Kinnekullehelgen

Hade verkligen tron på att saker och ting skulle börja gå min väg igen. Med snabba ben och bra väder var det som upplagt för en trendförändring. 

I fredags var det GP-time där jag blev avställd efter 20 min och varvad efter 40 min. Lite tråkigt men inte helt oväntat då jag som vanligt låg långt bak och vurporna framför avlöste varandra. Efter ett par luck täpp var syran total och jag hade egentligen inte klippet som krävdes för att ha med loppet att göra. Även detta var relativt väntat då jag enbart kört backe de senaste veckorna. 

Såklart var mitt stora mål för helgen det backiga loppet på söndagen. För vad skulle kunna gå snett? 

Söndagens 136 km började lugnt. Nästan så det hade känts lättare om farten höjts för vi kröp verkligen upp de första fyra varven. De 8 s/m vind skapade dock ett oväntat orosmoment på baksidan av varvet där jag var ganska så trött ett par gånger de första varven. Väl i backen kändes benen fullt normala och jag såg fram emot hårdkörningen som jag visste skulle komma. Skön känsla att kunna lägga sig var man vill i klungan uppför. 

Efter fjärde varvningen höjdes tempot markant i kantvinden och klungan delades till och med. Min motivation gick från 100% till 60 på ett ögonblick. Efter ca 8 min hårdkörning lyckades vi trots allt ansluta till slutet av klungan strax innan backen. Kände dock att mina ben inte var lika gott slag som tidigare varv. Det kändes som om jag trampade med en kvadrat-klinga. Ingen kordination alls och till och med lite krampkänningar. Då jag druckit en hel del mineralsaltvatten + magnesium förstod jag till en början ingenting. 

Väl inne i backen kände jag ganska omgående att kroppen svarade dåligt. Frustade som en gammal gubbe och mina lätta ben från de föregående timmarna var som bortblåsta. Såklart var det dags för lite hårdkörning just det här varvet också.. När jag ser klungan dela sig en bit framför mig rinner energin fullkommligt ur mig. Jag känner för att bryta loppet, köra ner i ett dike, sticka ut i skogen och gömma mig. jag blir passerad av i stort sett alla bakomvarande och livet känns plötsligt lika hemsk som det kännts underbart varven innan. 

Jag rullar nästa varv med Jimmy Bodin och Stevenson. Bodin vill fullfölja och mina tankar går till Henrik Öijer som aldrig skulle brutit loppet i min position. Jag tar en gel och sen en till. Sveper en liter mineralsaltvatten och känner krampen och de tunga benen rinna ur kroppen på samma sett som den uppstod. Ett varv senare börjar det kännas riktigt bra. Bodin släpper i backen med några varv kvar. Jag fortsätter solo och försöker hålla uppe snittet så gott det går. Efter ett par varvs slit rullar även jag i mål. Blir 36:a 2 min bakom närmsta klunga och 15 min efter Balck som vann idag efter utbrytning. 

Vet ärligt talat inte varför allt går åt helvete just den här våren. Det känns som nya problem alltid dyker upp. Funkar allt är banan för platt, är banan backig cyklar jag för långsamt. Gång på gång, alltid något. Samtidigt har jag bevisligen gjort stora framsteg rent fysiskt. Mina framsteg vid sidan av tävlingarna är det som håller motivationen hög men vad spelar det för roll? Halva tävlingen igår var ett pinsamt mörker ingen bryr sig ett skit om hur snabbt man cyklar mellan tävlingarna.  

Idag och imorgon blir väldigt lugna dagar så drar jag igång igen på onsdag med lite fartträning. Funderar på att köra passet med högprofilerna bara för att matcha min motionärsstämpel för närvarande. 

Vi hörs.      

     

Missärhelg med något ljusare avslut

Rubriken känns ganska passande i min sammanfattning av helgen och jag ser fram verkligen fram emot att skriva av mig missären de kommande minuterna. Därmed varnar jag alla läsare som inte känner sig kapabla att läsa om individer i motvind och svårigheter.

Vi börjar med lördag.

Det kändes MYCKET bra på uppvärmningen. Jag dansade fram över cykeln. En sån där känsla av att det alltid kommer att finnas en till växel att lägga i oavsett. Jag hade målsättningen att gå runt alla 190 km med benen i behåll. Det var trots allt en mycket platt bana som inte passade mig överhuvudtaget. Det enda som passade mig var distansen. Jag gjorde även det dumma misstaget att köra alldeles för defensivt inledningsvis. Min plan var som i Norge förra veckan att chilla längre ner och låta tävlingen sätta sig.

