200 galningar skulle igår eftermiddag ut på en 8 mil lång slinga där vi skulle avsluta festen med 6 varv på en kortare varvbana innehållandes både det ena och det andra. Fick som vanligt uppgiften att "ta hand" om inledningen på tävlingen tillsammans med en nyvurpad Emil och ett par-tre andra.
Hade inte fått mycket till information om banan innan start. Vet inte om det spelade in men jag kände mig väldigt nervös innan start idag. Bland motståndarna återfanns ju bara ett continentallag Team Idea och en handfull andra monsterlag från regionen. Nivån var helt klart inte lika brutal totalt sett som under min senaste vistelse i bella Italia, Trofeo Balestra.
Kände mig stel och otrygg redan i mastern idag. Efter 3 km drog vi ut på långvarvet och det var i princip bara rakt, brett och snabbt inledningsvis. Mycket nervös klunga. Lyckades väl hålla mig topp 50 för det mesta men var aldrig riktigt nära den riktiga täten. Klungan roterar snabbt och ologiskt. Svårt att hitta luckor i fältet utan att riskera hälsan. Hade väl så smått gett upp täten 20 minuter in i loppet. Över 50 i snitt och sjukt svårt att go loss. Strax därefter går en klantskalle på hjul snett till vänster framför mig. Strax vänster om mig blir en annan klantskalle skrämd av vurpan och vinglar instinktivt en meter åt höger. Precis lagom för att klippa mitt framhjul. Ser i slow motion hur asfalten kommer närmare, precis vid nedslag lyckas min tröja på något vis fastna i en framförvarande cykel. Dras därför med en bit extra på höften. Blir av någon anledning mest förbannad. När vi fått stopp på grejerna hakas jag loss från cykeln. Tröjan sprack halvvägs upp. Full av adrenalin är jag på fötter relativt snabbt. Ordet som cirkulerar i huvudet är "varför". Det hela kändes onödigt. Ser mig om efter min cykel. Förutom att växelörat böjts, handtaget vridits lite och kedjan hoppat är den i stort sett intakt. Hjulen raka. Allt det här hinner jag såklart inte uppfatta på olycksplatsen. Mekaniker-Roman kommer ut och hjälper mig upp på cykeln igen. Hinner lägga märke till att jag är sist iväg från brottsplatsen. Efter en minuts svärande på svenska kommer bilen upp till mig. Vi går upp i stabil fart. Bromsen ligger emot lite så jag får öppna upp den en aning. Hoppas att cykeln inte ska braka ihop bakom en bil i 70 km/h. Det hela går ganska smidigt tills vi kommer ikapp karavanen då det självklart smalnar av och flertalet rondeller uppenbarar sig. Efter ett par näradödenupplevelser inklämd mellan bilar så hamnar jag solo ett tag innan jag kan pressa ikapp klungan igen. Jag går direkt upp i fältet en bit men faller snabbt tillbaka igen. Försöker ta det lite lugnt och nöja mig med att bara vara tillbaka. motivationen är inte på topp. Klungan verkar ha splittrat sig i två grupper. Vi verkar trots splittringen röra oss framåt med en ordentlig fart. Inte långt senare får jag svaret då jag skymtar Team Colpacks svarta tröjor i tät. Situationen går inte ihop för mig då, men i efterhand får jag veta att gruppen framför bara är en vanlig utbrytning.
Team colpack med med kapten Edward Ravasi som är hyfsat bra uppför på tredje hjul.
Sist men inte mist...
Allt eftersom adrenalinet går ner känner jag mig allt mindre sprättig i kroppen. Benen känns fortfarande okej men huvudet är inte riktigt där. Efter en timme går vi in i en slakmota på okänt antal kilometer. Sitter väl med helt okej första 5 minuterna och tror mig se ett krön längre fram. På toppen av krönet går jag sedan ut i eget spår och tar mig upp 5-6 placeringar och trycker mig in. Förbereder mig för att koppla av lite. Högst olägligt inser jag att backen fortsätter och dessutom brantar till lite mer. Sliter väl på så gott det går. Colpack är fortfarande i täten och vi kör in den stora utbrytningen. När jag redan ligger på max släpper snubben framför snabbt 10 meter och jag känner mig väl inte sådär superpigg. Det riktiga krönet kommer strax därefter. Kommer inte in på någon bil och läget känns lite hopplöst. Det börjar svida rejält i kroppen när pulsen går ner. Kör resten av varvet i en liten grupp tills vi kommer fram till start och målbyn Biella där jag kan påbörja min läkningsprocess. Vinner gör sedan Edward Ravasi som gick iväg solo på sista varvet...
Nu dagen efter sitter jag och väntar på min skjuts till lagboendet i L'escarene. Tur i oturen känner jag mig inte så svullen i kroppen. Mest ytliga sår. Vilket i det här läget är positivt för mig. Den här veckan väntar min hittills största cykeltävling. Då jag har blivit uttagen till att köra Tour du Loir et Cher med start på onsdag och förhoppningsvis målgång på söndag. Det kan bli det värsta och roligaste jag gjort på cykeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar