Aventura locale

Ett exemplariskt sammanfattningskollage av Jesper "pang pang" Johansson.

4 timmar

2200 hm

80 km

4 w/kg NP

Såhär roligt kan man ha utan att lämna sin egen bakgård. Bakgård är väl att ta i, men vi höll oss till de mer lokala slingorna idag. Äventyrsrundan som jag inofficiellt döpt den till. Idel enfiliga vägar med ett och annat (miljontals red anm.) potthål. Första halvan var stämningen på topp och attackerna duggade tätt. Jesper "pang pang" Johansson stod för några av de mest optimistiska satsningarna i Liguriens historia idag. Tar sats på platten kör järnet i 30 sek för att sedan inse att 25% väntar runt nästa hörn! För min del kändes det ganska ovant med tävlingsträning men jag tycker det tog sig mot mitten för att sedan mynna ut i misär. En riktig toppendag med andra ord. Dagens hårdaste cyklist var nog utan tvekan Kajsa Persson som med 25-kassett skrek sig upp för det mesta idag. Planeringen för de sista dagarna med sällskap är i full gång och det lutar åt att det kan bli ett riktigt saftigt långpass inom kort. Vi får se vart detta slutar! 

Ciao 

2015 startar nu!

Jag har återintagit Riviera dei Fiori efter ett par veckor i Sverige. Veckorna i Sverige var hur kul som helst, dock inte helt bra i träningssynpunkt. Vilosynpunkt ja. jag är laddad och känner mig ivrig att sätta igång jobbet igen. Motivationen är en svårslagen nyckel till framgång.

Jag har Jesper Johansson, Kalle Zander och Kajsa Persson på besök ett par veckor framåt. Vi har hur kul som helst. Stor skillnad mot före nyår. Hoppas på mer sällskap under våren! Hittills har vi väl hunnit med två saker: Cyklat och ätit god mat. Mycket mer behövs inte.  

Foto: Karl-Axel Zander 

  Gårdagens premiär var väl inget att hurra för. Jag var i princip bara stark. Och när jag skriver stark menar jag just bara stark och inget annat. Jag tryckte över 1120 i peakwatt men allt över 5 sek var som sig bör mer eller mindre kasst efter det lilla uppehållet. Är dock inte det minsta nervös över tillfälliga effekttapp längre. Otålig ja, självklart. Annars vore jag inte mig själv.
 

Je Suis CHARLIE!! 

Ciao 

Breaking news...

Då var det klart, UC Monaco heter mitt nya lag till 2015!

Den här chansen gick inte att tacka nej till, och är det absolut bästa alternativet om jag vill nå min fulla potential inom cyklingen. Jag har ju blivit en riktigt "veteran" på de svenska tävlingarna vid det här laget med hela 2-3 säsonger så det känns mycket motiverande att få prova mina ben på tävlingar med terrängen jag är skapt för. Att få möjligheten att bo kvar i den här regionen även efter slutet av mars känns inte heller det speciellt tråkigt i skrivande stund.

Hela processen har gått från inget till allt på ca 2 veckor så det har egentligen inte varit någon speciellt segdragen process om man ser till det stora hela. En förutsättning för ett klubbyte för mig tillsammans med den sportsliga satsningen är att laget ger mig positiv energi. Jag kände redan första träningen att gänget fungerar bra tillsammans med mig. Att nästan hela laget inklusive ledningen är födda i Italien gör saker och ting lite lättare för mig kultur och språkmässigt.

Härnäst väntar ett härligt jullov på ca 2 veckor. När jag kikar i träningskalendern ser jag till min fasa att minst 2 st distanspass skall genomföras (!!!) medans jag är hemma i Sverige. Vi får se hur det blir med den saken..

Foto: Union Cycliste de Monaco 

Det var allt för nu, ni kan räkna med att mer info kommer dyka upp på den här bloggen den närmsta tiden men tills dess:

A dopo e buon natale di Bordighera.   

Ciao

Lite lokala äventyr + dödsflykt

La Turbie, påväg till Antibes för intag av distanspizzan! 