Fail # 1: Tävlingen satte sig efter 15 mil och inte efter 30 min som planerat.
Fail # 2: Tvingades efter 10 km täppa en lucka med en 2 min all out effort.
Fail # 3: Kom fel i en kurva efter 30 km och fick täppa en till lucka med en maxning i polacksbacken.

Jag körde mig därefter så pass överjävligt stum att upploppet blev till tortyr. Hamnade i en grupp om 3 där de andra två turades om att ställa av sig själva gång på gång. Bröt loppet kort därefter.

Så det var ju sådär. Mina ambitioner matchar inte riktigt mina resultat för närvarande. För er som inte varit där så kan jag säga att det suger fett.

Vad som känns ännu dummare är att min form är exakt så bra som jag kan begära. Jag kör exakt så snabbt som vet att jag kan med en normalbra form. Jag trycker mer watt än någonsin. Jag är dessutom mer erfaren än någonsin. Jag får gång på gång stryk i resultatlistan av folk jag inte ens sett som konkurrenter tidigare.

Nu till dagens missär. Fast jag skulle vilja kalla den för en av de skönaste missärerna jag upplevt. Scandis GP körs på en 2 km HELT galen bana med en 1,30 min lång slottsbacke ink 2 st riktiga pavé avsnitt och en handfull galna kurvor. Kan vara den bästa bana jag kört.

Då jag hade gott om ilska som bränsle från gårdagen gick jag all in idag. Kom iväg hyfsat i starten (vilket för mig inte är sist) och första gången uppför slottsbacken var också den snabbaste. Efter 10 min lidande tappade jag tyvärr tätgruppen efter en kurva och hamnade tillsammans med Mats Andersson och senare Jeppe77 från Motala. Det såg rätt säkert ut bakåt till en början men efter några varv av lite för mycket hets i backe och för låg fart på platten blev vi ikappkörda av en jagande andragrupp på ca 6 st. Efter ytterligare några varv hoppade min kedja in mellan klingan och ramen på toppen av slottsbacken. Istället för att utnyttja mitt respitvarv såg jag till att få upp kedjan med våld och därefter ge järnet och försöka ta ikapp 10 sek. Planen var givetvis galant och jag ställde både av mig själv och cykeln.

Jag hamnade sedan med Preben Larsen, Krippe Kvist och teammate Jonathan Nargell. Som oftast blev jag avställd av Preben utför och körde ikapp och ibland ifrån i slottsbacken. Kände mig inte så dödsstum de sista varven så jag körde solo det sista varvet innan Wetterhall kom anslöt och dagen var slut!

Den här dagen kom jag 50 min. Dessutom på en bana som passar mig fint. Trots det lilla fallet framåt är det fortfarande kasst. Benen var såklart i fin form som vanligt nuförtiden och resultatet åt helvete. Tror jag bröt på ca 30:e plats idag.

Nya tag på Kinnekulle om 2 veckor tills dess ska det vilas, deffas och tränas bland annat. Känner mig av någon anledning väldigt laddad och tävlingssugen trots motvinden resultatmässigt. Bra det!    



                              

  

Östfold 3-dagars

Då jag bara körde lördag och söndag skulle man kunna kalla tävlingen för Östfold två endagars istället. Lite bättre förberedelser den här helgen med rätt skor och andra viktiga material på rätt plats!

Öppnade helgen med ett GP mitt i centrala Fredrikstad. Banan bestod av en riktigt lättåkt kilometer och mycket få höjdmeter. 45 i snitt och 90 % av tävlingen kändes förhållandevis lätt. Min placering i klungan var dock inget vidare då jag redan efter ett par varv var sist. Vet inte riktigt hur det går till men det kändes rätt kontrollerat för mig därbak trots lite gummisnoddseffekt. Halvvägs in i tävlingen var det dags för första kraschen (som var föga oväntad med tanke på startfältets kompetens i att hantera en cykel). Det sprack en del och det krävdes ett varv med syra innan jag var tillbaka i svansen på det som återstod av täten. Med ca 10 min kvar av loppet var det dags igen. Den här gången fler inblandade och täten sprack av lite mer den här gången. Mot alla odds var jag påväg ikapp täten igen med hjälp av TVK laget. Tyvärr blev jag regelrätt dödstrött när klockan ringde för sista varvet. Precis när jag tror mig hålla undan resten av fältet och ska säkra topp 40 kommer en 11 manna grupp ikapp på upploppet och jag blir istället 51:a. Resultatet blev inget vidare men jag kände mig riktigt stark idag vilket var kul.

