Premiär i provence got damn it

Glömmer bort bloggen då och då men givetvis ska jag rapportera om årets premiär på landsvägen! 

260 mil i bil inledde den intensiva veckan där vi hann med över 500 mil i bil samt hela fem (!) velocipedtävlingar... 

Intressant känsla i benen veckan igenom. Sjuka kontraster om man jämför senaste gången jag tävlade här med Monaco 2015. Att attackera klungan var nästan otänkbart då och jag blev avställd så det small om det hälften av racen men att nu känna sig va bland de starkaste är en fin känsla, däremot vill man ju gärna få ut kapaciteten i resultat också. Det tycker jag ja lyckades med i två av fem race. 

Två första dagarna var rätt odisciplinerade från min sida. Körde huvudlöst. Men man blir ju så jävla taggad! Vad ska jag göra. Kändes som att jag behövde två dagar att leka av mig innan jag kunde börja planera min körning lite. Första dagen var jag visserligen bara 6km från en topp 10 men klungjäveln hann ikapp tyvärr. Dag två i Frankrike var jag inte ens nära en topp 10 utan två pers höll precis undan klungan där jag satt och glodde. I klungan var jag dock inte så mycket under söndagen utan ägnade istället tävlingen åt att försöka vara först uppför backarna där organisationen hade kvar GPM (KOM) markeringarna från dagen innan. Känslan var att några fler än mig missat att DET INTE VAR någon bergspristävling idag för vi spurtade och attackerade varann hela vägen över krönen varje jävla gång. Efter målgång kom speakern fram till mig, la handen på axeln och muntrade upp mig lite med att IMORGON var det minsann en GPM tävling och det var bra pengar också försäkrade han mig glatt. 

CC Etupes lineup och gatsten

Dag tre, Boucles Du Haut Var 3 dagars startade redan på måndagen. Ingen vila, ingen ro här inte. Högre nivå på racet överlag. Höll på att åka av efter 2km då vi gick in i kantvinden. Lyckades spela lite trött där och fick fram ett par fransmän till att dra mig lite över fälten, när jag piggnat till lite stötte jag järnet och tog mig tillbaka till det som var kvar av klungan. Då hade vi inte ens kört en mil. Efter den hårda inledningen var läget under kontroll för mig. Mer än så till och med! Jag hade bestämt mig för att avvakta så länge det gick. Runt 7 pers gick iväg ibörjan och efter 10 mil hade vi kört in en del tid. Banan var kuperad. Uppför var känslan rätt bra. Första minuten in i backarna var lika dryg som jag minns dem 2015. Man går på rött, känslan är att alla är piggare än mig här. En minut in i backen är det som att alla tappar turbon. Alla sänker farten två snäpp för att hålla hela vägen upp men jag behöver bara sänka ett snäpp. Det ledde till att jag oftast gick in i backen långt men gick över krönen högt upp. Nånstans mitt i racet höll jag på att döda mig själv i en överraskande snäv serpentin men överlevde hur som helst tom 10 mil utan problem. Sista 10km var i princip bara uppför. Jag tog mig upp och deltog i attackerna. Monacoåkarna var på plats och dem skulle jag bara köra in! Otroligt nice känsla att psyka ner gamla lagkompisar med jobbiga attacker uppför. Trots att attackerna haglade lyckades vi inte göra oss av med de tråkiga spurtarlagen. De lyckades hålla en konstant halvhård fart sista 5km som ledde till att inte allt för många attacker haglade. Målgången var brant och smal genom den lilla byn Tourtour med målgång på toppen. Det var bara svagt svagt uppför och vi höll säkert 40 blås tom en kilometer kvar. Jag tog mycket vind här. Kunde pressa på hårt, sluta trampa en sekund och rensa benen på syra. Försökte bryta mig in i spurtarlagens tåg. Det funkade rätt bra men det var inte långt ifrån helvetet vid ett par tillfällen. Jag hade ett stup på min ena sida vägen och fem biffar på den andra. Vi ska passera en rondell innan flame rouge (1 km kvar) och på nåt sätt hittar jag en lucka på läsidan (!) och tar rondellen på "fel" sida. "Fel"  Sida visade sig vara "rätt" sida den här gången! Det blev för tight att cykla mainstream! På fel sida fick vi spelrum och nu var jag topp fem. Aix en provence laget ligger på rad bredvid mig och nån liten jävel får för sig att klämma sig in på andra sidan och hakar i en stenmur. Jag kan nästan känna smaken av asfalten men lyckas hålla mig uppe. Täten bara kör. Jag med. Nu är det bara max som gäller. Vi hämtar in utbrytningen på de smala gatorna och jag är nära att fälla allihop när vi sicksackar oss upp. Med 100 meter kvar kollar jag bakåt och ser att ingen hotar. Jag har fortfarande 10 åkare framför mig och en av dem går jag förbi bara nån meter efter mållinjen! Inte 1:a men väl 11:a. Strax innan mål ser jag Alexis Brynel sträcka upp armarna i skyn. Lägg det namnet på minnet... 

