Jobbar väl på

Kylan börjar lite lätt smyga sig in över Rivierans inland. Vet inte om jag börjar anpassa mig efter klimatet här nere men jag kör i alla fall både arm, benvärmare och öppen vindväst konstant nu för tiden trots att temperaturen säkert kommer upp i +20 grader även utan solens hjälp. Vet redan nu att det kommer bli ett helvete att försöka cykla distans när jag kommer hem över jul så därför tänkte jag passa på att vila så mycket som jag klarar av utan att ha ihjäl någon under de två veckorna på hemmaplan.

Fram tills dess kommer jag försöka fortsätta gnugga på med grundträningen. Perioden efter jul är dagsläget lite oklar men jag återkommer så snart jag kan. Jag är dock säker på att nästa år blir ett bra år på ett eller annat sätt.

Så där ja

De senaste dagarna har bjudit på fina cykelförhållanden här nere med torr himmel och runt 20 grader. Perfekt för min riktiga "försäsongsstart" som ägde rum i helgen. Mina senaste veckor av träning kan ses som en liten bonus. 4 + 5,30 + 5,15 timmar med avrundning på blocket med ett stycke intervall på 40 min i en lokal HC stigning i Sanremo. Dagens pass kördes faktiskt i regn vilket normalt sett brukar vara uteslutet för mig. idag gick det dock förvånansvärt bra för mig både på ben och på kylfronten. Körde dagens intervall på 311 watt utan att behöva gräva min egen grav i slutet vilket kändes stabilt såhär i slutet på november.

Nu till de senaste dagarna. Lördag körde jag klubbträningen med juniorerna från Bordighera. Just idag råkade de vara backintervaller på schemat. Hade planerat för ett lugnt pass men lite backintervaller är ju alltid trevligt. Ännu trevligare var själva intervallerna då jag av någon anledning hade diamantben 3 av dagens 4 timmar med pissben den första timmen såklart. I såna här lägen finns vanligtvis två alternativ, antingen sitter man bara och väntar ut passet utan att dra på sig syra och njuter av fina ben pga. tiden på året. Man kan också köra så in åt helskotta hårt och försöker ställa av allihop i alla backar hela tiden. Jag tänker inte gå in på mer detaljer än så. Ni får helt enkelt gissa utgången själva.

Söndag och måndag försökte jag få till lite mer seriösa pass med mer målinriktad effekt. Körde lugnt och fint med ett tiotal effektpeakar under passets gång. Tyvärr hade jag inte mobilen med mig i söndags då jag körde rakt norrut till Fort Central och tillbaka. Passet inkluderade även en överraskande fantastisk pizza i den franska bergsbyn Telde. Riktigt magiskt pass som avslutades med 1,30h utförskörning ner till kusten med 38 i snitt på 140 watt. Då jag var så seg på morgonen föll mörkret lagom till ankomst! 

Gårdagen var inte mycket sämre den heller. Körde till Monaco och La Turbie via Sospel och Pacas inland. Gott om makalösa vyer plus ett par HC berg. Körde samma upplägg som gårdagen rent effektmässigt och det var riktigt skönt. Fick några droppar på mig men inget märkvärdigt. Jag gillar att observera Monaco-ville från ovan. Jag slipper liksom sätta min fot där rent fysiskt men man känner ändå av atmosfären.  

Lämnar bella Italia bakom mig

D2204 riktning  L´Escarène

Dödens vägg

Salita Airole heter den troligtvis hårdaste backen i Imperiatrakten för den som undrar. Hade ju fått för mig att "Salita Gozo" var No1 på det här området men idag fick jag mig en rejäl snyting. En intervall, en cyklist och en sol som av någon anledning alltid flåsar dig i nacken här oavsett säsong.

I takt till bergsbyn Airoles kyrkklockor bankade för att klockan slagit 13.00 nådde jag dödens vägg. Dödens vägg infaller ca km 1 in i backen och här lägger sig alltid en härlig klump i magen. Det jobbigaste med Salita Airole är att det finns flera partier på +30%. Det är en mycket speciell känsla av utsatthet och ödmjukhet som infinner sig i varje cyklists kropp i en sån här stigning.

På väg utför under ett av flera hjulkylar-break.    

Det är förstås mycket mer spännande att köra en sån här vägg för första gången. En mer spännande blir det om du går in i backen med stor övertro på dina egna ben. Man kommer på att det där sjukt branta partiet som man just forcerat i själva verket varit ett plant parti. Man dyker runt serpenrinen ovan och förbereder sig på en härlig vila...  