Söndagens linjelopp var nedkortat med flera mil av okänd anledning. 126 km istället för 160 km. Dessutom var banan betydligt plattare än vad den annars hade varit vilket inte direkt är tipp topp för mig. Vi körde hur som helst ett långvarv på ca 11 mil med målgång uppför en backe på ca 2-3 min. Loppet var 15 km kortare än väntat vilket var överraskande. Varvet var ganska kuperat med en del 1 minuters backar. Klungan var lite större än gårdagen med ca 100 startande. Ungefär lika taffligt i klungan och självklart skulle det vurpas mitt i loppet. Jag tog placering rätt långt bak och avvaktade större delen av tävlingen. Dels för att jag ville vänta till finalen med att köra på och dels för att undvika vurpor. Benen var rätt jävla dåliga till en början men blev sedan riktigt fina de sista milen. Kilometern innan backen gick konstant utför med mötande trafik. Ganska rejält livsfarligt när 100 cyklister vill ligga topp 20 inför en smal avslutande backe...

backen kom ganska överraskande 15 km tidigare än beräknat och med endast följebilarna bakom mig förstod jag att situationen kunde bli lite småknivig. In på den branta smala vägen blev det smockat. Hittade efter lite trixande en väg fram och körde så in åt helvete. Som tur var höll de flesta åt höger vilket jag är tacksam för. Gasade hela vägen in och det räckte till 51:a plats. Är ganska irriterad över ett så dåligt resultat med tanke på hur benen kändes men det är inte mycket att göra åt såhär i efterhand. Vinnaren var 28 sek före i mål.

Ska försöka ta med mig formen till Uppsala nästa helg och placera mig lite högre i det förhoppningsvis lite mer rutinerade startfältet.

På lördag väntar Scandinvian race och söndag Scandis Grand Prix. Lördagen har UCI-status och vi ska köra ett 190 km kermesse liknande race. Full gas!

Bilder kan dyka upp senare. Ciao.                            

Sverigepremiären ur ett avhängt perspektiv

Var tro det eller ej riktigt laddad och tävlingssugen inför premiärhelgen. Formen var uppåtgående och jag kände mig snabb dagarna innan. Mycket tack vare min enormt stora självförtroendebuffert greps jag inte av panik då jag i lördags eftermiddag märkte att jag glömt mina kära bont vaypor skor i falun 40 mil norrut.

Efter lite stress-mek med klossinställningen och några minuter testkörning tyckte jag mig hittat en fungerande inställning. Oturligt nog råkar det vara så att klossplaceringen även inverkar på sitthöjden vilket jag muntert la märke till 10 min innan start. Inte mycket att gräma sig över då ingen människa i fållan sa sig ha någon insexnyckel...

Tanken var att jag skulle försöka vara lite aktiv i backen de första varven för att försöka komma ifrån klungan tidigt med en "morgongrupp". Jag beslutade mig för att hålla mig till den planen hela vägen in i kaklet trots de smärre incidenterna.

Proffsfoto: Valentin Baat 

De första varven kändes ganska normala om än dock lite frustrerande att alltid bli inkörd i utförbacken efter backen på varvet. Båda gångerna fick jag med mig en snubbe från Göteborg CT, Richard Larsén tror jag är namnet. En riktigt stark jäkel var han som ni ser. På andra varvet var jag riktigt nöjd med konstellationen då bland annat Stevenson var med. Tråkigt nog går det inte iväg folk i den backen (vilket jag borde förutsett efter förra årets tävling!). Istället var det i de sega motvindspartierna som klungan lät folk gå iväg.

Smart som jag i vanlig ordning är började jag inte ta position där förrän flera grupper redan stuckit..

Dessutom började mina vader/fötter göra riktigt ont lite överallt. Kände att stumheten från vaderna strålade upp i låren och den sega känslan blev bara värre och värre tyvärr. Motivationen gick i botten och efter ca 7 mil gjorde jag ett sista dödsryck i backen bara för att verkligen få bekräftat vad jag redan kände (jag kände mig som en elefant i backen). Med hälarna i asfalten var det bara att bryta med tankarna på nästa drag och hur jag skulle kunna cykla morgondagen eller ej.