100 meter kvar till mål i Tourtour, etapp 1 Boucle du Haut Var

Allt man behöver

Återhämtning är A och O på etapplopp. Nu körde inte vi etapplopp men då vi tävlade i fem endagarsrace i rad blev det som ett etapplopp och till o med hårdare. Jag tror aldrig jag varit så seriös med min kosthållning och återhämtning som nu. Rutinerna slipades på Gran canaria i januari och jag hade inte det minsta svårt med att genomföra det i Provence heller. Efter målgång var det snickers och småostar som gällde varje dag. Gärna 3-4 snickers och 4-5 småostar kunde slinka ner ganska omgående. Hade jag fått i mer mat hade jag ätit det också men ca 1000 kcal motsvarar det iallafall räknade jag ut. Väl tillbaka i huset drack jag en halvliter vatten med 10mg BCAA och efter det en ny flaska med vitamintillskott. En liter vatten, aminosyror, vitaminer och 1000kcal mat och sen står man sig fint till middagen! 

Dag två i Boucle du Haut var var inte riktigt lika kuperad som dagen innan. Inte lika kul för mig heller men jag är ändå riktigt nöjd med min insats här. I princip hela startfältet var fräscht varje dag vi stod på startlinjen. Det medförde att taktiken måste anpassas efter detta. Jag valde att avvakta första timmen för att försöka "vakna till". Den här dagen körde vi inte in utbrytningen tyvärr utan hela 18 pers gick iväg utan min närvaro. När vi gick in i dagens längsta stigning efter ca 80km ville jag gå loss. Fransmännen satt som blodiglar på rulle men tilllslut var jag solo. Satt ner och stötte. Väcker inte lika stor uppmärksamhet. När väl luckan uppstått trampade jag gasen i botten. Benen kändes riktigt bra och eftersom det lutade lite uppför kunde de inte hjälpas åt lika bra där bakom. När jag börjar närma mig krönet av den backiga delen ser jag en Martigues åkare jagandes bakom. Klungan är längre bak. Jag väntar in honom och sedan kör vi fyra mil partempo. Klungan är över två minuter efter oss och framåt ökar avståndet till runt fyra minuter. Ingemansland kanske det kallas. Väl i "spurten" hamnade jag i tät sista 500 meterna men ville ändå testa benen all in så jag drog igång helhjärtat i den lilla målbacken. Snubben fick kramp direkt och jag vann den feta spurten om 19:e plats LÄTT... 

Go o glad

Sista dagen i frankrike blev tyvärr inte mycket att skriva hem om för min del. Kände mig krasslig redan dagen innan och efter 40 minuters utbrytningsjakt sista dagen var det som om krafterna bara rann ur mig. Jag bröt och åkte tillbaka till stugan. Väl där fixade jag lite mat åt grabbarna och sov en stund. Det behövdes för redan samma eftermiddag bar det hemåt 250 mil nonstop! 

Nu är jag åter på benen igen och har börjat träna för fullt igen. Benen är snabba och snabbare ska de bli. Härnäst väntar Flandern i mars! Blir riktigt kul det. 

Tävlingsweekend i Falun

Det var riktigt kul det. Trodde inte det kunde bli roligare än sist jag var uppe i december och tävlade men det kunde det uppenbarligen! Lite spänd sådär var jag också med tanke på att formen BORDE vara bra mycket bättre nu än på förra sidan nyår. Den gången kom jag från två månaders off season med enbart jobbet som träning (nästan). Jag var då tvåa på momentet eliminering men var ganska ojämn resultatmässigt då om jag minns rätt. I helgen körde jag bättre och var 2:a, 2:a, 3:a samt delad 1:a i de fyra momenten. Jag hade planen spikad sen ganska långt innan och den gick väl ut på att vara offensiv men samtidigt använda skallen. Den kombon har varit totalt otänkbar för mig tidigare år och där har kanske den största delen av min utveckling det senaste året legat även om benen även dem vaknat till liv lite också.

