Dödens vägg

Salita Airole heter den troligtvis hårdaste backen i Imperiatrakten för den som undrar. Hade ju fått för mig att "Salita Gozo" var No1 på det här området men idag fick jag mig en rejäl snyting. En intervall, en cyklist och en sol som av någon anledning alltid flåsar dig i nacken här oavsett säsong.

I takt till bergsbyn Airoles kyrkklockor bankade för att klockan slagit 13.00 nådde jag dödens vägg. Dödens vägg infaller ca km 1 in i backen och här lägger sig alltid en härlig klump i magen. Det jobbigaste med Salita Airole är att det finns flera partier på +30%. Det är en mycket speciell känsla av utsatthet och ödmjukhet som infinner sig i varje cyklists kropp i en sån här stigning.

På väg utför under ett av flera hjulkylar-break.    

Det är förstås mycket mer spännande att köra en sån här vägg för första gången. En mer spännande blir det om du går in i backen med stor övertro på dina egna ben. Man kommer på att det där sjukt branta partiet som man just forcerat i själva verket varit ett plant parti. Man dyker runt serpenrinen ovan och förbereder sig på en härlig vila...  

Med tre vilodagar i rad i bagaget bestämde jag mig i morse för att försöka ta mig upp en gång "lugnt". Kanske var det lika bra det trots misärbenen då det förmodligen inte går att köra upp så väldans många gånger till den här säsongen. Det är dock väldigt svårt att "ta det lugnt" i Salita Airole.
Väl uppe mådde jag allmänt mindre bra i kroppen till en början. Jag tog en härlig 20 min paus i solen och lät min tröja torka på ett olivträd medan jag bara satt på en sten och lät obehaget övergå i glädje innan jag styrde hemåt i riktningen nedan:
  

Havsutsikt.