Morgonen därpå var det dags för "vårklassiker". Östgötaloppet med blåst big time. Motivationen var låg redan innan uppvärmningen satts igång. Erik Wallén var så schysst att jag fick låna hans skor idag (körde med pappas under gårdagens lopp). Jag tänkte väl att det skadar inte att prova ett nytt par och hoppas på förbättring. Kände tyvärr redan efter 10 meter att klossarna även här inte gick att placera så långt bak som jag ville. Jag höjde i alla fall sadeln innan start den här gången vilket är ett fall framåt.

Jag började tävlingen sjukt passivt och placerade mig riktigt långt ner. Såg många obegripliga manövrar längre fram och min tillit till Sveriges elitstartfält var inte direkt på topp innan loppet...

Efter 30 min klungkörning började blåskalaset på riktigt. Kände mig inte riktigt klok som släppte efter 30 min men jag var inte ensam som tur var. Efter lite lagtempo var vi med igen och än så länge ingen skada skedd. Tyvärr dröjde det inte länge förrän skadan verkligen var skedd. Ett fält var liksom värre än något annat. jag såg 3 stora cyklister blåsa omkull ut på åkrarna och jag klarade mig med ett urklick. Det hindrade dock inte mitt framhjul att lyfta. Jag blev i stort sett parkerad av vinden. Väl ute i medvinden var klungan totalt splittrad. Jag var själv och körde ikapp gruppen framför mig efter lite hard work. Den lilla gruppen var starten på ett långt lagtempo. Jag försökte organisera gruppen lite då många tydligen ville köra själva i gruppetton. Vi kom ikapp cyklist på cyklist och cyklist efter cyklist släppte. Man kan säga att det var lite exchange hela tiden. In på småvarven hade vi fått ordning på gruppen lite grann vilket höll oss med i matchen ganska länge. Med bara 3 mil kvar var vi tyvärr bara 5 st kvar då alla andra brutit eller tröttnat. Jag kände mig ganska dassig i början av loppet men benen blev inte värre med tiden direkt. Vaderna var förstås rätt körda men det höll ihop helt ok.

Tyvärr klev vi av då darvell och co var på ingång bakifrån med bara några varv kvar! Det vi inte visste var att vi bröt som topp 40 vilket inte är pinsamt för ett heliumluftslott som jag. Det viktigaste av allt var att vi hade jäkligt kul idag. Måste varit pga alla goa gubbar i lagtempot?

Idag har jag cyklat med mina egna skor och nu leker livet igen. Det är dock ganska frustrerande att inte få visa vad man kan. Jag vet redan själv vad jag kan men det är svårare att visa detta för folk utan samma insyn i min träning. Härnäst väntar Östfold 3-dagars i Norge och kanske är det här det vänder?

Torhout Kermesse

Idag gjorde vi vår sista start här i Belgien för den här gången. Veckan har varit minst sagt händelserik som ni förstår.

Till dagens race kom endast 213 cyklister till start då det var tre andra tävlingar i landet den här söndagen.

17 varv x 6,8 km platt stadsbana med en del kantvindspartier bjöds det på idag. Det är alltid skönt att avsluta på ett bra sätt och idag kändes det ganska bra.

Jag har nästan slutat att förvånas över snitthastigheterna här nere då det var rekord idag igen med 46,5 km/h på min Garmin-dator efter målgång på 115 km cykel.

Kämpar. Foto: Zander

De första varven var som vanligt rätt hårda och jag var även rätt feg här vilket gav mig en placering i stil med 175 typ. I motvinden körde vi i 50, på vägen hem 60 och i kantvinden pendlade det mellan 50-60 blås beroende på. Det var fyra stycken tajta kurvor längs varvet.

Benen var bra från start till finish och i mitten av tävlingen var jag kanske uppe topp 100. Varv på varv på varv gasade klungan på och för det mesta var känslan helt okej. Känslan i klungan var lite stökig men långt ifrån värsta tänkbara scenario kan man säga.