Vi har väl så kul ihop!

Det inledande Scratchloppet var ett visst antal varv (typ 40) där förste cyklist i mål vinner. Jag attackerade omgående här och tror jag var iväg några varv solo innan jag blev hämtad. Jag tror sen att jag gick iväg solo än en gång. Minns att jag med fyra varv kvar tyckte mig ha en bra ledning men Jacob Wihk den rackarn stötte ikapp och förbi mig där i slutet. Jag lyckades hålla klungan bakom mig hyfsat betryggande.

Moment två var det jag tyckte sämst om förra gången. Speed eller Tempo kallas det. Förra gången körde vi bara 10 varv med poäng varje jävla varv men den här gången var det hela FEMTON varv där de fem första var utan poäng. Jag attackerade omgående. Fick lucka, blev inhämtad efter ett antal varv. Torskade lite poäng men gick sedan solo igen och knep ett par poäng. Jag minns inte finalen av momentet men jag slutade i allafall tvåa bakom Jacob här också tillslut.

Moment tre var eliminering. Helt klart det intressantaste heatet då juniorerna drog igång hårdkörning innan juryn startat tävlingen. Jag ville helst vara i spets på klungan här men tvingades tack vare vansinnesöppningen slita uppe på blå linje. Tror det var Marcus Streijfert som stretade emot framför mig. Efter ett antal varv började det se tunt ut bakåt och fortfarande befann jag mig på blå. Jag var nu tvungen att komma förbi Marcus för att inte åka ut tidigt. Jag gav var jag hade utan att riskera en krasch och som tur var drog jag det längsta strået oss två emellan och lyckades glida om och dessutom ta tät på gruppen! Tyvärr tyvärr var jag lite sur i benen vid det här laget. Senaste velodromracet i december hade jag tät loppet igenom och kunde slå av och på lite som jag ville där fram. Försökte göra det nu också men hade byggt upp en ganska stor skuld från bataljen på blå. När vi bara var tre kvar i tävlingen anade Jacon oråd på min rulle och tog sig förbi, på rullen satt en till junior som heter Filip och mellan oss två var det ganska tight över linjen men inte alls nära för min del. Trea tillslut alltså..

Jag försöker intervjua Olof med Jocke Olssons X-games mick! Tack Jocke för att vi fick bo hos dig i helgen!

Från lördagens träning. De sluga rävarna lyckades hetsa mig till ett rekordförsök på flygande varv... 12.52sek stannade klockan på. Fjärde bäst av oss fyra i laget som besökte banan i helgen!!

Moment fyra! 80 varv poänglopp. Rena drömmen för mig. Långt och fint. Jag väntade ett helt varv med att attackera. Jag gick sen iväg på ett soloäventyr igen. Publiken hejade och det var hur kul som helst. Jag blev återigen hämtad. Var typ sist i första spurten. Det var planlagt. Nör jag blev hämtad så nära första spurten visste jag att jag kunde hälsa hem i just den spurten. Tillfället skulle dock komma precis efter spurten när alla slappnar av lite grann. Taktiken funkade rätt bra, jag kunde slita mig förbi och iväg från gruppen och den här gången lyckades jag faktiskt varva klungan efter ett tag. Här ångrar jag lite i efterhand att jag inte höll mig bakom klungan längre och samla en till omgång poäng. Jag myglade faktiskt en hel del bakom klungan. Tror jag satt där minst fem varv och höll igen men såhär i efterhand skulle jag fan suttit där resten av tävlingen! Jag varvade iallafall klungan och fick dubbla poäng i med det. Jag hade inte riktigt koll på hur jag låg till mot Jacob totalt utan körde bara vidare. Stötte igen från klungan. Den här gången orkade jag inte köra ifrån dem och jag blev hämtad inför finalen och i sista klungspurten var jag nog typ sist igen. Wihk och jag slutade på samma poäng i det här heatet men totalt vann gubben med åtta betryggande poäng...    