Då var det helg igen! Fort har det gått, och jag har väl hunnit med både det ena och det andra. Det ena är att cykla och det andra äta. Nej, lite annat också men det gäller att prioritera rätt. Veckan började med en mycket blött tur till Albenga och tillbaka på ca 5h. Det regnade 99,9% av turen. Konstigt nog även inne i tunnlarna vilket är lite speciellt för en nordbo. Då temperaturen höll sig på stadiga 15+ var passet någorlunda lätt att genomföra till trots.

Resterande del av veckan har faktiskt bjudit på uppehåll. Har cyklat en del längs Franska Rivieran samt plågat mig lite i Coll d'Madone.    

Kanske den finaste delen av hela kusten, området Cap Ferrat /Beaulieu sur-mer mellan Nice och Monaco. 

På lokala äventyr med bergsbyn Perinaldo i solljuset. Lyckligt ovetande om vad som komma skall!

 Igår bestämde jag mig för att ge mig ut på en liten upptäcktsfärd på lokala småvägar. Höll mig konstant ett par mil hemifrån och trots det tog rundan 4,30h. Med ett sänkt lufttryck och glatt humör tacklade jag allt från vertikala uppförsbackar till de mest avlägsna byar.

Självklart inkluderade rundan ex antal felkörningar. En av dem blev lite mer kostsam än de andra. Jag tar helt enkelt fel väg vid ett vägskäl. Efter 5 min passerar jag en olivgård (olivgård Nr 156 i ordningen). Hör hundar skälla. Inte särskilt konstigt då i stort sett alla markägare har hundar plus det faktum att alla hundar hatar mig när jag är ute och cyklar i mina röda Upsala CK-kläder. Inser i panik att hundarna springer fritt och hinner precis svänga runt i en serpentin innan de hinner ifatt mig. Det tar inte lång tid innan de fattade var jag tagit vägen och en av dem droppar 1-2 meter och landar bredvid mig påväg ut ur kurvan. Hinner peta upp kedjan på storskivan och lägger in min kanske bästa attack någonsin. Huggtänderna viner i luften men missar precis. Drar upp farten till 45 blås och inser att serpa nr2 och 3 kommer tätt! Med lite däcksläpp och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar på vägen och hundarna vänder tillbaka. Tror här att läget är under kontroll men vägen jag hamnat på är en dead end road. Efter 5 minuters svärande börjar jag se över alternativen. Ingen människa i sikte. Ingen alternativ väg. Jag bestämmer mig för att smyga tillbaka så tyst jag kan med cykeln som vapen. har ju trots allt en jävligt sliten och spetsig storklinga att ta till. Precis innan stunden är inne räddas jag av en bonde som av någon anledning ska frakta ett litet träd förbi olivgården. Han visar sig vara hur snäll som helst och låter mig sitta på rulle förbi gården. Hundarna skäller men bonden skäller bara tillbaka genom bilrutan och efter ex antal stopp kan jag äntligen lämna denna olivgård bakom mig. För första och sista gången kan man tänka sig.    

Inväntar duellen. (Silvertejpen på styret har inte med storyn att göra)

Skön återkomst. Pasta Carbonara och ett stycke Gazzetta på stamcaféet.

Jobbar väl på

Kylan börjar lite lätt smyga sig in över Rivierans inland. Vet inte om jag börjar anpassa mig efter klimatet här nere men jag kör i alla fall både arm, benvärmare och öppen vindväst konstant nu för tiden trots att temperaturen säkert kommer upp i +20 grader även utan solens hjälp. Vet redan nu att det kommer bli ett helvete att försöka cykla distans när jag kommer hem över jul så därför tänkte jag passa på att vila så mycket som jag klarar av utan att ha ihjäl någon under de två veckorna på hemmaplan.

Fram tills dess kommer jag försöka fortsätta gnugga på med grundträningen. Perioden efter jul är dagsläget lite oklar men jag återkommer så snart jag kan. Jag är dock säker på att nästa år blir ett bra år på ett eller annat sätt.