60 blås. Behöver inte ens andas in. Bara öppna munnen och låta fysiken tala. Foto: K-A Zander

In till målgång var det dags för klungkrasch med kanske 10 inblandade. Tog det rätt lugnt innan så det störde inte mer en att jag fick stanna 100 meter före mål. Utbrytningen som höll undan var på ca 10 pers så en klungkrasch är rätt jävla onödig. Men är det 10 euro på spel kan man ju lika gärna offra familjen och halva släkten? :)

Putte - Beerzel omloop - Kaosfaktor XL

Kermesse-lopp i Beerzel med riktigt stekväder med över 20 grader och sol mötte de stackars cyklisterna idag. Redan vid inskrivningen började man ana oråd då det var 100 meter kö ut på gatan.

10 minuter innan start var kön fortfarande 100 meter och här var det ganska uppenbart att tävlingen inte skulle bli direkt underbemannad.

Ca 15 min efter att starten skulle gått står alla i fållan och glor. Helt plötsligt åker halva klungan iväg åt andra hållet bakom en annan (!?) ledarbil som står på en annan (!?) gata. Sedan följer 30 min av hattande mellan de olika startfållorna innan någon från ledningen väljer att avslöja på icke flamländska vilken av fållorna som var den rätta...

Vi drar iväg och det gick på rätt bra. Oturligt nog valde jag och 150 andra fel fålla och hamnade jäkligt långt bak i starten. Första 3 varven var rätt jobbiga i kantvinden och vi snittade 47 km/h. Det var dock kontrollerad känsla men jag var alldeles för långt bak då klungan var ca 500 meter lång. På tredje varvet blir det tyvärr en krasch strax framför mig och de andra som ligger längre ner och det tar 30 sek innan jag ens tar mig förbi högen. Jag hamnar där i ett sorts ingenmansland i 2 min då jag har ca 20 meter upp till den "stora" jagande gruppen och endast enskilda åkare 20-30 meter efter mig. Då jag såklart stumnar efter ca 2 min blir jag ikappåkt av en liten grupp på 10 som snabbt blev 5. Där satt även Jesper med. Redan efter ett varv ostrukturerat lagtempo var det uppenbart att det var kört. Sjukt jobbigt var det i den jagande gruppen dessutom. Vi blev avplockade ganska snart därefter.

Detta var det största startfält jag någonsin kört i. Det ryktas om att vi var ca 270 startande idag. Anledningen var att bland annat Holland är helt utan cykeltävling den här helgen vilket ledde till ett extra tillskott. Hur som så tycker jag 150 st är fullt tillräckligt för en liten belgisk väg. Hoppas på det imorgon då vi ska avsluta veckan med kermesse i Torhout.          

Onsdagsracet i Brugge

Igår gjorde jag säsongens tredje och min snabbaste 11 milare någonsin. Andra intressanta detaljer som kan ha bidragit till det höga snittet kan vara att varvet bestod av 2 höjdmeters stigning per varv. Alltså 60 hm på 110 km. Med andra ord en riktig alpetapp.

Ca 130 startande denna onsdagseftermiddag med fina 800€ i förstapris. Tävlingsavgiften var 5€ och 5€ var dessutom priset för 50:e plats. Ganska acceptabla premisser väl? :)

Jag anande att tävlingen skulle bli ganska lättkörd och det stämde ganska bra det. Valde en lite annan taktik idag mot tidigare tävlingar där jag istället för att ständigt göra avanceringsförsök bara låg på ~10:e sista plats och chillade i stort sett hela loppet. Problemet med den här taktiken är att det kan dela sig längre fram. Händer detta kan du gå och lägga dig och bryta loppet. Min bedömning var dock att klungan skulle vara relativt samlad de 11 milen och idag stämde det ganska bra också.

Foto: Jesper Johansson

Då jag inte åt något under loppet blev jag lite fikasugen efter 7-8 mil men överlag var ja pigg hela tiden. Får tacka Koppenbergrundan i tisdags för det.

Foto: Jesper johansson

Med ca 4 varv kvar började klungan bli lite krispig. Detta märktes tydligt på igångdragen längst bak. Strax innan målgång försökte jag ta mig upp i fältet och det räckte till 61:a plats idag. 



Summeringen av loppet:

Längd: 110 km
Klättrade höjdmeter: 60
Snitt: 45 km/h

Galet var snabbt man kan åka med lite hjälp från Lotto belisol, Omega Parma quickstep, ex antal continental-lag och andra belgiska monster. Jag skulle dock uppskatta en bana med motlut. Positivt med dagen var förutom fina ben även att jag inte var lika rädd i klungan idag vilket känns bra. Förutom en krasch med 5 cyklister i spurten var det rätt lugnt idag. Bara att bromsa sig förbi högen och cykla i mål...