Jacob har en helt annan profil än mig cykelmässigt och det är häftigt hur olika färdigheter kan mäta sig med varandra i sporten cykel. Jag har inte så mycket att sätta emot starka cyklister när det kommer till toppfart och tyvärr kunde jag inte avväpna spurtarna hela tiden i helgen. Jag var nog var bland de svagaste cyklisterna i hela A klassen om man ska se till just toppfart. Som tur är handlar cykling så lite om det och så mycket mer om huvud och kondis. Huvudet får man av att göra fel många många gånger tills man hittar rätt och det är precis det jag gjorde förra året i Belgien. Jag har varit lite orolig för att tappa momentet där under off season men som tur är verkar rutiner sätta sig i ryggraden på ett annat sätt än tex fysik.. Söndags kändes som om jag avslutade säsongen förra veckan. Jag kunde attackera avslappnat och hade tid att tänka och fatta många bra beslut.
Jag är ganska novis på velodromen rent tävlingsmässigt så det var en jävla massa jag missade på också såklart. Jag tycker iallafall jag lyckades maximera antalet minuter i attack. Tror inte jag hade en sekund extra att ge nångång faktiskt. Kom alltid in tröttast av oss tyckte jag själv eller så tyckte alla det kanske!

Härnäst Provence! Hörs då. Tills dess lite bra häng och träning är planen...

 

Probikefit, Gran canaria och Ryska Posten

Tja
Träningen flyter på här i Stockholm. Motivationen är fortsatt på topp och nu är det bara veckor kvar till årets första landsvägstävling!

Som ni ser har det dykt upp en loggo på bloggen. Jag har sedan ett år tillbaka samarbetat med Klas Johansson på probikefit . Jag har liksom alltid gillat idén med omplacering av klossar men aldrig fått arslet ur riktigt till att ta tag i det tidigare säsonger. Innan säsongen 2016 kände jag väl lite att det var nu eller aldrig och jag har inte ångrat mig en sekund då jag gjorde stora fysiska framsteg under förra säsongen. Inte bara pga min nya klossplacering givetvis, men det är en modifiering som ger resultat och det är inte nyanser av förbättring utan ganska stora vinster i tröskelwatt tack vare att kraften hamnar närmare centrum av kroppen. Det är så jävla enkel fysiologi egentligen men skapar fortfarande vilda diskussioner i framför allt södra europa där de brukar de spärra upp ögonen i fasa vid blotta åsynen av mina skor. Är du en cyklist som vrider o vänder på varje cell för att nå dina mål rekommenderar jag verkligen att man testar sig fram oavsett om det handlar om ny träning eller klossplacering. Utan att testa nya vägar når man aldrig längst.

Nu till vinterns höjdpunkt. Jag och brorsan är nyligen hemkomna från det bästa träningslägret någonsin. Gran Canarias sol stekte, benen gick av sig själva och vi var friska o pigga hela lägret. Testade BCAA-tillskott för första gången under en regelbunden längre tid och är mycket nöjd då jag kände mig piggare och explosivare även efter timmar och åter timmar av zon tre gnet i bergen. Jag anlände helt enligt plan ganska "undertränad" till lägret och hade därmed en positiv formkurva vilket är kul. Dessutom minskar det risken för att åka på nåt kassthalsont. En annan grej som var bra var sällskapet. Grupper kom o gick lite under tiden vi bodde i maspalomas och hann med o träffa massor av vänner. Givetvis blev det lite åka av också. Sparade mig till lägrets senare halva med att gå all in på backarna. Mest för att hinna ge mig själv lite form. Då är det roligare att cykla hårt... Tyvärr inga wattsiffror från lägret då batteriet var dåligt och mätaren börjar bli till åren. Nuförtiden går det ju faktiskt riktigt bra att estimera effektutvecklingen via olika siter även om det är lite tabú fortfarande. Hur som helst gick jag väl bara all out ett par gånger under lägret och det var i Mogán samt Soría. Svårt att säga överdrivet mycket om det då jag inte kört backarna på flera år MEN det går onekligen åt rätt håll kapacitetsmässigt och det är verkligen svinkul. Jag stod ju still ganska mycket rent benmässigt under tiden som junior och första tiden i u23 men sedan ungefär ett år tillbaka har det börjat lossna igen och det rejält. Jag känner dessutom att det finns betydligt mer och ta av. Missförstå mig rätt, det finns ALLTID mer att ta av för alla cyklister men det jag menar är att jag verkligen kan se det framför mig. Nyanser i trampdynamik som kan optimeras, smartare träning och testa ännu mer speciallösningar i framtiden. Ovala klingor är något jag funderat på ett tag nu tex.