Med tre vilodagar i rad i bagaget bestämde jag mig i morse för att försöka ta mig upp en gång "lugnt". Kanske var det lika bra det trots misärbenen då det förmodligen inte går att köra upp så väldans många gånger till den här säsongen. Det är dock väldigt svårt att "ta det lugnt" i Salita Airole.
Väl uppe mådde jag allmänt mindre bra i kroppen till en början. Jag tog en härlig 20 min paus i solen och lät min tröja torka på ett olivträd medan jag bara satt på en sten och lät obehaget övergå i glädje innan jag styrde hemåt i riktningen nedan:
  

Havsutsikt.

 

Distans Italian way

Eller "fondo lento" som det egentligen heter eller brukar kallas. Båda helgens dagar har jag spenderat med den lokala cykelklubben och dess cyklister i olika åldrar ink en superduperitaliensk direttore sportiva som framför allt ser efter de yngre utefter vägarna. Mycket bra för mig då jag förutom sällskap får möjlighet att träna min italienska. Helgen bjöd på 70 resp 85 km i mestadels lugnt tempo och finväder halva helgen med kortbent och 20+.

Tyvärr avslutades dagens pass ganska dramatiskt då junioren Mattia av okänd anledning kraschade på cykelbanan i närheten av Sanremo. Den hade inte varit så värst dramatiskt om han inte hade haft ett par Oakly radar på sig. Ena kanten av glasögonen skar in ett ganska djupt sår i tinningen och blödningen var ganska kraftig till en början. Vi försökte lugna ner honom och ringde ambulans. Som tur var verkade ingen större fara skedd då till och med jag kunde förstå vad han sa där sittandes på backen stundtals. Några stygn på Ospitale Sanremo lär det helt klart bli tal om dock. Ganska ovanligt med glasögon som hugger in i skallen men värt att tänka på kan jag tipsa om.

Några bilder från de senaste strålande dagarna här nere på Riviera dei fiori:

     

T.v: Emilio Veci, Champione nazionale d'italia. Hyfsad titel även om det var något år sedan och i ungdomsklass. 

Bella giornata. 

Äntligen lite sol

Bouna sera.

Efter två dagar av MISÄR VÄDER, med 10-15 grader utan sol. Vid lunchtid idag sprack det äntligen upp och eftermiddagen bjöd då på ett par timmar med lite backintervaller i kort-kort vilket alltid är trevligt såhär en bit in i november.

Just nu kör jag i princip bara två typer av pass, det ena är ett lugnt sådant och det andra i min favvobacke "Salita gozo" där jag brukar släpa mig upp ett par gånger åt gången. Det är viktigt med fint väder när man ska ta sig an "Salita goza" då bakhjulsspinn nästan är en garanti även vid torrt underlag. 15-16% i snitt på 1,5 km gör att du ibland vill springa in i buskarna och gråta men det är förbannat bra träning, inte bara för benen.

Jobbigt det där med sol i ögonen.

 

Försök till återkoppling

Ciao!

Sedan bloggpausen i somras har det hänt både det ena och det andra. För att göra en lång historia kort så har jag gjort en punktlista.

# Har kört en deltävling av swe-cup på 53-11
# Har kört min överlägset häftigaste och största tävling någonsin.
# Bor sedan några dagar tillbaka i Bordighera på den italienska rivieran

Från och med nu kommer förhoppningsvis inläggen dugga lite tätare här på bloggen då jag har en del tid över. Det är ju dock ingen garanti när det gäller mig.

Om jag ska börja med avslutningen av de svenska tävlingarna så var jag hyfsat nöjd med avslutningen. Till skillnad från misärvåren kunde jag vara med och cykla lite på tävlingarna och inte strula till det en massa.

I mitten på oktober fick jag och mitt lag Upsala CK chansen att köra etapploppet Tour of Poyang Lake. 11 etapper + ett endagarslopp med 2 vilodagar. Jag hade inte speciellt stora förhoppningar på tävlingen innan då jag aldrig tävlat utanför be-ne-lux området tidigare. Jag förstod kanske att arrangören var ganska tät eftersom de påstod sig kunna betala hela resan ink flyg, boende, mat, transport mm. Loppet var inte UCI utan stod utanför kalendern. Riktigt höga prissummor. Nedan finner ni en proffsig film som Kalle klippt ihop med bra översikt!

Det hela visade sig vara ett totalt ofattbart stort och dyrt arrangemang av världsklass. Lätt min häftigaste upplevelse på cykeln någonsin! Publikantalet överstig några gånger 200 000 på en och samma etapp!

