Nu är den härligt ljusa månaden november här. Från och med nu blir det en liten upptrappning av cyklandet för min del. Oktober har präglats av mycket alternativa träningsformer som löpning, styrka och annat än cykling. Det har gett mig mycket värdefull motivation som jag nu tänkte börja utnyttja i den specifika träningen inför 2014.
Träningen under höstlovet gick bra som vanligt. Inga missade pass och inget kompromissande! Jag känner att all högintensiv träning kommer höja min nivå ytterligare. 140 min på 92-98 % av maxpuls blev det vecka 44. Mycket av träningen har skett på den nya Monark testcykeln som står ute i träningslokalen där hemma. I går körde jag ett riktigt vidrigt pass på den...
Det var långa intervaller med alldeles för mycket syra och alldeles för hög puls. Körde 2x20 min på 94 omotiverade % av maxpuls. Fattar inte hur jag kunde köra igenom intervallerna utan att gå in i väggen. Redan 3 minuter in i första 20:an känner jag att det är påväg åt skogen. Inte för att formen var dålig. Märker ganska snabbt att 40 min är ENORMT lång tid om man har så ont att man skriker. Smärtan är helt klart jämförbar med den man får på 4x4 min. Det var ju bara det är detta var 20 istället för 4 minuter...
Efter 10 min är jag påväg att ge upp. Men en bra låt håller mig kvar i racet. När första vilan kommer sitter jag på 95 % och hänger över cykeln. 5 minuter senare sätter jag igång den sista intervallen. Jag tänker: "bara den här låten", "bara till 30 min" osv. Jag kommer in i en vakuum av utmattning och lidande. jag börjar alltinera olika positioner som om det skulle hjälpa mot smärtan. När 30 min har gått får jag en minimal nytändning. "Måste klara hela", "Kom igen nu din sopa!", "Det ska göra ont" osv. Jag får mig själv att tro att jag är värdelös om jag inte kör klart alla 40 min på 94 % av maxpuls. Sista 10 minuterna minns jag inte så mycket av i dagsläget. Men jag minns att jag klarade det.
Med vilja kommer du långt.