Nu tänkte jag lämna nörderiet för den här gången. På lagfronten har vi spikat en hel del med Ryska Posten Racing Team! Mycket talar för att jag kommer få återvända till Provence för tävlingspremiär redan första halvan av februari! Smaka på den ni Tre-Berg! Nästan kusligt tidigt faktiskt men på den här sidan nyår är det faktiskt ju tidigare desto bättre som gäller. Åtminstone enligt mig. Jag skulle älska att få återvända till Frankrike och ta revange för min käftsmällssäsong 2015..

Jag tänkte släppa mitt provisoriska tävlingsprogram här på bloggen lite längre fram.

Höll på att glömma att vi faktiskt redan nu till helgen ska tävla med teamet. På velodromen i Falun då men taktiken är ändå den samma som alltid - attack! Alla tävlingstillfällen är guld värda såhär års och vi är riktigt taggade allihop! Rapport kommer på den här bloggen nästa vecka.  

Teamträff i Falun med omnium

Ciao

Lyckad helg med teamet. I allafall om man gillar action och det gör ju jag. Rullade på velodromen för första gången på ett år och det här var mitt tredje pass på typ tre år. Det var rätt kul faktiskt. Mycket tack vare att jag nu körde typ tre växlar tyngre än jag nånsin gjort på velodrom, 47-13. Det passar sega jävlar som mig. Såg en juniorstackare tävla med 50-16 och led med honom. På lördagen kom vi upp med teamet och brände av ett par, tre timmar på kvällen. Kände mig rätt stel och nojjig trots fixievanan och att jag körde på min egen cykel. Fick velodromhammarn också, efter två timmar. Helt galet egentligen men det är nåt speciellt med banan jag måste vänja mig vid helt klart om jag vill kunna prestera efter potential. Oklart om det har att göra med att jag spänner mig eller att musklerna inte är vana vid trampdynamiken.

Foto: Niklas Brus deltävling fyra av fyra, poänglopp. Follow Wihk and the points will come... 

Dag två på banan kändes betydligt bedre. Det var rätt välkommet eftersom vi skulle tävla i Omnium den dan. Scratch, speed, eliminering och poänglopp. Kopplade på tävlingsskallen och attackerade från skottet. Försökte ha det som ledord i alla grenar - attack. Belgien style. Var solo en liten stund men blev inkörd och sen följde lite mer attacker. Slutade femma där. Gren två var ny för mig. "Speed" heter det tydligen. Det sög hårt. 12 varv med poäng till de två första varje varv. Alldeles för intensivt för mig och det kändes lite låst eftersom det inte var så mycket att köra för om man inte var just etta eller tvåa hela tiden. För att sitta etta eller tvåa på en sån kort distans behövde man tydligen kunna köra fort. Släppte av något mot slutet och sparade mig en gnutta. Det tredje momentet var eliminering. Det gick riktigt bra. Tog position i täten, höll täten, släppte fram Petter Mattsson ett par varv i slutet och fick "vila" en aning innan det endast återstod fem-sex pers då jag återtog spets. Med tre varv kvar körde jag järnet och då var det bara Wihken kvar på hjul. Det blev en tight spurt...

Niklas Brus bild igen: eliminering, famlar efter hoodsen??

 Dagens sista race blev också dagens hårdaste. Hybrisen efter andraplatsen var total. Drog ett halvvarv för mycket poängloppet igenom och på 50 varv hann jag inte bryta det dåliga mönstret. Spurt med poäng till typ topp fem var tionde varv. Det sved som fan i benen. Var för det mesta i täten men fick inte till spurterna riktigt. Märkligt.

In på sista varven kom vi äntligen loss lite grann men då var det ju bara en spurt likt de fyra andra. Slutade femma där med. Väggade lite i sista deltävlingen också. Kladdkakan till frukost räckte bara nästan hela eftermiddan.

Kul var det i alla fall. Att hänga med laget och att tävla velodrom. Tävla på velodromen är ganska rejält mycket roligare än att träna kom jag på så ha det i åtanke om ni ska åka dit är mitt tips!

