Att lära sig den hårda vägen

Efter en för mig ganska turbulent tid olika projekt som ska styras i hamn så har jag äntligen hittat någon form av stabilitet igen. Både rent sportsligt och vid sidan av. Jag har lätt för att dra igång mycket saker samtidigt och jag bryter ofta ihop när saker och ting inte går som jag så desperat vill. Rent sportsligt hittade jag min stabilitet för lite drygt en månad sedan. Benen kändes som bly var jag än tog mig för. Jag kunde ha hyfsade dagar i sadeln men 90% av tiden kändes benen totalt kraftlösa och motsträviga. Hela tiden avfärdade jag också saken för mig själv. Jag kunde hitta på bortförklaringar för mig själv om varför benen inte kändes bra när jag rullade på längs Liguriens kustremsa. Hakade upp mig på små detaljer. Läget kändes ganska hopplöst tills det en dag dök upp en förfrågan från en cykelkompis jag träffade under den fantastiska tävlingen Tour of Poyang Lake i höstas om att få bila ner från Holland och hälsa på mig i Bordighera någon vecka. Sjoerd Kouwenhoven är inte vilket cyklist som helst bör tilläggas. Första dagarna gick som ett expresståg. Förutom att kämpa mig kvar på den gänglige holländarens hjul timme ut och timme in hände det något med mig under det första blocket av träning. Mina tidigare för mig så "normala" matvanor stod nu i jämförelse med min rumskamrat. Några dagar in frågade jag honom om det. Jag var ju orolig att han skulle tycka att jag var oseriös med mina kostvanor. (Jag hade ju tex ätit en pizza här om dagen..) Det visade sig efter inte allt för många sekunder att han snarare upplevt det motsatta. 

Den ena holländska kvalitetsprodukten efter den andra kom fram ur den stora team-väskan dagen efter vid det lilla frukostbordet. jordnötssmör, hagel-slag strössel mm mm. Det ena sötare än det andra. Varje dag tickade det in en väldans massa timmar och mil. Sakta men säkert hakade jag på trenden. Inte för att jag åt strössel på mitt frukostbröd direkt. Men helt plötsligt började jag äta rejäla luncher för första gången på 4-5 månader. Inte nog med det. Jag började även äta PÅ träningen. Det första tecknet på att något var på väg att hända kändes efter ca 3-4 dagar när jag fick såna där diamantben i slutet av ett långt hårt pass upp i Tendadalen. "Juste ja, det är såhär det kändes att ha bra ben" tänkte jag förnöjt för mig själv medan Sjoerd febrilt försökte tugga i sig sin sista Snelle Gelle kaka 10 meter bakom. Efter den hårda veckan fick jag kompensera lite för mödan och några dagar senare var den nya cyklisten ett faktum. Jag skojar inte när jag säger att min snitteffekt på mina lugnare och längre pass gick upp 30 watt. Känslan och lusten att köra fort infann sig plötsligt. Jag kunde nu hela spontant gå upp och mosa på lite under distanspasset mot tidigare då man endast längtat hem. Jag kände och känner fortfarande förändringen tydligt på samtliga träningar.  

Efter ett tre veckor långt tävlingsuppehåll fick jag svaret jag hade hoppats på då jag körde min för året klart bästa cykeltävling i Bras. Vägen tillbaka började där. Jag befinner mig nu i det förädlade cykellandet Belgien där jag ska härdas ett par veckor. Jag är på gång...