Mina resultat blev bättre och bättre ju längre vi kom in i etapploppet. Den mest minnesvärda etappen och mitt bästa resultat någonsin kom på 10e etappen då jag var 18:e man på ett 65km GP lopp med en backe (ca 3,20 min in i klippet ovan). Riktigt galen etapp där 100 st varvades. Synd för mig att etappen inte räknades in i totalen då det var den enda backiga och tekniska. Jag har VISS förståelse. Känner mig som en ny cyklist efter de här veckorna och jag har börjat förstå hur mycket jag har att vinna på att få tävla mycket och ofta.

Och till sist, för några dagar sen flyttade jag ner till Ligurien där jag hyr en lägenhet till april. Det kommer bli riktigt lärorikt och så kommer jag att cykla en och annan gång också.

     

Håll även utkik på facebook där jag numera återfinns, och så STRAVA förstås... 

Uppdatering

Sedan jag sist skrev har jag hunnit med både det ena och det andra. Sedan SM har jag hunnit med 9 starter och dessutom i rad med avslut i lördags. Touren startade med Kortbane SM på fredagen. Inte mycket att skriva hem om för min del då jag blev varvad på en 46:e plats. Riktigt stenhård tävling om man startade långt bak i fållan. Medans jag var med i tätklungan tvingades jag köra 5 w/kg i snitt vilket ledde till att jag blev fasligt trött i benen efter ca 15 min. Körde sedan vidare i en liten grupp och kroppen kändes pigg hela racet men vi blev varvade efter 30 min och då körde vi ändå 45,5 km/h...

Lördagen bjöd på ett till härligt GP lopp i Burseryd. Hamnade i en andragrupp efter 30 min och körde in som 30:e efter mycket fint samarbete.

I söndags var det dags för Sverige-cup deltävling 2 Västboloppet. Ett riktigt hederligt gammalt lopp på en underbar bana innehållande ca 5 mils grusväg, totalt 17 mil. Tävlingen var ganska hård direkt från start och efter 45 min var vi bara 30 kvar i täten av de knappa 100 startande. Då tempot sänktes kom det ikapp många cyklister och det var väl där som mina ben sa upp sig för dagen. Fick en vidrig kramp efter 1,30h och tvingades ta ett eget tempo. Fick sällskap av ett trevligt litet gäng och allt eftersom försvann krampen och styrkan kom tillbaka. Med kanske 8 mil kvar blev jag enormt sugen på att gå i mål. Då vi befann oss på varvbana om 18 km är detta inte alls självklart då man riskerar att plockas av vid varvning. Efter mycket lidande kunde jag på slutvarvet gå solo in mot mål på en 31:a plats vilket jag är mycket nöjd med. Framför allt efter alla problem inledningsvis. Training Stress Score på 326 och 4 w/kg i normalized power över 4,30h. Jobbigast av allt var nästan känslan efter loppet och jag var nog okontaktbar ca 3h efter målgång. Ber om ursäkt i efterhand.

Med dessa pärlor i bagaget startade jag alltså U6 cycle tour på måndagen. Jag, Freddy och Jesper från laget körde tävlingen och föräldrarna fick agera langare för första gången vilket gick nästintill smärtfritt. Under måndagen kändes kroppen allmänt skit och jag inledde med en medioker 89:e plats på prologen. På tisdagen hade jag dock kanonben och formen var sedan bra resten av veckan. Tänker inte gå in på allt som hände under veckan då det kan ta hur lång tid som helst men sammanfattningsvis kan man säga att benen var bra, resultaten sådär. På sista tempot hade jag kanonben men tvingades redigera min sadelposition 2 min innan start och fick uppenbarligen inte fast den överhuvudtaget. Har aldrig varit med om något liknande och hela situationen på startrampen kändes absurd. Tänkte först bryta direkt och gå hem men det var något med tempot som lockade. Rullade av rampen sittande och väntade bara på att sedeln skulle ramla av helt. Den for fram och tillbaka och lika mycket i sidled. Var 30:e sekund rättade jag upp den med handen. Det blev som ett mantra - Rätta till sadel - gasa och så vidare. Alla åskådare måste undrat varför jag satt så förbannat lågt när jag körde tempo. Jag kände direkt att benen var bra och att jag plockade in tid på finländaren framför gjorde mig ännu mer förbannad över situationen. Med en kilometer kvar började situationen bli ohållbar men jag rullade i mål. Direkt efter mål kunde jag äntligen resa mig upp och då flög sadeln all världens. Lite kul såhär i efterhand men jag skulle inte påstå att jag var speciellt munter timmarna efteråt. Slutade ändå mitt i fältet och på något sätt slog jag nytt PR också. Jävligt tudelad situation med andra ord...

Snart är det dags igen och på fredag bär det av E4 söderut igen! Jag längtar redan efter vättern...