Landslagslägret, team, uppstartsläger och ett o annat bud

Tjo!

Livet i offseason går som på rälls. Inte för att jag åker speciellt mycket tåg då för jag cyklar mest hela tiden. Mycket kravlös cykling. Kravlös cykling är bland de bästa en kan ge sig på den här tiden på året, enligt mig. Det är mil som ramlar in i benen helt utan mentalt slit. Gratis träning. Det har nu gått snart två månader sedan mitt sista race säsongen 2016!

 
Tiden går fort och snart är det 2017.. En säsong jag går in i med en motivation jag inte haft sedan juniortiden. Jag kan stolt meddela att jag kommer tävla för Ryska Posten racing team 2017. I helgen ska vi upp till Falun och jag ska "äntligen" få varva i trärondellen igen. Det enda som lockar är väl att få spendera tid med grymma vänner samt att jag kanske, eventuellt kan få cykla på velodromen med min egen snygging på bilden ovan. Annars räknar jag med att bli körd sönder och samman av alls vår track king Jacob Wihk och kanske tacklad till döds av Preben Larsen.

Eftersom jag inte har annat än kul den här tiden av året var jag nere med landslaget i Båstad i helgen. Det speciella med lägret var väl att samtliga landslag i idrotten cykel fanns representerade på ett o samma ställe. Det var en helg att minnas med sand i kalsongerna, mil i benen och mat i magen.

Post megavurpa på skånsk is. Bossen går igenom alternativen. Alt ett: Åka hem och mysa Alt två: "Harden the fuck up" - "Whaaat" sa vi och cyklade ett par timmar till.

Det finns ett antal kännetecken för att man är påväg till ett "offseason camp" där det första märkbara är det bedårande vädret.

 Nu är det bara månaden kvar till jul! Glöm inte bort att det är sen den riktiga misären börjar!

Ciao

Höstuppdatering och kändisbilder från Qatar

Jag är så vidrigt sen med det här inlägget. Så jävla slafsigt sen, men här kommer det. Qatarresan med cykel VM var typ den roligaste resan någonsin. Helt galet kul. Varför det var så kul är svårt att sätta fingret på egentligen. Landet är ingen höjdare, det är ogästvänliga byggarbetsplatser mest överallt och de åker ungefär lika mycket bil per person som jag cyklar på en arbetsdag... Men, galet intressant att studera på plats under några dagar. Det regnar ca 4 dagar om året i Qatar fick jag veta i ett av de många samtal i taxiresorna mellan The Pearl och West bay. Det blev mycket taxi ut på tävlingsön. Såg allt vi kom över i tävlingsväg ink brorsans herrjunistävling som bevittnades med störst nerv och intresse givetvis. Tack vare mästerskapets avlägsna placering var det inte totalt kaos i målfållorna så lyckades knäppa några schyssta. Framför allt den på Nacer Bouhanni blev bra. Den ska jag sälja dyrt till honom vid tillfälle. 

Hollands Eddy Merckx

Amelie Didriksen i disbelieve 

Dylan dricker cola

America

Stybar är van att hoppa över bars men efter 26 mil i 40 plusgrader fick det agera stöd istället

Rätt ben på rätt dag. 

Nicki chillar

Kuwaits enda deltagare bröt VM loppet men lyckades ändå gå Greipel på nerverna mer än någon annan cyklist efter målgång.  

Greg visar gärna upp sig och sin guldpärla för vattenfryntliga belgare

En helt vanlig Specialized men ändå inte...   

Nacer och jag

Det var det! Ang mig och min egen cykling är jag lite småsugen på att dra igång vinterträningen redan idag faktiskt. Körde STRAVA på jobbet hela veckan för att kunna få en bild av min träningsbelastning. Jag körde 42 mil på jobbet den här veckan så jag ligger inte efter mina konkurrenter direkt. Fördelen med mina arbetsmil kontra normala träningsmil är dock att jag tränar "gratis" mentalt även om det såklart är grisigt att cykla en hel dag i kallt regn. Min plan är att på helgen köra antingen ett långt distanspass eller någon form av tröskelintervaller. Tror jag kickar igång säsongen med TC faktiskt. Im thrilled!!!  