Så där ja

De senaste dagarna har bjudit på fina cykelförhållanden här nere med torr himmel och runt 20 grader. Perfekt för min riktiga "försäsongsstart" som ägde rum i helgen. Mina senaste veckor av träning kan ses som en liten bonus. 4 + 5,30 + 5,15 timmar med avrundning på blocket med ett stycke intervall på 40 min i en lokal HC stigning i Sanremo. Dagens pass kördes faktiskt i regn vilket normalt sett brukar vara uteslutet för mig. idag gick det dock förvånansvärt bra för mig både på ben och på kylfronten. Körde dagens intervall på 311 watt utan att behöva gräva min egen grav i slutet vilket kändes stabilt såhär i slutet på november.

Nu till de senaste dagarna. Lördag körde jag klubbträningen med juniorerna från Bordighera. Just idag råkade de vara backintervaller på schemat. Hade planerat för ett lugnt pass men lite backintervaller är ju alltid trevligt. Ännu trevligare var själva intervallerna då jag av någon anledning hade diamantben 3 av dagens 4 timmar med pissben den första timmen såklart. I såna här lägen finns vanligtvis två alternativ, antingen sitter man bara och väntar ut passet utan att dra på sig syra och njuter av fina ben pga. tiden på året. Man kan också köra så in åt helskotta hårt och försöker ställa av allihop i alla backar hela tiden. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än så. Ni får helt enkelt gissa utgången själva.

Söndag och måndag försökte jag få till lite mer seriösa pass med mer målinriktad effekt. Körde lugnt och fint med ett tiotal effektpeakar under passets gång. Tyvärr hade jag inte mobilen med mig i söndags då jag körde rakt norrut till Fort Central och tillbaka. Passet inkluderade även en överraskande fantastisk pizza i den franska bergsbyn Telde. Riktigt magiskt pass som avslutades med 1,30h utförskörning ner till kusten med 38 i snitt på 140 watt. Då jag var så seg på morgonen föll mörkret lagom till ankomst! 

Gårdagen var inte mycket sämre den heller. Körde till Monaco och La Turbie via Sospel och Pacas inland. Gott om makalösa vyer plus ett par HC berg. Körde samma upplägg som gårdagen rent effektmässigt och det var riktigt skönt. Fick några droppar på mig men inget märkvärdigt. Jag gillar att observera Monaco-ville från ovan. Jag slipper liksom sätta min fot där rent fysiskt men man känner ändå av atmosfären.  

Lämnar bella Italia bakom mig

D2204 riktning  L´Escarène

Dödens vägg

Salita Airole heter den troligtvis hårdaste backen i Imperiatrakten för den som undrar. Hade ju fått för mig att "Salita Gozo" var No1 på det här området men idag fick jag mig en rejäl snyting. En intervall, en cyklist och en sol som av någon anledning alltid flåsar dig i nacken här oavsett säsong.

I takt till bergsbyn Airoles kyrkklockor bankade för att klockan slagit 13.00 nådde jag dödens vägg. Dödens vägg infaller ca km 1 in i backen och här lägger sig alltid en härlig klump i magen. Det jobbigaste med Salita Airole är att det finns flera partier på +30%. Det är en mycket speciell känsla av utsatthet och ödmjukhet som infinner sig i varje cyklists kropp i en sån här stigning.

På väg utför under ett av flera hjulkylar-break.    

Det är förstås mycket mer spännande att köra en sån här vägg för första gången. En mer spännande blir det om du går in i backen med stor övertro på dina egna ben. Man kommer på att det där sjukt branta partiet som man just forcerat i själva verket varit ett plant parti. Man dyker runt serpenrinen ovan och förbereder sig på en härlig vila...  

Med tre vilodagar i rad i bagaget bestämde jag mig i morse för att försöka ta mig upp en gång "lugnt". Kanske var det lika bra det trots misärbenen då det förmodligen inte går att köra upp så väldans många gånger till den här säsongen. Det är dock väldigt svårt att "ta det lugnt" i Salita Airole.
Väl uppe mådde jag allmänt mindre bra i kroppen till en början. Jag tog en härlig 20 min paus i solen och lät min tröja torka på ett olivträd medan jag bara satt på en sten och lät obehaget övergå i glädje innan jag styrde hemåt i riktningen nedan:
  

Havsutsikt.