkomligt öste ur sig lovord efter målgång. i alla fall kändes det så för mig. Kontrasterna har varit stora den senaste tiden. Från himmel och helvete som jag skrev om senast till dagens tävling som var min klart bästa för i år. Nåja. Det är ju kul att vara lite sämre ibland då framgångarna blir desto roligare och man kan glädjas för mindre.

Liten "strappo" i början av målbacken.

Hur som helst... 

115 km GP stod på programmet igår. 5 km per varv x 25. Varvet var oerhört vackert i en provanskt rullande terräng. Jag kände väl mig lite ringrostig inledningsvis efter uppehållet. Helt ärligt gjorde jag väl inte ett skvatt första halvan av tävlingen. Vilket även var min plan. Vara före så många lagkamrater som möjligt efter 115 km. Vi tappade väl folk i ganska jämn takt första halvan av loppet. De 36 graderna kändes i kroppen. 5 flaskor lyckades jag sörpla i mig utan problem igår på dryga 150 min. Grupper går iväg och körs in om vartannat. Med ca 3 mil kvar går en lite större grupp iväg på ca 15 man och Matteo lyckas få syn på mig längre ner. Hannes!! Vai in testa, vai in testa! Upp i spets och jobba med dig...

Det var väl ungefär här tävlingen startade för mig. Med sargat självförtroende gick jag upp i spets och körde det jag hade. Efter någon minut svänger vi upp höger, går in i en slakmota. Jag går upp på 400 watt+ fortfarande sittande. På krönet vänder jag mig om och möts av en ovanlig syn. Nämligen att jag inte har någon på hjul längre. En flyende Martigues cyklist har dock tagit upp jakten och jag väntar in honom. Vi tittar på varandra i ca 3 sek och vi kommer överens om att nu jävlar ska vi brygga utbrytning. Vi går in i den ca 1 km långa målbacken tillsammans med en Pomme Marseille cyklist. Jag tar vid när vi går in i backen och jag äter sakta men säkert in utbrytningen framför som går på ett led. På krönet har vi inte långt upp och som tack för hjälpen blir jag attackerad av Marseillecyklisten. Som tur är så behöver jag bara ställa mig upp och trycka lite mer än innan för att komma in på hjulet och sedan var bryggningen ett faktum. Utan Matteo dock som i det här skedet sitter kvar i klungan bakom. Efter en stund tar jag mig upp i spets även i utbrytningen och grillar fältet när varje tillfälle ges...

Matteo lyckas med ca 15 km kvar ta sig upp till vår grupp och vi är nu ca 30 man kvar i tät. Jag fortsätter att styra fältet från spets. Kör in utbrytare, vilar en stund och sedan upp igen. Vid något tillfälle när läget blev lite svårare med kanske starkare utbrytare framför drog jag bara hårt och närmade mig dem så pass att andra kunde täppa luckan åt mig. Med 5 km kvar på toppen av målbacken är jag soppslut. jag faller igenom klungan lite grann men återhämtar mig på ganska kort tid. Börjar sakta avancera igen inför finalen då Matteo kommer med lite uppmuntringar. "Fortsätt kör, inget att spara på!". Än en gång släpar jag mig fram i fältet. Jag kör in en Hyres-cyklist. Istället för att bromsa så tänker jag att det är nog lika bra att attackera här. Så det är det jag gör. Tyvärr är gruppen lite mer alerta nu med 3 km kvar och jag får med mig strängen på hjul. Jag faller tillbaka några placeringar men med 1 km kvar kommer läget igen och jag ger allt i slakmotan. Tyvärr finns det väl inte så mycket pang pang kvar i mina ben vid det här laget. Jag kör sedan lite väl fegt in i sista målbacken. Jag blir precis passerad av Matteo och ett 20 tal andra de sista 100 meterna in över linjen. Trötthet, huvudverk och glad.


Matteo tackar och berömmer gång efter gång efter målgången. Han undrade troligen med all rätta hur lagets slagpåse den här säsongen helt plötsligt kontrollerar klungan sista timmen. Skulle jag berättat sanningen för honom och laget att det enda jag gjort annorlunda de senaste två veckorna är att göra precis tvärtemot deras råd dvs. äta en massa god mat, oftast ute, ätit glass mm skulle de ändå inte tro mig. Visst har jag tränat bra också, men det gjorde jag innan också. Eller åtminstone försökte då benen kändes som bly i stort sett dygnet runt. Det krävdes alltså en proffscyklist med en frukost bestående av holländskt strössel för att få ordning på mina ben:

Sjoerd Kouwenhoven.