Jobba

Jag har nu återtagit Stockholms gator. Tre dagars höstvila blev det men mer kommer det bli mer dagar av cykeln nästa vecka då jag ska åka till Dubai och stötta brorsan på VM! Så sjukt trevligt att vara tillbaka på budfirman och i Stockholm. Det känns märkligt och ovant att inte ha något att vara i form inför. Det gör liksom inte så mycket om jag inte är i toppform när jag budar även om vanorna sitter i när det gäller kost och nutrition överlag. Det blir lätt att jag sitter med den där jävla vattenflaskan vid middan som om jag körde etapplopp. En annan grej som stod klart riktigt snabbt när jag hoppade på fixehojen var hur klen jag blivit av tävlingssäsongen. Att klippa igång med 48-15 i motlut kräver en grundstyrka som tar några veckor att bygga upp igen. Jag kommer successivt transformeras till en mer styrkebetonad och komplett idrottare nu under vintern likt förra året. Det känns hälsosamt att vara komplett. Man liksom lyfter tunga grejer, och blir andfådd samtidigt varje arbetsdag. Springer i trappor, hoppar av cykeln i farten, balans, styrka och kondition i ett... 

 

Jag har fått lite frågor ang det där med styrka kontra faktiska resultat i cykeltävlingar. Jag har varit lite dålig på att förklara hur jag tänker ang det där tror jag. När jag pratar om att jag känner mig "stark" så menar jag inte nödvändigtvis samma sak som att jag skulle vara bättre cyklist. Styrka är i ordets rätta mening din förmåga att övervinna ett motstånd. När jag talar om styrka handlar det 99 ggr av 100 om maxstyrka. Maxstyrka har väldigt lite att göra med att vinna cykeltävlingar. Åtminstone på landsväg. Det är givetvis så att det finns cyklister som också är skitstarka i tex gymmet och på att cykla, men vad många glömmer bort är att utan en aerob kapacitet av otroligt hög nivå kommer ingen spurtare i världen hänga med till upploppet. Det kan vara lätt att tro att Andre Greipel bara kan spurta. Det är ju bara det vi ser liksom, men jag kan garantera att den snubben kör watt på tröskel, och inte lite heller. En annan grej som jag ofta hört genom åren är folk som undrar varför man inte kan träna allt samtidigt. Det är precis det jag gör också, men det är viktigt att förstå att det ena påverkar det andra, och ganska mycket dessutom. Du har bara 100% muskel och fördelningen mellan långsamma och snabbare fibrer påverkar varandra. Att träna maxstyrka är negativt för din aeroba kapacitet om man ska se det krasst. Kalla mig galen men det är min praktiska erfarenhet och jjag tycker det är häpnandsväckande att så många överhuvudtaget kan påstå nåt annat. Nu talar jag om aktiva idrottares trösklar, jag kan förstå att en relativt otränad person kan uppnå förbättringar med all möjlig träning men ska man se det för vad det är så försämras din aeroba kapacitet av anaerob träning. 

Därmed inte sagt att man inte behöver anaerob kapacitet i landsvägstävlingar. Den är svinviktig men din tröskel och grundkapacitet är också svinviktig. Den är bara lite mindre svinviktig om du ska tävla i GP lopp och den är helt fundamental när det handlar om att försöka vinna SM i linjelopp eller tempo. Hur mycket man ska träna av de två sidorna är individuellt och här måste man testa sig fram. För mycket av det ena eller andra kommer leda till sämre prestation i eventet du vill prestera i. Med anaerob träning räknar jag in all aktivitet över tröskeleffekt och ju högre upp i registret du kommer, desto viktigare blir den maximala styrkan.    

Jag var nere i italien i januari och skrev om hur mycket jag hade förbättrat mig mot tidigare. Jag tänkte väl att styrka kanske inte är så dåligt för tröskeln ändå. Nio månader senare åkte jag ner igen, nu med en helt annan muskeluppsättning och aerob approach. Col de la madone avverkades på 37,27min och 90 sekunder snabbare än i januari. 16 watt mer och något kilo lättare kropp var det som fällde avgörandet och helt klart min muskelsammansättning. Att vara stark budare har sina fördelar även i längre landsvägstävlingar, men det är långt ifrån optimalt. Det passar mig utmärkt att träna extra mycket styrka under lågsäsongen. Det är ett jobb jag trivs med och det håller mig i en lagom cykelform.